Hygge vid klinten..

Det var inte mycket som gick rätt till i morse. Bilköer på väg till tågstationen, missat och sedan uteblivet tåg. När jag så äntligen kom fram till danska Tårnby väntade Erik där för att plocka upp mig, bara för att upptäcka innan vi körde vidare att höger framdäck var punkterad. Väl framme vid klintkusten så upptäckte jag dessutom att minneskortet till kameran blivit kvarglömd därhemma. Nä, starten av fiskedagen kunde ha varit bättre men allt strulande glömdes snabbt bort då man återigen stod på kanten av klinten och tittade ut över kusten. Mobilkameran fick duga helt enkelt och att solen inte lyste som i lördags gjorde heller inget. Vi hade hela kusten för oss själva och det skulle "hygges", det vill säga ha det riktigt förbannat trevligt på danska.
Vi fiskade av bukten ut mot pyntet utan att varken ha sett eller känt fisk. Kanske inte så förvånande, för återigen var det rätt så stilla och klart i vattnet men vi visste dock att vinden skulle vridas till syd och öka något i styrka. Det var också det som hände strax efter vi intagit vår lunch bakom några nedrasade klippor.

Vi ställde oss längst ut på pyntet samtidigt som vinden tilltog något i styrka och fick fart på vattnet. Det började se riktigt hett ut och det dröjde inte heller särskilt länge förrän jag hade en följare och så strax därefter ett hugg. Det gav en självklart lite av en adrenalinkick, i alla fall till en början för allt efterhand som tiden gick och ingenting hände så kände jag alltmer hur adrenalinet försvann ur kroppen. Jag hade förvisso nån följare till och så ett väldigt försiktigt hugg till innan tiden började rinna iväg. Vi hade varit ute i cirka 4 timmar och i det grådisiga vädret försvann ljuset allt mer. Nä, det skulle inte bli någon fisk idag men däremot en massa frisk luft och för min del även ett ofrivilligt inhalerande av något litet flygfä. Så om dagen hade börjat med en massa strul så avslutades densamma med 10 minuters hiskeligt hostande. Däremellan hade vi dock haft det riktigt "hyggeligt", riktigt förbannat "hyggeligt"..

Pynten där 7 kilos fiskar hägrar..

David och Henrik

Det är alltid en första gång för allt man gör, även då man skall åka i en fräck, sportig Merca på fiskafänge. Det var vad som hände igår, åtminstone för mig, då vi möttes tidigt på morgonen - jag , Anders, Henrik och David. Rimfrosten låg som ett gnistrande täcke över både den skånska och danska slätten, alltmedan Mercan höll kursen mot vackra Stevns. Solen hade redan hunnit upp en bit när vi slutligen kom fram och mötte upp med Ole. Vädergudarna hade verkligen haft behaget att skänka oss en härlig morgon. Frostigt, krispigt, klart och lagom kallt! En sådan där morgon där det ligger ett speciellt och stämningsfullt lugn över kusten samtidigt solen sakteligen smyger sig på och värmer en från topp till tå. En sådan där morgon man gärna och ofta vill andas in..

Klinten vakar över Ole och Anders

Det var också vad vi gjorde när vi stod på klintens höjd och såg över kilometervis med heta fiskevatten, allt vackert inramat av den 65 miljoner gamla och upp till 41 meter höga klinten. Visst, det var lite väl stilla och klart i vattnet för att det skulle kännas optimalt för fisket men humöret var topp, vilket är långt viktigare. Vi gick därför med glada steg nedför stigen och spridde ut oss längs kusten.

Dansk silver dynamit!!

Fiskeriet blandades med en del svammel och för Anders del även en del letande efter bärnsten. Han var också den första som hade känning efter fisk men det var dock Ole som fångade den första öringen. Jag däremot började sikta in mig mer och mer på den där pynten längst ut. Där tyckte jag mig skönja en del rörelse i vattnet, något jag började önska efter. Det var förvisso en rejäl bit att gå, dessutom berättade Ole om förrädiskt glatta stenar på vägen dit, men tillade självklart också något om en 7 kilos fisk han fått. Sagt och gjort, jag gick den långa vägen dit. Dit där 7 kilos fiskar hägrar och kanske till och med härjar..
Nä, att jag skulle få på en 7 kilos firre var väl inte att vänta, men heller inte att jag redan på första kast skulle kroka en fin öring på dryga måttet. Som om det inte var nog så fattade ytterligare en öring tycke för min OLR Tobis - på tredje kastet!! Den högg stenhårt och avslöjade genast att den var av den större kalibern, då den strax därefter gjorde en ursinnig rusning. Fisken visade också hur gnistrande blank den var genom ett galant luftsprång. Ahhh, det var så otroligt härligt att se på och inte minst att återigen få höra slirbromsen tjuta.
Så där stod jag, alldeles ensam på den där pynten och njöt för fulla drag. Att jag blev belönad med tre fiskar på kort tid hade väl mer att göra med att jag haft turen att ett stim råkat stryka förbi precis när jag kom fram, mer än att den sydliga vinden låg på och skapade den rörelse jag gärna ville ha - men dock! Det var hett, otroligt hett!!
Hur än mycket jag ville stanna så var det dags att ta sig tillbaka till dem andra, dock bärandes på den fina 3 kilos fisken. Det blev en lång och svettig tur tillbaka från pynten, något som fick mig att tänka på Ole och hur svettigt han måste haft det när han bar på 7 kilos öringen men det gjorde han säkert gladeligen - något jag fick bekräftat efteråt så klart!! Nåväl, vandringen tillbaka fick onekligen korvarna och därefter blåbärspajen att smaka extra gott. Ja, det blev också en lång och väldigt trevlig lunch där det snackades om det och det andra, innan vi gav det någon timme till vid vattnet. Det blev inga fler fiskar men väl en vacker skymning, där en otroligt stor och vacker måne sakteligen steg upp ur horisonten. En minst sagt vacker avslut på en härlig dag tillsammans med goda fiskevänner...

En tur i solen med sälen som sällskap

Inatt kom frosten. Den täckte de fallna och guldskimrande kastanjelöven i morse, alltmedan jag gick ner till vattnet för en paddlingsrunda. Över det glittrande och djupblåa havet flög vitkindade gäss, medan det vid strandkanten simmade mängder med sothöns, gräsänder och så enstaka svanar.
Sälen dök självklart upp, nyfiken som den är. Det gör den alltid då det finns en stor koloni kring mina hemmavatten. Idag var vissa av dem dessutom kaxigt närgångna när jag väl stannade till för några foton, något som var aningen svårt i den ständigt guppande kajaken. På behörigt avstånd stod några skarvar på några stora stenar och sträckte ut vingarna i den svagt värmande solen. Jag paddlade vidare, och vidare. Det var så otroligt skönt nu när solen äntligen lyste efter en tids regnande och blåsande. Regnet ja, den hade kommit i rikliga mängder. Något som den lekvandrande öringen säkert uppskattat då bäckarna ganska så omgående fylldes med det livsgivande vattnet.

Det vatten som idag var nere på 6-7 grader. Vattentemperaturen hade sjunkit rejält sedan paddlingsrundan i söndags och man kunde inte låta bli att tänka på hur fisket hade varit en sån här dag. Tanken på en blank "överspringare" fyllde oundvikligen mitt sinne, det gör det ofta under den här perioden då fisket ligger nästintill i dvala pga fredningen. Skönt då att man har Danmark så tätt inpå, så att de ibland skenande fiskelustarna kan få lindring, åtminstone för en liten stund. Nästa lördag är det tänkt med en tur ditåt, förhoppningsvis är vädergudarna med oss.


Ja, det var en hel del tankar som fyllde mitt sinne alltmedan jag tog en lång paus vid ett torrlagt rev. Vågor av vitkindade gäss flög förbi medan solen värmde mina kinder. Jag fylldes med ny energi, reste mig och satte mig igen i kajaken. Jag paddlade hemåt, förbi de nyfikna sälarna och med ett leende på läpparna. Livet är härligt...