När havet vaknar lurar de stora

Jag är på väg ut på revet samtidigt som gryningen sakta men säkert börja väcka sydkusten. Östersjön ligger nästintill orörligt och den första morgonsolen kastar ett varmt sken över strandängen och det blanka vattnet. Det är en sådan morgon då kusten tycks hålla andan, åtminstone för stunden. Jag börjar fiska medan ljuset sakta stiger över horisonten. Kasten landar i det lugna vattnet och det dröjer inte länge förrän havet börjar ge ifrån sig sina första tecken på liv. Några havsöringar hugger, silverglimtar som bryter morgonens stillhet för ett ögonblick innan de åter försvinner bland stenarna och tångruskorna. Allt eftersom tiden går börjar en västlig vind ta tag i vattnet. Det som tidigare var blank får plötsligt rörelse och små vågor börjar rulla in över revet. Inte minst på revets yttersta spets börjar havet leva på riktigt. Det börjar kännas hett och då menar jag "storfiskhett". Oftast uppfylls inte profetian men ibland händer det.

Solen är på väg att försvinna bakom några moln när hugget jag förutspått kommer. Det är ingen tvekan. Tyngden i spöet är en annan, kraften en annan. Fisken tar fart längs revet och rusar genom det uppjagade vattnet. Pulsen stiger allt mer och i takt med öringens försök att åter hitta friheten. Efter en kamp som känns både lång och alldeles för kort glider den till slut in mot mig. Det är en härlig sommaröring på 4,33 kilo. En sådan fisk man kämpat för under hela sommaren. Jo, jag tackar. 

Timmarna går och det gyllene morgonljuset försvinner alltmer bakom ett gråare molntäcke. Ett par krabater till låter sig luras men på något sätt är det game over. Allt överskuggas av den praktfulla öringen. Jag tittar ut över vågorna som bryter över revet. Vilken dag!! Det är en sådan dag då man lämnar kusten trött, saltstänkt och nöjd. Från gryningens spegelblanka vatten till förmiddagens vindpinade kust har dagen förändrats helt. Så med vinden i ryggen och minnet av ett tungt hugg fortfarande kvar i kroppen drar jag mig tillbaka. Men jag är snart tillbaka igen. Var så säker.

När havet viskar i silver

Den skånska sydkusten låg insvept i gråa nyanser. Himlen vilade nämligen tung över Östersjön, som om den bar på regn den ännu inte riktigt bestämt sig för att släppa. Det var med andra ord ingen dag som lockade ut badgäster eller soldyrkare - men för den som söker havsöring var det en dag fylld av förväntan. Jag hade varit uppe med tuppen och morgonen hade bjudit på ett givande fiske. Jodå, flera blanka öringar hade låtit sig luras med en fisk på runtomkring de tre kilona som största. En riktig tjockis som till en början fick mig att tro den var större. Den var rejält fylld med skånsk krut i kombination med värsta ghetto attityd vilket ledde till en helsikes fight med flertalet hopp och goa rusningar. 

Efter lunchtid mötte jag upp Christian för att fortsätta fisket från hans båt. Vi gled ut över det öppna vattnet medan molnen slöt sig att tätare omkring oss. Ett stilla regn började så småningom att falla, först försiktigt, sedan mer ihärdigt. Det gjorde så inget för fisken verkade vara på hugget även på hans breddgrader. Det var dessutom inga små krabater vi fick. Nä, det var fiskar i bra kaliber som landades. Inte minst för Christians del som fick ett par stycken i 3 kilos klassen. Det var dock jag som lyckades kroka dagens och, för min del, sommarens hittills största öring. Det var ett hugg som omedelbart fick pulsen att stiga. Ja, det bokstavligen exploderade i ytan när den direkt fick för sig att göra flertalet hopp. Jag tjöt av lycka för det rörde sig om en rejäl fisk. Klart över de 4 kilona, kanske uppemot 5. Tyvärr följdes mina glädjetjut av ett högt neeeeej när den släppte vid det sista hoppet den fick för sig att göra. Under några tiotal oförglömliga sekunder var vi sammanbundna genom en spänd lina. Nu var fisken borta och jag grämde mig, men bara en kort stund.  För vissa havsöringar är inte skapade för att landas. De är skapade för att påminna oss varför vi återvänder till havet, gång på gång. De blir berättelser som växer med åren, drömmar som lever kvar långt efter att vågorna suddat ut våra spår. 

När kvällen närmade sig och regnet sakta lättade styrde vi båten hem. Med en ömmande rygg efter en heldag på kusten kände jag att det var en fulländad dag, trots den tappade fisken. För havsöringsfisket handlar om upplevelsen och minnena vi tar med oss hem och om längtan som alltid får oss återvända till kusten. Alltid.

Lugnet vid kusten

Efter ett längre uppehåll då jag bland annat varit i Norrlands vidsträckta landskap, där älvarna och sjöarna bär skogens spegelbild samt kvällarna aldrig riktigt vill ta slut, står jag åter vid den skånska sydkusten. Den salta vinden möter mig som en gammal vän och det intågande kvällens ljus har börjat mjukna. Tångens doft blandas med saltet och längre ut bryter en ensam mås tystnaden med sitt rop innan den försvinner i det avtagande ljuset. Världen känns större här men samtidigt märkligt enkel. Det finns bara havet, vinden och så lilla jag med spöet i handen.

Redan vid första kast får jag fisk. Öringen är inte stor men inger förhoppningen att fler fiskar kan lura på revet. Det verkar det dock inte göra för efter den första fisken blir det stilla. Jag byter plats med förväntan om att hitta mer liv under ytan. Varje invevning känns som om något nytt ska hända men tiden går utan fler hugg. Havet håller liksom tyst, som om den redan gett mig kvällens enda svar. Det gör så inget för efter tiden i Norrland är det just detta jag längtat efter - att blicka ut över den öppna horisonten och se kvällsljuset lägga sig över Östersjön. När mörkret till sist omsluter kusten går jag hem rikare på det lugn som bara en sommarkväll längs Skånes sydkust kan skänka. 

Hugg i skymningen

Havet låg lugn men inte helt stilla. Längst ut på revet bröt det nämligen mindre vågor som försvann i ett vitt skum. Jag var ute för en tur strax innan skymningen och jag måste säga att det såg lovande ut, åtminstone såg det ut så från strandbrynet. Jovisst, näbbgäddan har anlänt men än så länge inte i de stora horderna som fullständigt saboterar öringsfisket. Det började förvisso med ett par krokade horngäddor men varje kast kändes ändå som ett löfte att nästa sekund kunde explodera i den typ av silver jag var ute efter. Så hett kändes det. Yep, jag var övertygad om att öringen fanns därute och mycket riktigt infriades mina aningar då jag plötsligt såg en öring hoppa en bit ut. Det följdes av 2 två följare innan en mindre krabat högg längst ut i kastet och strax därefter ytterligare en. 

Det var dock när solen försvunnit bakom mig och horisonten börjat övergå i brandgula nyanser som fisken jag väntat på högg. Till en början kändes den inte särskilt stor men då den gav ifrån sig några rejäla plask fick det mig på andra tankar. Fighten var till en början ganska odramatisk men när den väl kom nära mig och fick syn på mig började den fatta galoppen. Den for då iväg på ett par vansinnes rusningar som fick mitt adrenalin att skjuta i höjden. Efter några darrande minuter låg slutligen öringen i håven, skimrande som bara en blänkare kan göra. Tiden stannade till medan jag stod och njöt av stunden. Ja, jag hade fått det jag dras till kusten för. Nämligen en härlig upplevelse inramat av alla de intryck som bara kusten kan ge.  

Tills himlen öppnade sig

Jag har varit ute ett antal gånger sedan sist men av olika anledningar har jag inte fått tummen ur för att uppdatera bloggen. I regel har det varit korta pass som faktiskt varit ganska givande med avseende på fångad fisk. Inga riktigt stora öringar har dock haft behaget att hugga men väl några stycken kring 60 cm. Idag var det så dags för en eftermiddags tur tillsammans med Anders. Det skulle enligt prognosen blåsa rejäl nordväst men väl ute kunde vi konstatera att vinden hade även en del västliga tendenser. Det medförde rejäl sjö på flertalet lokaler och därmed grumligt vatten. Vi var därför tvungna att söka oss längre österut. 

Till slut hittade vi lugnare vatten och med vinden i ryggen satte vi igång med att fiska av området. Första rundan gav ingenting och i vanliga fall hade vi förmodligen kört vidare. Vi hade dock ingen lust att köra längre österut så vi stannade kvar med hopp att fisk eventuellt skulle dyka upp, det gör det ju ibland. Faktum är att det dök minsann upp en del fisk. Det började med en större blankbesa för min del, vilket fick oss att återigen ge järnet. Ja jädrans vad vi fiskade av lokalen. Detta resulterade i flertalet fiskar för Anders medan det för mig inte blev några fler trots flera hugg samt några enstaka följare. Slutligen fick vi dock tacka för oss då en rejäl störtskur drog rätt över våra huvuden. Yep, det fick oss att kasta in handduken men det lär bli en tur snart igen. Kanske redan imorgon..och förresten, inga horngäddor än så länge, gött!!

Dagens blankbesa.

Förnimmelsen slår in

Påsken har anlänt och som sig bör är man ledig några dagar. Jag passade därför på att bege mig ut på kusten några timmar. Jag hade dessutom ett litet uppdrag att uppfylla, nämligen att få med mig en påsköring hem. Jag fruktade dock för att det skulle vara mycket folk ute. Det var åtminstone inte solskensväder och det kanske höll en del folk hemma. Väl framme på en av favoritlokalerna möttes jag, till min glädje, av en tom kuststräcka. Med glada steg gick jag in i plurret i vad jag från strandbrynet tyckte såg ut som perfekta förhållanden. Yep, det var molnigt och med en vind som satte rejäl fart på det klara vattnet. Dock dämpades glädjen en aning när jag såg en del ålgräs drivandes i vattnet. 

Blänkaren på 2.8 kilo som avnjöts samma kväll.

Jag började att kasta och hoppades på att ålgräset inte skulle vara ett allt för stort gissel. Det kändes nämligen allt för hett för att lite ålgräs skulle sätta stopp för fiskeriet. Mycket riktigt så hade jag kontakt med fisk redan efter några kast. Jag hade som förväntat också kontakt med ålgräs på typ vart tredje kast men jag fortsatte ändå att idogt fiska av revet och det gav min själ lön för mödan. Det började nämligen med en skapligt stor besa och det slutade med en mindre blank krabat. Däremellan slank det in ett par öringar till varav en härlig blänkare på 2.8 kilo som hade rejält med skånsk krut i sig. Ja jävlar vilken fight den bjöd på. Det var hopp och rusningar om vartannat innan den till slut gav sig och jag kunde håva den. Det kändes hett som sagt, ålgräset till trots. Ja, det är inte ofta men ibland slår förnimmelsen in. Gissa om jag var nöjd..

Rejält hugg i regnet

Dagen hade varit trög trots goda förhållanden. Åtminstone är det vad jag tyckte. Visst, det hade blivit några enstaka fiskar varav en som var riktigt fin, och jag ska inte vara mallig men lite mer aktivitet tyckte jag nog man kunde förvänta sig. Jag valde därför att byta lokal samtidigt som det började falla ner lite regndroppar. Vinden började också att mojna, något jag uppskattade då regn i kombination med en vind som blåser rakt in i ansiktet inte är särskilt uppiggande. Väl framme på den nya lokalen satt jag kvar i bilen ett tag för att vila ryggen. Det såg förbannat bra ut i vattnet från bilen men jag dröjde ändå kvar i bilen då regnet hade börjat falla rejält. Till slut fick jag ta mig i kragen och begav mig så mig ut i vattnet.

Hugget kom plötsligt och brutalt. Ja jädrans vilket kalashugg det blev på den sandeel jag satt på spöet. Fisken gick direkt amok och for iväg på en explosiv rusning som slutade med ett hopp. Det var bra storlek på fisken, något som fick direkt mina ben att förvandlas till spagetti. Fisken tog nästan längst ut i kastet och det tog ett tag innan den började följa med in till mig. Fisken hade helt klart en del muskler, något den visade gång på gång med flertalet korta rusningar och hopp. Inte minst när den kom nära mig. Jag vågade inte pressa den för hårt heller så det fick ta den tid det behövdes för att trötta ut den. Den cirklade runt mig åtminstone två gånger innan jag kunde håva den på tredje försöket. Att det regnade brydde jag mig inte ett dugg om längre. Nä, jag tänkte bara på  den blänkaren som låg i håven. En blank fisk som hade gett mig en helsikes häftig drillning. Av med hatten eller rättare sagt mössan för det.