Påsksilver

Så vände äntligen vinden! Efter några veckors ihärdigt blåsande från öst började det blåsa sydväst idag. Började egentligen så smått igår när jag och Anders var ute en tur med kajakerna, men det var mest stiltje och stiltje blev det också i fiskväg. Jag varken såg eller kände något igår. Dock hade jag bestämt mig att dra ut idag innan påskmiddagen. Sagt och gjort ! Vid 09-tiden stod jag utvadad i nästintill vindstilla förhållanden. Prognosen talade dock om att vinden skulle kring lunch börja blåsa från sydväst, något jag hoppades skulle ske i god tid innan jag skulle iväg på påskmiddagen.

Så där stod jag på revet, i rejält lågvatten, och kastade gång på gång en OLR-kutling i det stilla havet. Särskilt stilla var det dock inte runt omkring mig. Det var nämligen ganska underhållande att iaktta alla gräs- och gravänder som gång på gång lyfte och landade på vattnet. Dem trivdes väl i solen lika mycket som jag gjorde. Jag fiskade under ett par timmar idogt av området, dock utan resultat. Vinden började åtminstone att sakta men säkert krusa ytan, något som höjde förhoppningen om fisk. Det blev med tiden allt bättre, vinden fick mer fart och kom så småningom upp i cirka 4-5 sekundmeter. Jag började tro på det alltmer, inte minst när jag plötsligt kände ett nafs som stunden senare blev till ett hugg och strax därefter en avkrokad liten öring.

Med ett leende på läpparna fortsatte jag fisket, ett leende som blev betydligt större när det kvarten senare högg igen i vevstoppet. Gunget som följde avslöjade en fisk av betydligt större kaliber än den förra, något som bekräftades vid det första hoppet. Fisken rusade iväg, mitt adrenalin likaså. Klingan stod i rejäl båge ända ner till korken och jag kunde inte göra annat än att njuta. Det tog ett tag men den gav sig till slut och jag kunde därmed håva en riktigt fin blänkare på 3.35 kg. Var det sydvästen som blåste upp under dagen som levererade eller var det en slump? Inte vet jag men påsksilvret var levererat i alla fall..gött!

Väl grillade i kinderna

Det var över en vecka sen jag var ute sist. Inget som har varit självvalt men den pestliga vinden från öst har ju ställt till det en hel del. Den fortsatte att blåsa idag men i lite mer beskedlig styrka så Anders och jag drog ut en sväng med kajakerna. Temperaturen skulle dessutom i den utlovade solen komma upp kring 15 graders strecket - härligt efter att ha haft några kylslagna dagar. Ja, solen skulle verkligen värma upp dagen för oss. Något som behövdes för att hålla humöret uppe för det började minst sagt segt. Det var så pass segt att vi tog en tidig paus vid ett fort för att ladda batterierna med lite käk. Det var riktigt skönt vid fortet, solen gassade på rejält samtidigt som Anders sörplade i sig gulaschsoppan och jag tryckte i mig några mackor. Vi hade kunnat stanna där ett bra tag om det inte varit för att vi var ute efter silver så vi drog vidare västerut.

Där var vinden inte alls lika påtaglig men ändå så pass att den krusade vattenytan. Vi rörde oss över stora vattenytor i vår jakt efter fisken. Det tog ett tag men så hittade vi plötsligt ett område där vi fick några snabba blanka krabater, varav ett par låg kring måttet. Det var bra krut i fiskarna trots deras ringa storlek, inte minst var dem extremt hoppglada vilket fick en att dra på ett och annat leende.

Vinden mojnade allt mer efter den kortvariga huggsexan och det blev nästintill spegelblankt. I stiltjen hördes svischet från klingan och fiskmåsarnas gälla skri allt tydligare. Just när jag började hamna i ett meditationstillstånd sög det till i linan och en ny mindre blänkare hoppade ut ur vattnet. Finns det något bättre än det där plötsliga hugget som fyller en med adrenalin? Knappast! Och inte blev det sämre när ytterligare en krabat behagade att hugga innan solen började dala allt längre ner mot väst. Vi sökte oss slutligen in mot land. Nöjda och väl grillade i kinderna..

Blänkaren 2019

Idag var dagen för kustfisketävlingen Blänkaren men det var den ständiga fågelsången som hördes när jag var på väg ned till vattnet som fick mig att dra på ett rejält leende. Det var verkligen vår i luften, något som blev mer påtaglig när jag såg Östersjön glittra vackert i vårsolen. Jag var förvisso ute för att fiska men också för att njuta av den värmen som strålade mot mina kinder. Det blev en hel del av den varan idag, sol och värme vill säga. Av den andra varan, öring, var det mer sparsamt. Jag hittade fina fiskevatten som man tycker borde ha levererat en och annan fisk, men det dröjde ändå några timmar innan jag hamnade på ett rev som gav lite utdelning i form av 2 små blänkare.

Bättre utdelning blev det för Lars Ipsen, vinnaren av Blänkaren. Han fick en riktig fin fisk på 4.18 kg och med ett Fulton värde på 1.38. Grattis till honom.
Efter prisutdelningen och några välgrillade korvar provade jag och Anders lyckan igen. Vi gav verkligen järnet, taggade som vi var av de förhållanden som rådde och av Lars Ipsens vinnarfisk. Dock började tiden rinna ut och ju mer solen seglade ner mot horisonten desto mer insåg vi att spelet var förlorat. Åtminstone för idag, imorgon kanske det händer..
Vill du se Lars Ipsens vinnarfisk gå in på  https://www.facebook.com/photo.php?fbid=2495500950525181&set=pcb.2495501067191836&type=3&theater

Fisk i väst

När ostanvinden får fäste är den ihärdig, långvarig och värst av allt en förbannad glädjedödare. Det är april, soligt och med stigande temperaturer i både luft och vatten - det är med andra ord havsöringsfiskets toppmånad men vad händer? jo, ostanvinden får för sig att blåsa sönder festen. Jag avskyr det, verkligen avskyr det. Visst, man kan ta sig till västkusten men jag är en sydkustfiskare och det är där jag trivs bäst. Hoppas bara den inte blir allt för långvarig eller åtminstone att den mojnar lite för snart har vi nästa gissel att tänka på - horngäddan!! Ja fy fasiken, men nog med negativ energi!! Jag nämnde västkusten och det var också i de trakterna jag höll mig idag.

Efter en lång promenad var jag äntligen framme vid revet. Några skarvar som stod på några stenar lyfte unisont samtidigt som jag skickade iväg en OLR kutling i det blågröna havet. Redan efter några kast såg jag dagens första följare. Det var en hyfsad stor fisk som gjorde en utfall, missade och följde sen kutlingen ända in till spöspetsen. Det fick spänningen att genast stiga, något som höll sig under de cirka 3 timmar jag var ute. Det var nämligen hyfsad med aktivitet på revet vilket visade sig genom att med jämna mellanrum landa en blänkare, eller genom att ha följare efter. Inget märkligt egentligen, solen lyste med all sin kraft och det var väl sisådär 13-14 grader i luften. Det hade naturligtvis effekt på vattentemperaturen som jag uppmätte till 8-9 grader. Fisken var utan tvivel på jakt, något som fick mig uppspelt till tusen. Härligt!

Det blev till slut ett halvt dussin landade fiskar (den största kring 55 cm) och 2 tappade. Redan vid 14 tiden var jag dock tvungen att tacka för mig då andra åtagande stod på schemat.
Det må blåsa ostan men lyckligtvis lyckades jag hitta fisk på västsidan. Lite grann som plåster på såren..härliga april!!

Den förlorade kampen

Jag kom ut någon gång kring 9 tiden. Vanligtvis så är jag ute långt innan Anders men idag hade han besök av Ajes från Danmark så de hade redan intagit sina platser längs kusten när jag väl kom fram. De hade ännu inte fått något men under loppet av förmiddagen hade dem lyckats få en knippe öringar var medan jag endast hade fått känna på ett fjuttet hugg. Jag bytte drag ett antal gånger i hopp att finna den rätta medicinen men ingenting hjälpte. Aning frusterad hoppades jag på att den prognoserade solen skulle göra sitt intåg och ändra lyckan för mig.

Det var strax innan molnen skingrades som den första lilla öringen högg. Attityden den uppvisade var det inget fel på, den var lika kaxig i sitt uppträdande som dagens andra fisk. Den tappade jag förvisso men det gjorde inte så mycket för solen var snart framme och då jävlar skulle det bli en huggsexa utan dess like. Anders och Ajes var av samma uppfattning. Förhållandena var i princip optimala och med lite sol dessutom skulle fiskarna löpa amok över våra drag. Ja, det var åtminstone vad vi trodde men sällan blir det som man tror. Fisket dog ut mer eller mindre så efter någon timme tyckte vi det var dags att finna några nya fiskevatten. Vi hamnade på några rev som såg lika heta ut som de vi hade lämnat. Hett blev det också för Anders som fick en riktig fin tjockis på dryga 60 cm medan det för Ajes och mig gick mer beskedligt. Jag fick förvisso en besa men med tanke på förhållandena så kändes det aningen torftigt.

Tiden gick och när klockan närmade sig 16 åkte danskarna hem och jag hamnade där jag börjat dagen. Anledningen att jag återvänt var att jag upptäckt att jag tappat min telefon. Lyckligtvis lyckades jag hitta telefonen och dessutom även fisk. Det blev 2 små rackare innan en riktigt fin öring högg efter ett kast längs med stranden. Öringen blev fullständigt galen och drog ut rejält med lina innan tyngden plötsligt försvann. Det var helt klart tyngd i fisken men jag såg den aldrig. Den var kanske inte särskilt stor men på något sätt så blir dem man tappar gärna extra stora i fantasin. Nåväl, jag hade förlorat kampen så jag stod en lång stund och kände den tomheten man känner när man tappar en fin fisk. En annan gång var tanken..
Jag tog några kast till innan solen började dala ner och färga horisonten i regnbågens varma färger. Varm i kinderna efter flera timmar i solen gick jag så upp, tittade ut över vattnet en sista gång och körde hem.

Stiltje på sydkusten

Så kom lugnet över sydkusten efter en tids ihärdigt blåsande. Det förbannande blåsandet igår gjorde att jag var tvungen att återigen köra till ostkusten för ett fiskepass, något som slutade med en gedigen nolla i protokollet. Jag hittade vatten som borde ha släppt ifrån sig en och annan fisk, men den enda fisken jag såg igår var den uttorkade spättan som låg uppspolat på strandkanten.
Idag var tanken att ta ut kajakerna på sydkusten då prognosen förutspådde stiltje, men då vi var osäkra på vattenkvalitén bestämde Anders och jag att vara mer mobila och det blev till slut vanlig vadningsfiske. Jag tjuvstartade på ett rev som visade sig vara lagom grumset men ändå ofiskbart på grund av drivor av ålgräs. Detsamma gällde det på det andra besökta revet. Det blev till att vi (Anders hade nu mött upp) fick söka oss lite längre österut, detta för att undkomma gisslet med ålgräset. Här var vattnet dessutom aningen klarare men dock visade sig sträckan vara tom på fisk. Anders, som inte kunde släppa tanken på att besöka några rev i fjärran öst, avvek medan jag, som hade begränsat med tid, höll mig på sydkusten.

Så där stod jag alldeles ensam på det ena och det andra revet, djupt försjunken i mina tankar. Det blir lätt så när det råder stiltje. Stundtals vaknade jag dock till liv av gravändernas smattrande läte och vågskvalpet från strandkanten. Det var rätt så skönt ute trots en utebliven sol, så pass skönt dessutom att jag fiskade utan handskar.

Det verkade bli en nolla i protokollet idag också, men så plötsligt hade jag en följare efter min OLR Slim. Det fick mig att mer fokuserat börja fiska av revet igen. Hugget var inte på något sätt hårt, tvärtom och hade jag inte haft fokus på fisket igen så hade jag förmodligen missat dagens första blänkare på dryga måttet. Detsamma gällde den andra krabaten som behagade hugga. Den å andra sidan visade ett jävla anamma när den väl insåg sitt misstag och bjöd på en härlig fight. Det är möjligt att det hade kunnat bli fler fiskar på det revet men vid 15-tiden var det klart och slut från min sida då barnen skulle hämtas. Det var stiltje på sydkusten idag men det blev ändå 2 rackare. Låt det bli fler på söndag..

Fisk i öst

Mörkgråa moln följde mig hela vägen hemifrån till ostkusten. Prognosen lovade heller inget sol och den stundtals hårda västanvinden gjorde fisket omöjligt på sydkusten, därav Österlen. Första tilltänkta platsen visade sig redan vara upptagen med flertalet tvåbenta, flugviftande varelser så jag hamnade på ett ställe där jag med lite otur hade kunnat fastna hela dagen. Jag höll nämligen på att köra fast bilen i gyttjan när jag var på väg därifrån, men efter en minst sagt spännande rallykörning lyckades jag till slut köra bilen tillbaks på fast mark.

Ännu mer spännande blev det då jag stunden senare hamnade på ett rev där jag redan i andra kast hade fast fisk. Jag blev inte särskilt förvånad då det var nästintill perfekta förhållanden på revet. Det var så där lagom grumset med fin rörelse i vattnet. Att hugget var stenhårt var likaså föga förvånande med tanke på det svagt färgade vattnet. Frågan var bara om revet kunde leverera fler fiskar, eller var det en revkung jag fått?

Nä då, det fanns fler fiskar och dem ville vara med i leken dessutom. Det var både hårda hugg och missade hugg. Det var hopp och det var ilskna knyckar, alltmedan ett gäng tranor cirklade runt ett tag högt upp i skyn innan dem fortsatte färden norrut. Det var bara solen som saknades. Det blev i allt 8 stycken landade öringar varav två var kring måttet och några tappade. Tyvärr tappade jag också en OLR Slim i favoritfärgen, igen!! Det gör ont, allt för ont.

Jag får erkänna att jag hade svårt att lämna revet för det kändes som att det närsomhelst kunde kliva på en bamsing, en sådan som hittills i år väntar på sig. Det blev dock för mörkt till slut och även om den stora blänkaren lyste med sin frånvaro kunde jag med ett glatt leende köra hela vägen hem till Söderslätt. Fisk hade jag fått, jag hade varit med om en spännande rallykörning i gyttjan och så hade jag fått se en knippe tranor flyga norrut. Vad mer kunde jag begära? den store kanske men den kommer, kanske redan nästa vecka..