Äntligen plusgrader

Efter en lång period av sibirisk kyla anlände äntligen plusgraderna för dryga veckan sen. Tövädret har därmed medfört att det tidigare isbelagda kustbandet nu öppnats upp för det efterlängtade fisket. Det skulle därför jagas silver idag. Yep, jag begav mig ut under morgonkvisten och kunde till min stora förtjusning hitta fiskbart vatten redan på första lokalen. Känslan av att återigen stå utvadad och swischa iväg draget var otroligt skönt. Det i kombination med att stå och betrakta fågellivet var en nästintill oslagbar känsla. Det enda som saknades var lite liv under vattenytan. Det hände nämligen ingenting trots flitigt kastande. Visst, det var en härlig tillställning med det fågelliv som rådde men jag var ju trots allt ute efter silver så efter dryga timmen bestämde jag mig för att söka vidare. 

Jag hamnade på ett rev som under årens lopp gett ifrån sig mycket fisk tidigt på säsongen. Dock verkade revet tomt på fisk idag så jag ringde upp Anders för att höra efter vart han höll hus och hur det gick för honom. Det visade sig att han befann sig på den lokalen jag startat på, dock med den skillnaden att fisken nu dykt upp. Inte för att det var massvis med fisk men han hade haft några hugg, sett ett par stycken följare samt landat 1 fisk. Jag begav mig naturligtvis ditåt och hade ganska så omgående en följare som tyvärr inte högg. Jag förblev stående på samma plats ett tag i hopp med att eventuellt få den fisken (eller annan fisk) att hugga men dock förgäves. Faktum är att ingenting mer hände för mig. Nä, det häftigaste som hände under den sena eftermiddagen var att få känna på Anders nya spö. En nio fots Daiwa Shogun som jag fick provkasta och jag säger bara wow. Fjäderlätt och härligt känsligt. Ett fantastiskt spö helt enkelt som jag mycket väl skulle kunna tänka mig äga. Jag är ju ute efter en ny 10 fotare efter att min Sölv AGS 1 knäcktes förra säsongen.  Jag har några alternativ så vi får se vad det blir..

Sälen och jag

Jag stod och tittade ut över vattnet och funderade på huruvida jag borde ha stannat hemma. Det var nämligen nollgradigt i både luft och vatten samt det blåste en iskall och hård frånlandsvind. Att det dessutom var typiskt skånskt vintergrå himmel var ju inte direkt upplyftande. Nä, Kung Bore har verkligen greppat tag i Skåne denna vinter och det är inget jag gillar. Inte minst har möjligheten att jaga silver varit nästintill omöjlig och det är något som varit enormt frustrerande. På flertalet lokaler längs sydkusten ligger det nämligen is över fiskens ståndplatser och som det ser ut för tillfället så lär det dröja ett tag till innan isen försvinner. Det finns dock lokaler med öppet vatten och det var just på en sådan plats jag befann mig idag. 

Det kändes, under rådande förhållanden, långt ifrån hett men jag var åtminstone ute. Jag var inte ensam i vattnet heller. Nä, en nyfiken säl fick för sig att göra mig sällskap under större delen av tiden. Jag fiskade av sträckan i västlig riktning med sälen hack i häl. Jag kastade över de grunda områdena men även över lite djupare vatten. Hoppet att finna fisk var inte stor men den fanns där så klart. Dock gick tiden utan att det hände något. Jag gick allt längre och längre västerut, så pass dessutom att sälen till slut tröttnade på mig och försvann. Jag vägrade under lång tid att ge upp men när snön väl började falla och yra omkring i vinden började jag frysa så jag fick slutligen kasta in handduken. Promenaden tillbaks till bilen blev lång, så pass lång att jag fick tillbaks värmen i kroppen. Jag började därför fundera om jag skulle göra om samma runda, jag ville ju så gärna finna fisk. Jag började gå mot vattenbrynet men velade strax innan jag gick in i plurret. Jag vände mig mot vinden, kände hur mina kinder frös till och så var saken avgjord. Det blev värmen i hemmet.