Uppe med tuppen

Jag stod utvadad på revet redan en halvtimme innan solen skulle gå upp. Det var inte särskilt ljust med andra ord så vadningen ut på revet, bland alla hala stenar, var lite av en pärs. Nä, det var inte särskilt kul men nu stod jag där och kunde skymta på kort tid en del hoppande fisk. Det verkade vara aktivitet på revet och det dröjde heller inte särskilt länge förrän en mindre öring högg. Det kändes som om jag skulle ha rena huggsexan men dock hann solen smyga upp och dessutom stiga en hel del innan nästa öring behagade att hugga. Det var onekligen mycket fisk i anslutning till revet men dem var inte särskilt huggvilliga. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det var minst sagt frustrerande särskilt när man såg så mycket fisk hoppa, varav vissa av ansenlig storlek. Alltefter som tiden gick blev hoppen allt mer sällsynta så till slut gav jag upp det revet och körde iväg. 

Det började bra på den nya fiskeplatsen då en riktig fin fisk högg redan på andra kastet. Den kändes onekligen stor då den stretade emot rejält samt gav sig iväg på en sjuk lång och ilsken rusning innan den tyvärr lossnade. Kanske var det sommarens största fisk, kanske inte för jag såg den aldrig men den rusningen fisken gjorde var helt galen. Så där stod jag, snopen och aningen bitter över den förlorade kampen och hoppades på att det skulle finnas fler öringar av ansenlig kaliber. Det var det inte. Det var överhuvudtaget inte särskilt mycket fisk alls även om det blev två mindre rackare till innan magen började kurra och jag begav mig hemåt. Hemåt till nybryggt kaffe och hembakade frallor...

Tillbaka till skrivbordet

Uppehållet har varit lång, alltför för lång kan jag tycka. Inte från fisket men från att uppdatera bloggen. Jag har helt enkelt inte känt mig inspirerad för uppgiften och därmed har motivationen för att uppdatera den uteblivit. Jag har nämligen under lång tid funderat om jag ska fortsätta med att skriva om mina äventyr efter havsöringen eller bara nöja mig med att ibland lägga upp bilder på min instagram (javilito68). Jag har dock kommit fram till att jag vill fortsätta med bloggen, åtminstone ett tag till. Det är trots allt rätt så kul att skriva några rader om mina turer längs den skånska kusten. Så ni som ibland får för er att titta in eller hittar er väg in i bloggen får stå ut med mig ett tag till. 

Jo då, jag har som sagt varit ute en hel del denna sommaren. Visst, jag har varit en vända i sommarstugan uppe i Arvidsjaur samt en vända nere i Spanien men annars har jag varit ute på kusten så fort förhållandena varit dem rätta. En hel del fångad fisk har det också blivit även om de riktigt stora har lyst med sin frånvaro. Dock har alla varit tjocka och trinda sommarfiskar som bjudit på strålande fighter. Ju mer sommaren har framskridit har många också börjat få den karaktäristiska lekdräkten, varav vissa varit vackert färggranna. Vackrast var kanske den fick jag tidigt imorse. En fisk som högg precis innan regnet började falla och som såg mer ut som en stationär bäcköring. Den blev förevigad med en snabb mobilbild innan den fick återvända till havets djup. 

Öringen uppskattades till ca 65 cm och en bit över 3 kilo

Förhoppningsvis blir det fler öringar innan fredningen infaller. Fler turer blir det i alla fall, kanske redan imorgon och i så fall lovar jag återkomma med en ny rapport...