En raid över revet

Fram tills bara nyligen kunde jag höra kvittrande fåglar i min trädgård men nu verkar dem ha flytt. Flytt till varmare breddgrader för på den skånska sydkusten har vintern kommit för att stanna, snön ligger över vad som en gång var gröna ängar, ängar fulla av liv. Nu är det dock vinter, marken vilar under det tunna snötäcket så även kusten och trots att den varma årstiden känns avlägset så kommer den tillbaks igen, det gör den alltid.

Idag vågade i alla fall solen stundtals sig fram och naturligtvis passade jag på, allt medan frosten nöp tag om mina kinder, att ställa mig i det nollgradiga vattnet, alldeles frivilligt!! Helt galet skulle vissa säga, och nog är man lite galen men det är något magiskt av att stå där, helt förbannat magiskt. Visst, det är kallt i vattnet och öringen skulle nog hålla med men längs kusten känner den sig hemma, precis som jag och därför finns det alltid en chans, trots allt, att lura en till dans.

Det började trögt, väldigt trögt men jag sökte vidare precis som så många gånger förr. Det ena revet efter den andra fiskades av sakteligen, för sakta går det nu när man vevar in genomlöparen. Riskfyllt är det också, speciellt i samband med de långa vevstoppen, för även idag blev jag med en OLR - en kutling denna gång, aaargh!! Men det är risken man får ta om man vill ha fisk, och det ville jag.

Till slut hamnade jag på ett rev som egentligen inte gett mig nån särskild framgång under den kalla årstiden men det såg otroligt bra ut från vägen så en liten raid tyckte jag var på sin plats. Det tyckte uppenbarligen även ett gäng öringar för efter en si så där 10 minuter på revet började det hugga rätt så tätt. Inga stora fiskar men ändå stöddiga typer, de visste vad dem ville och högg därför stenhårt på knädjupt vatten, i den turbulens som skapades av de inrullande brutna vågorna.

Några dåliga bilder med mobiltelefonen blev det men jag ville inte lägga ner tid på det heller för raiden över revet kunde vara över närsomhelst och det fanns ju chans att en större biffig typ kunde slinka in mellan de små.


Det var det så icke och lika plötsligt som stimmet dök upp lika plötsligt försvann det. Snabbt och koncist, in och käka något snabbt och så ner i djupet igen, till det lite varmare vattnet. Lite värme behövde jag också, i både fingrar och tår. Så medan solen började lägga sig i horisonten lämnade jag revet, satte på rejält med värme i bilen och tinade successivt slutligen upp.