Årets sista tur

Det var becksvart när jag satte mig i bilen tidigt i morse för att hämta upp Mats och Johan. Stundtals lyckades dock en nästintill fullmåne finna en uppluckring i det förmodligen tjocka molntäcke och kunde då lite blygsamt lysa upp den mörka och tidiga morgonen en aning.
Vi körde västerut, över bron och i riktning mot den danska klintkusten. OLR wobblers och flugor skulle få smaka på dansk sälta och förhoppningsvis lura en och annan öring.
Det var aning kylslaget och grådisigt när vi stod på klinten och spanade ut över våra tilltänkta fiskevatten. På andra sidan sundet kunde man skönja Falsterbonäset medan den aningen ljusare horisonten i öst avslöjade att solen var på väg upp. Vi spred ut oss längs kusten och fiskade av hela sträckan ut mot den allra östligaste punkt i Danmark. Där började den tilltagande sydliga vinden att få fart på vattnet och det såg riktigt lovande ut, men tyvärr verkade inte fisken finnas på plats. Nä, förutom en liten silvrig rackare på sisådär 40 cm hände det så inte mycket mer under förmiddagen. Vad som istället började hända var en sakta och tilltagande kurrande känsla i magen, och som bekant är en hungrig fiskare en dålig sådan så vi vandrade den lååånga vägen tillbaka för att få i oss några välsmakande kokta korvar.

En upphittad fossil av en sjöborre (tror jag) gjorde oss dessutom sällskap vid bordet och den blev till ett av många olika samtalsämnen som kom på tal under lunchen. Det var förbannat trevligt och vi hade säkert kunna sitta där än om det inte varit för att vi egentligen var ute efter dansk silverdynamit. Det blev lyckligtvis lite av den varianten efter lunchen och platsbyte. Det var dock inte någon silverdynamit vi fick fatt i till en början, tvärtom - det blev istället en betydligt mer avslagen variant i form av besor, både för mig och Johan.

Det skulle dock inte dröja särskilt länge innan en silverraket högg min OLR Tobis, för det var attans vad det var färsk krut i den fisken, Den gjorde några härliga rusningar, just den typen av rusningar man tjuter av glädje över och som gör att man tappar lite fokus på annat som händer runt omkring en. Det var just det som gjorde att jag inte uppmärksammade när Mats, för att vara behjälplig, lade ned sitt flugspö på stranden. Jag som då backade in fisken till land såg inte detta och trampade tyvärr rakt på klingan som naturligtvis knäcktes mitt av. Aaargh, vad det kändes försmedligt och förbannat tråkigt.
Det tog självklart udden av fångsten men jag måste ju erkänna att Mats tog det förvånansvärt lugnt. Han stod dock utan spö nu när fisken verkade vara på plats och på hugget. Något vi dock löste genom att alternerande låna ut våra spön till Mats. Det blev till slut ytterligare en fisk för Johan innan det så småningom dog ut och med det också vår vistelse på den danska klintkusten. En härlig och mycket trevlig sista fiskedag för året blev det, ja förutom då fadäsen med Mats flugspö. Nu kommer närmast julen och efter det är det så bara några dagar kvar för premiären på sydkusten. Det ser jag fram emot, som alltid..