Bland fallna jättar och vakande klint

Frosten täckte höstens fallna löv längs stigen ner till de fallna jättarnas strand. En vacker strandremsa där gigantiska lövträd en gång stod stolt högt över marken men som någon gång under årens lopp fallit offer för erosionen och nu ligger utspridda längs stranden som en påminnelse på att inget står för evigt.
Det var nästintill stiltje och från den upphöjda slänten kunde man blygsamt ana soluppgången. Vi spred ut oss längs kusten - Johan, Mats och jag.
Det stilla vädret innebar alldeles för klart vatten och därmed långt ifrån optimala förhållanden. Vi blev inte heller särskilt långvariga då det dessutom visade sig ligga en hel del ålgräs som spolierade fisket. Vi lämnade därför de fallna jättarna bakom oss för att stunden senare blicka ut över Mandehoved.

Mandehoved

Solen försökte stundtals bryta sig igenom slöjmolnen men fick slutligen ge sig då en allt tätare dimma svepte in över kusten. Med dimman följde även en kall bris som fick lite fart på vattnet men jag, som aldrig haft ett lyckat fiske i dimmiga förhållanden, började nästan ge upp innan fisket ens kommit igång. Efter några timmars fiske var resultatet också väldigt magert med endast en liten krokad fisk, fångad av Johan. Lunchpausen var därför välkommen, inte minst när den bestod av en värmande Gulaschsoppa toppat med chorizo bitar och surdegsbröd till. Med mätta och belåtna magar gav vi oss i kast med återigen försöka lura några danska öringar till hugg men det visade sig dock vara ett för dagens alldeles omöjlig uppgift. Att vi bytte plats ytterligare en gång eller provade hela ens repertoar av drag hjälpte föga. Nä, jag fick än en gång börja skylla på dimman för alltid är det något man skall skylla på när det inte går vägen och dimma, ja det vill sig bara inte i dimma...så vi gav slutligen upp och lämnade danska Stevns därhän. Men snart står jag och blickar ut över kusten igen, snart..