Sunday, 26 January 2020

En besa i ett hamrande hav

Så stod vi där igen, Anders och jag, och gav järnet. Det var rått och blött. Östersjön visade nämligen inte sin bästa sida idag, åtminstone inte på den skånska sydkusten. Nä, den försökte gång på gång betvinga oss till underkastelse. Vågorna välte jämnt och ständigt in över oss men tjurskalliga som vi är stod vi där, som stolta tuppar. Vi hade efter några snabba stopp hittat fiskbart vatten och tänkte inte förspilla chansen till en blänkare eller två. För därute, innan vågorna bröts antog vattnet en fantastiskt kulör. En sådan kulör som får en att drömma om storväxta, blanka havsöringar.


Därför gav vi järnet. För tron på den stora blänkaren fick en att trotsa de ständigt hamrande vågorna. Ibland går dessutom ens önskan också i uppfyllelse och under någon sekund trodde jag att så var fallet. Hugget var nämligen stenhårt. Ett hugg som får en att genast frisätta adrenalin och som får ens fantasi att skena iväg. Det dröjde dock inte länge förrän jag insåg att den skyldige var en besa. Nåväl, det var fisk åtminstone och kanske kunde fler, fast av den blanka varianten, behaga att hugga. Nu blev det inte så, tyvärr. Nä, det blev inte mycket lön för mödan och efter några timmar frenetiskt kämpande gav vi upp, något som ryggen och framför allt händerna tackade för. Väl i bilen var vi överens om att dagar som idag får en att känna att man lever men att det gärna får vara lite lugnare nästa gång..

Anders kämpar på.






















No comments:

Post a Comment