Efter ett längre uppehåll då jag bland annat varit i Norrlands vidsträckta landskap, där älvarna och sjöarna bär skogens spegelbild samt kvällarna aldrig riktigt vill ta slut, står jag åter vid den skånska sydkusten. Den salta vinden möter mig som en gammal vän och den intågande kvällens ljus har börjat mjukna. Tångens doft blandas med saltet och längre ut bryter en ensam mås tystnaden med sitt rop innan den försvinner i det avtagande ljuset. Världen känns större här men samtidigt märkligt enkel. Det finns bara havet, vinden och så lilla jag med spöet i handen.
Redan vid första kast får jag fisk. Öringen är inte stor men inger förhoppningen att fler fiskar kan lura på revet. Det verkar det dock inte göra för efter den första fisken blir det stilla. Jag byter plats med förväntan om att hitta mer liv under ytan. Varje invevning känns som om något nytt ska hända men tiden går utan fler hugg. Havet håller liksom tyst, som om den redan gett mig kvällens enda svar. Det gör så inget för efter tiden i Norrland är det just detta jag längtat efter - att blicka ut över den öppna horisonten och se kvällsljuset lägga sig över Östersjön. När mörkret till sist omsluter kusten går jag hem rikare på det lugn som bara en sommarkväll längs Skånes sydkust kan skänka.
