Jag stod och tittade ut över vattnet och funderade på huruvida jag borde ha stannat hemma. Det var nämligen nollgradigt i både luft och vatten samt det blåste en iskall och rejäl frånlandsvind. Att det dessutom var typiskt skånskt vintergrå himmel var ju inte direkt upplyftande. Nä, Kung Bore har verkligen greppat tag i Skåne denna vinter och det är inget jag gillar. Inte minst har möjligheten att jaga silver varit nästintill omöjlig och det är något som varit enormt frustrerande. På flertalet lokaler längs sydkusten ligger det nämligen is över fiskens ståndplatser och som det ser ut för tillfället så lär det dröja ett tag till innan isen försvinner. Det finns dock lokaler med öppet vatten och det var just på en sådan plats jag befann mig idag.
Det kändes, under rådande förhållanden, långt ifrån hett men jag var åtminstone ute. Jag var inte ensam i vattnet heller. Nä, en nyfiken säl fick för sig att göra mig sällskap under större delen av tiden. Jag fiskade av sträckan i västlig riktning med sälen hack i hälen. Jag kastade över de grunda områdena men även över lite djupare vatten. Hoppet att finna fisk var inte stor men den fanns där så klart. Dock gick tiden utan att det hände något. Jag gick allt längre och längre västerut, så pass dessutom att sälen till slut tröttnade på mig och försvann. Jag vägrade under lång tid att ge upp men när snön väl började falla och yra omkring i vinden började jag frysa så jag fick slutligen kasta in handduken. Promenaden tillbaks till bilen blev lång, så pass lång att jag fick tillbaks värmen i kroppen. Jag började därför fundera om jag skulle göra om samma runda, jag ville ju så gärna finna fisk. Jag började gå mot vattenbrynet men velade strax innan jag gick in i plurret. Jag vände mig mot vinden, kände hur mina kinder frös till och så var saken avgjord. Det blev värmen i hemmet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar