Havet låg lugn men inte helt stilla. Längst ut på revet bröt det nämligen mindre vågor som försvann i ett vitt skum. Jag var ute för en tur strax innan skymningen och jag måste säga att det såg lovande ut, åtminstone såg det ut så från strandbrynet. Jovisst, näbbgäddan har anlänt men än så länge inte i de stora horderna som fullständigt saboterar öringsfisket. Det började förvisso med ett par krokade horngäddor men varje kast kändes ändå som ett löfte att nästa sekund kunde explodera i den typ av silver jag var ute efter. Så hett kändes det. Yep, jag var övertygad om att öringen fanns därute och mycket riktigt infriades mina aningar då jag plötsligt såg en öring hoppa en bit ut. Det följdes av 2 två följare innan en mindre krabat högg längst ut i kastet och strax därefter ytterligare en.
.jpg)
Det var dock när solen försvunnit bakom mig och horisonten börjat övergå i brandgula nyanser som fisken jag väntat på högg. Till en början kändes den inte särskilt stor men då den gav ifrån sig några rejäla plask fick det mig på andra tankar. Fighten var till en början ganska odramatisk men när den väl kom nära mig och fick syn på mig började den fatta galoppen. Den for då iväg på ett par vansinnes rusningar som fick mitt adrenalin att skjuta i höjden. Efter några darrande minuter låg slutligen öringen i håven, skimrande som bara en blänkare kan göra. Tiden stannade till medan jag stod och njöt av stunden. Ja, jag hade fått det jag dras till kusten för. En härlig upplevelse inramat av alla de intryck som bara kusten kan ge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar