Fyra karatehugg

Idag tog jag ledigt från jobbet för en heldag på kusten. Ja, suget för att komma ut var helt enkelt för stor för att ignorera och då det dessutom skulle vara strålande fint väder så var saken därmed biff. Jag möttes av fantastiskt fina förhållanden, sådana förhållanden som fick mig att fantisera om rena huggsexan. Det gällde bara att finna fisken. Gjorde jag det så skulle dem nog hugga utan några som helst betänkligheter. Eller? Ja, man vet ju aldrig med öringen och det vore inte första gången dem blåser mig på konfekten. 

Jag fann dem i alla fall inte på första lokalen trots envist kastande. Jag fortsatte därför mitt sökande och hamnade på ett litet rev där det inte dröjde länge förrän en mindre krabat högg för kung och fosterland. Hugget var så brutal att jag under bråkdelen av en sekund trodde en bjässe tagit genomlöparen. Det var det tyvärr inte. Nä, fisken visade sig dessutom vara en typisk revkung i och med inga fler öringar gav sig till känna. Jag hamnade därför efter en kortare stund på en ny lokal där jag hittade tre småttingar rätt så tätt efter varandra. Dessa högg lika brutalt som den första och även om de var små var det rena rama adrenalinkicken att få känna huggen. Under en stund trodde jag dessutom att jag skulle få uppleva den huggsexan jag fantiserat om men det blev inget med det. Efter dem krabaterna hände det nämligen inget mer. Jag fortsatte därför sökandet men det blev tyvärr inga fler trots flertalet uppsöka rev. Nä, jag fann inte fisken i den omfattning jag gärna velat göra men de fiskar jag fann högg å andra sidan utan några som helst betänkligheter. Japp, det blev till slut fyra stycken karatehugg som fullständigt gjorde dagen för mig och det var riktigt najs..

Årets första vårdag

Vi möttes tidigt på morgonen, Christian och jag. Vi hade nämligen inplanerat en heldag på kusten. något jag verkligen såg fram emot. Väderprognosen talade om rena vår temperaturer med en sol som skulle vara framme hela dagen. Vinden skulle i princip vara obefintlig vilket bekräftades av det stilla hav vi mötte. Kanske inte optimalt väder för havsöringsfiske men det skulle ändå fiskas och även njutas såklart. 

Det tog inte lång tid förrän vi stod i båten och kastade ut våra drag i det stilla och klara vattnet. Jag hade egentligen knappt funnit mig tillrätta i båten förrän en öring högg min genomlöpare. Jo då, en större besa hade fallit för draget och började genast att välta i ytan. Det var inte mycket krut i fisken så efter en kort drillning kunde jag kroka av den och vips så försvann den in bland tångruskorna. Efter den fisken hände det inte mycket mer, varken på den eller andra lokaler vi åkte till. Timmarna gick och det var inte förrän vi var tillbaka på första revet och jag faktiskt råkade säga något i stil med att det hade varit kul med lite mer aktivitet som nästa fisk högg, också den en besa. Jo då, plötsligt var det mer aktivitet och vi såg flera fiskar uppe vid ytan. Det var galet spännande att kasta över fisk som "head and tail" vakade och det var just vid ett sådant tillfälle som nästa fisk högg. Denna gång var det dock ingen besa utan en blank fisk på dryga 3 kilo som bjöd på förträffligt motstånd innan jag kunde håva den och förpassa den till de sälla jaktmarkerna. 

Solen hade då börjat dala mot horisonten så det blev inte mycket mer fiskat efter den fisken. Vi tittade upp mot skyn och såg årets första tranor flyga in över kusten. Det blev på något sätt pricken över i:et på vad som kändes som en härlig vårdag och därmed signalen för att köra hem. Väl hemma tog det inte lång tid förrän jag däckade på soffan. Trött och sliten men levande i allra högsta grad..

Ett par finingar

Jag stod vid vattenbrynet och andades in den salta och friska havsluften. Det var nästintill stiltje och dimman låg tät över vattnet. Jag funderade på söndagens fisketur då det också var rejält dimmigt och som slutade aningen snöpligt. Den slutade nämligen långt tidigare än beräknat då jag drabbades av rejäl sjösjuka i Christians båt. Nu stod jag på fast mark och inte i en gungande båt så jag tänkte minsann ägna hela dagen åt min favoritsyssla. Vattnet var klart och det skulle under dagen blåsa upp till cirka 3-4 m/s, något jag såg fram emot. Kristallklart vatten och stiltje brukar ju oftast innebära trögt fiske så lite vind som kunde sätta fart på vattnet var välkommet.

Det började ändå riktigt bra, det stilla och klara vattnet till trots. Jag fick nämligen redan efter några kast ett rejält hugg på riktigt grunt vatten. Fisken var det dessutom inget fel på, inte minst dess kämpaglöd. Yep, den kämpade precis som man vill en blänkare skall göra och att den dessutom låg kring 60 cm gjorde det hela till en härlig start. Det blev inte sämre av att jag stunden senare krokade ytterligare en fining på dryga måttet. Med den starten började jag tro att det kunde bli en riktig trevlig tillställning men ack som jag misstog mig. Tiden gick nämligen och ingenting mer hände. Jag körde till andra lokaler men till ingen nytta. Inte ens när den utlovade vinden kom blev det någon förändring. Till slut började den så förhatliga ryggsmärtan göra sig gällande och även om jag inte ville ge mig fick jag till slut kasta in handduken. Det blev inte så många som jag ett tag trodde det kunde bli men till gengäld var det ett par riktigt fina fiskar. Härligt.

Inte skuggan av en fisk

Idag slutade jag tidigt på jobbet och tog tillfället i akt för en sväng längs kusten. Jag var osäker om det skulle vara tillräckligt klart i vattnet på sydkusten men jag fann lyckligtvis fiskbart vatten redan på första lokalen. Det var rätt så stilla och solen lyste med all den kraft den kan uppbringa en februaridag. Det var onekligen skönt trots ett fåtal plusgrader i både luft och vatten. Jag misstänkte det skulle bli trögt och det blev det också även om jag gav järnet. Yep, under de 2.5 timmar jag var ute såg jag inte skuggan av en fisk. Ja, jag såg inte skuggan av någonting, inte ens några fåglar. Nä, det var dött och kanske borde jag inte ha stannat kvar på samma lokal men jag kände inte för att lägga tid på att köra till nya fiskeplatser då jag hade ont om tid. Det är alltid lätt att vara efterklok men jag hoppades helt enkelt på att fisken eventuellt skulle dyka upp, det gör det ju ibland men dock inte idag. Så när solen började söka sig ner mot horisonten tackade jag för mig och lämnade kusten därhän. 

Nu blir det rejält kallt i några dagar med uppemot 10 minusgrader om nätterna. Dock verkar temperaturen nå upp till nån plusgrad under dagen så kanske drar jag ut även om jag vet att det kommer att bli trögt, riktigt trögt..

Tanken om stor fisk slår in

Prognosen lovade regn så lusten av att stå på kusten hade svårt att infinna sig. Jag hade dock i lördags haft rätt så bra fiske i fantastiska förhållanden och det räckte för att få mig upp ur sängen och bege mig ut igår. Naturligtvis körde jag till samma lokal dock bara för att upptäcka att det fina och klara vatten jag lämnat i lördags blivit ordentligt grumligt. Vid udden var det dock fiskbart och när jag dessutom fick fisk i första kast blev jag kvar stående på samma plats med hopp om att finna fler. Det gjorde jag inte trots envist kastande. Nä, jag körde iväg en smula orolig om att det skulle vara grumligt på andra lokaler också. Det hade jag inte behövt vara för på nästa lokal var det i princip perfekta förhållanden. Ja, det var fantastisk kulör och rörelse i vattnet och tanken om att stor fisk borde patrullera dessa vatten slog mig innan jag gick in i baljan. Åtminstone var det en önsketänkande. 

Det dröjde inte länge förrän den första krabaten hade behaget att hugga min genomlöpare. Det blev ytterligare 2 mindre filurer innan jag kände för att ta den lilla promenaden till revet öster om. Där utspelade sig i princip samma story med några landade grönländare innan Anders anlände och ställde sig en bit öster om mig. Vi fortsatte båda att fiska av reven i östlig riktning dock utan att det hände något mer. Tanken om att gå upp för en paus började slå mig men så la jag ett kast mellan två stora stenar varpå det small till vid första vevstoppet. Hugget var brutalt aggressivt och den följdes av ett ursinnigt hopp som visade att det inte rörde sig om en mindre krabat. Nä, det var bra kaliber på fisken och bäst av allt, den var blank. Den kämpade febrilt i sin iver att bli av med kroken men jag gick, denna gång, vinnandes ur striden. Således kunde jag håva en fin vinterfisk på nästan 3 kilo med så lösa fjäll en blänkare kan ha. Det kändes som en större fisk skulle hugga. Det gjorde det. Härligt..

En knippe grönländare

Temperaturen låg knappt över noll när jag gav mig ut i morse. Trots den låga temperaturen samt dimman som täckte kustbandet kändes det inte särskilt rått i luften. Nä, det var nästan skönt ute vilket hade väl att göra med de svaga vindarna som blåste från sydväst. Att det var nästintill stiltje på sydkusten, efter den senaste tidens ständiga blåsande, var något jag längtat efter. Det betydde nämligen att sökandet efter fiskbart vatten kunde börja även om jag begav mig ut med en god portion skepsis. Till min glädje fann jag fantastiskt fint vatten redan på första platsen, något som höjde förväntningarna. Dock verkade lokalen vara tom på fisk så jag drog efter ett tag vidare till nästa lokal.

Det började bra på nästa plats då en mindre krabat högg ganska så omgående och så strax därefter ytterligare en. Tyvärr så anlände en lite väl närgången herre vilket fick mig att lämna platsen då jag inte hade någon större lust att stå och trängas. Lite moloken körde jag vidare till nästa plats där jag snabbt blev gladare igen. Yep, jag hittade även där ett par mindre blanka filurer som såg till att återigen höja humöret. Jag blev dock inte särskilt långvarig där heller då vattnet grumsade till efter ett tag. Anders hade nu anlänt och efter lite snack bestämde vi att träffas lite senare på den första lokalen. Där hade ju vattnet haft en sån fantastisk kulör så jag trodde verkligen på att vi skulle kunna hitta fisk där. 

Det verkade dock vara lika tomt som i början på fiskedagen men så plötsligt hade jag en följare och strax därefter ytterligare en. Jo då, fisken dök hux flux upp och det var något som Anders blev varse om då han krokade några stycken tätt efter varandra. Mitt drag verkade dock fisken rata på denna lokal och rätt var det var så var fisken borta igen. Jag, som var nöjd med den knippe grönländare jag fått under dagens lopp, bestämde mig för att åka hem medan Anders stannade kvar. Det gjorde han rätt i för tydligen dök fisken upp igen och han lyckades kroka några krabater till. Härligt!!

Trögt i Österlen men vilken pizza!

Färden till Österlen tog betydligt längre tid än vad det brukar göra då den kortvariga men hiskliga stormen under morgonen förvandlat vägarna till nästintill en skridskobana. Väl framme möttes vi, Anders och jag, av en snötäckt och av solen upplyst kuststräcka. Det var onekligen vackert men också bitande kallt. Lyckligtvis blåste det frånlandsvind och vi kunde således undgå att få den kalla och bistra vinden i ansiktet. Nattens hårda vind från syd medförde att rejäla dyningar stundtals slog in mot stranden. Vattnet var dock klart så vi gav oss i färd med vad vi kört så långt för, nämligen att försöka lura några blanka filurer. 

Det började trögt trots idogt kastande och flertalet uppsökta rev. Vi valde därför att pausa fiskandet för lite intag av Österlens kanske bästa pizza. Ja jädrans vad min quattro formagi pizza i bästa napoletanska stil smakade gott. Jag vet onekligen vilken pizzeria jag hädanefter skall uppsöka nästa gång det vankas fiske på östkusten. Med belåtna miner tog vi oss an dagens sista solstrålar men det slutade lika trögt som tidigare under dagen. Nä, vi hittade inte fisken idag men väl en pizza jag sent skall glömma.