I Tritons välde.

Efter mer än en vecka utan att ha kunna komma ut, antingen pga jobb eller pga family business, var jag så äntligen återigen på kusten. Jag hade gått och retat mig en smula på att jag inte kunnat följa med Anders i förrgår, det blåste nämligen på sådant sätt som både han och jag gillar dvs hårt. Detta håller de flesta fiskare hemma men inte oss inte, vi har inget emot när Triton blåser rejält i sitt snäckskal. Det gjorde han så även igår, inte riktigt med samma kraft men dock tillräckligt för att skapa stöddiga vågor som bröt och rullade in fulla med energi över reven. Jag kunde ha stannat på ett flertal ställen men jag hade redan bestämt mig från början vart jag skulle. Färgen på vattnet hade den härliga lite ljusgröna nyansen som jag älskar och vad skall säga, det luktade helt enkelt fisk ända in i bilen. Dessutom lyste solen med all sin prakt samtidigt som termometern visade 6-7 plusgrader i luften.
Detta måste ge fisk, det var som hugget i granit, det var i alla fall så det kändes...till en början, för som så många gånger förr så stod man där på revet, förvånad att fisken inte var på plats och slogs om att vara först på draget. Hmmm, dem kanske befann sig på ett av de andra rev som såg så giftiga ut från vägen, det gällde bara att hitta dem eller? Njaa, varken på andra eller tredje revet kunde jag finna ens skuggan av en fisk. Ok, nu började jag bli smått surmulen för när man står där på revet och får ständigt på käften av hårdföra vågor som dessutom inte ger en minsta lilla andrum, så tycker man väl ändå att Triton borde belöna en med lite silver men icke, han tyckte uppenbarligen annorlunda. Det var dags för time-out, ta en kopp té och fundera vidare. En trevlig överraskning var att Anders ringt och meddelat att han fått "ledigt" från snickeriarbetet i hemmet så vi bestämde oss för att träffas på ett rev som sällan är tom på fisk. På vägen dit började solen försvinna bakom hotfulla mörka moln men det skulle minsann inte hindra oss, även Anders tyckte nämligen att förhållandena var sådana att det borde ge flex på klingan. Revet var dock till en början lika tomt på liv som alla de andra men så plötsligt som på befallning, av Triton månne?, fick jag det efterlängtade flexet på klingan. En tjockis strax under måttet hade tagit min nyinköpta OLR kutling med rejäl kraft, en jägare med attityd som strax därefter följdes av ytterligare en men som dock lossnade efter en stund. Fisken hade äntligen insett det jag och Anders hade sagt hela dagen, att det var väder för jakt.
Nu gällde det att passa på och mycket riktigt sa det strax därefter pang igen mellan de två stora stenar och ut ur det turbulenta vattnet,i dess iver att göra sig av med draget, hoppade en fisk av större kaliber i luften.
Den var blank, den hoppade och den drog lina men jag tyckte ändå den såg lite mager ut. Väl inne besannades mina tankar och en blank fisk på sisådär 65 cm men lite väl mager krokades av och återutsattes för att kunna äta upp sig. Något som förmodligen kommer att gå fort med tanke på den jävlar anammar fisken uppvisade. Det lär därför inte dröja länge förrän den går över från det lite tråkiga epitetet blankbesa till en riktigt rund och trind blänkare och då får den kanske följa med hem, om vi träffas igen vill säga. Anders, som befunnit sig på det intilliggande revet, kom efter en stund och berättade att han upplevt ungefär samma. Pang boom så var fisken plötsligt på plats och med attityd dessutom, härligt!! Regnet började nu att falla samtidigt som mörkret tilltog men vi gav det ändå en halvtimme till. Dock verkade Triton ha blåst till reträtt, något som de blanka soldater blint lydde, för plötsligt var fisken som försvunnen igen. Han tyckte väl att det räckte för idag, han hade i alla fall belönat vårt idoga kämpande i de strida vågorna med lite av sitt silvriga skatt, om än under en kort stund, och det tackade vi för....