När vi kom fram till den andra fiskeplatsen hade solen börjat få bråttom om att försvinna bakom horisonten. Den första platsen hade inte gett någon fisk. Anders hade förvisso sett en förmodad steelhead hoppa men mycket mer än det hände inte. Vi stod därför på en ny plats, en plats med förrädiskt glatta stenar i vattnet men med vackert gyllengula vetefält på land. Vi stod och fiskade av platsen men då inget hände i fiskeväg förflyttades vårt fokus, eller åtminstone mitt, allt mer till de fantastiska färger som vackert fyllde himlavalvet. Stilla och stolt försvann solen bakom oss, lämnandes regnbågens varma färger efter sig. Vackert att bevittna, fridfullt att få känna. På några få ögonblick började landskapet att mörkna och då det såg även mörkt ut i fiskeväg bestämde vi oss för att köra vidare. Jag till ny fiskeplats att avsluta aftonen på, Anders hem och den stundande sängen. I det tilltagande mörkret kastade jag vidare tills jag också kände en alltför välbekant längtan till sängen. Det blev ingen fisk, återigen..men vad gjorde det efter en sådan magnifik solnedgång, ingenting...absolut ingenting..
No comments:
Post a Comment