Fisk i öst

Mörkgråa moln följde mig hela vägen hemifrån till ostkusten. Prognosen lovade heller inget sol och den stundtals hårda västanvinden gjorde fisket omöjligt på sydkusten, därav Österlen. Första tilltänkta platsen visade sig redan vara upptagen med flertalet tvåbenta, flugviftande varelser så jag hamnade på ett ställe där jag med lite otur hade kunnat fastna hela dagen. Jag höll nämligen på att köra fast bilen i gyttjan när jag var på väg därifrån, men efter en minst sagt spännande rallykörning lyckades jag till slut köra bilen tillbaks på fast mark.

Ännu mer spännande blev det då jag stunden senare hamnade på ett rev där jag redan i andra kast hade fast fisk. Jag blev inte särskilt förvånad då det var nästintill perfekta förhållanden på revet. Det var så där lagom grumset med fin rörelse i vattnet. Att hugget var stenhårt var likaså föga förvånande med tanke på det svagt färgade vattnet. Frågan var bara om revet kunde leverera fler fiskar, eller var det en revkung jag fått?

Nä då, det fanns fler fiskar och dem ville vara med i leken dessutom. Det var både hårda hugg och missade hugg. Det var hopp och det var ilskna knyckar, alltmedan ett gäng tranor cirklade runt ett tag högt upp i skyn innan dem fortsatte färden norrut. Det var bara solen som saknades. Det blev i allt 8 stycken landade öringar varav två var kring måttet och några tappade. Tyvärr tappade jag också en OLR Slim i favoritfärgen, igen!! Det gör ont, allt för ont.

Jag får erkänna att jag hade svårt att lämna revet för det kändes som att det närsomhelst kunde kliva på en bamsing, en sådan som hittills i år väntar på sig. Det blev dock för mörkt till slut och även om den stora blänkaren lyste med sin frånvaro kunde jag med ett glatt leende köra hela vägen hem till Söderslätt. Fisk hade jag fått, jag hade varit med om en spännande rallykörning i gyttjan och så hade jag fått se en knippe tranor flyga norrut. Vad mer kunde jag begära? den store kanske men den kommer, kanske redan nästa vecka..