Mindfulness på sydkusten

Att köra på kustvägen en solig sommardag är både en härlig och en helvetes upplevelse. Härlig för att den är pittoreskt men ett helvete för att den kan få ens tålamod att brista nåt så fruktansvärt. Är det inte för alla husvagnar som fullständigt fyller kustvägen sommartid så är det för dessa bilister som kör långt under tillåten hastighet. Har man då bråttom (som jag hade igår) då är det nära att tålamodet brister. För ja, jag hade bråttom då jag hade en tid att passa med Christian och ja, jag blev rejält sen. Antar att det egentligen inte spelar någon större roll då det gällde bara en fisketur och jag kanske överreagerar men fy fan för alla dessa söndagsbilister. Och husvagnar..

Väl framme dröjde det inte länge förrän vi stod och kastade våra drag i böljan blå. Borta var stressen jag byggt upp på kustvägen. Det är effekten fiske i det ändlösa havet har, åtminstone på mig. Det gjorde inget att vi under de första par timmarna inte fann nån fisk. Vi trodde dock på det, inte minst med tanke på de förhållande som rådde. Vi behövde bara hitta rätt rev, något vi till slut gjorde. Yep, vi ankrade upp på den sista lokalen när det var drygt en timmes fisketid kvar och där blev det lite av en huggkavalkad.

Det tog nämligen inte många kast förrän Christian krokade en större fisk som dock gick vinnandes ur striden. Strax därefter var det min tur då en tjockis strax över måttet behagade att hugga min sandeel. I den annalkande skymningen började fiskar även att hoppa vilket höjde upplevelsen ytterligare. Christian tappade återigen en fisk medan jag fick en fining på dryga 2.5 kilo. I det tilltagande mörkret fortsatte det att hoppa och hugga tills det slutligen dog ut. Ännu en härlig kväll på sydkusten var till ända och jag skulle därmed köra den långa kustvägen hem. I mörkret var dock söndagsbilisterna och husvagnarna som bortblåsta vilket gjorde körningen hem till en ren fröjd. Upprymd kom jag hem, blandade mig en gin tonic och tänkte på den gångna fisketuren. Livet på sydkusten är härligt..