En kväll som heter duga

Sommarens gäster i trädgården

Hösten närmar sig, aningen trist kan vissa tycka. Jag däremot längtar, för hösten för med sig både nya färger och smaker. Plommonen i trädgården är nu nästintill maskrosgula, päronen har snart fått den krispighet och sötma jag älskar medan äpplena har i den solrika sommaren fått en intensiv röd färg. Det är snart skördedags för trädgårdens frukter och därför känns det att hösten snart är kommen. Det är också snart slut med sången från koltrastparet som under sommaren häckat i klätterhortensian. Fyra koltrastungar blev det, snart är dem dock utflugna och boet kommer, när löven faller från hortensian, att gapa tomt.

Inför hösten börjar också de havsöringar som tänkt sig föra vidare sina gener att ändra färg och det var just sådana öringar som igår hade behaget att hugga. Henrik och jag hade tänkt ta en tur på torsdagsaftonen, dock var vi tveksamma huruvida det var fiskbart efter dagens hårda västanvind. Jag tog mig ut dock, något jag definitivt inte skulle ångra. Den tänkta fiskeplatsen var precis så som jag ville ha det, bra rörelse och aning grumset intill land för att sen bli klarare en halv kastlängd ut. Det borde ge fisk var tanken, och det gav också fisk men inte trodde jag på att de första två fiskarna som högg skulle vara stöddiga bitar på 3.5 till 4 kilo. Den första högg stenhårt, gjorde ett rejält luftsprång och tjurade sedan länge innan jag kunde börja få in fisken. Det var en vacker skapelse på närmre fyra kilo och som börjat anta höstens lekfärg. Kroken satt perfekt i nedre mungipan och kunde därför snabbt och enkelt krokas av, dock efter att först ha tagit en snabb bild på den. Det var onekligen en härlig start och jag kunde självfallet inte låta bli att tänka på Henrik som valt att stanna hemma. Den andra fisken tog timmen senare och efter platsbyte. Den högg 2 gånger, första hugget missade jag pga jag blev distraherad av en stor flock kanadagäss som på låg höjd flög förbi. Hugget var så hårt och koncist att spöet nästan formligen rycktes ur handen på mig.

Jag hann dock bara gräma mig i någon sekund för strax därefter högg den igen, efter ett nytt och långt vevstopp. Jag kände verkligen hur den sög i sig hela OLR wobblern, något som fick mig att sätta mothugget lika bestämt som hugget hade varit. Precis som första fisken böjde klingan sig ända ner till korken varpå det följdes av några tunga knyckar. Denna fisk var också av den högre kalibern, något som bekräftades av ett galant luftsprång. Helt galet, två stora fiskar efter varandra är man inte direkt bortskämd med så jag njöt till fullo av stunden. Efter en ursinnig rusning fick den också för sig att tjura bakom en stor sten innan jag till slut fick kontroll över den. Fisken följde sedan ganska odramatiskt in till mig, varpå jag såg kroken sitta djupt inne vilket hade medfört att fisken blödde ymnigt. Jag fick därför tyvärr avliva den och passade därefter på att ta en paus, något som blev längre än beräknat då jag tog mig tid till att betrakta de olika molnformationer i horisonten och den alltmer synliga halvmånen. Solen hade sedan länge försvunnit bakom mig, det blev allt mörkare och därmed också kyligare i luften. Jag stannade kvar en halvtimme till och lyckades få två mindre filurer innan det blev dags att ta den 3.6 kg tunga öringen i stjärtfenan och bege mig mot bilen. Vilken kväll det blev, jag åkte ut med en stor portion skepticism men åkte hem med en enorm tillfredsställelse..härligt.