När en rugby boll i silver hugger

- Jag sa till dig, detta var vad jag sa till Henrik mitt under drillningen av en av de fetaste öringar jag någonsin drillat. Henrik och Magnus hade kvarten innan gett upp, packat ihop fiskegrejerna och kört till McDonalds för en burgare. Dem stod uppenbarligen i kö för att beställa när jag ringde, jag däremot stod på den stora platta stenen jag många gånger förr stått på. Där fick jag senast för 10 dagar sen en stöddig firre på cirka 4 kilo (som simmar än) och en på 3.6 som följde med hem. Så jag kunde inte låta bli att skämtsamt säga till dem, innan dem tog avfärd någon gång kring 20-tiden, att jag skulle ställa mig på just den stenen, få på en stor öring igen och skicka bild på den. För inte fan kan man ge sig av just precis när sommarfiskets prime-time börjar, eller?. Svaret blev inte helt oväntat, - Ha ha och ja ja, gör du det...Visst, vi hade startat fisket lite väl tidigt och det hade varit minst sagt trögt. Jag hade förvisso lyckats få 2 stycken mindre filurer, tappat en och haft lite småkontakter. Henrik däremot hade endast känt ett litet hugg och Magnus tappat en, så dem var av förståeliga skäl aningen molokna och jag skall väl erkänna att jag själv var mer än skeptisk. Temperaturen i vattnet låg kring 18 grader, sist jag var ute var det 12 så det var långt ifrån optimalt men så är ju ingenting hugget i sten i alla fall inte denna sommar.

Svampsort? Någon?

Så jag ställde mig, som utlovat, på den stora platta stenen samtidigt som solen sjönk bakom mig och de moln som syntes i sydlig riktning färgades alltmer i vacker magenta. I sydlig riktning flög också en OLR tobis i svart/koppar med hoppet att, med det avtagande ljuset lura ytterligare fisk till hugg. Några kast senare satt dagens tredje fisk fast, en vacker och grymt stridbar fisk, klart över måttet, som lite oförtjänt hamnade i skuggan av den fisk som bara några minuter senare skulle hugga. Det var den fisk eller rättare sagt en rugby boll till fisk som fick mig att ringa, mitt under drillningen, till Henrik. Japp, jag ringde för jag kunde inte låta bli helt enkelt. Inte för att säga - vad var det jag sa??, nej mest för att jag hamnade i nån form av extas när jag såg denna fisk hoppa första gången och ville dela med mig av glädjen. Det började bli aning mörkt och den högg långt ut men jag tyckte den såg stor ut och framför allt tjoooock, helt galet tjock. En fet sugga som tog stenhårt, hoppade och gjorde sen en tok rusning i min riktning, något som fick mig att veva för kung och fosterland för att inte tappa kontakten med den. När den väl insåg misstaget vände den och drog ut igen med en enorm kraft. Slirbromsen tjöt, något även jag gjorde för jag började tro att det kunde röra sig om en 5+ och därmed nytt personbästa.



Efter en del tjurande började den cirkla runt mig, några varv tror jag för jag minns egentligen inte då jag även stod med telefonen i andra handen. I det avtagande ljuset hade jag svårt att avgöra storleken på den, jag håvade därför fisken och såg strax därefter att den inte hade riktigt längden för att den skulle vara en 5+. Den låg nog kring 65-68 cm och vägde nog mellan 4-4.5 kilo, kanske lite mer. Nä, det blev inget personbästa men likväl en fantastisk fisk som simmar än och ser förhoppningsvis denna höst till att föra vidare sina gener. Det var en därför en fröjd att se denna vackra fisk försvinna ut i det mörka vattnet och vem vet, kanske ses vi igen..och Henrik, han grämer sig nog fortfarande för han stod där, på samma plats, precis innan dem bestämde sig att ge sig av. Men det blir hans tur nästa gång.. förhoppningsvis..