Det förlösande hugget

Tärnorna dök långt ute idag, förmodligen i jakt efter tobis. Jag jagade också, fast efter öringen. En jakt som efter flera timmars fiske inte hade resulterat i något och som gav mig huvudbry. Allt verkade upplagt för en huggbonanza. Väder och vind stämde väl in på vad jag ansåg borde ge fisk, men icke. Tärnorna gav kanske delvis svaret. Möjligen befann sig fisken, även idag, långt ute där tobisen verkade befinna sig. Kanske skyggade också fisken att komma nära land i det låga vattenståndet som rådde i kombination med den högt ställda solen. Igår hade jag hittat fisk långt ute i kastet men idag befann dem sig kanske utom räckhåll. Ja, om man bara visste.

Härlig bonus på väg till vattnet

Jag grubblade vidare samtidigt som jag fortsatte mitt sökande efter det förlösande hugget. Ja, detta eviga sökande efter havets silver. Det förtrollar en, det kommer det alltid att göra. Det gör att man gång på gång söker sig till kusten, i ur och skur. Magi, skulle någon kanske säga. Jag instämmer, i alla bemärkelser.
Nåväl, skurarna slapp jag åtminstone och med lite tur kanske någon förvirrad öring tog vägarna förbi mina kast. Så äntligen, när tiden hade börjat rinna ut för mig kom det förlösande hugget. Efter de senaste dagarnas små krabater var det en helt annan kaliber i fisken. Det var ren och skär råstyrka. Den där ursinniga kraften som förtrollar en och som binder en vid kusten för alltid. Magi, som sagt. Jo då, en fisk förirrade sig till sist in i mina kastdomäner och vilken fisk dessutom...jo, jag tackar..

3780 gram silver