Fisk i dimman

Om lusten var på topp igår så var den betydligt mer beskedlig idag. Inte för att jag inte ville fiska, tvärtom, men det var den tjocka dimman som rejält dämpade ivern av att åka ut. Jag har aldrig varit särskilt lyckosam i dimmiga förhållanden, jag kan helt enkelt inte minnas när jag fick fisk senast helt enkelt. Det dröjde därför länge innan jag fick tummen ur och begav mig ut. Det duggade lite regn när jag tog de första stegen ut i vattnet, något som inte direkt höjde humöret.  Allt var dock inte pest. Nä då, det var hela 7 grader i luft och vatten så åtminstone behövde jag inte stå och huttra. Efter några kast ringde Anders som i den tjocka dimman inte kunnat hitta mig. Jag tittade mig runt omkring bara för att inse att det var lönlöst att försöka finna varandra, jag kunde inte ens se land. Det kändes lite grann att kasta i blindo men jag visste vart jag stod och därför vart jag skulle kasta. Jag var inte ensam därute i alla fall. Nä, förutom Anders som var där någonstans, kunde man höra mängder med gäss. 

Så plötsligt och helt oväntat högg det till rejält varpå det strax därefter uppenbara sig en öring på dryga 2 kilo, en fisk som fick friheten åter. Nollan var därmed spräckt för i år och inte nog med det - det var i för mig absolut sämsta förhållanden. Jag fortsatte mitt fiskande med ett leende på läpparna, inte minst för att dimman började lätta och jag kunde se Anders närma sig. Vi snackades vid och fortsatte därefter vår jakt efter de blanka krabaterna. Det blev förvisso inga fler fiskar för mig, hur det gick för Anders vet jag inte i skrivande stund. Jag lämnade nämligen honom i regnet då ryggsmärtorna än en gång gjort sig gällande. Väl i bilen lovade jag mig själv att komma igång med träningen, kanske är det det som krävs för att komma i bukt med ryggsmärtorna.. Vi får se..