En blänkande dag

Frosten täckte åkermarken när jag drog ut tidigt i morse för en heldag på kusten. Den skulle dock inte bli särskilt långvarig, frosten alltså. Solen skulle nämligen bli min följeslagare under hela dagen och dess solstrålar såg verkligen till att värma upp, inte bara marken, men även vattnet och mig. När jag mätte vattentemperaturen på morgonen låg den på endast 2.5 grader men den steg under dagen till 5 grader på eftermiddagen. Det var något som jag verkligen gladde mig åt och kanske var det orsaken till att det idag hände en del under ytan. Det lossnade nämligen lite grann med avseende på fisket. 

Dagens första på ca 60 cm.

Det började någon gång vid 10 tiden med en urstark blänkare som högg på knädjupt vatten och som under inga omständigheter ville komma nära mig. Den fick dock till slut ge sig varpå den blev genast återutsatt. Jag fortsatte fisket i östlig riktning och fokuserade mestadels på att fiska av de grunda områdena. Det kändes nämligen superhett nu när solen låg och värmde upp det grunda vattnet. Mycket riktigt så verkade det dra till sig fisk för jag hade lite små kontakter och nån följare innan dagens andra fisk högg, också den en blänkare fast i lite mindre format. Det kändes som om aktiviteten skulle vara under hela dagen men dock dog det ut helt och hållet. Jag bestämde mig därför för att dra vidare till en ny lokal. Det visade sig dock vara ett felaktigt beslut då det var fullständigt stiltje och gin klart vatten på den nya lokalen. Jag passade därför på att luncha samtidigt som jag lapade så mycket sol jag kunde. 

Dagens sista blänkare på 63 cm och 2.9 kg.

Faktum är att jag blev sittande i solen ett bra tag och nästintill somnade, så underbart skönt var det. Några fiskmåsars gälla skri fick mig dock på fötter igen och jag åkte tillbaks till den plats jag startat fisket på. Där kändes det nämligen för hett för att ignoreras. Till skillnad från förra platsen så blåste det en svag sydostlig vind som fick lite rörelse i vattnet och så hade jag ju dessutom tidigare fått utdelning. Beslutet visade sig vara riktig. Inte för att det blev en huggsexa men väl för att jag först fick en mindre blank krabat och sedan en tjock 63 centimeters skapelse som verkligen gjorde dagen. Det var återigen fiskar som tog på grunt vatten och som bjöd på strålande fighter. Märkligt nog drog det in med strömmen ett oförklarligt stråk av extremt grumligt vatten och som fick mig att avsluta dagen. Vem vet, kanske hade det blivit fler fiskar, kanske inte. Hur som helst så blev det en härlig dag i solen. En riktig blänkande dag!!

Äntligen plusgrader

Efter en lång period av sibirisk kyla anlände äntligen plusgraderna för dryga veckan sen. Tövädret har därmed medfört att det tidigare isbelagda kustbandet nu öppnats upp för det efterlängtade fisket. Det skulle därför jagas silver idag. Yep, jag begav mig ut under morgonkvisten och kunde till min stora förtjusning hitta fiskbart vatten redan på första lokalen. Känslan av att återigen stå utvadad och swischa iväg draget var otroligt skönt. Det i kombination med att stå och betrakta fågellivet var en nästintill oslagbar känsla. Det enda som saknades var lite liv under vattenytan. Det hände nämligen ingenting trots flitigt kastande. Visst, det var en härlig tillställning med det fågelliv som rådde men jag var ju trots allt ute efter silver så efter dryga timmen bestämde jag mig för att söka vidare. 

Jag hamnade på ett rev som under årens lopp gett ifrån sig mycket fisk tidigt på säsongen. Dock verkade revet tomt på fisk idag så jag ringde upp Anders för att höra efter vart han höll hus och hur det gick för honom. Det visade sig att han befann sig på den lokalen jag startat på, dock med den skillnaden att fisken nu dykt upp. Inte för att det var massvis med fisk men han hade haft några hugg, sett ett par stycken följare samt landat 1 fisk. Jag begav mig naturligtvis ditåt och hade ganska så omgående en följare som tyvärr inte högg. Jag förblev stående på samma plats ett tag i hopp med att eventuellt få den fisken (eller annan fisk) att hugga men dock förgäves. Faktum är att ingenting mer hände för mig. Nä, det häftigaste som hände under den sena eftermiddagen var att få känna på Anders nya spö. En nio fots Daiwa Shogun som jag fick provkasta och jag säger bara wow. Fjäderlätt och härligt känsligt. Ett fantastiskt spö helt enkelt som jag mycket väl skulle kunna tänka mig äga. Jag är ju ute efter en ny 10 fotare efter att min Sölv AGS 1 knäcktes förra säsongen.  Jag har några alternativ så vi får se vad det blir..

Sälen och jag

Jag stod och tittade ut över vattnet och funderade på huruvida jag borde ha stannat hemma. Det var nämligen nollgradigt i både luft och vatten samt det blåste en iskall och hård frånlandsvind. Att det dessutom var typiskt skånskt vintergrå himmel var ju inte direkt upplyftande. Nä, Kung Bore har verkligen greppat tag i Skåne denna vinter och det är inget jag gillar. Inte minst har möjligheten att jaga silver varit nästintill omöjlig och det är något som varit enormt frustrerande. På flertalet lokaler längs sydkusten ligger det nämligen is över fiskens ståndplatser och som det ser ut för tillfället så lär det dröja ett tag till innan isen försvinner. Det finns dock lokaler med öppet vatten och det var just på en sådan plats jag befann mig idag. 

Det kändes, under rådande förhållanden, långt ifrån hett men jag var åtminstone ute. Jag var inte ensam i vattnet heller. Nä, en nyfiken säl fick för sig att göra mig sällskap under större delen av tiden. Jag fiskade av sträckan i västlig riktning med sälen hack i häl. Jag kastade över de grunda områdena men även över lite djupare vatten. Hoppet att finna fisk var inte stor men den fanns där så klart. Dock gick tiden utan att det hände något. Jag gick allt längre och längre västerut, så pass dessutom att sälen till slut tröttnade på mig och försvann. Jag vägrade under lång tid att ge upp men när snön väl började falla och yra omkring i vinden började jag frysa så jag fick slutligen kasta in handduken. Promenaden tillbaks till bilen blev lång, så pass lång att jag fick tillbaks värmen i kroppen. Jag började därför fundera om jag skulle göra om samma runda, jag ville ju så gärna finna fisk. Jag började gå mot vattenbrynet men velade strax innan jag gick in i plurret. Jag vände mig mot vinden, kände hur mina kinder frös till och så var saken avgjord. Det blev värmen i hemmet.

En kall men livlig kust

Jag drog ut idag trots att jag egentligen inte trodde på det. Det var rått, grått och kallt. Det har det varit rätt så länge. Inte minst har det blåst en envis östlig vind som omöjliggjort fiske på sydkusten. Denna östliga vind blåste naturligtvis även idag så enda alternativet var att dra till västsidan. Så, trots att jag inte riktigt trodde på det, drog jag iväg för några timmars fiske. Det var ju trots allt ett tag sen sist plus att jag inte kände för att sitta på sofflocket en dag till. Väl framme kunde jag konstatera att inga andra fiskare hade fått samma tankar som jag. Kylan höll väl de flesta hemma och det, om något, var ju glädjande. Jag hade därmed hela kusten för mig själv och så skulle det förbli de timmar jag var ute.

Jag gick ut i det kristallklara vattnet och började med att fiska av de grunda områdena. Det var rätt så livlig tillställning i vattnet med alla allehanda sjöfåglar, något som var ett välkommet inslag i det annars bistra vädret. Vad avser fisket hände det inte så mycket förrän jag kom till ett område där det höll till en del svanar som betade av bottnen. Yep, vid ett av kasten mellan två svanar fick jag nämligen dagens första blanka krabat. En ettrig liten blänkare som, trots 2 grader i vattnet, fick till några hopp innan den kunde krokas av. Jag fortsatte att fiska mellan svanarna vilket resulterade stunden senare i ytterligare en krabat. Ja, det var inga stora fiskar men det fick mig att glömma mina alltmer frusna tår. Åtminstone under en kort period. Det hände nämligen inte mer trots envist kastande. Jag började därför fiska mig tillbaka och hade nästan kommit fram till strandbrynet när jag fick en tredje mindre fisk på knappt knähögt vatten. Slutligen gick jag upp och tittade ut över vattnet. Det var lika livligt bland alla sjöfåglar som när jag anlänt. Visst, det var rått, kallt och jag hade inte trott på det men jag fick landat 3 stycken öringar samt blivit underhållen av all fågelliv. Att jag dessutom inte behövt trängas med andra fiskare gjorde dagen till en ren förnöjelse..

En vit premiär

Äntligen gick jag igen längs vattenbrynet på jakt efter havets silver. Snön som föll igår låg och täckte kustbandet vilket skapade ett nuförtiden ovanligt vinterlandskap. Det var onekligen vackert och naturligtvis kallt, men ändå välkomnande. Dock kunde jag inte låta bli att tänka på huruvida det var för kallt för att vara ute och jaga silver men jag var äntligen ledig så självklart ville jag ut och testa. Framför mig låg ett nästintill spegelblankt och vindstilla Östersjön. Det hade dock blåst en del på sistone så jag visste inte vad som väntade mig med avseende på sikten i vattnet. Från land såg det inte särskilt lovande ut. Efter några djupa och kalla andetag gick jag in i plurret och kunde, till min glädje, konstatera ett fiskbart vatten. 

Jag började fisket i östlig riktning för att sedan fiska mig tillbaka. I kylan som rådde bildades det snabbt upp is på de övre spöguiden men inte så det störde allt för mycket. I det 2 gradiga vattnet hände det inte så mycket, varken i fiskeväg eller i fågelväg. Nä, det var som väntat väldigt stilla så när det dessutom dök upp två andra fiskare valde jag att söka mig till en annan lokal. Tyvärr var det allt för mörkt vatten även om jag drog iväg ett par kast bara för protokollets skull. Jag funderade om jag skulle söka mig vidare till andra lokaler men valde istället att bege mig hemåt. Kanske gav jag upp för tidigt men jag kom åtminstone ut och fick kastat i nån timme. Jag vandrade därmed, genom den djupa snön, tillbaks till bilen och undrade när jag kommer ut till kusten igen. Kylan verkar nämligen hålla i sig ett bra tag framöver men förhoppningsvis står jag snart därute igen. 

Från hängmattan till full action

Tanken på en tur längs kusten hade slagit mig under morgonen. Det blåste nämligen sådana vindar som borde föra med sig kallare vatten, något SMHI också prognosticerade. Jag får dock erkänna att jag inte riktigt kände för att dra ut, åtminstone inte ensam och framför allt inte till mina sedvanliga platser. Jag la mig därför i hängmattan för att chilla ett tag när det plötsligt plingade till i mobiltelefonen. Det var Christian som undrade om jag skulle hänga med i båten på en eftermiddags tur. Han var dessutom, precis som jag, sugen på att prova andra lokaler. Det var exakt de orden jag ville höra för att det skulle locka mig bort från den otroligt sköna hängmattan. 

Solstrålarna glittrade vackert på ett hav som onekligen såg ingivande ut för ett bad. Dock var inte vattentemperaturen sådan att det lockade till bad, något som vi förvisso inte var ute efter. Nä, det var havets silver vi ville ha och silver fick vi. Redan på på första lokalen och efter bara några kast kände jag ett hugg precis vid nedslaget. Fisken fastnade inte dock och jag hann knappt säga till Christian något i stil med "Undrar om den hugger igen" förrän den högg igen. Ut ur vattnet hoppade en stor öring som efter ett rejält plask bjöd på en förträfflig fight men som gav sig till slut och hamnade i håven. Fisken gjorde sedan i princip C&R på sig själv då den sprattlade till vid fotograferingen, slank ur händerna och hamnade i vattnet. Det var en start som heter duga och som om det inte var nog så tappade jag kort efter ytterligare en stor fisk. Det visade sig att området höll en ansenlig mängd fisk så vi blev kvar på platsen ett bra tag. Yep, det blev uppemot 15 fiskar till oss båda varav vissa i större storlek innan vi drog vidare österut. Det blev dock inte mer än en mindre krabat till innan vi tackade för oss. Så nu, när jag skriver dessa rader undrar jag om jag skall välja hängmattan idag eller kusten igen. Jag får se helt enkelt. Hängmattan är otroligt skön men kusten, ja den är oemotståndlig...

Mindfulness på sydkusten

Att köra på kustvägen en solig sommardag kan både vara en härlig och ett helvetes upplevelse. Härlig för att den är pittoreskt men ett helvete för att den kan få ens tålamod att brista nåt så fruktansvärt. Är det inte för alla husvagnar som fullständigt fyller kustvägen sommartid så är det för dessa bilister som kör långt under tillåten hastighet. Har man då bråttom (som jag hade igår) då är det nära att tålamodet brister. För ja, jag hade bråttom då jag hade en tid att passa med Christian och ja, jag blev rejält sen. Antar att det egentligen inte spelar någon större roll då det gällde bara en fisketur och jag kanske överreagerar men fy fan för alla dessa söndagsbilister. Och husvagnar..

Väl framme dröjde det inte länge förrän vi stod och kastade våra drag i böljan blå. Borta var stressen jag byggt upp på kustvägen. Det är effekten fiske i det ändlösa havet har, åtminstone på mig. Det gjorde inget att vi under de första par timmarna inte fann nån fisk. Vi trodde dock på det, inte minst med tanke på de förhållande som rådde. Vi behövde bara hitta rätt rev, något vi till slut gjorde. Yep, vi ankrade upp på den sista lokalen när det var drygt en timmes fisketid kvar och där blev det lite av en huggkavalkad.

Det tog nämligen inte många kast förrän Christian krokade en större fisk som dock gick vinnandes ur striden. Strax därefter var det min tur då en tjockis strax över måttet behagade att hugga min sandeel. I den annalkande skymningen började fiskar även att hoppa vilket höjde upplevelsen ytterligare. Christian tappade återigen en fisk medan jag fick en fining på dryga 2.5 kilo. I det tilltagande mörkret fortsatte det att hoppa och hugga tills det slutligen dog ut. Ännu en härlig kväll på sydkusten var till ända och jag skulle därmed köra den långa kustvägen hem. I mörkret var dock söndagsbilisterna och husvagnarna som bortblåsta vilket gjorde körningen hem till en ren fröjd. Upprymd kom jag hem, blandade mig en gin tonic och tänkte på den gångna fisketuren. Livet på sydkusten är härligt..