Bland fallna jättar och vakande klint

Frosten täckte höstens fallna löv längs stigen ner till de fallna jättarnas strand. En vacker strandremsa där gigantiska lövträd en gång stod stolt högt över marken men som någon gång under årens lopp fallit offer för erosionen och nu ligger utspridda längs stranden som en påminnelse på att inget står för evigt.
Det var nästintill stiltje och från den upphöjda slänten kunde man blygsamt ana soluppgången. Vi spred ut oss längs kusten - Johan, Mats och jag.
Det stilla vädret innebar alldeles för klart vatten och därmed långt ifrån optimala förhållanden. Vi blev inte heller särskilt långvariga då det dessutom visade sig ligga en hel del ålgräs som spolierade fisket. Vi lämnade därför de fallna jättarna bakom oss för att stunden senare blicka ut över Mandehoved.

Mandehoved

Solen försökte stundtals bryta sig igenom slöjmolnen men fick slutligen ge sig då en allt tätare dimma svepte in över kusten. Med dimman följde även en kall bris som fick lite fart på vattnet men jag, som aldrig haft ett lyckat fiske i dimmiga förhållanden, började nästan ge upp innan fisket ens kommit igång. Efter några timmars fiske var resultatet också väldigt magert med endast en liten krokad fisk, fångad av Johan. Lunchpausen var därför välkommen, inte minst när den bestod av en värmande Gulaschsoppa toppat med chorizo bitar och surdegsbröd till. Med mätta och belåtna magar gav vi oss i kast med återigen försöka lura några danska öringar till hugg men det visade sig dock vara ett för dagens alldeles omöjlig uppgift. Att vi bytte plats ytterligare en gång eller provade hela ens repertoar av drag hjälpte föga. Nä, jag fick än en gång börja skylla på dimman för alltid är det något man skall skylla på när det inte går vägen och dimma, ja det vill sig bara inte i dimma...så vi gav slutligen upp och lämnade danska Stevns därhän. Men snart står jag och blickar ut över kusten igen, snart..

En strandpromenad

Det är långt mellan fiskeäventyren. Inte för att jag inte vill men fredningen längs Skånekusten gör att kusten hemmavid får vila och därmed även fiskeutrustningen. Då och då kallar förvisso den danska kusten men vindarna har dessvärre varit, de gånger det varit inplanerat en resa till broderlandet, allt annat än gynnsamma. Två gånger har vi fått ställa in men förhoppningsvis blir det snart ett tredje gången gillt. Tills dess får strandpromenader i solnedgången väcka gamla fiskeminnen. Speciellt nu när havsluften är kall och rå återföds dem, de gamla minnen. Minnen som får en att längta, minnen som får en att leva. Snart, snart..

Tillbaks på klinten

Efter ett långt uppehåll står jag högt upp på klinten. I öst syns Falsterbonäsets svaga konturer i horisonten, till syd kan man skönja kalkstensklipporna på Mön. Jag är med andra ord tillbaka på Stevns, tillsammans med vikingen Erik. Solen lyser över oss, över kusten och därmed över det leopardmönstrade havsbotten. Det ser särdeles inbjudande ut där vi står och betraktar över detta havsöringseldorado. Det blåser dock nordväst - en vindriktning som tyvärr kan föra med sig mängder med ålgräs och därmed spoliera fisket.

Vi visste detta men tar ändå en chans. Från höjden ser det fiskbart ut men väl nere i vattnet kan vi konstatera det vi fruktat för - ålgräs. Inte i stora mängder men ändå så pass mycket att det saboterar fisket. In i bilen igen och snart står vi i den sydliga delen av Stevns. Kalkstensklipporna är lika imponerande, havsbottnet likaså. Vi kommer undan gisslet med ålgräs men det är lite väl stilla i vattnet för att det skall kännas optimalt. Vi låter oss dock inte bli molokna över detta.

Nä, det var ett tag sen vi var ute så efter en kort stund står vi hängivna och kastar ut våra drag. Än mer entusiastiska blir vi när en fisk hugger efter bara några kast. Det rycker rejält i spötoppen på typisk "mindre havsöringsmaner", och mycket riktigt kan jag efter en kort fight avkroka en liten blank krabat. Erik tappar strax därefter en mindre fisk. Fiskeivern stiger efter en sådan start men klingar av allt efterhand som tiden går och ingenting händer. Pauserna blir allt längre. Fiskeivern övergår till mental sanering. I den värmande solen smakar en bit pumpapaj alldeles förträffligt. Vi snackar, vi "hygger". En kopp té medan en flock tranor flyger förbi - eftersläntrare som är på väg söderut. Vi njuter av stunden. Vi tar vara på dagen..Vi tar vara på livet..härligt..

Den sista tobis

Som ett tecken på att hösten närmar sig flög ett gäng tranor över mig medan jag höll på att sjösätta kajaken. Dem flög således söderut, för att övervintra i varmare breddgrader. Det kändes som igår när jag i våras såg tranorna flyga norrut men tiden går som bekant fort, ibland alldeles för fort. Det innebär också att fredningen närmar sig med stormsteg, så det gäller att passa på och ta vara på de sista dagarna. Inte minst nu när vindarna blåser från norr med allt vad det innebär för vattentemperaturen - 14 grader uppmätte jag det till och därmed en rejäl sänkning sedan sist. Jag fick dock börja med att paddla längre än vad jag först hade tänkt mig då det satt garn kring det till en början tilltänkta fiskeplatsen.
Redan i första kast fick jag på fisk och även om fisken knappt mätte 20 cm var det åtminstone en god start efter de senaste bomturerna. Det hände dock inte så mycket mer under den efterföljande timmen så jag bestämde mig för ett kort strandhugg. Eftermiddagen hade börjat övergå till afton, till en ljuvlig afton för att vara mer exakt och jag hade egentligen kunna sitta och njuta av alla intryck tills det blev natt men åsynen av 2 hoppande öringar fick mig snabbt på nya tankar.
Hugget kom ganska så omgående och fisken verkade också av god kaliber men det var som om fisken sparade krutet inför den stundande leken. Det var en fisk i lekdräkt med andra ord, en fisk på dryga 3 kilo som inte hade för avsikt att slösa energi för mitt nöjes skull. Den blev strax därefter varsamt avkrokad intill kajaken och så försvann den i djupet med samma lugn som fighten hade varit.

Tobisjägare på 58 cm och 2430 gram

Aftonen verkade också så förbli, lugn vill säga. Det tills dagens tredje aktör kom in i handlingen och vände på steken. Hugget var lika hård som fighten den bjöd på. Det var hopp och galna rusningar som fick en att vakna till liv igen. Fisken var inte särskilt stor men vad den saknade i storlek hade den i attityd istället. Det var en rejäl tuffing som i sin iver att jaga tobis svalt min OLR Slim så långt det bara gick. Väl hemma kunde jag konstatera fiskens svaghet för tobis - 12 stycken hade den i magen. Den 13:e tobis i form av en OLR blev den sista..

Bland hoppande öringar och gräshoppor

I det höga gräset hoppade gräshopporna för glatta livet, alltmedan jag bar ned kajaken till vattnet. En liten padda, som inte väntade sig min plötsliga närvaro, lyckades i sista stund också hoppa undan mina tunga steg. Jag var på väg ut i den grådisiga morgonen. Ut för att se om jag idag lyckades med att lura någon fisk till hugg. Igår afton hade jag också varit ute (tillsammans med Mats), dock en kort stund och utan framgång. Detta mestadels på grund av allt det gojs som låg och flöt på vattenytan, och som gjorde det omöjligt att bedriva något effektivt fiske. Vi såg några fiskar hoppa, något jag gjorde även idag. Yep, det var ren öringcirkus idag med säkert 10-12 stycken hoppglada firrar som hade behaget att bjuda på formidabel luftakrobatik. Vissa av dem var dessutom av ansenlig kaliber och efterlämnade därför ett rejält plask efter sig. Härligt att titta på men ändå aningen frusterande då det visade sig i princip omöjligt att locka dem till hugg. Det spelade ingen roll vad som serverades, och på vilket sätt det blev serverat. Dem ville helt enkelt inte. Jag gav upp strax innan lunchtid och flyttade istället fokus på den gråhägern som lite lojt observerade mig och min drivande kajak. I den ständigt småguppande kajaken blev det lite av en utmaning av få en hyfsad bild på hägern, något jag efter många försök lyckligtvis lyckades med. Till slut fick han nog av min allt närmre närvaro och flög lite klumpigt iväg. Iväg till en ny sten att ställa sig på medan jag gick upp och återigen släpade kajaken förbi alla de hoppande gräshopporna. Hopp, ja det blev lite av dagens melodi idag. Hoppande gräshoppor, hoppande paddor och hoppande öringar samt jag som hoppades på fisk. Med det sagt kan jag inte annat än hoppas på att det hugger nästa gång....

Några kast i sommarvärmen!

I den stekheta solen kör tröskan fram och tillbaka över vetefälten hemmavid. Det är skördedags på Söderslätt, åtminstone för sädesslagen. Det är mitt i augusti och sommaren verkar sent omsider vara kommen. Det är med andra ord varmt, och ett fiskepass känns avlägset men tanken fanns där. Jo då, tanken var egentligen ett aftonspass med Erik och Allan på danska Stevns, men det blev tyvärr inget med det. Istället funderade jag på att dra ut själv och efter viss tvekan bestämde jag mig slutligen för en kort tur hemmavid. En tur för att skingra tankarna och för att försöka kasta bort en del av den stress jag känt på sistone.

Vattnet var sådär lagom grumligt efter ett par dagars blåsande, för att inte säga perfekt men känslan fanns ändå inte där. Nä, den fanns inte där och infann sig aldrig under hela kvällen. Inte så märkligt egentligen när dagen bjudit på strålande solsken och därmed inbjudit mer till bad än till fiske. Jag gav det dock till en bra bit efter solnedgången men inte ens mina innersta önskningar om att åtminstone få se fisk hoppa föll in. Inte heller några extra sista kast hjälpte idag men aftonen blev skön..riktigt skön.

Det berömda sista kastet

Jag var på väg att ge upp. Solen hade försvunnit bakom mig och det blev allt mörkare. Jag hade sett några fiskar hoppa under de 2 timmar jag hade varit ute, men det var fiskar som hoppat långt ute och väl utanför min kastförmåga. Nära land hade jag inte sett tillstymmelse till liv i vattnet. Från land däremot hördes det idel fågelsång, och man såg allehanda fåglar cirkla över trädtopparna. Det var en rofylld afton och verkade så förbli för ja, jag var nära att ge upp men jag ville ändå ta det där sista kastet. Ni vet, det där sista kastet som gärna blir till ytterligare en och så en till, detta tills man oftast samt slutligen får inse fakta och man kastar motvilligt in handduken. Det var också nära jag kastade in handduken igår men så plötsligt, som en blixt från ovan, sög det till i linan.

Det tog någon sekund innan jag insåg att det verkligen var fisk på och det dröjde också en stund innan fisken insåg sitt misstag, men när den väl gjorde det brakade helvetet loss. Den for iväg som ett ånglok vilket fick mig att hålla i spöet allt jag kunde. Tyngden och rusningen avslöjade att det rörde sig om en större fisk, och med tanke på hur den tagit min OLR Slim så var jag mer än osäker hur kroken satt. Lyckligtvis höll det hela vägen och jag kunde efter en härlig fight håva en blänkare på drygt 3.8 kilo. Så där stod jag i den allt svalare aftonsbrisen och beundrade den vackra fisken alltmedan adrenalinkicken började klinga av. Härligt var bara ordet och ja, ibland lönar det sig med de där sista kasten..de berömda sista kasten..