Med blicken fäst mot väst tog jag mina första kast. Mörka moln drog över bukten och lade mörka skuggor över det vindpinade havet. Det blåste hårda sydvästvindar även igår och i fjärran såg man vita gäss dra över vattnet. Platsen jag valde var dock skyddad från det värsta och därmed fiskbart.
Fisken verkade dock vara frånvarande i alla fall under fiskeriets första timme, något jag också kände mig vara, frånvarande vill säga. Kanske skulle jag ha valt att ge mig ut under eftermiddagen istället då prognosen var att det skulle spricka upp. Nu kändes det mest ruggigt och kallt att stå där på revet, i synnerhet när inget hände på andra änden av linan. Jag var i alla fall inte ensam då en flugfiskare kämpade med att få ut sin fluga på andra sidan revet. Efter en halvtimme kände både flugfiskaren och jag för att ta en paus och samla krafter varpå efter ett trevligt samtal kom överens om att byta sida av revet. Det började nu spricka upp så smått samtidigt som vinden började lägga sig.
Något som ett par knölsvanar antagligen uppskattade då dem kom flygandes och landade på bästa vattenplanande manér på det allt mer stilla vattnet. De satte genast igång med sin kärleksdans vilket fick mig att flytta fokus från fisket till de kärlekskranka fåglarna. De såg otroligt nykära ut alltmedan de gav ifrån sig ett vibrerande trumpetläte som sammansmälte till en romantisk symfoni.
Då plötsligt i ögonvrån såg jag något som blänkte till. En följare? Det var det säkert, för några kast senare, och efter att återigen riktat in mig på fiskeriet, så hade jag en till efter draget och strax därefter ännu en. Hmmm, dem högg inte så jag prövade att byta till min nya Slim i svart/koppar och redan i andra kastet så sög det till innan jag ens börjat veva. Det var långt ifrån en jätte men det var fisk i alla fall.
Det blev ytterligare en liten rackare och så en större blankbesa innan det dog ut igen. Det gjorde så inget, jag var ändå tvungen att dra hemåt och hämta kidsen..så jag lämnade de kärlekslystna knölsvanarna och deras romantiska dans med hela revet för sig självt, något dem säkert blev glada för..
Fisken verkade dock vara frånvarande i alla fall under fiskeriets första timme, något jag också kände mig vara, frånvarande vill säga. Kanske skulle jag ha valt att ge mig ut under eftermiddagen istället då prognosen var att det skulle spricka upp. Nu kändes det mest ruggigt och kallt att stå där på revet, i synnerhet när inget hände på andra änden av linan. Jag var i alla fall inte ensam då en flugfiskare kämpade med att få ut sin fluga på andra sidan revet. Efter en halvtimme kände både flugfiskaren och jag för att ta en paus och samla krafter varpå efter ett trevligt samtal kom överens om att byta sida av revet. Det började nu spricka upp så smått samtidigt som vinden började lägga sig.
Något som ett par knölsvanar antagligen uppskattade då dem kom flygandes och landade på bästa vattenplanande manér på det allt mer stilla vattnet. De satte genast igång med sin kärleksdans vilket fick mig att flytta fokus från fisket till de kärlekskranka fåglarna. De såg otroligt nykära ut alltmedan de gav ifrån sig ett vibrerande trumpetläte som sammansmälte till en romantisk symfoni.
Då plötsligt i ögonvrån såg jag något som blänkte till. En följare? Det var det säkert, för några kast senare, och efter att återigen riktat in mig på fiskeriet, så hade jag en till efter draget och strax därefter ännu en. Hmmm, dem högg inte så jag prövade att byta till min nya Slim i svart/koppar och redan i andra kastet så sög det till innan jag ens börjat veva. Det var långt ifrån en jätte men det var fisk i alla fall.
Det blev ytterligare en liten rackare och så en större blankbesa innan det dog ut igen. Det gjorde så inget, jag var ändå tvungen att dra hemåt och hämta kidsen..så jag lämnade de kärlekslystna knölsvanarna och deras romantiska dans med hela revet för sig självt, något dem säkert blev glada för..
No comments:
Post a Comment