Gravänderna lyfte unisont och flög iväg tillsammans med alla de förbannade skarvarna som upptog varje sten som var över vattnet. Svanarna däremot brydde sig inte om mig och jag brydde mig inte om dem heller, trots deras antal. Jag hade nämligen bestämt mig för att fiska på det revet och jag tänkte inte låta mig skrämmas av några svanar, åtminstone inte idag. Det var tidigt på morgonen, det var nästintill stiltje och jag var ensam. Alldeles ensam. Från land kunde jag höra fågelkvittret samtidigt som jag kastade ut genomlöparen, gång på gång. Jag fiskade av reven västerut men det hände inte så mycket. Ja, det hände så pass lite att tankarna på ett platsbyte fick fäste men just då jag hade tänkt gå upp kom det förlösande hugget. Spöet rycktes nästan ur handen och fighten som följde därpå innehöll allt som gör havsöringsfisket till en beroendeframkallande drog. Hopp och rusningar varvades om vartannat från en fisk som var fullständigt galen. Det var ingen jätte men väl en ursinnig blänkare på 3.5 kilo som till slut fick ge sig. Fighten hade naturligtvis uppmärksammats av två nytillkomna herrar som givetvis fick bråttom ner till vattnet. Min ensamhet på revet var över och därmed min tid på den platsen.
Vad som sen hände resten av fiskedagen kan summeras väldigt kort. Anders och Hashim slöt upp på ett nytt rev och så gav vi järnet. Det gör vi alltid men det blev en trög och mager eftermiddag på vattnet. Det mest minnesvärda var väl den pizzapaus vi tog för att samla kraft innan vi tog oss an revet en sista gång. En sista gång på sydkusten blir det också imorgon innan det bär iväg till Gotland. Det ser jag fram emot..
No comments:
Post a Comment