Tyngden som försvann

Jag gick nedför den fläckvis snötäckta stigen ned till vattnet. Väl framme vid slänten blickade jag ut över stenrevet och kunde konstatera att det fortfarande var grumset i vattnet ett tiotal meter ut. Dock verkade det klarna en kastlängd ut så det dröjde därför inte många minuter förrän jag återigen stod i Östersjöns kalla vatten och slungade iväg en silling i rå färg. Ja, det var kallt men dock nån plusgrad i både luft och vatten så även om förhoppningen inte var särskilt stor fanns chansen att nån köldslagen öring skulle fatta tycke för mitt drag. Inte minst var det skönt att återigen stå utvadad på sydkusten, det är det alltid. 

Jag fiskade grundligt av revet och kunde konstatera efter nån halvtimme att det inte fanns någon fisk, åtminstone inte huggvillig sådan. Jag hade inte mycket tid på mig så någon platsbyte var inte aktuellt. Jag tog dock en paus för att låta revet vila en stund och passade samtidigt på att byta genomlöpare till en rödsvart OLR Slim. Pausen blev kanske längre än vad jag hade tänkt mig men tårna behövde återfå lite värme innan jag återigen ställde mig i det iskalla plurret. Nä, revet verkade lika tomt på fisk efter pausen så efter nån ytterligare halvtimme började jag tänka på refrängen. Jag tappade därför fokus en aning och trodde plötsligt att jag fått bottennapp långt ut i kastet. Dock började det strax därefter att gunga rejält i spöt varpå en stadig öring plaskade till i ytan. Jag vaknade till och tänkte direkt på det obefintliga mothugget jag hade gjort. Satt kroken ordentligt eller inte? Jag kände hur benen omvandlades till spagetti för plasken var rejäla och spöt gungade djupt ner i korken. Dock bekräftades några sekunder senare det jag hade befarat, nämligen en dåligt krokad fisk. Yep, tyngden i spöt försvann lika snabbt som besvikelsen tog över mig. Det grämde mig och det grämer mig fortfarande för fisken kändes stor och vem hade inte velat börja årets fiskesäsong med en öring i rejäl kaliber. Det blev till slut ett något smärtsam bompass men snart står jag därute igen och då kanske blir det jag som drar det längsta strået...