Med ett stadigt grepp!!

När jag kom över det lilla krönet, innan man nådde fram till den storsteniga stranden, råkade jag skrämma slag på nästan alla de allehanda fåglar som stillsamt vilade på stenarna och i vattnet. Kanadagäss, fisktärnor och skarvar blev som förskräckta av min plötsliga åsyn men dock inte gråhägern som stod en bit längre bort, som en skulptur, och lite lojt tittade på mig. Den hade en aning lustigt uttryck alltmedan den höll ett vaket öga på mig. Det är onekligen en vacker fågel, och som fick mig att tänka på tranorna uppe i sommarstugan i Norrland. Jag hann med ett par foton innan den tyckte jag blev lite väl närgången, fick så nog av mig och lite klumpigt flög iväg för att hitta en annan plats att vila på.

Grymt grepp på hala stenar 

Jag hade egentligen inte alls några tankar på fiske nu när det råder nästintill medelhavsklimat och det är cirka 20 grader i vattnet, men jag hade fått mina nya vadarskor och det blev lite av en ursäkt för att få komma ut. Solen höll på att gå ner i väst vilket kändes skönt, i synnerhet när det dessutom drog in en svalkande nordvästlig bris över stranden.
Det tystnade alltmer inifrån den bakomvarande lövskogen och skuggorna blev allt längre, samtidigt som jag stod stadigt kvar med mina nya vadardojjor på den stenen jag många gånger förr stått på. Det var egentligen tid för eftertanke för någon fiskelycka trodde jag inte på under rådande förhållanden.

Ljuset började dock försvinna allt mer och kanske, under den svalkande brisen och det avtagande ljuset, kanske kunde en och en annan öring få för sig att närma sig kustbandet för en snabb raid. Jag var beredd i alla fall, inte minst när det plötsligt började hoppa tobis vid några stenar längre bort. Öring på jakt månne? Förmodligen, men det var i vart fall inte en fisk som kände för att hugga på den OLR Slim som blev serverat några gånger och strax intill. Lite moloken fick jag istället för mig att kasta åt helt motsatt håll, drog några vevtag och minsann så högg det till, stenhårt dessutom. Hugget följdes av en ilsken, plogande rusning strax under vattenytan vilket fick mig nästan att skrika av lycka. I det varma vattnet verkade dock krutet ta slut ganska så kvickt, och jag kunde strax därefter kroka av en vackert tecknad öring, i begynnande höstskrud, på cirka 55 cm. Fisken var inte ensam heller, jag såg flera vak innan det till slut blev allt för mörkt. Dessutom fick en skaplig firre, plötsligt och lustigt, behaget att nästintill skrämma slag på mig i det tysta mörkret, det var nämligen ett rejält hopp och plask den gjorde endast ett par meter ifrån mig. Få fisken att hugga verkade däremot vara ett omöjligt projekt, så jag började istället betrakta stjärnorna ett tag innan jag till slut kände det var dags att tänka på refrängen. Så jag hoppade ned från stenen och begav mig med ett stadigt grepp inåt land, bilen och den stundande sängen..