Bombarda is back

Igår var dagen då det skulle lossna, det var åtminstone tanken. Sol och sydliga vindar fick en att känna att våren var på inmarsch. Linus och jag hade snackat lite löst om att träffas på ostkusten men medans jag körde ditåt, tidigt på förmiddagen, såg faktiskt sydkusten otroligt ingivande ut. Jag hoppades att detsamma skulle gälla runtom det sydliga krönet men väl framme var det lite för stilla och det kändes som om jag valt fel, eller? Jag började kasta i det klara vattnet utan att egentligen tro på det men nu var jag där så jag började kasta, och kasta, jag till och med kastade över den sten som Anders förra året fick en 4+ och hoppades, mer som en skoj tanke, att dennes syskon kanske tagit över platsen. Nej, fisk fick jag inte syn på men däremot kadavret av en säl som låg i vassen. En rejäl bamsing som på något sätt gått över till andra sidan, kanske pga ålder, sjukdom eller kanske rent utav ett välriktad skott. Säl väcker många känslor hos folk så även hos mig men det är en annan historia. 

Nej, det var dags att prova Henriks alldeles egna rev samtidigt som jag talade om för Linus via telefon att han gjorde bäst i att stanna på sydkusten. Efter cirka en kvart på revet så dök 3 tyskar upp och ställde sig ogenerat  20-30 meter ifrån mig. Dem gillade uppenbarligen Henriks rev förbannat mycket, för dem hade struntat fullständigt i alla de andra rev som fanns i närheten och som var alldeles tomma på folk. Nåväl, några hornblåsare skulle inte sabba dagen för mig och då det ändå verkade vara tomt med fisk på revet så gick jag upp. där kunde dem stå och svinga ut sina flugor, nån fisk skulle dem ändå inte få....trodde jag, för nog fan fick en av dem spöböj medan jag packade ihop. Va fan, visst hade tanken funnits där hela tiden - att det egentligen lämpade sig för fluga eller Bombarda men nej, jag har svårt för det. Det passar inte mitt fisketemperament helt enkelt. Så jag körde söderut, till sydkusten där vinden låg på och skapade rörelse i vattnet. Där skulle fisken inte rata mina genomlöpare, tvärtom.

Njaaa, ju fler rev jag fiskade av desto mer frustrerad blev jag och inte blev det bättre av att få höra från Linus att han minsann fick fisk, på Bombarda dessutom. Så jag fick ge mig till slut, för det var helt enkelt en sån dag - en dag då man får däng av dem som svingar flugor vill säga, antingen med flugspö eller Bombarda. 

Så idag var jag ute igen och minsann hade jag riggat ett spö med Bombarda. Det var några år sen sist och ja, det passar fortfarande inte mitt fisketemperament men igår blev det för mycket för mig att svälja, det får jag villigt erkänna. Fisken verkar för närvarande vara extremt selektivt och därmed svårflörtad, vilket inte är så konstigt, det är trots allt fortfarande rätt så kallt i vattnet. Så jag svalde stoltheten, begav mig ut med ett riggat spö och vad skall jag säga, det gav fisk. Högg stenhårt gjorde dem också, varav två av dem riktigt fina kring måttet. Lite lustigt nog sprack molntäcket upp och på några minuter blev det klarblå himmel samt strålande solsken, som ett slags tecken av att jag nu blivit upplyst av Bombardaguden. 

Hursomhelst var det dags för en fikapaus i solen, dessutom ville jag nu pröva och se om fisken också var intresserade av en av mina OLR. Sagt och gjort, efter fikat skickades en Slim ut i böljorna och det dröjde heller inte länge förrän jag hade spöböj. Plasket med stjärtfenan som följde avslöjade att det rörde sig om en större fisk, den gjorde en rusning och så började den igen att vansinnigt plaska runt och vips så lossnade draget. Så man stod där igen med den där tomma känslan, en halv minuts adrenalinkick som direkt övergår till nästintill depression. Men sådan är det, you win some and you loose some. Efter ca en halv timme utan att ha känt något bytte jag så igen till Bombarda vilket ja, rätt gissat - det resulterade i två småttingar. Så ja, återigen vann Bombarda kampen - men den store, den högg i alla fall på en genomlöpare....och det är just dem stora man minns..

Ett ( väldigt) kort fiskepass..

Det var rått och ruggigt när jag satte mig vid den övergivna plastbåten, först för att andas in den friska havsdoften och sedan för att betrakta svanarna som majestätiskt flög över revet. Efter en stund fattade jag mod och gav mig ut, med viss skepsis, ut på revet. Syftet med att komma ut idag var nämligen att primärt checka status på mina vadare, då dessa läckt rejält i grenen sist jag var ute. Väl hemma hade jag kletat på massvis med Aquaseal, dock lite grann i blindo, för jag hade tyvärr inte lyckats lokalisera vart nånstans läckaget var. Det fick bära eller brista, jag var ledig på eftermiddagen och, även om värmen i hemmet var mer lockande än att stå ute i det ruggiga vädret, var jag tvungen att ta reda på huruvida jag lyckats täppa till läckaget eller inte.
Så jag vandrade ut på revet fullt koncentrerad på vad som hände mellan mina ben samtidigt som de brytande vågorna satte vadarna på prov. Det tog tyvärr inte så lång stund förrän jag tyckte mig börja känna en viss fuktig kyla göra sig gällande kring det området en man helst vill hålla varm. Jaha, dem läckte fortfarande men nu stod jag där och då kunde jag lika väl passa på och fiska av revet.
För att slippa det värsta ställde jag mig dock på en sten och lyckades också stå där en stund innan en våg såg till att svepa bort mina fötter från stenen och plask, så låg jag och sprattlade i vattnet i nån sekund. När jag väl fick fäste igen så kände jag att uppdraget för dagen var över. Det blev mitt kortaste fiskepass någonsin men inget att göra, vadarna läckte fortfarande, jag var blöt och värmen samt torra kalsonger i hemmet kallade. Det är väl bara att inse att det är dags att införskaffa ett par nya, de har trots allt varit flitigt använda i ca 2 år. Dem har dessutom fått utstå rätt så mycket med stryk och det finns ju faktiskt en gräns för hur länge sådana håller..surt men sant. Så nästa gång jag står i vattnet igen lär jag väl göra det lite längre, i nya och förhoppningsvis torra vadare...

Barnkalas på revet

En ledig dag brukar innebära fiske men nu är det sportlov så barnen var ju hemma från förskola och dagis dvs man kunde inte bara dra ut utan att först umgås med familjen. Jag hade dessutom andra åtagande att göra hemma, bl.a tvätta bilen - det var typ 2 månader sen sist så det var minst sagt dags för det. Nån gång efter lunch var jag så klar för avfärd och körde iväg mot kusten i min nytvättade och i solen blänkande bil. Nu var jag ute dock efter en annan form av bling bling i solen och det kändes som en god idé att starta där Anders och jag haft lyckad fiske sist. Vattnet var aningen grumsigt men fiskbart en kastlängd ut. Det kändes som om våren redan anlänt när jag började gå mot revet, solen värmde gott i både kropp och själ. Det var dock inte bara mig solen värmde, även den på stranden liggande tången fick sin beskärda del av värmen vilket medförde att tångflugor i tusental hade kläckts och svärmade nåt kopiöst de första meterna innan man kom ut på revet.


En bit ut låg också en flock gräsänder och njöt av solen och det kändes faktiskt en aning elakt att avbryta deras sköna och avkopplande stund i vattnet. På några sekunder var dem så i luften och på väg mot horisonten, och likaså min genomlöpare. Redan efter några vevtag kände jag en puff på draget, vilket följdes av ett par puffar till ända in till mig. Jag fick då syn på efterföljaren och den var inte bara blänkande fin i solen, den var också stooor..så jag kastade ut genomlöparen igen och så igen mot den riktning den hade försvunnit men tyvärr såg jag inte mer av den fisken. Aaargh, vad det känns förargligt!!

Det fanns fisk inne i revet idag också vilket egentligen inte var särskilt förvånande med tanke på förhållandena.Vad som sedan följde var lite av ett huggkalas, men dock ett kalas för de små - den store hade ju gått någon annanstans och nu var det party för småttingarna.

Det var iaf så det kändes då jag fick 10-12 st filurer, inga över måttet, under de två timmar jag var ute. Till slut satte jag mig i min blänkande fina bil, med ett leende på läpparna naturligtvis, för med solen kommer värmen och med den även en ökad aktivitet i vattnet. Det blir party igen för fisken och därmed också för oss havsöringsfiskare. Så jag hoppas på att snart få vara inbjuden igen på kalas, och då har jag inget emot om det rör sig om ett vuxen kalas...

I Tritons välde.

Efter mer än en vecka utan att ha kunna komma ut, antingen pga jobb eller pga family business, var jag så äntligen återigen på kusten. Jag hade gått och retat mig en smula på att jag inte kunnat följa med Anders i förrgår, det blåste nämligen på sådant sätt som både han och jag gillar dvs hårt. Detta håller de flesta fiskare hemma men inte oss inte, vi har inget emot när Triton blåser rejält i sitt snäckskal. Det gjorde han så även igår, inte riktigt med samma kraft men dock tillräckligt för att skapa stöddiga vågor som bröt och rullade in fulla med energi över reven. Jag kunde ha stannat på ett flertal ställen men jag hade redan bestämt mig från början vart jag skulle. Färgen på vattnet hade den härliga lite ljusgröna nyansen som jag älskar och vad skall säga, det luktade helt enkelt fisk ända in i bilen. Dessutom lyste solen med all sin prakt samtidigt som termometern visade 6-7 plusgrader i luften.
Detta måste ge fisk, det var som hugget i granit, det var i alla fall så det kändes...till en början, för som så många gånger förr så stod man där på revet, förvånad att fisken inte var på plats och slogs om att vara först på draget. Hmmm, dem kanske befann sig på ett av de andra rev som såg så giftiga ut från vägen, det gällde bara att hitta dem eller? Njaa, varken på andra eller tredje revet kunde jag finna ens skuggan av en fisk. Ok, nu började jag bli smått surmulen för när man står där på revet och får ständigt på käften av hårdföra vågor som dessutom inte ger en minsta lilla andrum, så tycker man väl ändå att Triton borde belöna en med lite silver men icke, han tyckte uppenbarligen annorlunda. Det var dags för time-out, ta en kopp té och fundera vidare. En trevlig överraskning var att Anders ringt och meddelat att han fått "ledigt" från snickeriarbetet i hemmet så vi bestämde oss för att träffas på ett rev som sällan är tom på fisk. På vägen dit började solen försvinna bakom hotfulla mörka moln men det skulle minsann inte hindra oss, även Anders tyckte nämligen att förhållandena var sådana att det borde ge flex på klingan. Revet var dock till en början lika tomt på liv som alla de andra men så plötsligt som på befallning, av Triton månne?, fick jag det efterlängtade flexet på klingan. En tjockis strax under måttet hade tagit min nyinköpta OLR kutling med rejäl kraft, en jägare med attityd som strax därefter följdes av ytterligare en men som dock lossnade efter en stund. Fisken hade äntligen insett det jag och Anders hade sagt hela dagen, att det var väder för jakt.
Nu gällde det att passa på och mycket riktigt sa det strax därefter pang igen mellan de två stora stenar och ut ur det turbulenta vattnet,i dess iver att göra sig av med draget, hoppade en fisk av större kaliber i luften.
Den var blank, den hoppade och den drog lina men jag tyckte ändå den såg lite mager ut. Väl inne besannades mina tankar och en blank fisk på sisådär 65 cm men lite väl mager krokades av och återutsattes för att kunna äta upp sig. Något som förmodligen kommer att gå fort med tanke på den jävlar anammar fisken uppvisade. Det lär därför inte dröja länge förrän den går över från det lite tråkiga epitetet blankbesa till en riktigt rund och trind blänkare och då får den kanske följa med hem, om vi träffas igen vill säga. Anders, som befunnit sig på det intilliggande revet, kom efter en stund och berättade att han upplevt ungefär samma. Pang boom så var fisken plötsligt på plats och med attityd dessutom, härligt!! Regnet började nu att falla samtidigt som mörkret tilltog men vi gav det ändå en halvtimme till. Dock verkade Triton ha blåst till reträtt, något som de blanka soldater blint lydde, för plötsligt var fisken som försvunnen igen. Han tyckte väl att det räckte för idag, han hade i alla fall belönat vårt idoga kämpande i de strida vågorna med lite av sitt silvriga skatt, om än under en kort stund, och det tackade vi för....

Trenden bryts..

Efter ett par bomturer tyckte jag det var dags att ändra på det facit. Senast igår var jag ute med kajaken, då vädret lugnat ner sig betydligt. Otroligt skönt att komma ut, paddla och få bränna lite kalorier. Självklart passade jag även på att fiska dock med uselt resultat, visst det var lite väl stilla, men vattnet var trots det fortfarande lätt färgat av senaste tidens blåsande.












Hur som helst, syftet igår var primärt att få komma ut och få röra på paddelmusklerna, idag däremot rörde det sig om att använda fiskemusklerna och därmed få vända trenden med bomturerna. Nu är det förvisso februari och det är väl egentligen inte så konstigt att fisket är trögt men 3 turer utan fisk är lite för mycket för att jag skall kunna sova gott om natten ;-).


Det gällde dock att fundera på vilka rev som fiskade bra vid de rådande västliga vindar, jag ville självklart ha lite rörelse och inte allt för klart i vattnet och då jag endast kunde vara ute några timmar ville jag inte köra allt för långt. Av de två platser jag tänkt på valde jag det närmsta först och det såg också ut som ett bra val om man bortser från alla tiotals svanar som tagit platsen i besittning. Stolta och majestätiska låg dem och gungade i vattnet, inte ont anandes om vad jag hade i tankarna. Visst är dem vackra att titta på men det är definitivt inga fåglar man skojar med, tvärtom. Jag var dock bestämd i mitt syfte och inga svanar skulle stoppa mig idag, så motvilligt och fräsandes flyttade dem på sig både till vänster och höger om mig.

Det var också i rännan som bildats av svanarna som hugget kom efter några kast, en blank filur på ca 45cm, och därmed hade den negativa trenden brutits hyfsat snabbt, skönt!! Efter ytterligare några kast hade jag bud på en rackare till med den blev tyvärr inte hängandes. Det fanns helt klart fisk inne, bland alla svanar, och dessutom huggvilliga. Det hade kunnat bli hur kul som helst, om det inte hade varit för dessa förbannade svanar som bestämt sig för att invadera platsen igen. Jag fick slutligen ge mig, jag ville heller inte riskera att sätta kroken i fötterna på en svan så nu blev det jag som motvilligt fick röra på mig. Nåväl, jag hade den andraplatsen att köra till och som dessutom låg alldeles i närheten.

Från vägen kunde jag dock konstatera att även den platsen var invaderad, dock av tvåbenta varelser utan vingar, så jag körde vidare en bit österut bara för att inse att vattnet där var alldeles för stilla och därmed spritklart.
Jag hade kunnat köra vidare men jag valde att sätta mig på en sten och istället njuta av de solstrålar som stundtals kämpade sig igenom molntäcket. Det är februari men det kändes som om våren gjorde intrång, åtminstone under en kort stund i alla fall, för när solstrålarna försvann igen så kändes det som om solen gett upp för den här gången och därmed jag också. Men trenden bröts i alla fall...

Hygge på ostkusten

Söndagar skall man sova länge och det var också det vi hade bestämt, jag och Anders. Klockan var därför väl över 10 när vi satte kurs mot kusten. Vi hade inte riktigt bestämt var men i tankarna fanns förutom sydkusten även Österlen där Henrik skulle hålla till. Det blåste friska sydliga vindar vilket medförde rätt så tuff sjögång, något som varken jag eller Anders har något emot, tvärtom. Henrik däremot, österlenare som han är och därmed inte gjord av riktigt samma kaliber som en från sydkusten ;-), tyckte det var för tufft och ville därför hålla sig till sina hemmavatten. Vi ville gärna dit också förvisso men det såg ju faktiskt bra ut på en del ställen, solen lyste dessutom - och kanske kunde de så efterlängtade solstrålarna få igång fisket lite. Det var i alla fall det vi resonerade om medan vi körde allt längre österut tills vi kört så pass långt att vi hamnade till slut i gränslandet till Österlen.

Det såg bra ut, förbannat bra ut för att vara mer exakt men om fisken var närvarande var dock en annan fråga. Detta fick vi dock snabbt reda på av en bekant som var där tillsammans med andra. Nej, inget spännande hade hänt trots ett par timmars fiskande. Märkligt, det såg ju så bra ut och kanske skulle vi ha gett det en chans men vi beslutade dock att en gång för alla köra till ostkusten och möta upp Henrik. Vi hade dessutom grillen och en jädrans massa korvar med, så det var upplagt för lite "hygge", trevligt samvaro vill säga - på danska. Hygge på land är också vad det blev vilket är tur det för även idag, trots att det inte var en vanlig skånsk vinterdag, var fisken fullständigt frånvarande. Att solen lyste räckte uppenbarligen inte, det heller, för att få fisken att infinna sig och kasta sig över våra drag. Nu var vi kanske inte så jätte fiskeeffektiva heller, men det kändes ändå som om något saknades - något vi inte kunde styra över och då kvittade det hur länge vi försökte. Så det blev hygge för hela slanten istället, fisken skall nog komma tillbaks i sinom tid..nån dag..förhoppningsvis..

Grått och trist - en vanlig skånsk vinterdag

Dagen började precis som den gjort de senaste dagarna, grått och trist men dock med den skillnaden att vinden äntligen sjunkit under de 10 m/s till mer beskedliga 7-8 m/s. Jag skulle nästan kunna sträcka mig till att säga att det rådde hyfsade förhållanden och det började också lovande när det redan efter några kast högg en liten rackare som ville vara mer i luften än i vattnet.

Efter ett snabbt mobilfoto fick den återvända till tångruskorna och därmed möjligheten att äta upp sig på tångloppor, pungräkor samt annat smått och gott för att en dag bli en riktig sillätare - och då, då ses vi förhoppningsvis igen.
Nu gällde det dock att kasta ut igen för det kunde vara så att ett stim var inne och jagade. Ivrigt kastade jag ut min OLR gång på gång men efter ett tag började jag inse att det snarare rörde sig om en liten revkung jag fått och inte en jägare tillhörande ett stort jaktlag.

Det var dags att byta plats och en stund senare även genomlöpare, vilket följdes återigen av platsbyte och genomlöpare men inte hjälpte det. Uppenbarligen hade lusten inte infunnit sig hos de blanka jägarna trots milda sydliga vindar, 5-6 plus i vattnet och smaskiga genomlöpare. Det ville bara inte, det var helt enkelt en sån dag då man tror att det skall hända men som slutar i att man står där och undrar varför det inte smäller.

Det är inte första gången det händer och inte heller den sista, ibland är det bara så - man tror men fisken vill något annat. Kanske var fisken trött på vanliga skånska vinterdagar, gråa och trista vill säga..men imorgon kanske...kanske kan den utlovade prognosen om sol väcka jaktinstinkten åter, eller kanske inte - för man vet aldrig med de blanka jägarna och det är väl det som också gör öringfisket så spännande och därmed så lockande...men blir det åtminstone sol imorgon så blir det i alla fall inte en vanlig skånsk vinterdag..och det är inte så lite.