En besa och två blänkare

Jag älskar mitt nya jobb av många olika skäl. Ett är att det ibland inte finns några uppdrag att utföra och då kan man få stanna hemma med lön. Det hände idag och vad gjorde jag om inte åkte ut för att fiska, såklart. Stefan var inte sen för att hänga på så vi hamnade på ett av sydkustens många rev. Förhoppningarna var egentligen inte särskilt höga, åtminstone inte till att börja med, då en kall och fuktig dimma låg och tryckte över kusten. Fisket började också trögt men allteftersom tiden gick så lättade dimman upp och jag började tro på det mer och mer även om det förblev grått och trist vädermässigt. 

Även besor kan vara vackra

Vi bytte så småningom rev, något som visade sig lyckat då jag redan i tredje kast fick på en riktigt vacker öring. En besa förvisso, men en fisk som bjöd på en strålande fight och som dessutom orkade med ett galant luftsprång innan den gav upp. Jo då, besor kan ibland också bjuda på rejäl fight och dessutom vara vackra. Efter en snabb bild fick den naturligtvis friheten åter. Det såg ut till bli riktigt trevligt fiske då jag redan i kastet efter hade en hyfsad följare. Det hände dock inte så mycket mer under efterföljande timme så vi tog lunchpaus. Vi förblev på samma rev då det på något sätt kändes rätt. Inte minst fick jag det bekräftat efter lunchpausen då en öring på kanske 3 kilo fick för sig att hoppa cirka 10 meter framför mig, något som inte händer särskilt ofta under vintermånaderna. Den fisken ville dock inte vara med i spelet men det ville en liten rackare till blänkare strax därefter. En ettrig fisk som fick mig att återigen dra på smilbanden. Det var dock stunden senare som dagens fisk behagade att hugga. Japp, jag såg nämligen fiskens ryggfena uppe vid ytan cirka 30 meter ut. Jag kastade i fiskens riktning, drog några tag varpå ett brutalt hugg kom på vevstoppet. Det var så otroligt häftigt att kasta på fisk man sett välta uppe vid ytan för att dessutom sedan hugga. En rejäl adrenalin kick. Fisken vägde 2.81 kilo och var 63 cm lång.