Från Söderslätt till Österlen

Jag körde till ostkusten igår. Den hårda västanvinden gjorde det nämligen omöjligt att fiska på sydkusten, och då är det ju tur att man kan köra till vackra Österlen. Väl framme var det dock inte vattnet som först fångade min uppmärksamhet. En stor fasantupp låg nämligen och tryckte i gräset, bara några meter ifrån mig och stranden. Mycket passande hade jag zoomen på kameran och hann därför med några foton innan den sprang in i några täta buskar. En fantastiskt vacker fågel som verkligen karakteriserar den skånska slätten.

Gårdagens blankbesa

Det började spricka upp på väg ut till revet. Förutom ett par som var ute och promenerade längs strandstigen var det folktomt längs kustremsan. Senast för 2 år sedan hade jag ett fantastiskt fiske på de rev som ligger längs sträckan, både själv och tillsammans med Anders. Jag hoppades självklart på repris - det blir det dock oftast inte, något som också gällde igår. Jag fick förvisso fisk, 1 hyfsad stor blankbesa och 2 små blänkande krabater. Det var dock långt emellan huggen och när så 3 bilar, innehållande ett gäng glada danska kustfiskare, anlände till platsen försvann plötsligt möjligheten att fiska av hela sträckan. Det blev inte trångt på något sätt, sträckan är lång men dem råkade ställa sig just på de platser jag hade kvar att fiska av. Ja, man är väl lite bortskämd när man är ute och fiskar en vardag, då har man liksom hela kusten för sig själv.
Då hungern knackade på dörren valde jag att gå upp för lite lunch. Solen tittade stundtals fram mellan de stackmoln som passerade förbi. Det var rätt så skönt när solen väl fick chansen att komma fram, trots den hårda blåsten.

Gott om vårstjärna längs strandängarna

Danskarna verkade inte heller ha någon större lycka, trots idogt svingande på sina spön. Efter lunchen lämnade jag så platsen för att söka nya äventyr längs en annan kustremsa. Jag stod därmed återigen alldeles ensam och kastade ut min OLR Slim. Det var inte bara tomt på folk längs stranden, det verkade också vara tomt på fisk. Jag gav det en timme innan jag kände det var dags för att köra hemåt. De allt tätare stackmolnen hade också börjat anta en mörkare och mer hotfull framtoning. Vinden kändes därmed råare vilket fick värmen i bilen att kännas varmt välkommet. Jag lämnade därmed äppelundarnas land, förbi de betande fåren längs kullarna i Hammars backar samt vidare hem till platta och pilevallarnas Söderslätt.