När havet vaknar lurar de stora

Jag är på väg ut på revet samtidigt som gryningen sakta men säkert börja väcka sydkusten. Östersjön ligger nästintill orörligt och den första morgonsolen kastar ett varmt sken över strandängen och det blanka vattnet. Det är en sådan morgon då kusten tycks hålla andan, åtminstone för stunden. Jag börjar fiska medan ljuset sakta stiger över horisonten. Kasten landar i det lugna vattnet och det dröjer inte länge förrän havet börjar ge ifrån sig sina första tecken på liv. Några havsöringar hugger, silverglimtar som bryter morgonens stillhet för ett ögonblick innan de åter försvinner bland stenarna och tångruskorna. Allt eftersom tiden går börjar en västlig vind ta tag i vattnet. Det som tidigare var blank får plötsligt rörelse och små vågor börjar rulla in över revet. Inte minst på revets yttersta spets börjar havet leva på riktigt. Det börjar kännas hett och då menar jag "storfiskhett". Oftast uppfylls inte profetian men ibland händer det.

Solen är på väg att försvinna bakom några moln när hugget jag förutspått kommer. Det är ingen tvekan. Tyngden i spöet är en annan, kraften en annan. Fisken tar fart längs revet och rusar genom det uppjagade vattnet. Pulsen stiger allt mer och i takt med öringens försök att åter hitta friheten. Efter en kamp som känns både lång och alldeles för kort glider den till slut in mot mig. Det är en härlig sommaröring på 4,33 kilo. En sådan fisk man kämpat för under hela sommaren. Jo, jag tackar. 

Timmarna går och det gyllene morgonljuset försvinner alltmer bakom ett gråare molntäcke. Ett par krabater till låter sig luras men på något sätt är det game over. Allt överskuggas av den praktfulla öringen. Jag tittar ut över vågorna som bryter över revet. Vilken dag!! Det är en sådan dag då man lämnar kusten trött, saltstänkt och nöjd. Från gryningens spegelblanka vatten till förmiddagens vindpinade kust har dagen förändrats helt. Så med vinden i ryggen och minnet av ett tungt hugg fortfarande kvar i kroppen drar jag mig tillbaka. Men jag är snart tillbaka igen. Var så säker.

När havet viskar i silver

Den skånska sydkusten låg insvept i gråa nyanser. Himlen vilade nämligen tung över Östersjön, som om den bar på regn den ännu inte riktigt bestämt sig för att släppa. Det var med andra ord ingen dag som lockade ut badgäster eller soldyrkare - men för den som söker havsöring var det en dag fylld av förväntan. Jag hade varit uppe med tuppen och morgonen hade bjudit på ett givande fiske. Jodå, flera blanka öringar hade låtit sig luras med en fisk på runtomkring de tre kilona som största. En riktig tjockis som till en början fick mig att tro den var större. Den var rejält fylld med skånsk krut i kombination med värsta ghetto attityd vilket ledde till en helsikes fight med flertalet hopp och goa rusningar. 

Efter lunchtid mötte jag upp Christian för att fortsätta fisket från hans båt. Vi gled ut över det öppna vattnet medan molnen slöt sig att tätare omkring oss. Ett stilla regn började så småningom att falla, först försiktigt, sedan mer ihärdigt. Det gjorde så inget för fisken verkade vara på hugget även på hans breddgrader. Det var dessutom inga små krabater vi fick. Nä, det var fiskar i bra kaliber som landades. Inte minst för Christians del som fick ett par stycken i 3 kilos klassen. Det var dock jag som lyckades kroka dagens och, för min del, sommarens hittills största öring. Det var ett hugg som omedelbart fick pulsen att stiga. Ja, det bokstavligen exploderade i ytan när den direkt fick för sig att göra flertalet hopp. Jag tjöt av lycka för det rörde sig om en rejäl fisk. Klart över de 4 kilona, kanske uppemot 5. Tyvärr följdes mina glädjetjut av ett högt neeeeej när den släppte vid det sista hoppet den fick för sig att göra. Under några tiotal oförglömliga sekunder var vi sammanbundna genom en spänd lina. Nu var fisken borta och jag grämde mig, men bara en kort stund.  För vissa havsöringar är inte skapade för att landas. De är skapade för att påminna oss varför vi återvänder till havet, gång på gång. De blir berättelser som växer med åren, drömmar som lever kvar långt efter att vågorna suddat ut våra spår. 

När kvällen närmade sig och regnet sakta lättade styrde vi båten hem. Med en ömmande rygg efter en heldag på kusten kände jag att det var en fulländad dag, trots den tappade fisken. För havsöringsfisket handlar om upplevelsen och minnena vi tar med oss hem och om längtan som alltid får oss återvända till kusten. Alltid.

Lugnet vid kusten

Efter ett längre uppehåll då jag bland annat varit i Norrlands vidsträckta landskap, där älvarna och sjöarna bär skogens spegelbild samt kvällarna aldrig riktigt vill ta slut, står jag åter vid den skånska sydkusten. Den salta vinden möter mig som en gammal vän och det intågande kvällens ljus har börjat mjukna. Tångens doft blandas med saltet och längre ut bryter en ensam mås tystnaden med sitt rop innan den försvinner i det avtagande ljuset. Världen känns större här men samtidigt märkligt enkel. Det finns bara havet, vinden och så lilla jag med spöet i handen.

Redan vid första kast får jag fisk. Öringen är inte stor men inger förhoppningen att fler fiskar kan lura på revet. Det verkar det dock inte göra för efter den första fisken blir det stilla. Jag byter plats med förväntan om att hitta mer liv under ytan. Varje invevning känns som om något nytt ska hända men tiden går utan fler hugg. Havet håller liksom tyst, som om den redan gett mig kvällens enda svar. Det gör så inget för efter tiden i Norrland är det just detta jag längtat efter - att blicka ut över den öppna horisonten och se kvällsljuset lägga sig över Östersjön. När mörkret till sist omsluter kusten går jag hem rikare på det lugn som bara en sommarkväll längs Skånes sydkust kan skänka. 

Hugg i skymningen

Havet låg lugn men inte helt stilla. Längst ut på revet bröt det nämligen mindre vågor som försvann i ett vitt skum. Jag var ute för en tur strax innan skymningen och jag måste säga att det såg lovande ut, åtminstone såg det ut så från strandbrynet. Jovisst, näbbgäddan har anlänt men än så länge inte i de stora horderna som fullständigt saboterar öringsfisket. Det började förvisso med ett par krokade horngäddor men varje kast kändes ändå som ett löfte att nästa sekund kunde explodera i den typ av silver jag var ute efter. Så hett kändes det. Yep, jag var övertygad om att öringen fanns därute och mycket riktigt infriades mina aningar då jag plötsligt såg en öring hoppa en bit ut. Det följdes av 2 två följare innan en mindre krabat högg längst ut i kastet och strax därefter ytterligare en. 

Det var dock när solen försvunnit bakom mig och horisonten börjat övergå i brandgula nyanser som fisken jag väntat på högg. Till en början kändes den inte särskilt stor men då den gav ifrån sig några rejäla plask fick det mig på andra tankar. Fighten var till en början ganska odramatisk men när den väl kom nära mig och fick syn på mig började den fatta galoppen. Den for då iväg på ett par vansinnes rusningar som fick mitt adrenalin att skjuta i höjden. Efter några darrande minuter låg slutligen öringen i håven, skimrande som bara en blänkare kan göra. Tiden stannade till medan jag stod och njöt av stunden. Ja, jag hade fått det jag dras till kusten för. Nämligen en härlig upplevelse inramat av alla de intryck som bara kusten kan ge.  

Tills himlen öppnade sig

Jag har varit ute ett antal gånger sedan sist men av olika anledningar har jag inte fått tummen ur för att uppdatera bloggen. I regel har det varit korta pass som faktiskt varit ganska givande med avseende på fångad fisk. Inga riktigt stora öringar har dock haft behaget att hugga men väl några stycken kring 60 cm. Idag var det så dags för en eftermiddags tur tillsammans med Anders. Det skulle enligt prognosen blåsa rejäl nordväst men väl ute kunde vi konstatera att vinden hade även en del västliga tendenser. Det medförde rejäl sjö på flertalet lokaler och därmed grumligt vatten. Vi var därför tvungna att söka oss längre österut. 

Till slut hittade vi lugnare vatten och med vinden i ryggen satte vi igång med att fiska av området. Första rundan gav ingenting och i vanliga fall hade vi förmodligen kört vidare. Vi hade dock ingen lust att köra längre österut så vi stannade kvar med hopp att fisk eventuellt skulle dyka upp, det gör det ju ibland. Faktum är att det dök minsann upp en del fisk. Det började med en större blankbesa för min del, vilket fick oss att återigen ge järnet. Ja jädrans vad vi fiskade av lokalen. Detta resulterade i flertalet fiskar för Anders medan det för mig inte blev några fler trots flera hugg samt några enstaka följare. Slutligen fick vi dock tacka för oss då en rejäl störtskur drog rätt över våra huvuden. Yep, det fick oss att kasta in handduken men det lär bli en tur snart igen. Kanske redan imorgon..och förresten, inga horngäddor än så länge, gött!!

Dagens blankbesa.

Förnimmelsen slår in

Påsken har anlänt och som sig bör är man ledig några dagar. Jag passade därför på att bege mig ut på kusten några timmar. Jag hade dessutom ett litet uppdrag att uppfylla, nämligen att få med mig en påsköring hem. Jag fruktade dock för att det skulle vara mycket folk ute. Det var åtminstone inte solskensväder och det kanske höll en del folk hemma. Väl framme på en av favoritlokalerna möttes jag, till min glädje, av en tom kuststräcka. Med glada steg gick jag in i plurret i vad jag från strandbrynet tyckte såg ut som perfekta förhållanden. Yep, det var molnigt och med en vind som satte rejäl fart på det klara vattnet. Dock dämpades glädjen en aning när jag såg en del ålgräs drivandes i vattnet. 

Blänkaren på 2.8 kilo som avnjöts samma kväll.

Jag började att kasta och hoppades på att ålgräset inte skulle vara ett allt för stort gissel. Det kändes nämligen allt för hett för att lite ålgräs skulle sätta stopp för fiskeriet. Mycket riktigt så hade jag kontakt med fisk redan efter några kast. Jag hade som förväntat också kontakt med ålgräs på typ vart tredje kast men jag fortsatte ändå att idogt fiska av revet och det gav min själ lön för mödan. Det började nämligen med en skapligt stor besa och det slutade med en mindre blank krabat. Däremellan slank det in ett par öringar till varav en härlig blänkare på 2.8 kilo som hade rejält med skånsk krut i sig. Ja jävlar vilken fight den bjöd på. Det var hopp och rusningar om vartannat innan den till slut gav sig och jag kunde håva den. Det kändes hett som sagt, ålgräset till trots. Ja, det är inte ofta men ibland slår förnimmelsen in. Gissa om jag var nöjd..

Rejält hugg i regnet

Dagen hade varit trög trots goda förhållanden. Åtminstone är det vad jag tyckte. Visst, det hade blivit några enstaka fiskar varav en som var riktigt fin, och jag ska inte vara mallig men lite mer aktivitet tyckte jag nog man kunde förvänta sig. Jag valde därför att byta lokal samtidigt som det började falla ner lite regndroppar. Vinden började också att mojna, något jag uppskattade då regn i kombination med en vind som blåser rakt in i ansiktet inte är särskilt uppiggande. Väl framme på den nya lokalen satt jag kvar i bilen ett tag för att vila ryggen. Det såg förbannat bra ut i vattnet från bilen men jag dröjde ändå kvar i bilen då regnet hade börjat falla rejält. Till slut fick jag ta mig i kragen och begav mig så mig ut i vattnet.

Hugget kom plötsligt och brutalt. Ja jädrans vilket kalashugg det blev på den sandeel jag satt på spöet. Fisken gick direkt amok och for iväg på en explosiv rusning som slutade med ett hopp. Det var bra storlek på fisken, något som fick direkt mina ben att förvandlas till spagetti. Fisken tog nästan längst ut i kastet och det tog ett tag innan den började följa med in till mig. Fisken hade helt klart en del muskler, något den visade gång på gång med flertalet korta rusningar och hopp. Inte minst när den kom nära mig. Jag vågade inte pressa den för hårt heller så det fick ta den tid det behövdes för att trötta ut den. Den cirklade runt mig åtminstone två gånger innan jag kunde håva den på tredje försöket. Att det regnade brydde jag mig inte ett dugg om längre. Nä, jag tänkte bara på  den blänkaren som låg i håven. En blank fisk som hade gett mig en helsikes häftig drillning. Av med hatten eller rättare sagt mössan för det. 

Potpurri av öringar

Wow, vilka dagar vi haft den senaste tiden nere på sydkusten. Det känns verkligen att våren är på intåg. Vårblommorna spirar i trädgården och fågelsången fyller luften. Det ville jag gärna fira genom att ta ledigt, både igår och idag. Ja, jag ville naturligtvis dra ut på fiskeäventyr och det började igår med en tur i Christians båt. Vädret var kanske lite väl för bra med ett i princip spegelblankt hav och ett strålande solsken. Med sådana förutsättningar visste vi att fisket skulle bli trögt. Det blev det också men efter par timmars letande med båten hittade vi till slut fisk. Inte några större mängder men det blev ändå 4-5 mindre öringar var innan vi avslutade på en lokal som skulle ge ifrån sig en bättre fisk. Yep, vid ett kast nära land och mellan två stora stenar högg det till rejält. Fisken visade direkt sin blanka skrud genom ett galant hopp. Det var en fisk av betydligt bättre kaliber än de öringar vi fångat under dagen och som sådan bjöd den på en härlig fight med flertalet rusningar under båten innan jag kunde håva den. Efter den öringen tog våra energidepåer strax därefter slut och med det även vår vistelse på kusten. 

Gårdagens blänkare på ca 65 cm

Idag var energidepåerna återigen fulladdade så det blev en tidig start på mina hemtrakter. Förhållandena var helt annorlunda jämfört med igår. Det blåste en behaglig sydvästlig vind som satte rörelse i ett vatten som hade fantastisk kulör. Det luktade öring långa vägar och jag förväntade mig hugg i princip varje kast, både i den första och den andra lokalen. Så hett kändes det. Fisken tyckte dock inte samma som jag, om det ens fanns nån fisk på plats vill säga. Jag körde vidare och träffade upp Anders som upplevt detsamma på den lokalen han varit på, dvs ingenting. Nu var vi dock på en ny plats. En plats där fisket började lika trögt som tidigare men som på befallning av högre makter helt förändrades från ena stunden till den andra. Plötsligt dök det nämligen fisk upp och det var öringar av alla de slag. Det var små blanka krabater, mindre och större besor men framför allt dök också större blanka öringar upp. Inte minst för Anders som lyckades landa en riktigt fin blänkare på 3.2 kilo (Gå gärna in på hans blogg fiskedagbog.dk). Ja, det blev till slut en riktigt trevlig tillställning. Förhoppningsvis en försmak av vad som komma skall med den annalkande våren. Härligt!

En av de större besorna från idag

En dag att minnas

Så kom dagen jag och min son Emilio länge väntat på. Det var nämligen första gången som han följde med mig på kusten för att jaga silver. Länge har han velat men jag har varit lite av en bromskloss då jag tyckt han varit för liten för att vada ut på kusten. Nu har han växt till sig och därför var det så dags att ta med honom på lite fiskafänge. Förhållandena kunde inte ha varit bättre med en behaglig vind som satte lite fart i det klara vattnet. Vi var på en av favorit lokalerna och vi var ensamma. Yep, inga andra fiskare att trängas med. Bara jag och min grabb. 

Emilio med sin allra första havsöring.

Efter lite instruktioner började vi fisket där jag brukar starta för att sedan fiska av sträckan i västlig riktning. Jag tittade på honom då och då. Han var minst sagt fokuserad och kasten satte han perfekt gång på gång. Vi hade väl fiskat av en längre sträcka då jag plötsligt i ögonvrån såg en blank öring göra ett ursinnigt hopp. Under några bråkdelar av en sekund förstod jag inte vad som hände men så titta jag på Emilio och kunde då se att han stod med böjd klinga. Det var hans öring och den var min själ inte liten. Snabbt gick jag till honom för att hjälpa till. Den fortsatte att hoppa för att sen dra ut lina. Den slog i vattnet och välte i ytan. Den var fullständigt galen och jag erkänner att jag var minst lika nervös som Emilio var. Håven hade vi glömt hemma så jag instruerade honom att backa till stranden vilket han så försiktigt gjorde. Ja jädrans vilken drillning han fick vara med om. Till slut kunde jag taila fisken och han kunde vråla ut sin glädje. Han stod länge och beundrade hans allra första havsöring. En blänkare på 2.7 kilo. På hans allra första fisketur på kusten. Helt galet. Jag kan villigt erkänna att en och annan glädjetår föll ner på min kind. Så glad var jag. Ja, vilken dag. En dag jag alltid kommer att minnas..

En blänkande dag

Frosten täckte åkermarken när jag drog ut tidigt i morse för en heldag på kusten. Den skulle dock inte bli särskilt långvarig, frosten alltså. Solen skulle nämligen bli min följeslagare under hela dagen och dess solstrålar såg verkligen till att värma upp, inte bara marken, men även vattnet och mig. När jag mätte vattentemperaturen på morgonen låg den på endast 2.5 grader men den steg under dagen till 5 grader på eftermiddagen. Det var något som jag verkligen gladde mig åt och kanske var det orsaken till att det idag hände en del under ytan. Det lossnade nämligen lite grann med avseende på fisket. 

Dagens första på ca 60 cm.

Det började någon gång vid 10 tiden med en urstark blänkare som högg på knädjupt vatten och som under inga omständigheter ville komma nära mig. Den fick dock till slut ge sig varpå den blev genast återutsatt. Jag fortsatte fisket i östlig riktning och fokuserade mestadels på att fiska av de grunda områdena. Det kändes nämligen superhett nu när solen låg och värmde upp det grunda vattnet. Mycket riktigt så verkade det dra till sig fisk för jag hade lite små kontakter och nån följare innan dagens andra fisk högg, också den en blänkare fast i lite mindre format. Det kändes som om aktiviteten skulle vara under hela dagen men dock dog det ut helt och hållet. Jag bestämde mig därför för att dra vidare till en ny lokal. Det visade sig dock vara ett felaktigt beslut då det var fullständigt stiltje och gin klart vatten på den nya lokalen. Jag passade därför på att luncha samtidigt som jag lapade så mycket sol jag kunde. 

Dagens sista blänkare på 63 cm och 2.9 kg.

Faktum är att jag blev sittande i solen ett bra tag och nästintill somnade, så underbart skönt var det. Några fiskmåsars gälla skri fick mig dock på fötter igen och jag åkte tillbaks till den plats jag startat fisket på. Där kändes det nämligen för hett för att ignoreras. Till skillnad från förra platsen så blåste det en svag sydostlig vind som fick lite rörelse i vattnet och så hade jag ju dessutom tidigare fått utdelning. Beslutet visade sig vara riktig. Inte för att det blev en huggsexa men väl för att jag först fick en mindre blank krabat och sedan en tjock 63 centimeters skapelse som verkligen gjorde dagen. Det var återigen fiskar som tog på grunt vatten och som bjöd på strålande fighter. Märkligt nog drog det in med strömmen ett oförklarligt stråk av extremt grumligt vatten och som fick mig att avsluta dagen. Vem vet, kanske hade det blivit fler fiskar, kanske inte. Hur som helst så blev det en härlig dag i solen. En riktig blänkande dag!!

Äntligen plusgrader

Efter en lång period av sibirisk kyla anlände äntligen plusgraderna för dryga veckan sen. Tövädret har därmed medfört att det tidigare isbelagda kustbandet nu öppnats upp för det efterlängtade fisket. Det skulle därför jagas silver idag. Yep, jag begav mig ut under morgonkvisten och kunde till min stora förtjusning hitta fiskbart vatten redan på första lokalen. Känslan av att återigen stå utvadad och swischa iväg draget var otroligt skönt. Det i kombination med att stå och betrakta fågellivet var en nästintill oslagbar känsla. Det enda som saknades var lite liv under vattenytan. Det hände nämligen ingenting trots flitigt kastande. Visst, det var en härlig tillställning med det fågelliv som rådde men jag var ju trots allt ute efter silver så efter dryga timmen bestämde jag mig för att söka vidare. 

Jag hamnade på ett rev som under årens lopp gett ifrån sig mycket fisk tidigt på säsongen. Dock verkade revet tomt på fisk idag så jag ringde upp Anders för att höra efter vart han höll hus och hur det gick för honom. Det visade sig att han befann sig på den lokalen jag startat på, dock med den skillnaden att fisken nu dykt upp. Inte för att det var massvis med fisk men han hade haft några hugg, sett ett par stycken följare samt landat 1 fisk. Jag begav mig naturligtvis ditåt och hade ganska så omgående en följare som tyvärr inte högg. Jag förblev stående på samma plats ett tag i hopp med att eventuellt få den fisken (eller annan fisk) att hugga men dock förgäves. Faktum är att ingenting mer hände för mig. Nä, det häftigaste som hände under den sena eftermiddagen var att få känna på Anders nya spö. En nio fots Daiwa Shogun som jag fick provkasta och jag säger bara wow. Fjäderlätt och härligt känsligt. Ett fantastiskt spö helt enkelt som jag mycket väl skulle kunna tänka mig äga. Jag är ju ute efter en ny 10 fotare efter att min Sölv AGS 1 knäcktes förra säsongen.  Jag har några alternativ så vi får se vad det blir..

Sälen och jag

Jag stod och tittade ut över vattnet och funderade på huruvida jag borde ha stannat hemma. Det var nämligen nollgradigt i både luft och vatten samt det blåste en iskall och hård frånlandsvind. Att det dessutom var typiskt skånskt vintergrå himmel var ju inte direkt upplyftande. Nä, Kung Bore har verkligen greppat tag i Skåne denna vinter och det är inget jag gillar. Inte minst har möjligheten att jaga silver varit nästintill omöjlig och det är något som varit enormt frustrerande. På flertalet lokaler längs sydkusten ligger det nämligen is över fiskens ståndplatser och som det ser ut för tillfället så lär det dröja ett tag till innan isen försvinner. Det finns dock lokaler med öppet vatten och det var just på en sådan plats jag befann mig idag. 

Det kändes, under rådande förhållanden, långt ifrån hett men jag var åtminstone ute. Jag var inte ensam i vattnet heller. Nä, en nyfiken säl fick för sig att göra mig sällskap under större delen av tiden. Jag fiskade av sträckan i västlig riktning med sälen hack i häl. Jag kastade över de grunda områdena men även över lite djupare vatten. Hoppet att finna fisk var inte stor men den fanns där så klart. Dock gick tiden utan att det hände något. Jag gick allt längre och längre västerut, så pass dessutom att sälen till slut tröttnade på mig och försvann. Jag vägrade under lång tid att ge upp men när snön väl började falla och yra omkring i vinden började jag frysa så jag fick slutligen kasta in handduken. Promenaden tillbaks till bilen blev lång, så pass lång att jag fick tillbaks värmen i kroppen. Jag började därför fundera om jag skulle göra om samma runda, jag ville ju så gärna finna fisk. Jag började gå mot vattenbrynet men velade strax innan jag gick in i plurret. Jag vände mig mot vinden, kände hur mina kinder frös till och så var saken avgjord. Det blev värmen i hemmet.

En kall men livlig kust

Jag drog ut idag trots att jag egentligen inte trodde på det. Det var rått, grått och kallt. Det har det varit rätt så länge. Inte minst har det blåst en envis östlig vind som omöjliggjort fiske på sydkusten. Denna östliga vind blåste naturligtvis även idag så enda alternativet var att dra till västsidan. Så, trots att jag inte riktigt trodde på det, drog jag iväg för några timmars fiske. Det var ju trots allt ett tag sen sist plus att jag inte kände för att sitta på sofflocket en dag till. Väl framme kunde jag konstatera att inga andra fiskare hade fått samma tankar som jag. Kylan höll väl de flesta hemma och det, om något, var ju glädjande. Jag hade därmed hela kusten för mig själv och så skulle det förbli de timmar jag var ute.

Jag gick ut i det kristallklara vattnet och började med att fiska av de grunda områdena. Det var rätt så livlig tillställning i vattnet med alla allehanda sjöfåglar, något som var ett välkommet inslag i det annars bistra vädret. Vad avser fisket hände det inte så mycket förrän jag kom till ett område där det höll till en del svanar som betade av bottnen. Yep, vid ett av kasten mellan två svanar fick jag nämligen dagens första blanka krabat. En ettrig liten blänkare som, trots 2 grader i vattnet, fick till några hopp innan den kunde krokas av. Jag fortsatte att fiska mellan svanarna vilket resulterade stunden senare i ytterligare en krabat. Ja, det var inga stora fiskar men det fick mig att glömma mina alltmer frusna tår. Åtminstone under en kort period. Det hände nämligen inte mer trots envist kastande. Jag började därför fiska mig tillbaka och hade nästan kommit fram till strandbrynet när jag fick en tredje mindre fisk på knappt knähögt vatten. Slutligen gick jag upp och tittade ut över vattnet. Det var lika livligt bland alla sjöfåglar som när jag anlänt. Visst, det var rått, kallt och jag hade inte trott på det men jag fick landat 3 stycken öringar samt blivit underhållen av all fågelliv. Att jag dessutom inte behövt trängas med andra fiskare gjorde dagen till en ren förnöjelse..

En vit premiär

Äntligen gick jag igen längs vattenbrynet på jakt efter havets silver. Snön som föll igår låg och täckte kustbandet vilket skapade ett nuförtiden ovanligt vinterlandskap. Det var onekligen vackert och naturligtvis kallt, men ändå välkomnande. Dock kunde jag inte låta bli att tänka på huruvida det var för kallt för att vara ute och jaga silver men jag var äntligen ledig så självklart ville jag ut och testa. Framför mig låg ett nästintill spegelblankt och vindstilla Östersjön. Det hade dock blåst en del på sistone så jag visste inte vad som väntade mig med avseende på sikten i vattnet. Från land såg det inte särskilt lovande ut. Efter några djupa och kalla andetag gick jag in i plurret och kunde, till min glädje, konstatera ett fiskbart vatten. 

Jag började fisket i östlig riktning för att sedan fiska mig tillbaka. I kylan som rådde bildades det snabbt upp is på de övre spöguiden men inte så det störde allt för mycket. I det 2 gradiga vattnet hände det inte så mycket, varken i fiskeväg eller i fågelväg. Nä, det var som väntat väldigt stilla så när det dessutom dök upp två andra fiskare valde jag att söka mig till en annan lokal. Tyvärr var det allt för mörkt vatten även om jag drog iväg ett par kast bara för protokollets skull. Jag funderade om jag skulle söka mig vidare till andra lokaler men valde istället att bege mig hemåt. Kanske gav jag upp för tidigt men jag kom åtminstone ut och fick kastat i nån timme. Jag vandrade därmed, genom den djupa snön, tillbaks till bilen och undrade när jag kommer ut till kusten igen. Kylan verkar nämligen hålla i sig ett bra tag framöver men förhoppningsvis står jag snart därute igen. 

Från hängmattan till full action

Tanken på en tur längs kusten hade slagit mig under morgonen. Det blåste nämligen sådana vindar som borde föra med sig kallare vatten, något SMHI också prognosticerade. Jag får dock erkänna att jag inte riktigt kände för att dra ut, åtminstone inte ensam och framför allt inte till mina sedvanliga platser. Jag la mig därför i hängmattan för att chilla ett tag när det plötsligt plingade till i mobiltelefonen. Det var Christian som undrade om jag skulle hänga med i båten på en eftermiddags tur. Han var dessutom, precis som jag, sugen på att prova andra lokaler. Det var exakt de orden jag ville höra för att det skulle locka mig bort från den otroligt sköna hängmattan. 

Solstrålarna glittrade vackert på ett hav som onekligen såg ingivande ut för ett bad. Dock var inte vattentemperaturen sådan att det lockade till bad, något som vi förvisso inte var ute efter. Nä, det var havets silver vi ville ha och silver fick vi. Redan på på första lokalen och efter bara några kast kände jag ett hugg precis vid nedslaget. Fisken fastnade inte dock och jag hann knappt säga till Christian något i stil med "Undrar om den hugger igen" förrän den högg igen. Ut ur vattnet hoppade en stor öring som efter ett rejält plask bjöd på en förträfflig fight men som gav sig till slut och hamnade i håven. Fisken gjorde sedan i princip C&R på sig själv då den sprattlade till vid fotograferingen, slank ur händerna och hamnade i vattnet. Det var en start som heter duga och som om det inte var nog så tappade jag kort efter ytterligare en stor fisk. Det visade sig att området höll en ansenlig mängd fisk så vi blev kvar på platsen ett bra tag. Yep, det blev uppemot 15 fiskar till oss båda varav vissa i större storlek innan vi drog vidare österut. Det blev dock inte mer än en mindre krabat till innan vi tackade för oss. Så nu, när jag skriver dessa rader undrar jag om jag skall välja hängmattan idag eller kusten igen. Jag får se helt enkelt. Hängmattan är otroligt skön men kusten, ja den är oemotståndlig...

Mindfulness på sydkusten

Att köra på kustvägen en solig sommardag kan både vara en härlig och ett helvetes upplevelse. Härlig för att den är pittoreskt men ett helvete för att den kan få ens tålamod att brista nåt så fruktansvärt. Är det inte för alla husvagnar som fullständigt fyller kustvägen sommartid så är det för dessa bilister som kör långt under tillåten hastighet. Har man då bråttom (som jag hade igår) då är det nära att tålamodet brister. För ja, jag hade bråttom då jag hade en tid att passa med Christian och ja, jag blev rejält sen. Antar att det egentligen inte spelar någon större roll då det gällde bara en fisketur och jag kanske överreagerar men fy fan för alla dessa söndagsbilister. Och husvagnar..

Väl framme dröjde det inte länge förrän vi stod och kastade våra drag i böljan blå. Borta var stressen jag byggt upp på kustvägen. Det är effekten fiske i det ändlösa havet har, åtminstone på mig. Det gjorde inget att vi under de första par timmarna inte fann nån fisk. Vi trodde dock på det, inte minst med tanke på de förhållande som rådde. Vi behövde bara hitta rätt rev, något vi till slut gjorde. Yep, vi ankrade upp på den sista lokalen när det var drygt en timmes fisketid kvar och där blev det lite av en huggkavalkad.

Det tog nämligen inte många kast förrän Christian krokade en större fisk som dock gick vinnandes ur striden. Strax därefter var det min tur då en tjockis strax över måttet behagade att hugga min sandeel. I den annalkande skymningen började fiskar även att hoppa vilket höjde upplevelsen ytterligare. Christian tappade återigen en fisk medan jag fick en fining på dryga 2.5 kilo. I det tilltagande mörkret fortsatte det att hoppa och hugga tills det slutligen dog ut. Ännu en härlig kväll på sydkusten var till ända och jag skulle därmed köra den långa kustvägen hem. I mörkret var dock söndagsbilisterna och husvagnarna som bortblåsta vilket gjorde körningen hem till en ren fröjd. Upprymd kom jag hem, blandade mig en gin tonic och tänkte på den gångna fisketuren. Livet på sydkusten är härligt..

En tidig sommar morgon

Efter att ha firat ett par veckors semester på sydligare breddgrader befinner jag mig åter på skånska sydkusten. Solen har inte stigit upp ur horisonten än. Det är med andra ord tidigt på morgonen och istället för att ligga i sängen och sova går jag på en vildvuxen sommaräng. Jag är naturligtvis på väg till vattnet för att pröva lyckan. Det blåser en nordvästlig vind som jag hoppas ha sänkt vattentemperaturen en aning. Det har det. I det 15 gradiga vattnet är jag nästan säker på att jag kommer att finna fisk. Det känns åtminstone hett och det blir det också när jag efter en stunds kastande ser första havsöringen hoppa. Det är en fisk som jag kastar efter och som dessutom hugger men tyvärr lossnar efter några sekunder. Jag både grämer och gläder mig för att kasta på hoppande fisk som sedan hugger är så otroligt kul. 

Under timmen som följer blir det minst sagt spännande då jag ser flera fiskar som hoppar, varav vissa inom kast avstånd. Jag får dock inga fler hugg trots idogt kastande. Hopp kavalkaden avtar dessutom ju mer tiden går så till slut tar jag beslutet att prova en ny lokal. Det händer inte mycket på den nya platsen så när klockan närmar sig 9 snåret går jag upp ur vattnet och går tillbaks till bilen. Det får räcka för i den stigande och allt mer värmande solen tappar jag snabbt tron. Väl i bilen slår tanken mig om färska frallor till frukost. Det blir det så klart. 

Midsommaröring

Efter ett långt uppehåll tänkte jag det skulle vara på sin plats med en tur på kusten. Rapporterna från sista tiden löd dessutom att näbbgäddan inte längre härjade längs sydkusten så det ville jag bekräfta. Nordvästan blåste friskt så även om solen gassade på anade jag hyfsat låga vattemperaturer för årstiden. Allt verkade därmed vara upplagt för ett härligt kvällspass så när jag väl kom hem efter jobbet hörde jag först med Anders om han var sugen att hänga med. Det var han förvisso men tyvärr hade han förhinder så jag drog ut ensam. Jag hade i förväg redan bestämt mig vart jag skulle så jag hoppades på att revet skulle vara ledigt. Det var det. 

Östersjön glittrade vackert samtidigt som klingan swischade genom luften. Det var så otroligt skönt att återigen stå utvadad på ett av favoritreven och inte märka av en endaste näbbgädda. När det dessutom var endast 13 grader i vattnet kunde jag inte annat än att le. Det borde ge öring och det gjorde det. Jag hade nämligen inte hunnit fiska mer än cirka kvarten förrän hugget föll. Fisken for ursinnigt iväg på en sjukt lång första rusning, stannade och drog iväg igen. Jag trodde knappt att det var sant. Vad hade jag krokat på sommarens första tur och som första fisk? Benen darrade samtidigt som slirbromsen tjöt. Jag tjöt också, av lycka förstås. Inte minst när jag såg den vid det enda hopp den fick för sig att göra. Det var en sommaröring i ypperlig kondition som naturligtvis gjorde allt den kunde för att gå vinnandes ur striden. När jag väl lyckades få den nära mig började den cirkla runt omkring mig och ett tag kändes det som om den aldrig skulle ge sig. Det gjorde den dock till slut och redan vid första försöket kunde jag håva en härlig fisk kring de 4 kilona. Ja, vilken start på sommarfisket. Låt det fortsätta på samma sätt...

En besa bland näbbgäddorna

Ejderparet, som satt på en stor sten och vilade på morgonkvisten, iakttog mig vaksamt medan jag så sakteligen gick in i plurret. Ju längre in i vattnet jag kom desto otåligare blev dem varpå dem till slut ansåg måttet vara rågat, gick ned i vattnet och simmade iväg. De var inte dem enda ejderparen som simmade runt och gav ifrån sig deras karakteristiska läte. I vattnet och på stenar längre bort fanns även mängder med  grav- och gräsänder så även om jag var den enda fiskaren på plats kände jag mig långt ifrån ensam. Ja, det var en härlig morgon som hade kunnat bli ännu härligare om man funnit fisk och då menar jag naturligtvis inte de avlånga kanylerna i form av näbbgädda. Dem fanns nämligen på plats och gav sig till känna ganska så omgående i form av nafsande och följare. Dem högg åtminstone inte till en början, vilket var glädjande. 

Mindre glädjande var dock det faktum att inga öringar verkade finnas på plats så efter nån timmes fiskande bytte jag plats. Solen hade nu gjort entré på allvar så puffen åkte av innan jag gick ut på revet. Jag fiskade av udden och en bit in i bukten innan den första näbbgäddan fastnade på kroken. Det blev några till innan jag äntligen fick ett hugg som direkt avslöjade att det rörde sig om en öring. Jag kände också direkt att det rörde sig om en besa så jag drillade in den så snabbt som möjligt och krokade av den. Jag blev kvarstående på samma sten i hopp att den öringen inte var ensam men det visade sig vara förgäves. Nä, det blev inga fler öringar på varken den eller den sista platsen jag var på. Vad det däremot blev var några näbbgäddor till så till slut tröttnade jag och drog hem. Ja, jag drog hem till en gräsmatta som väntade på att bli klippt för första gången i år. Inte lika kul som att fiska men det skall ju också göras och när dessutom öringfisket är så trögt, ja då får man helt enkelt gilla läget och istället ta hand om trädgården.. 

En kort påskrapport

Så är påsken snart över och såsom man brukar göra på påsken har man naturligtvis firat det med en påskmiddag tillsammans med familjen. Jag har till och med försökt mig på att grava en havsöring till påskmiddagen och jag får väl medge att jag lyckades väldigt väl. Även familjen tyckte det smakade förträffligt så det kommer onekligen att gravas fler gånger framöver (tack Johan för receptet). Självklart så har påskfirandet varvats med turer till kusten, vad annars. Snart blir det ju olidligt med de horder av näbbgäddor som ankommer till våra kuster så det gäller att passa på. Jag har bland annat varit ute med Christian och fiskat runt hans breddgrader. Jag kan inte påstå att vi funnit rikligt med fisk men vi har heller inte gått lottlösa hem. Vi var med om skygga fiskar som i kristallklart vatten nyfiket följde efter draget och aldrig kom till avslut. När vi däremot hamnade i grumligare vatten var fisken allt annat än skygg. Det var stenhårda hugg som ledde till flertalet landade öringar men även tappade fiskar.

Jag har även varit ute i mina lokala platser men av någon anledning har jag inte lyckats att få en enda öring. Nä, fisken verkar ha varit som bortblåst då jag varken känt eller sett nån fisk. Anders som också varit ute har upplevt detsamma. Har ingen aning vad det kan bero på men jag kan inte minnas ett trögare fiske i april i mitt närområde. Att stanna hemma är dock inget alternativ och om några dagar är jag ledig igen så naturligtvis blir det en tur då - till mina lokala vatten. Förhoppningsvis hittar jag fisken igen lokalt, inte minst nu när horngäddan börjar göra entré. Håller tummarna..