En kall men livlig kust

Jag drog ut idag trots att jag egentligen inte trodde på det. Nä, det var grått och kallt. Det har det varit rätt så länge. Inte minst har det blåst en envis östlig vind som omöjliggjort fiske på sydkusten. Denna östliga vind blåste naturligtvis även idag så enda alternativet var att dra till västsidan. Så, trots att jag inte riktigt trodde på det, drog jag iväg för några timmars fiske. Det var ju trots allt ett tag sen sist plus att jag inte kände för att sitta på sofflocket en dag till. Väl framme kunde jag konstatera att inga andra fiskare hade fått samma tankar som jag. Kylan höll väl de flesta hemma och det, om något, var ju glädjande. Jag hade därmed hela kusten för mig själv och så skulle det förbli de timmar jag var ute.

Jag gick ut i det kristallklara vattnet och började med att fiska av de grunda områdena. Det var rätt så livlig tillställning i vattnet med alla allehanda sjöfåglar, något som var ett välkommet inslag i det annars bistra vädret. Vad avser fisket hände det inte så mycket förrän jag kom till ett område där det höll till en del svanar som betade av bottnen. Yep, vid ett av kasten mellan två svanar fick jag nämligen dagens första blanka krabat. En ettrig liten blänkare som, trots 2 grader i vattnet, fick till några hopp innan den kunde krokas av. Jag fortsatte att fiska mellan svanarna vilket resulterade stunden senare i ytterligare en krabat. Ja, det var inga stora fiskar men det fick mig att glömma mina alltmer frusna tår. Åtminstone under en kort period. Det hände nämligen inte mer trots envist kastande. Jag började därför fiska mig tillbaka och hade nästan kommit fram till strandbrynet när jag fick en tredje mindre fisk på knappt knähögt vatten. Slutligen gick jag upp och tittade ut över vattnet. Det var lika livligt bland alla sjöfåglar som när jag anlänt. Visst, det var rått, kallt och jag hade inte trott på det men jag fick landat 3 stycken öringar samt blivit underhållen av all fågelliv. Att jag dessutom inte behövt trängas med andra fiskare gjorde dagen till en ren förnöjelse..

En vit premiär

Äntligen gick jag igen längs vattenbrynet på jakt efter havets silver. Snön som föll igår låg och täckte kustbandet vilket skapade ett nuförtiden ovanligt vinterlandskap. Det var onekligen vackert och naturligtvis kallt, men ändå välkomnande. Dock kunde jag inte låta bli att tänka på huruvida det var för kallt för att vara ute och jaga silver men jag var äntligen ledig så självklart ville jag ut och testa. Framför mig låg ett nästintill spegelblankt och vindstilla Östersjön. Det hade dock blåst en del på sistone så jag visste inte vad som väntade mig med avseende på sikten i vattnet. Från land såg det inte särskilt lovande ut. Efter några djupa och kalla andetag gick jag in i plurret och kunde, till min glädje, konstatera ett fiskbart vatten. 

Jag började fisket i östlig riktning för att sedan fiska mig tillbaka. I kylan som rådde bildades det snabbt upp is på de övre spöguiden men inte så det störde allt för mycket. I det 2 gradiga vattnet hände det inte så mycket, varken i fiskeväg eller i fågelväg. Nä, det var som väntat väldigt stilla så när det dessutom dök upp två andra fiskare valde jag att söka mig till en annan lokal. Tyvärr var det allt för mörkt vatten även om jag drog iväg ett par kast bara för protokollets skull. Jag funderade om jag skulle söka mig vidare till andra lokaler men valde istället att bege mig hemåt. Kanske gav jag upp för tidigt men jag kom åtminstone ut och fick kastat i nån timme. Jag vandrade därmed, genom den djupa snön, tillbaks till bilen och undrade när jag kommer ut till kusten igen. Kylan verkar nämligen hålla i sig ett bra tag framöver men förhoppningsvis står jag snart därute igen. 

Från hängmattan till full action

Tanken på en tur längs kusten hade slagit mig under morgonen. Det blåste nämligen sådana vindar som borde föra med sig kallare vatten, något SMHI också prognosticerade. Jag får dock erkänna att jag inte riktigt kände för att dra ut, åtminstone inte ensam och framför allt inte till mina sedvanliga platser. Jag la mig därför i hängmattan för att chilla ett tag när det plötsligt plingade till i mobiltelefonen. Det var Christian som undrade om jag skulle hänga med i båten på en eftermiddags tur. Han var dessutom, precis som jag, sugen på att prova andra lokaler. Det var exakt de orden jag ville höra för att det skulle locka mig bort från den otroligt sköna hängmattan. 

Solstrålarna glittrade vackert på ett hav som onekligen såg ingivande ut för ett bad. Dock var inte vattentemperaturen sådan att det lockade till bad, något som vi förvisso inte var ute efter. Nä, det var havets silver vi ville ha och silver fick vi. Redan på på första lokalen och efter bara några kast kände jag ett hugg precis vid nedslaget. Fisken fastnade inte dock och jag hann knappt säga till Christian något i stil med "Undrar om den hugger igen" förrän den högg igen. Ut ur vattnet hoppade en stor öring som efter ett rejält plask bjöd på en förträfflig fight men som gav sig till slut och hamnade i håven. Fisken gjorde sedan i princip C&R på sig själv då den sprattlade till vid fotograferingen, slank ur händerna och hamnade i vattnet. Det var en start som heter duga och som om det inte var nog så tappade jag kort efter ytterligare en stor fisk. Det visade sig att området höll en ansenlig mängd fisk så vi blev kvar på platsen ett bra tag. Yep, det blev uppemot 15 fiskar till oss båda varav vissa i större storlek innan vi drog vidare österut. Det blev dock inte mer än en mindre krabat till innan vi tackade för oss. Så nu, när jag skriver dessa rader undrar jag om jag skall välja hängmattan idag eller kusten igen. Jag får se helt enkelt. Hängmattan är otroligt skön men kusten, ja den är oemotståndlig...

Mindfulness på sydkusten

Att köra på kustvägen en solig sommardag kan både vara en härlig och ett helvetes upplevelse. Härlig för att den är pittoreskt men ett helvete för att den kan få ens tålamod att brista nåt så fruktansvärt. Är det inte för alla husvagnar som fullständigt fyller kustvägen sommartid så är det för dessa bilister som kör långt under tillåten hastighet. Har man då bråttom (som jag hade igår) då är det nära att tålamodet brister. För ja, jag hade bråttom då jag hade en tid att passa med Christian och ja, jag blev rejält sen. Antar att det egentligen inte spelar någon större roll då det gällde bara en fisketur och jag kanske överreagerar men fy fan för alla dessa söndagsbilister. Och husvagnar..

Väl framme dröjde det inte länge förrän vi stod och kastade våra drag i böljan blå. Borta var stressen jag byggt upp på kustvägen. Det är effekten fiske i det ändlösa havet har, åtminstone på mig. Det gjorde inget att vi under de första par timmarna inte fann nån fisk. Vi trodde dock på det, inte minst med tanke på de förhållande som rådde. Vi behövde bara hitta rätt rev, något vi till slut gjorde. Yep, vi ankrade upp på den sista lokalen när det var drygt en timmes fisketid kvar och där blev det lite av en huggkavalkad.

Det tog nämligen inte många kast förrän Christian krokade en större fisk som dock gick vinnandes ur striden. Strax därefter var det min tur då en tjockis strax över måttet behagade att hugga min sandeel. I den annalkande skymningen började fiskar även att hoppa vilket höjde upplevelsen ytterligare. Christian tappade återigen en fisk medan jag fick en fining på dryga 2.5 kilo. I det tilltagande mörkret fortsatte det att hoppa och hugga tills det slutligen dog ut. Ännu en härlig kväll på sydkusten var till ända och jag skulle därmed köra den långa kustvägen hem. I mörkret var dock söndagsbilisterna och husvagnarna som bortblåsta vilket gjorde körningen hem till en ren fröjd. Upprymd kom jag hem, blandade mig en gin tonic och tänkte på den gångna fisketuren. Livet på sydkusten är härligt..

En tidig sommar morgon

Efter att ha firat ett par veckors semester på sydligare breddgrader befinner jag mig åter på skånska sydkusten. Solen har inte stigit upp ur horisonten än. Det är med andra ord tidigt på morgonen och istället för att ligga i sängen och sova går jag på en vildvuxen sommaräng. Jag är naturligtvis på väg till vattnet för att pröva lyckan. Det blåser en nordvästlig vind som jag hoppas ha sänkt vattentemperaturen en aning. Det har det. I det 15 gradiga vattnet är jag nästan säker på att jag kommer att finna fisk. Det känns åtminstone hett och det blir det också när jag efter en stunds kastande ser första havsöringen hoppa. Det är en fisk som jag kastar efter och som dessutom hugger men tyvärr lossnar efter några sekunder. Jag både grämer och gläder mig för att kasta på hoppande fisk som sedan hugger är så otroligt kul. 

Under timmen som följer blir det minst sagt spännande då jag ser flera fiskar som hoppar, varav vissa inom kast avstånd. Jag får dock inga fler hugg trots idogt kastande. Hopp kavalkaden avtar dessutom ju mer tiden går så till slut tar jag beslutet att prova en ny lokal. Det händer inte mycket på den nya platsen så när klockan närmar sig 9 snåret går jag upp ur vattnet och går tillbaks till bilen. Det får räcka för i den stigande och allt mer värmande solen tappar jag snabbt tron. Väl i bilen slår tanken mig om färska frallor till frukost. Det blir det så klart. 

Midsommaröring

Efter ett långt uppehåll tänkte jag det skulle vara på sin plats med en tur på kusten. Rapporterna från sista tiden löd dessutom att näbbgäddan inte längre härjade längs sydkusten så det ville jag bekräfta. Nordvästan blåste friskt så även om solen gassade på anade jag hyfsat låga vattemperaturer för årstiden. Allt verkade därmed vara upplagt för ett härligt kvällspass så när jag väl kom hem efter jobbet hörde jag först med Anders om han var sugen att hänga med. Det var han förvisso men tyvärr hade han förhinder så jag drog ut ensam. Jag hade i förväg redan bestämt mig vart jag skulle så jag hoppades på att revet skulle vara ledigt. Det var det. 

Östersjön glittrade vackert samtidigt som klingan swischade genom luften. Det var så otroligt skönt att återigen stå utvadad på ett av favoritreven och inte märka av en endaste näbbgädda. När det dessutom var endast 13 grader i vattnet kunde jag inte annat än att le. Det borde ge öring och det gjorde det. Jag hade nämligen inte hunnit fiska mer än cirka kvarten förrän hugget föll. Fisken for ursinnigt iväg på en sjukt lång första rusning, stannade och drog iväg igen. Jag trodde knappt att det var sant. Vad hade jag krokat på sommarens första tur och som första fisk? Benen darrade samtidigt som slirbromsen tjöt. Jag tjöt också, av lycka förstås. Inte minst när jag såg den vid det enda hopp den fick för sig att göra. Det var en sommaröring i ypperlig kondition som naturligtvis gjorde allt den kunde för att gå vinnandes ur striden. När jag väl lyckades få den nära mig började den cirkla runt omkring mig och ett tag kändes det som om den aldrig skulle ge sig. Det gjorde den dock till slut och redan vid första försöket kunde jag håva en härlig fisk kring de 4 kilona. Ja, vilken start på sommarfisket. Låt det fortsätta på samma sätt...

En besa bland näbbgäddorna

Ejderparet, som satt på en stor sten och vilade på morgonkvisten, iakttog mig vaksamt medan jag så sakteligen gick in i plurret. Ju längre in i vattnet jag kom desto otåligare blev dem varpå dem till slut ansåg måttet vara rågat, gick ned i vattnet och simmade iväg. De var inte dem enda ejderparen som simmade runt och gav ifrån sig deras karakteristiska läte. I vattnet och på stenar längre bort fanns även mängder med  grav- och gräsänder så även om jag var den enda fiskaren på plats kände jag mig långt ifrån ensam. Ja, det var en härlig morgon som hade kunnat bli ännu härligare om man funnit fisk och då menar jag naturligtvis inte de avlånga kanylerna i form av näbbgädda. Dem fanns nämligen på plats och gav sig till känna ganska så omgående i form av nafsande och följare. Dem högg åtminstone inte till en början, vilket var glädjande. 

Mindre glädjande var dock det faktum att inga öringar verkade finnas på plats så efter nån timmes fiskande bytte jag plats. Solen hade nu gjort entré på allvar så puffen åkte av innan jag gick ut på revet. Jag fiskade av udden och en bit in i bukten innan den första näbbgäddan fastnade på kroken. Det blev några till innan jag äntligen fick ett hugg som direkt avslöjade att det rörde sig om en öring. Jag kände också direkt att det rörde sig om en besa så jag drillade in den så snabbt som möjligt och krokade av den. Jag blev kvarstående på samma sten i hopp att den öringen inte var ensam men det visade sig vara förgäves. Nä, det blev inga fler öringar på varken den eller den sista platsen jag var på. Vad det däremot blev var några näbbgäddor till så till slut tröttnade jag och drog hem. Ja, jag drog hem till en gräsmatta som väntade på att bli klippt för första gången i år. Inte lika kul som att fiska men det skall ju också göras och när dessutom öringfisket är så trögt, ja då får man helt enkelt gilla läget och istället ta hand om trädgården..