Wednesday 27 July 2016

Med ett stadigt grepp!!

När jag kom över det lilla krönet, innan man nådde fram till den storsteniga stranden, råkade jag skrämma slag på nästan alla de allehanda fåglar som stillsamt vilade på stenarna och i vattnet. Kanadagäss, fisktärnor och skarvar blev som förskräckta av min plötsliga åsyn men dock inte gråhägern som stod en bit längre bort, som en skulptur, och lite lojt tittade på mig. Den hade en aning lustigt uttryck alltmedan den höll ett vaket öga på mig. Det är onekligen en vacker fågel, och som fick mig att tänka på tranorna uppe i sommarstugan i Norrland. Jag hann med ett par foton innan den tyckte jag blev lite väl närgången, fick så nog av mig och lite klumpigt flög iväg för att hitta en annan plats att vila på.

Grymt grepp på hala stenar 
Jag hade egentligen inte alls några tankar på fiske nu när det råder nästintill medelhavsklimat och det är cirka 20 grader i vattnet, men jag hade fått mina nya vadarskor och det blev lite av en ursäkt för att få komma ut. Solen höll på att gå ner i väst vilket kändes skönt, i synnerhet när det dessutom drog in en svalkande nordvästlig bris över stranden.
Det tystnade alltmer inifrån den bakomvarande lövskogen och skuggorna blev allt längre, samtidigt som jag stod stadigt kvar med mina nya vadardojjor på den stenen jag många gånger förr stått på. Det var egentligen tid för eftertanke för någon fiskelycka trodde jag inte på under rådande förhållanden.

Ljuset började dock försvinna allt mer och kanske, under den svalkande brisen och det avtagande ljuset, kanske kunde en och en annan öring få för sig att närma sig kustbandet för en snabb raid. Jag var beredd i alla fall, inte minst när det plötsligt började hoppa tobis vid några stenar längre bort. Öring på jakt månne? Förmodligen, men det var i vart fall inte en fisk som kände för att hugga på den OLR Slim som blev serverat några gånger och strax intill. Lite moloken fick jag istället för mig att kasta åt helt motsatt håll, drog några vevtag och minsann så högg det till, stenhårt dessutom. Hugget följdes av en ilsken, plogande rusning strax under vattenytan vilket fick mig nästan att skrika av lycka. I det varma vattnet verkade dock krutet ta slut ganska så kvickt, och jag kunde strax därefter kroka av en vackert tecknad öring, i begynnande höstskrud, på cirka 55 cm. Fisken var inte ensam heller, jag såg flera vak innan det till slut blev allt för mörkt. Dessutom fick en skaplig firre, plötsligt och lustigt, behaget att nästintill skrämma slag på mig i det tysta mörkret, det var nämligen ett rejält hopp och plask den gjorde endast ett par meter ifrån mig. Få fisken att hugga verkade däremot vara ett omöjligt projekt, så jag började istället betrakta stjärnorna ett tag innan jag till slut kände det var dags att tänka på refrängen. Så jag hoppade ned från stenen och begav mig med ett stadigt grepp inåt land, bilen och den stundande sängen..


Friday 15 July 2016

Öring till lunch

Idag blev det ungstekt havsöring med smörstekta färska sparris och romsås till lunch. Fisken hade jag haft behaget att fånga tidigare under morgonen,
då jag trotsat den där sköna känslan att få stänga av väckarklockan och sova vidare. Nordvästan hade blåst hela natten och även så under morgonen så det var bara till att bita ihop och stiga upp.Nu var det inte så värst tidigt heller men ändå så pass att jag redan vid 07-snåret befann mig paddlandes längs den skånska sydkusten. Kusten verkade å andra sidan ha varit vaken en bra stund, det var nästintill ett öronbedövande fågelkvitter som bredde ut sig över vattnet. För varje paddeltag jag tog vaknade jag alltmer för att så till slut känna mig fullständigt fräsch i både kropp och själ. Fisken däremot verkade inte ha vaknat till liv, det hände nämligen inte så mycket på den fronten de första 2 timmarna. Det gjorde så inget, jag kunde istället paddla in för en kaffepaus och lite frukost. De tjocka, delvis blyfärgade moln som täckte himlen luckrades en aning upp och den tidiga morgonsolen fick då chansen att titta fram och belysa den gamla eken som stod en bit in på land,
åtminstone under en kort stund. Jag klagade inte, jag hade fått lite sol under pausen men under fiskeriet fick solen gärna befinna sig bakom molnen. Jag började paddla tillbaka men lät stundtals kajaken driva över reven och det var just under drivning som dagens första fisk högg, och vilket hugg dessutom. Fisken blev fullständigt vansinnig, knyckar följdes av luftsprång och korta rusningar varav 2 gånger baktill under rodret så att mitt lätta 4-16 gram spöt böjdes ända ner till korkhandtaget och långt under kajaken. Fightern gav sig emellertid till slut och jag kunde därefter lyfta en härligt blank fisk på drygt 2 kilo in i kajaken, en fisk som jag dessutom valde att ta med hem och som blev tillagad till ovanstående måltid.
Fisken hade uppenbarligen vaknat, för jag hade
strax därefter en hyfsad efterföljare ända in till kajaken och även lite småkontakter innan nästa fisk högg. Det blev ytterligare en tjock krabat kring måttet, under den timmen fisken behagade att infinna sig, innan det dog ut igen.
Solen hade nu tagit över kommandot och det blev till slut så pass varmt att både jacka och fleece åkte av innan jag paddlade in till land och det broms inferno som väntade mig. Det var några riktiga jädra typer till blodsugare som i den värmande solen velat uppenbara sig och göra den i övrigt så idylliska morgonstunden till ett rent helvete, inte minst medan jag rensade fisken. Skönt var det när jag till slut kunde stänga bildörren och bege mig hemåt...till den stundande lunchen av nyfångad havsöring..och vilken fröjd för smaklökarna det blev...



Sunday 10 July 2016

Med smak av hallonpaj..

Häromdagen var det Bo Kaspers orkester som spelades i radion medan jag, tidigt på morgonen, körde till den fiskeplats som sedermera visade sig vara givande. Det var lugn och skön musik att vakna upp till, igår kväll var det istället Eye of the Tiger som dånade ur högtalaren. Något som istället fick mig taggad till tusen. Det toppades av den hallon/vita vinbärs och kardemumma smulpaj jag ätit precis innan jag jag satte mig i bilen och som jag fortfarande kände smaken av. Inte mycket som slår det, speciellt när man tillsammans med barnen plockat bären i trädgården och sedan sett dem entusiastiskt glufsa i sig pajen. Ja, det skulle vara i så fall att en +5 kilos och stålblank havsöring högg men det är knappt.
Så jag stod där igen, på samma plats och samma sten där jag häromdagen fick mig ett ofrivilligt dopp dock med skillnaden att solen sakteligen började sjunka i öst. Nordvästliga vindar blåste igen så jag kunde självklart inte låta bli att ge mig ut och pröva lyckan. Det såg otroligt lovande ut, inte minst när jag dessutom uppmätte vattentemperaturen till 13 grader.

Det dröjde dock ett tag innan jag märkte av något liv under vattenytan, ovanför densamma var det däremot raka motsatsen. Ejdrar, fisktärnor, grav-och gräsänder samt andra allehanda fåglar både hördes och syntes. Jag är långt ifrån en fågelfantast men kan inte låta bli att fascineras av dessa bevingade varelser som lever svävande mellan himmel och jord eller hav. Flygförmågan är något som fascinerat människan sedan urminnes tider, något man även försökt efterlikna men aldrig lyckats med. Så olika oss men samtidigt lika i andra avseenden. Fåglar gillar att kommunicera och dem lever ett socialt liv, precis som vi. Och så älskar dem friheten, och vem gör inte det..


Jag får erkänna att jag stod och filosoferade en del alltmedan solen sjönk längre ned och skuggorna från de gamla ekarna la sig över vattnet. Just då, samtidigt som göken också började höras inifrån land, kände jag en puff på draget, och så strax därefter ytterligare en. Den fisken fick jag inte men det dröjde inte länge förrän jag hade kontakt med fisk igen. Det tog dock ytterligare 10-15 minuter innan det högg hårt i min OLR varpå jag kunde efter en kort men intensiv fight avkroka en tjock krabat på dryga måttet och som kvickt försvann bland de allt mörkare stenarna. Jag hann få ytterligare en ilsken filur, dock modellen mindre, innan jag tyckte det var dags att tända pannlampan och bege mig in mot land. Göken hade nu tystnat och den nu nästintill svarta kustsilhuetten såg aningen hotfull ut, det var med andra ord dags att köra hem...













Thursday 7 July 2016

Under skyfallet...

De gyllenbruna råg- och vetefälten böljade fram och tillbaka i den hårda vinden. Här och där skymtade man blåklint som, med sin intensiva blåa färg i kombination med den röda färgen från vallmon som kantade vägen, skapade en vacker kontrast. De nickade dock en aning pga av det monsun-liknande oväder som drog över den skånska slätten. Detta var igår och man kan väl lugnt säga att det var riktig busväder, och inte vilket busväder som helst. Nej, nordvästan drog nämligen över sydkusten med kraft och detta, i kombination med ett intensivt regnande, fick mig att sätta väckarklockan. Den senaste veckan hade dessutom en del rapporter om fångad fisk trillat in, trots "varma" sydliga vindar. Nu blåste det "rätta" vindar vilket borde ge en aning sänkt vattentemperatur på sina ställen längs sydkusten.
Så ja, jag var enormt ivrig på att testa fisket under dessa förhållanden så jag ställde in mitt inre gps, startade bilen och körde iväg.
Jädrans vad det regnade när jag ställde mig på den första stenen. Det var det enda man kunde höra - regnet vill säga, som kraftfullt smattrade på vattenytan. Jag hade vinden och därmed regnet i ryggen så det störde mig inte alls, det var faktiskt nästintill härligt att stå där och se draget fara iväg genom skyfallet. Vattentermometern visade 14 grader så visst hade tempen sjunkit, inte så förfärligt mycket men ändå så pass att jag började hoppas på fisk.

Jag hoppades som tur är inte förgäves, det fanns nämligen fisk på plats och dessutom förvånansvärt mycket fisk. Dem var förvisso mest av allt nyfikna, jag hade nämligen en del efterföljare, men jag lyckades ändå till slut lura hela 4 stycken till hugg. Runda, trinda sommarblänkare kring måttet som gärna och ilsket hoppade upp ur vattnet. Att jag oxå fick för mig att hoppa, dock ner från en sten, var å andra sidan aningen korkat, jag halkade nämligen till vid landningen och fick mig därmed ett litet ofrivilligt dopp. Det var dock inte värre än att jag kunde fiska vidare nån timme till innan jag tackade för mig vid 11-tiden, fisken hade dessutom ändå försvunnit den sista timmen och jag var också mer än nöjd.

Tackade för sig gjorde även skyfallet, allt medan jag gick igenom de meter höga ängsväxterna tillbaks till bilen. Långt bort i väst kunde jag skymta ett sprucken molntäcke och när jag väl kom hem så sprack det upp helt och solen började lysa över de droppande rosenväxterna i trädgården. Det är sommar, en typisk svensk sommar..