Wednesday, 27 January 2016

Blankt dagen till ära

Så kom den dagen igen man numera helst vill slippa dvs födelsedagen. För vart år som går så verkar tiden går fortare, det blir kortare mellan födelsedagarna och man blir skoningslöst äldre, allt för snabbt känns det som. Det får en att inse att inget är för evigt så det gäller verkligen att ta vara på nuet -  carpe diem, så gott man kan. Så efter att ha blivit väckt av barnen och frun tidigt på morgonen, blivit serverad frukost på sängen och sedan levererat barnen på dagis respektive skolan passade jag på att ta vara på dagen genom att dra ut en stund på kusten. Det blåste rejält så jag visste det skulle bli svårt att hitta fiskbart vatten på sydkusten, Österlen lockade men det hade jag tyvärr inte tillräckligt tid för. Men, det finns ett ställe som brukar tåla rätt så bra med vind så jag styrde kosan ditåt.
Lågt vatten gjorde att man kunde gå en bra bit ut på revet, vilket också behövdes för det var ganska grumsigt nära land. Väl ute blev det mest en kamp om att hålla sig på fötterna för attans vad det var strömt, vågorna bröt och rullade in med en enorm kraft. Jag hade vid det här laget också börjat känna av en tilltagande förkylning så det sista jag ville var att få en kallsup. Jag kastade med vinden i ryggen, mot vinden och även sidvinds, med enorma linbågar som följd, dock utan önskad resultat. Efter nån timme gav jag upp med att vara vågbrytare, satte mig i bilen, tog en kopp kaffe och skulle precis köra iväg när jag ser en nyanländ fiskare ta sitt första kast på revet och bums så får han spöböj, va fan tänkte jag!! Spöböjet visade sig dock ganska snabbt vara rejäl bottennapp, vilket för mitt vidkommande kändes nästan en smula skönt, dock övergick det ögonblickligen till att tycka synd om honom då han, i hans idoga försök med att få loss draget, knäckte spöet istället. Hans fiskedag var därmed över knappt efter att det ens hade börjat och mitt besök på det revet kändes med det oxå som över. Jag började nu känna mig rätt kass - så förbannat typiskt, på min födelsedag dessutom. Jag kunde dock inte låta bli att stanna till på ett rev på vägen hem som faktiskt såg helt ok ut från vägen.


Jag visste att jag inte skulle bli långvarig på revet, det var helt enkelt för tufft därute samt att det var svårt att hålla kontakt med den Bornholmerpil jag satt på som vapen. Jag fick dessutom bottennapp - eller det var vad trodde jag i nån sekund för nästan omedelbart efter kände jag några hyfsade knyckningar i spöet. Det var fisk på minsann!! Inte nog med det, fisken kändes hyfsad stor även om det förvisso var svårt att avgöra pga den hårda strömmen som skapades av den tuffa sjögången. Fighten blev rätt så tung men samtidigt kul och efter att ha konstaterat att fisken väl höll måttet håvade jag in den. En fin blank vinteröring på 55 cm och 1.95 kg blev jag, dagen till ära, förgylld med. Förkylningen kändes nu nästan ha gått över, eller rättare sagt, gick över under en liten stund för väl hemma, när adrenalinkicken passerat, kom den tillbaks som ett brev på posten. Men, jag tog vara på dagen, med råge..

Sunday, 24 January 2016

In i dimman

Långt om länge släppte kylan till slut men till gengäld så dök dimman upp. Jag skall villigt erkänna att dimma inte är något jag önskar när det vankas fiske men å andra sidan var det äntligen töväder och ovanpå det en sydvästlig vind så en sväng längs kusten var på sin plats.
Skönt är ordet när man känner att tempen i luften stiger över nollan och strax över nollan var också temperaturen i vattnet, inte fullt lika skönt speciellt när man dessutom känner efter ett tag att höger foten är aning kallare än vänster foten, hmmm läckage kanske?? nåja, det hindrade mig i alla fall inte att fiska och när det dessutom högg en blänkare ganska tidigt på fisketuren så var det bara att köra på. Fisken var dessutom rätt så fin, dryga 2 kilo, dock aningen köldstel för det var inte mycket till kamp den bjöd på.


Väl intill mig lyckades den dock kroka av sig själv och vips så försvann den mellan stenarna, det tackade jag för. Det räckte med att ena foten var blöt och kall - händerna ville jag helst hålla torra och varma.
Nåväl, det var dags att prova nya fiskemarker men frågan var vart! Dimman skulle jag uppenbarligen inte slippa, den gjorde dessutom det svårt att ifrån vägen avgöra hur det såg ut vid vattnet. Hur som helst körde jag österut, igenom dimman, som dessutom verkade bli tjockare ju längre jag körde men så plötsligt klarnade det upp lite, jag kunde till och med se kusten nu och inte minst platsen jag hade tänkt fiska av.

Det rullade dessutom in fina vågor över de stora stenarna och bäst av allt, det stod inga andra och fiskade av området. Det visade sig också innehålla fisk, dock mest nyfikna filurer av den mindre varianten. En orkade till slut inte stå emot min lilla OLR kutling längre, högg den och insåg surt och frenetiskt misstaget. Liten var den men den hade minst sagt humör och jag kunde nästan se på fiskens ögon, när jag lossade kroken, att den önskade sig vara några storlekar större - för då jävlar hade du (jag då) fått en fight!!
Jag körde vidare och mötte så småningom Anders som också hade gett sig ut i dimman men hade tyvärr fått följe av en rätt så stor och närgången säl. Denna säl visade sig dessutom vara en god tankeläsare för nog fan dök den upp igen nån kilometer längre österut. Det kändes som dimman räckte, att det dessutom fanns en sällskaplig säl 15-20 meter ifrån en blev lite för mycket. Vi valde dock att avsluta dagen, efter att ha stannat till vid några rev med allt för grumsigt vatten, på ett för oss ganska så oskrivet kort. Mycket mer skrivande på det kortet blev det så inte på det revet, det började nu mörkna och jag åtminstone kände mig rätt så nöjd för trots dimma och knappt 1 grad i vattnet så hade ändå dagen förgyllats med 2 fiskar och inte minst 1.5 timmes samvaro med en god vän...och ja förresten, det var läckage i högerfoten...

Friday, 15 January 2016

En raid över revet

Fram tills bara nyligen kunde jag höra kvittrande fåglar i min trädgård men nu verkar dem ha flytt. Flytt till varmare breddgrader för på den skånska sydkusten har vintern kommit för att stanna, snön ligger över vad som en gång var gröna ängar, ängar fulla av liv. Nu är det dock vinter, marken vilar under det tunna snötäcket så även kusten och trots att den varma årstiden känns avlägset så kommer den tillbaks igen, det gör den alltid.
Idag vågade i alla fall solen stundtals sig fram och naturligtvis passade jag på, allt medan frosten nöp tag om mina kinder, att ställa mig i det nollgradiga vattnet, alldeles frivilligt!! Helt galet skulle vissa säga, och nog är man lite galen men det är något magiskt av att stå där, helt förbannat magiskt. Visst, det är kallt i vattnet och öringen skulle nog hålla med men längs kusten känner den sig hemma, precis som jag och därför finns det alltid en chans, trots allt, att lura en till dans.

Det började trögt, väldigt trögt men jag sökte vidare precis som så många gånger förr. Det ena revet efter den andra fiskades av sakteligen, för sakta går det nu när man vevar in genomlöparen. Riskfyllt är det också, speciellt i samband med de långa vevstoppen, för även idag blev jag med en OLR - en kutling denna gång, aaargh!! Men det är risken man får ta om man vill ha fisk, och det ville jag.


Till slut hamnade jag på ett rev som egentligen inte gett mig nån särskild framgång under den kalla årstiden men det såg otroligt bra ut från vägen så en liten raid tyckte jag var på sin plats. Det tyckte uppenbarligen även ett gäng öringar för efter en si så där 10 minuter på revet började det hugga rätt så tätt. Inga stora fiskar men ändå stöddiga typer, de visste vad dem ville och högg därför stenhårt på knädjupt vatten, i den turbulens som skapades av de inrullande brutna vågorna.



Några dåliga bilder med mobiltelefonen blev det men jag ville inte lägga ner tid på det heller för raiden över revet kunde vara över närsomhelst och det fanns ju chans att en större biffig typ kunde slinka in mellan de små.


Det var det så icke och lika plötsligt som stimmet dök upp lika plötsligt försvann det. Snabbt och koncist, in och käka något snabbt och så ner i djupet igen, till det lite varmare vattnet. Lite värme behövde jag också, i både fingrar och tår. Så medan solen började lägga sig i horisonten lämnade jag revet, satte på rejält med värme i bilen och tinade successivt slutligen upp.




Monday, 11 January 2016

Från väst till öst och så tillbaka

Det rullade in gammal sjö över revet efter gårdagens hårda vindar vilket gjorde vattnet aning färgat men inte ofiskbart, tvärtom. Jag stod där tidigt på morgonen då jag vaknat redan 05.30 av ett märkligt ljud som fick både mig och Christina att hoppa upp ur sängen med hjärtat i halsgropen. Vi fick aldrig listat ut vad det var men somna om var omöjligt så innan det ens blivit ljust satt jag i bilen körandes västerut. Vågorna som rullade in var fortfarande fullproppade av energi vilket fick mig mer än en gång att tappa andan och även balansen. Det var rent ut sagt förbannat jobbigt och då ingenting hände gav jag upp det revet och körde österut, till ett rev där jag förra året hade haft bra fiske tidigt på säsongen och där jag vet finns en stor sten jag kunde ställa mig på och därmed slippa vara vågbrytare.


Att välja det revet visade sig dock vara ett ödesdigert beslut för hade jag valt ett annat rev hade jag inte stått på den stenen, inte tappat balansen och därmed inte slutat veva så pass länge att min OLR wobbler hade gått i bottnet. Vilket annat drag hade inte gjort något men inte en OLR, det sved och svider fortfarande.

Surmulen gick jag upp, tog en kopp kaffe och hörde mig för var Linus befann sig. Han var inte så värst långt ifrån mig och då han inte heller haft nån kontakt med fisk bestämde vi oss för att träffas vid de rev jag haft lyckad fiske häromdagen. Om det var solen som gjorde det då vet jag inte, men nån fisk verkade inte finnas närvarande där idag och det hjälpte inte heller att Linus hade med sig sin nya Daiwa AGS Wading Commander. Men oj oj oj, vilket spö!! Ett 9.2 fots spö på endast 116 gram, sjukt fjäderlätt är ordet och namnet måste man bara älska (glömde att fråga om det får honom att känna sig mer manlig - får göra det nästa gång). Dock verkade inte fisken vara särskilt imponerade av ett sådant flashigt spö och namn så han tog fram flugspöet istället, vilket i det klara vatten som fanns här kanske inte var en dum idé. Men icke så vi splittade oss igen - Linus drog österut och jag västerut, till den plats jag startat dagens fiskeri.

Linus med sin wading commander. 


Det kändes hetare där liksom, vattnet var lätt färgat och vågorna rullade inte längre in med samma kraft som tidigare. Så jag gav det en timme till och sen ett sista kast till, tills jag slutligen fick ge mig för i det gråmulna vädret och i den inkommande dimman verkade fisken inte ha lust till lek och jag, jag kunde inte annat än hålla med så jag tackade för mig och körde hem.


Saturday, 9 January 2016

En oväntad vändning.

Efter några dagars frostväder stod jag igen på kusten. Temperaturen hade verkligen dalat den sista veckan och det var med viss skepsis jag tog mig ut, bara för några dagar hade jag tagit en paddlingsrunda med kajaken i vad som stundtals var ren issörja. Nu var det dock töväder och man hade lovat 6-7 m/s sydvästlig vind och ett par plusgrader så en tur på kusten lockade trots allt.
Det såg också riktigt bra ut vid vattnet, bra rörelse och lätt färgat vatten men attans vad det var kallt i vattnet. Hände heller inte så mycket vid första revet och jag är typen som gärna flyttar på mig om det inte händer något så efter en kort biltur stod jag på nästa rev.


Tog dock först en liten promenad för att få upp värmen i tårna igen och råkade hitta en snigel som i tövädret och de svagt värmande solstrålarna var på marsch mot antagligen en ny vinter-ståndplats. Det var uppenbarligen inte bara jag som tyckte det var skönt med det något mildare vädret. Kul dessutom att åtminstone se lite liv på land jämfört med det annars till synes livlösa vattnet, men kanske kunde de solstrålar som blygsamt orkade nå ner eventuellt värma upp vattnet nån grad. Efter bara ett par kast så lyckades jag minsann kroka en liten blänkare som därmed också blev årets första. Efter det hände det inte så mycket mer så jag tog en liten paus för att höra med Henrik hur fisket gick på ostkusten. Det var inte direkt några fiske uppmuntrande nyheter från den sidan av Skåne heller. Det var väl egentligen inte särskilt förvånande med tanke på hur vädret varit den sista veckan men bara att få komma ut, känna havsdoften och höra vågornas skvalpande är för mig ren mental terapi. Solen hade dessutom under eftermiddagen vågat sig fram riktigt ordentligt och den något milda vinden hade frisknat till så det började bli rejält med rörelse i vattnet.


Ut igen och nu var det helt plötsligt ett helt annat liv i vattnet. Ganska så omgående hade jag en efterföljare och strax därefter en till. Hmmm, kanske skulle man byta drag var tanken men tog istället ett kast till och den här gången högg det till ordentligt. Efter en kort men härlig fight kunde jag avkroka en blänkare en bit över måttet som fick följa med hem.



Helt plötsligt frös jag inte längre om tårna och jag fiskade till och med utan handskarna, då dessa blivit kvarglömda på stranden efter jag tagit bild på öringen. Under den sista halvtimmen tappade jag två fiskar och landade en till öring kring måttet som fick gå tillbaka plus en och annan efterföljare.

Vilken vändning!! Helt plötsligt kokade det av fisk (ok, lite överdrivit men ändå), efter flera dagar med minusgrader och issörja!! Vem kunde ana det!! Fantastiskt kul och därför så förargligt att behöva avbryta fiskeriet. Snart anlände middagsgäster hem till oss och jag kunde inte längre dra ut på det så jag körde hem, lite förargad men ändå med ett leende på läpparna.



Saturday, 2 January 2016

En tyst premiär

I grådisigt väder begav jag mig ut. Under de sista dagarna hade det blåst kuling men under natten hade vinden lagt sig till i princip vindstilla så tanken var väl att allt det slick och gojs som rörts upp de sista dagarna sakteligen skulle lägga sig. Lite förvånande var det därför när jag på morgonen upptäcker att det gått snabbare än jag trodde och möter alldeles klart vatten. Vindstilla och klart vatten brukar innebära trögt fiske men nu var jag ute så jag fiskade av det första revet - utan framgång så klart. In i bilen och avfärd till nästa tänkta rev, väl framme står det redan en annan och fiskar av revet så jag väljer att gå de ca hundra meterna till nästa rev. På väg ut i revet ser jag en stor besa som trycker intill några stora stenar och som verkar helt oberörd av att jag närmar mig,  når nästan fram till den innan den vaknar till liv och kvickt försvinner bland tångruskorna. Närmare fisk än så kom jag tyvärr inte på det revet heller så det kändes som att en kaffepaus var på sin plats.

Den andra fiskaren kände väl detsamma och kom fram varpå vi snackade några minuter medan vi sörplade i oss kaffet. Efter en stund återvände han till revet med orden "det är åtminstone skönt ute". Ja, jo svarade jag medan jag funderade på om det ens var lönt, det enda tillstymmelse till liv hade varit en besa, ingen efterföljare eller puffar på draget, nada!! Men han hade rätt, det var åtminstone skönt ute och dessutom förvånansvärt tomt på fiskare på kusten så efter en kort biltur stod jag på sista revet för dagen.




Återigen ensam, ingen trängsel, bara jag djupt insjunken i mina tankar, betraktande alla dessa svävande maneter i det kristallklara vattnet och så tystnaden, den ibland så eftertraktade tystnaden..som bredde ut sig över en spegelblankt hav..inga fiskmåsar eller vågskvalp som hördes.. Ja, det var skönt ute, riktigt skönt...tills tystnaden bröts av 2 bilar och de fem fiskare som steg ut och som efter en stund traskade ut i vattnet och jag, jag avbröt fiskeriet för även om det inte hände något på andra änden av linan så hade jag åtminstone kusten för mig själv samt tystnaden och den var det slut på nu..så därmed var premiären för mig avklarad. Nu blåser det upp till kuling igen och den sibiriska kylan gör sitt intrång österifrån men snart, snart står jag därute igen..