Den förlorade kampen

Jag kom ut någon gång kring 9 tiden. Vanligtvis så är jag ute långt innan Anders men idag hade han besök av Ajes från Danmark så de hade redan intagit sina platser längs kusten när jag väl kom fram. De hade ännu inte fått något men under loppet av förmiddagen hade dem lyckats få en knippe öringar var medan jag endast hade fått känna på ett fjuttet hugg. Jag bytte drag ett antal gånger i hopp att finna den rätta medicinen men ingenting hjälpte. Aning frusterad hoppades jag på att den prognoserade solen skulle göra sitt intåg och ändra lyckan för mig.

Det var strax innan molnen skingrades som den första lilla öringen högg. Attityden den uppvisade var det inget fel på, den var lika kaxig i sitt uppträdande som dagens andra fisk. Den tappade jag förvisso men det gjorde inte så mycket för solen var snart framme och då jävlar skulle det bli en huggsexa utan dess like. Anders och Ajes var av samma uppfattning. Förhållandena var i princip optimala och med lite sol dessutom skulle fiskarna löpa amok över våra drag. Ja, det var åtminstone vad vi trodde men sällan blir det som man tror. Fisket dog ut mer eller mindre så efter någon timme tyckte vi det var dags att finna några nya fiskevatten. Vi hamnade på några rev som såg lika heta ut som de vi hade lämnat. Hett blev det också för Anders som fick en riktig fin tjockis på dryga 60 cm medan det för Ajes och mig gick mer beskedligt. Jag fick förvisso en besa men med tanke på förhållandena så kändes det aningen torftigt.

Tiden gick och när klockan närmade sig 16 åkte danskarna hem och jag hamnade där jag börjat dagen. Anledningen att jag återvänt var att jag upptäckt att jag tappat min telefon. Lyckligtvis lyckades jag hitta telefonen och dessutom även fisk. Det blev 2 små rackare innan en riktigt fin öring högg efter ett kast längs med stranden. Öringen blev fullständigt galen och drog ut rejält med lina innan tyngden plötsligt försvann. Det var helt klart tyngd i fisken men jag såg den aldrig. Den var kanske inte särskilt stor men på något sätt så blir dem man tappar gärna extra stora i fantasin. Nåväl, jag hade förlorat kampen så jag stod en lång stund och kände den tomheten man känner när man tappar en fin fisk. En annan gång var tanken..
Jag tog några kast till innan solen började dala ner och färga horisonten i regnbågens varma färger. Varm i kinderna efter flera timmar i solen gick jag så upp, tittade ut över vattnet en sista gång och körde hem.

Stiltje på sydkusten

Så kom lugnet över sydkusten efter en tids ihärdigt blåsande. Det förbannande blåsandet igår gjorde att jag var tvungen att återigen köra till ostkusten för ett fiskepass, något som slutade med en gedigen nolla i protokollet. Jag hittade vatten som borde ha släppt ifrån sig en och annan fisk, men den enda fisken jag såg igår var den uttorkade spättan som låg uppspolat på strandkanten.
Idag var tanken att ta ut kajakerna på sydkusten då prognosen förutspådde stiltje, men då vi var osäkra på vattenkvalitén bestämde Anders och jag att vara mer mobila och det blev till slut vanlig vadningsfiske. Jag tjuvstartade på ett rev som visade sig vara lagom grumset men ändå ofiskbart på grund av drivor av ålgräs. Detsamma gällde det på det andra besökta revet. Det blev till att vi (Anders hade nu mött upp) fick söka oss lite längre österut, detta för att undkomma gisslet med ålgräset. Här var vattnet dessutom aningen klarare men dock visade sig sträckan vara tom på fisk. Anders, som inte kunde släppa tanken på att besöka några rev i fjärran öst, avvek medan jag, som hade begränsat med tid, höll mig på sydkusten.

Så där stod jag alldeles ensam på det ena och det andra revet, djupt försjunken i mina tankar. Det blir lätt så när det råder stiltje. Stundtals vaknade jag dock till liv av gravändernas smattrande läte och vågskvalpet från strandkanten. Det var rätt så skönt ute trots en utebliven sol, så pass skönt dessutom att jag fiskade utan handskar.

Det verkade bli en nolla i protokollet idag också, men så plötsligt hade jag en följare efter min OLR Slim. Det fick mig att mer fokuserat börja fiska av revet igen. Hugget var inte på något sätt hårt, tvärtom och hade jag inte haft fokus på fisket igen så hade jag förmodligen missat dagens första blänkare på dryga måttet. Detsamma gällde den andra krabaten som behagade hugga. Den å andra sidan visade ett jävla anamma när den väl insåg sitt misstag och bjöd på en härlig fight. Det är möjligt att det hade kunnat bli fler fiskar på det revet men vid 15-tiden var det klart och slut från min sida då barnen skulle hämtas. Det var stiltje på sydkusten idag men det blev ändå 2 rackare. Låt det bli fler på söndag..

Fisk i öst

Mörkgråa moln följde mig hela vägen hemifrån till ostkusten. Prognosen lovade heller inget sol och den stundtals hårda västanvinden gjorde fisket omöjligt på sydkusten, därav Österlen. Första tilltänkta platsen visade sig redan vara upptagen med flertalet tvåbenta, flugviftande varelser så jag hamnade på ett ställe där jag med lite otur hade kunnat fastna hela dagen. Jag höll nämligen på att köra fast bilen i gyttjan när jag var på väg därifrån, men efter en minst sagt spännande rallykörning lyckades jag till slut köra bilen tillbaks på fast mark.

Ännu mer spännande blev det då jag stunden senare hamnade på ett rev där jag redan i andra kast hade fast fisk. Jag blev inte särskilt förvånad då det var nästintill perfekta förhållanden på revet. Det var så där lagom grumset med fin rörelse i vattnet. Att hugget var stenhårt var likaså föga förvånande med tanke på det svagt färgade vattnet. Frågan var bara om revet kunde leverera fler fiskar, eller var det en revkung jag fått?

Nä då, det fanns fler fiskar och dem ville vara med i leken dessutom. Det var både hårda hugg och missade hugg. Det var hopp och det var ilskna knyckar, alltmedan ett gäng tranor cirklade runt ett tag högt upp i skyn innan dem fortsatte färden norrut. Det var bara solen som saknades. Det blev i allt 8 stycken landade öringar varav två var kring måttet och några tappade. Tyvärr tappade jag också en OLR Slim i favoritfärgen, igen!! Det gör ont, allt för ont.

Jag får erkänna att jag hade svårt att lämna revet för det kändes som att det närsomhelst kunde kliva på en bamsing, en sådan som hittills i år väntar på sig. Det blev dock för mörkt till slut och även om den stora blänkaren lyste med sin frånvaro kunde jag med ett glatt leende köra hela vägen hem till Söderslätt. Fisk hade jag fått, jag hade varit med om en spännande rallykörning i gyttjan och så hade jag fått se en knippe tranor flyga norrut. Vad mer kunde jag begära? den store kanske men den kommer, kanske redan nästa vecka..

Sydkusten vaknar

Skulle sydkusten vakna idag månne? Skulle fisken äntligen vakna till liv? Det var förvisso lite kallare idag men solen skulle dyka upp någon gång efter lunchtid och det var något jag inte ville missa.  Någon gång kring 14 tiden var jag så klar med mina förpliktelser och kunde därmed fokusera på det jag brinner mest för, fisket så klart. Jag ringde Anders och fick det status jag ville höra. Det var ypperliga förhållanden och det fanns huggvillig fisk på plats. Väl framme kunde jag bara instämma. Det var glimrande kulör på vattnet och att det fanns silvriga rackare kunde jag konstatera redan i andra kast. Fisken var förvisso av det mindre formatet men hugget var rena adrenalinkicken. Precis så man vill att hugget skall vara, hårt och koncist. En härlig början.

Öst om mig stod Anders och gav järnet i det sprakande solskenet. Han var redan uppe i några fiskar, grym som han är. Jag började också ge järnet, uppspelt som jag var. Jag tappade en fisk men fick snabbt revansch då ytterligare en liten filur behagade att hugga lika hårt som den första. Däremellan hade jag konstant små kontakter med fisk. Det blev totalt 5 stycken landade och 2 tappade. Den enda över måttet var förvisso en besa men vad gjorde det när sydkusten verkade ha vaknat till liv, något som fick mig att stå med ett leende trots genomblöta handskar och därmed iskalla händer. Hoppas det milda vädret håller i sig nu och att vindarna är av den goda karaktären för då kan det bli riktigt hett framöver..