Sunday, 24 March 2019

Den förlorade kampen

Jag kom ut någon gång kring 9 tiden. Vanligtvis så är jag ute långt innan Anders men idag hade han besök av Ajes från Danmark så de hade redan intagit sina platser längs kusten när jag väl kom fram. De hade ännu inte fått något men under loppet av förmiddagen hade dem lyckats få en knippe öringar var medan jag endast hade fått känna på ett fjuttet hugg. Jag bytte drag ett antal gånger i hopp att finna den rätta medicinen men ingenting hjälpte. Aning frusterad hoppades jag på att den prognoserade solen skulle göra sitt intåg och ändra lyckan för mig.


Det var strax innan molnen skingrades som den första lilla öringen högg. Attityden den uppvisade var det inget fel på, den var lika kaxig i sitt uppträdande som dagens andra fisk. Den tappade jag förvisso men det gjorde inte så mycket för solen var snart framme och då jävlar skulle det bli en huggsexa utan dess like. Anders och Ajes var av samma uppfattning. Förhållandena var i princip optimala och med lite sol dessutom skulle fiskarna löpa amok över våra drag. Ja, det var åtminstone vad vi trodde men sällan blir det som man tror. Fisket dog ut mer eller mindre så efter någon timme tyckte vi det var dags att finna några nya fiskevatten. Vi hamnade på några rev som såg lika heta ut som de vi hade lämnat. Hett blev det också för Anders som fick en riktig fin tjockis på dryga 60 cm medan det för Ajes och mig gick mer beskedligt. Jag fick förvisso en besa men med tanke på förhållandena så kändes det aningen torftigt.


Tiden gick och när klockan närmade sig 16 åkte danskarna hem och jag hamnade där jag börjat dagen. Anledningen att jag återvänt var att jag upptäckt att jag tappat min telefon. Lyckligtvis lyckades jag hitta telefonen och dessutom även fisk. Det blev 2 små rackare innan en riktigt fin öring högg efter ett kast längs med stranden. Öringen blev fullständigt galen och drog ut rejält med lina innan tyngden plötsligt försvann. Det var helt klart tyngd i fisken men jag såg den aldrig. Den var kanske inte särskilt stor men på något sätt så blir dem man tappar gärna extra stora i fantasin. Nåväl, jag hade förlorat kampen så jag stod en lång stund och kände den tomheten man känner när man tappar en fin fisk. En annan gång var tanken..
Jag tog några kast till innan solen började dala ner och färga horisonten i regnbågens varma färger. Varm i kinderna efter flera timmar i solen gick jag så upp, tittade ut över vattnet en sista gång och körde hem.

Friday, 22 March 2019

Stiltje på sydkusten

Så kom lugnet över sydkusten efter en tids ihärdigt blåsande. Det förbannande blåsandet igår gjorde att jag var tvungen att återigen köra till ostkusten för ett fiskepass, något som slutade med en gedigen nolla i protokollet. Jag hittade vatten som borde ha släppt ifrån sig en och annan fisk, men den enda fisken jag såg igår var den uttorkade spättan som låg uppspolat på strandkanten.
Idag var tanken att ta ut kajakerna på sydkusten då prognosen förutspådde stiltje, men då vi var osäkra på vattenkvalitén bestämde Anders och jag att vara mer mobila och det blev till slut vanlig vadningsfiske. Jag tjuvstartade på ett rev som visade sig vara lagom grumset men ändå ofiskbart på grund av drivor av ålgräs. Detsamma gällde det på det andra besökta revet. Det blev till att vi (Anders hade nu mött upp) fick söka oss lite längre österut, detta för att undkomma gisslet med ålgräset. Här var vattnet dessutom aningen klarare men dock visade sig sträckan vara tom på fisk. Anders, som inte kunde släppa tanken på att besöka några rev i fjärran öst, avvek medan jag, som hade begränsat med tid, höll mig på sydkusten.


Så där stod jag alldeles ensam på det ena och det andra revet, djupt försjunken i mina tankar. Det blir lätt så när det råder stiltje. Stundtals vaknade jag dock till liv av gravändernas smattrande läte och vågskvalpet från strandkanten. Det var rätt så skönt ute trots en utebliven sol, så pass skönt dessutom att jag fiskade utan handskar.


Det verkade bli en nolla i protokollet idag också, men så plötsligt hade jag en följare efter min OLR Slim. Det fick mig att mer fokuserat börja fiska av revet igen. Hugget var inte på något sätt hårt, tvärtom och hade jag inte haft fokus på fisket igen så hade jag förmodligen missat dagens första blänkare på dryga måttet. Detsamma gällde den andra krabaten som behagade hugga. Den å andra sidan visade ett jävla anamma när den väl insåg sitt misstag och bjöd på en härlig fight. Det är möjligt att det hade kunnat bli fler fiskar på det revet men vid 15-tiden var det klart och slut från min sida då barnen skulle hämtas. Det var stiltje på sydkusten idag men det blev ändå 2 rackare. Låt det bli fler på söndag..

Saturday, 16 March 2019

Fisk i öst

Mörkgråa moln följde mig hela vägen hemifrån till ostkusten. Prognosen lovade heller inget sol och den stundtals hårda västanvinden gjorde fisket omöjligt på sydkusten, därav Österlen. Första tilltänkta platsen visade sig redan vara upptagen med flertalet tvåbenta, flugviftande varelser så jag hamnade på ett ställe där jag med lite otur hade kunnat fastna hela dagen. Jag höll nämligen på att köra fast bilen i gyttjan när jag var på väg därifrån, men efter en minst sagt spännande rallykörning lyckades jag till slut köra bilen tillbaks på fast mark.


Ännu mer spännande blev det då jag stunden senare hamnade på ett rev där jag redan i andra kast hade fast fisk. Jag blev inte särskilt förvånad då det var nästintill perfekta förhållanden på revet. Det var så där lagom grumset med fin rörelse i vattnet. Att hugget var stenhårt var likaså föga förvånande med tanke på det svagt färgade vattnet. Frågan var bara om revet kunde leverera fler fiskar, eller var det en revkung jag fått?


Nä då, det fanns fler fiskar och dem ville vara med i leken dessutom. Det var både hårda hugg och missade hugg. Det var hopp och det var ilskna knyckar, alltmedan ett gäng tranor cirklade runt ett tag högt upp i skyn innan dem fortsatte färden norrut. Det var bara solen som saknades. Det blev i allt 8 stycken landade öringar varav två var kring måttet och några tappade. Tyvärr tappade jag också en OLR Slim i favoritfärgen, igen!! Det gör ont, allt för ont.


Jag får erkänna att jag hade svårt att lämna revet för det kändes som att det närsomhelst kunde kliva på en bamsing, en sådan som hittills i år väntar på sig. Det blev dock för mörkt till slut och även om den stora blänkaren lyste med sin frånvaro kunde jag med ett glatt leende köra hela vägen hem till Söderslätt. Fisk hade jag fått, jag hade varit med om en spännande rallykörning i gyttjan och så hade jag fått se en knippe tranor flyga norrut. Vad mer kunde jag begära? den store kanske men den kommer, kanske redan nästa vecka..





Saturday, 2 March 2019

Sydkusten vaknar

Skulle sydkusten vakna idag månne? Skulle fisken äntligen vakna till liv? Det var förvisso lite kallare idag men solen skulle dyka upp någon gång efter lunchtid och det var något jag inte ville missa.  Någon gång kring 14 tiden var jag så klar med mina förpliktelser och kunde därmed fokusera på det jag brinner mest för, fisket så klart. Jag ringde Anders och fick det status jag ville höra. Det var ypperliga förhållanden och det fanns huggvillig fisk på plats. Väl framme kunde jag bara instämma. Det var glimrande kulör på vattnet och att det fanns silvriga rackare kunde jag konstatera redan i andra kast. Fisken var förvisso av det mindre formatet men hugget var rena adrenalinkicken. Precis så man vill att hugget skall vara, hårt och koncist. En härlig början.


Öst om mig stod Anders och gav järnet i det sprakande solskenet. Han var redan uppe i några fiskar, grym som han är. Jag började också ge järnet, uppspelt som jag var. Jag tappade en fisk men fick snabbt revansch då ytterligare en liten filur behagade att hugga lika hårt som den första. Däremellan hade jag konstant små kontakter med fisk. Det blev totalt 5 stycken landade och 2 tappade. Den enda över måttet var förvisso en besa men vad gjorde det när sydkusten verkade ha vaknat till liv, något som fick mig att stå med ett leende trots genomblöta handskar och därmed iskalla händer. Hoppas det milda vädret håller i sig nu och att vindarna är av den goda karaktären för då kan det bli riktigt hett framöver..

Sunday, 24 February 2019

Förbryllande dag

Östersjön glittrade vackert i solskenet. På stigen ned till vattnet hade massvis med snödroppar spirat upp. Mängder med knölsvanar flög på låg höjd tillsammans med änder av alla de slag. En härlig syn och en härlig dag som väntade med andra ord, en sådan dag man sökte sig ut till kusten så klart.


Jag andades in den friska havsluften, gick ut i vattnet och ställde mig en bit ut på revet. Det var magiska förhållanden, sådana förhållanden som borde ge ifrån sig fisk. Åtminstone var det vad jag trodde på, något jag fortsatte att göra under hela dagen. Det var dock inte förrän jag hamnat på sista revet för dagen (där Anders befann sig och fått en under måttet) som jag överhuvudtaget såg tillstymmelse till liv. Det var 2 fiskar som valde att följa min OLR ända in men som inte högg. Jag var aningen förbryllad, varför högg inte fisken?  Dem borde inte ens tveka under de förhållandena som rådde med bra rörelse och något färgat vatten. Ett vatten som dessutom höll 5 grader. Jag gick upp och bytte till Bombarda men inte hjälpte det. Tiden flög iväg och rätt var det var så satt jag i bilen på vägen hem. Häpen var jag, fullständigt häpen över svårigheten av att finna fisk en dag som denna och när jag väl fann dem fanns inte huggviljan. Märkligt minst sagt, men det milda vädret verkar hålla i sig så nog borde det vända snart. Åtminstone kan mars månad bli hett, riktigt hett..


Saturday, 16 February 2019

Ännu en fantastisk februaridag

Åter en fantastisk dag idag som påminde mer om april än februari. Termometern kom upp i 7-8 grader i luften och nästan 5 i vattnet. Det var därmed upplagt för en tur på kusten, dock kom jag inte ut förrän en bit efter lunch. Självfallet var det en hel del folk redan ute, inte särskilt förvånande med tanke på vädret. Jag hittade dock ett rev som jag fick för mig själv i cirka 30-40 minuter innan en flugfiskare valde att gå ut på revet och ställa sig 15-20 meter ifrån mig. Trängseln gjorde att jag tappade fokus på fisket vilket medförde att jag gick miste om en OLR Tobis, aaargh vad det grämde mig.
Jag lämnade revet smått moloken och träffade därefter på Anders som varit ute i några timmar, dock utan resultat.
Magnifik solnedgång idag.
Vi åkte iväg till ny plats, en plats med otroligt grymma förhållanden. Kulören på vattnet och turbulensen som skapades av vågorna gjorde att det stank fisk på långa vägar. Det dröjde inte heller särskilt länge förrän jag krokade en fin blänkare på dryga 60 cm, något jag ej kunde föreviga då jag glömt kameran i bilen och mobilen hemma. Efter en kort och intensiv fight fick den friheten åter. Anders hade också några småhugg samt landade en under måttet. Det fanns helt klart fisk inne, något som ytterligare bekräftades när jag skrämde en mindre öring när jag var på väg upp. Ja, jag var på väg upp för solen hade nämligen sjunkit under horisonten i en magnifik solnedgång. Lite synd, att vi kom dit så pass sent vill säga - men det är en ny dag imorgon. Dock verkar inte solen göra en sällskap men ut skall jag. Vad annars..

Tuesday, 12 February 2019

Vårlikt och med fisk

Det var vårlikt idag. Solen sken från en klarblå himmel och värmde hastigt upp den frost som låg och täckte Söderslätt. Värmen från solstrålarna väckte verkligen suget att ställa sig på kusten så det dröjde inte särskilt länge förrän jag satt i bilen med full mundering.

Vårlikt idag med blommande vintergäck.
Solen hade även fått fart i fågellivet längs och ute i vattnet. Över tången längs vattenbrynet surrade mängder med tångflugor. Det var med andra ord en hel del som solen väckt till liv. Förhoppningsvis gällde det även fisken. Första revet visade dock inte prov på att innehålla pigga och huggvilliga öringar men däremot det andra revet. Efter några långa och tröga veckor fick jag nämligen och äntligen hugg. Det var en mindre filur som inte kunde låta bli att hugga på den Polar-Magnus som satt i tafsen.


Det var dock timmen senare som årets första fisk över måttet högg. En fisk som var härligt blank och som i solens strålar blänkte som ett nypolerat silversmycke. Efter en ganska odramatisk fight kunde jag håva och förpassa den till de sälla jaktmarkerna. Tröga januari var plötsligt bortglömt. Bortglömt var också mina kalla tår och resterna av den förkylning jag dragits med på sistone. Det är effekten av en blänkare med lite storlek. Härligt.
Till helgen ser det ut att bli riktigt fint med 6-7 plusgrader och schyssta sydvästliga vindar. Det kan med andra ord bli riktigt intressant. Det ser jag fram emot..

Sunday, 3 February 2019

Kallt, i vattnet och i tårna

Ett tunt snötäcke låg och täckte stigen ned till vattnet. Det var dock töväder, grådassigt förvisso men åtminstone plus i luften. I vattnet var det samma temperatur som i luften, 2 grader uppmätte jag det till. Kallt med andra ord och något som kändes i tårna men det var i alla fall klart, och därmed fiskbart.
Strax över vattenytan flög gång på gång skvadroner av knölsvanar. En alltid lika mäktig syn. Något som också flög jämnt och ständigt över vattnet var Bombarda flötet. Den flög i alla tänkbara riktningar i min jakt på riddarna i silverrustning. De silvriga rackarna verkade dock inte finnas på plats, åtminstone inte på de flertalet rev jag besökte. Skönt var det i alla fall att återigen kunna fiska på sydkusten. Det har liksom inte varit fiskbart under långa perioder pga av väder och vind.


Tiden gick i alla fall och är det något som tiden gör i 2 gradigt vatten är att succesivt kyla ner tårna. Jag brukar inte vara särskilt kinkig med det men idag nådde jag min smärtgräns vid 14 tiden. Det var alltså gott om fisketid kvar men tyvärr ville inte tårna vara med längre. Dem skrek efter värme så motvilligt gick jag upp. Inte för att jag tror att jag fått något men man vet ju aldrig. Rätt var det är kan dem dyka upp och då vill man ju vara med i svängen. Men det får bli en annan dag, det kommer ju fler sådana..

Tuesday, 22 January 2019

Tröga januari

Det var kylslaget längs kusten men samtidigt uppfriskande. Solens strålar lyckades emellanåt bryta sig igenom de tunga och mörkgråa molnen. Som ett lyckopiller.  Ja, det må vara kallt, i både luft och vatten, men för den saken skull höll jag mig inte hemma. Tvärtom. Jag söker alltid kusten när tillfället ges. Som i lördags med Henrik och som idag. Att fisken sedan inte ville infinna sig, varken i lördags eller idag, är en annan sak. En petitess.


Jag försökte förvisso hitta de blanka rackarna, det vill jag alltid. Dem ville dock annat, som så många gånger förr i januari. Tröga och mörka januari. Men det börjar ljusna, sakta men säkert blir dagarna längre och längre. Det innebär mer tid vid kusten. Mer tid för fiske. Jag längtar..

Sunday, 13 January 2019

Ute i busvädret

Östersjön och sydkusten visade inte upp sin bästa sida igår, åtminstone inte för dem som tillhör kategorin som är ute efter en lördagspromenad längs vattnet i lugnt och stilla väder. Jag däremot älskar att vara ute i busväder, så när Anders ringde och frågade om en sväng längs kusten var jag inte svårövertalad. Vi visste dock att det skulle bli svårt att hitta fiskbart vatten och mycket riktigt såg man från kustvägen att reven täcktes av mörkt vatten. Vi bestämde oss att köra vidare till ett rev som tål rejält med stryk och det visade sig vara ett rätt val, sett ur ett fiskbart perspektiv.


Väl ute på revet var det nämligen glimrande förhållande med lätt färgat vatten. Vinden fick bra fart på vattenmassorna vilket fick vågorna att brytas kontinuerligt över revet. Vågor som utan pardon slog in i en och fick en att känna sig levande i allra högsta grad. Vi fiskade idogt av både det västra och östra sidan av revet men, förutom ett missat hugg hos Anders, verkade revet vara tomt på fisk. Efter en behövlig kaffepaus stod vi så återigen i det turbulenta revet. Vi trodde nämligen på det men det är januari och det är oftast långt mellan huggen. Så vi gick bom, som sagt inget ovanligt under denna årstid, men vi hade en minst sagt uppfriskande eftermiddag i busvädret. Japp, för att sitta hemma på soffan är definitivt inget alternativ, åtminstone inte för mig och speciellt när man får ha kusten för sig självt. Då är saken klar, alldeles klar..

Monday, 7 January 2019

När det stinker stor fisk

Om det luktade stor fisk igår så stank det bamsefiskar idag. På långa vägar. Det var helt enkelt otroligt fin färg på vattnet samtidigt som det var bra rörelse. Men återigen verkade fisken gäcka en. Det var helt enkelt otroligt att ingen fisk verkade bry sig om vad jag ansåg var fina förhållanden. Det var dessutom nästan 5 grader i vattnet så det var inte för kallt heller - tyckte jag åtminstone.  Den sydvästliga vinden ökade successivt under dagen dessutom, vilket ytterligare ökade ens förväntningar


Jag vägrade gå lottlös hem i alla fall så jag var väldigt aktiv i mitt sökande. Den ena platsen efter den andra uppsöktes och fiskades av grundligt. Det kastades i alla riktningar och jag provade både Bombarda samt genomlöpare men till ingen nytta. Jag hade börjat ge upp när jag väl anlände till femte och för dagen sista platsen. Precis som på de andra platserna såg det extremt hett ut så jag tog mig i kragen och traskade ned till revet.


Det började lika trögt som tidigare under dagen men så äntligen och efter en hel dags slitande fick jag det efterlängtade kontakten med fisk. Nä, det var inga bamseöringar såsom jag hade fantiserat om under hela dagen men väl två mindre blanka filurer som åtminstone höjde humöret. Dem hoppade glatt och knyckte med huvudena precis så ettrigt som blanka krabater brukar göra. Bamseöringarna? Ja, jag väntade ända in i det sista på det där hugget och det djupa gunget. Jag trodde starkt på det idag, precis som många gånger förr men jag får väl ta dem en annan dag ;-)...






Sunday, 6 January 2019

Huggen som uteblev

Frosten täckte gräsmattan när jag backade ut bilen ur carporten. Solen var dock framme även idag så det var bara en tidsfråga innan solstrålarna tog hand om det vita täcket. Jag var ute ett par timmar tidigare än igår, jag ville liksom ta vara på ännu en härlig dag i solen. Nu gällde det bara att hitta vatten med huggvillig fisk, något som skulle visa sig vara svårt - idag också. På första platsen var det alldeles för grumset så jag körde ännu längre österut, till omkring samma område som igår. Här hade vattnet en kulör som borde ha lockat fram en och annan öring men icke. Jag började skylla på den uteblivna västliga brisen som enligt prognosen skulle ha infunnit sig. På tredje platsen var det samma historia vilket gjorde mig aningen rådlös. Då ringde Anders och berättade att han funnit vatten som borde släppa ifrån sig mängder med öringar, stora krabater inkluderade. Sagt och gjort, jag tryckte gasen i botten och fann mig på platsen på rekordkort tid. 


Det såg mycket riktigt otroligt hett ut. Det var den där wow-karaktären på vattnet som dessutom kombinerades med en härlig västlig/sydvästlig vind. Anders hade förvisso ännu inte fångat något, vilket var aningen förbryllande, men fisken måste förr eller senare infinna sig. Det var liksom som hugget i sten. Det såg så förbannat bra ut att jag i princip förväntade mig hugg på varje kast jag företog mig. Men ack, vad man misstar sig ibland för tiden gick och de förväntade huggen uteblev. Yep, ännu en gång fick man se sig besegrad av fisken, a.k.a salmo trutta. Det blev alltså inga blanka krabater idag, i förhållande som borde gett fisk. Eller så befann vi oss på fel plats, igen. Ja, jag vet inte - igen. Märkligt...

Saturday, 5 January 2019

Tapas på kusten

Vi åkte ut någon gång efter lunchtid, Anders och jag. Anders hade fått rapport om att det äntligen fanns fiskbart vatten på vissa ställen, detta efter flera dagars kaffesump-liknande vattenförhållanden. Vi hittade mycket riktigt fiskbara vatten, mer än så dessutom när vi väl ställde oss på revet. Solen lyste från en klarblå himmel vilket gjorde att det kändes mer som tidig vårdag än en dag i början av januari. Det var så pass skönt i den värmande solen att jag inte saknade de i hemmet kvarglömda handskarna och jackan. När Anders dessutom tagit med sig en mängd olika tapas till förtäring kunde man inte göra annat än att njuta. Det är inte var dag man blir bjuden på tapas på kusten tidigt i januari. Tack för det Anders! Fisket då? På den fronten var det rätt så händelsefattigt. Jag fick en mindre fisk mot slutet och Anders hade någon följare men vad gjorde det på en annars alldeles förträfflig dag.

Tuesday, 1 January 2019

Väl godkänd premiär

Årets premiär påminde en hel del om förra årets - kulingvindar som spolierade fisket på sydkusten! och precis som premiären förra året styrde jag därmed kosan mot ostkusten. Jag var tidig dessutom, förbannat tidig. Jag stod i vattnet långt innan solen ens gått upp, på stenrevet intill Henriks smultronställe. Det var alltså fortfarande mörkt när jag tog mina första kast. Alldeles fullständigt galet egentligen, men som öringsfiskare är man allt lite galen.


Det var hur som helst en utomordentlig skön känsla att, efter den långa fredningen, återigen stå utvadad. Jag hittade också fisk efter sisådär 1 timme eller rättare sagt, fisken hittade mig. Jag stod nämligen kvar på samma stenrev där jag påbörjat fisket och iakttog det annalkande ljuset när det plötsligt dök upp ett gäng glada fiskar som gärna ville ha lite frukost. Under den efterkommande halvtimmen fick jag 4 öringar (mest besor) och tappade 2, varav den ena var stålblank och kring de 60 centimeterna. Men lika plötsligt som fisken dök upp, lika plötsligt blev det stendött. Under tiden hade ett gäng flugfiskare dykt upp och det blev efter ett tag lite väl trångt för att jag skulle trivas. Jag drog vidare, dock först efter att ha intagit en behövlig kopp kaffe -  något som behövdes i den alltmer tilltagande nordvästvinden.


Ja kaffe, det blev mycket av den varan under de efterföljande timmarna. Jag lyckades förvisso lura en liten blank rackare till, men i övrigt var det inte mycket till liv under vattenytan så jag fick trösta mig genom att sörpla i mig kaffe. Solen började dock någon gång kring 14 tiden att stundtals titta fram, något som fick mig att istället börja tänka på sydkusten och en eventuell solnedgång. Jag var dessutom ganska mör i kroppen och att bevittna solen gå ned i sydväst visste jag skulle ge mig massor med energi. Jag tänkte inte på det särskilt länge. Nä, jag körde söderut till vindpinade sydkusten. Där jag egentligen känner mig hemma. Som tur är höll också den önskade prognosen om en solnedgång. Som den optimala avslutningen på premiären. Härligt..