En liten rackare, ravioli och björnbär.

Nu när fredningen närmar sig med stormsteg och den senaste tidens blåsande ha lagt sig tog Anders och jag chansen att komma ut och blöta våra drag. Det var ett tag sen sist men höga temperaturer lockar inte till fiske. Nu dock, när tempen sjunkit till cirka 15 grader ökar tron på fisket betydligt och tron är något som taggar en till att komma ut. Vi trodde på det som sagt, speciellt när jag efter en kort stunds kastande fick på en liten rackare. Dock anlände några andra fiskare strax därefter så det blev enligt vårt tycke lite väl trångt. Vi sökte därför nya vatten att pröva lyckan på. Ja, vi sökte fisken på ett flertal ställen men den gäckade oss under resten av dagen. Dagen var dock inte på något sätt förspilld. Nä då, det var gott om tid över för trevligt samvaro med raviolilunch på schemat samt lite björnbärsplockning för min del. Regnet lyste också med sin frånvaro så det njöts till fullo, trots det magra fisket.
Snart är det fredning, som sagt. Kanske hinner jag med en runda till, kanske inte men jag hoppas. Om inte så blir det säkert någon runda till Danmark eller lite höstfiske efter gädda. Vi får väl se..

En tidig morgon

Jag var uppe redan vid 0430 tiden. Inte för att jag hade satt klockan men jag råkade vakna och kunde inte somna om så tanken som for igenom mitt morgontrötta huvud var att ge mig ut. Tanken blev till verklighet så stunden senare satt jag i bilen och körde förbi flera harar som förirrat sig på vägen. Solen hade nyss stigit upp ur horisonten och lyste svagt upp dimslöjorna som reste sig över slätten.

Härlig men kylig morgon

Vattnet var hyfsat klart och jag kunde redan vid första kast se fisk efter OLR wobblern. Det var flera stycken tobisar som nyfiket undersökte OLR kutlingen. Jo då, det var gott om nyfikna tobisar och det dröjde inte länge förrän den första tobisen av totalt tre råkade bli hängandes i kroken. En bit längre ut dök fisktärnor efter dem för att ibland flyga förbi med tobisar hängandes ur munnen. Förhoppningsvis var också öringar på jakt efter dem denna tidiga och kyliga morgon.

Gott om nyfikna tobisar

Timmarna gick och när den kyliga morgonen väl övergick till förmiddag började Patagonia puffen kännas allt för varm. Det var när jag började fundera på att gå upp och ta av mig puffen som hugget kom. Den slog och välte några gånger innan den for iväg mot mig så att jag fick veva in allt jag kunde. När jag väl fick kontakt gjorde den några galanta hopp innan den till slut gav sig. På land stod några tyskar och hojtade om den var "gross", stor på tyska. Nä då, svarade jag men så pass att den fick följa med hem till röken. Jag hade nu varit ute i 4-5 timmar och kaffesuget blev allt påtagligare så jag packade samman. Väl hemma väntade nybakat bröd. Härligt..

Tjocka och trinda sommarfiskar

Jag hade egentligen inte tänkt dra ut en sväng idag men det var en sån där dag då jag var extremt rastlös. Att dessutom ligga på en Baden-Baden stol i princip hela dagen gjorde inte saken bättre. Nä, någon gång under den sena eftermiddagen fick jag nog av att inte göra något, gick upp och satte på mig vadarna. Jag visste inte riktigt vart jag skulle men det slutade med att jag hamnade på samma ställe som sist och precis som sist var det lika tomt på fisk. Jag hade dock bestämt mig att vara mer mobil i min jakt efter fisk så jag drog ganska snart vidare.

Att byta plats var ingen dum idé och det av flera olika skäl. Det var minst sagt ett väldigt underhållande fågelliv och så var det dessutom fisk på plats. Det dröjde nämligen inte länge förrän jag möttes av ett rappt hugg efterföljt av ett rejält skådespel i luftakrobatik. Fisken låg kring måttet, var rejält tjock och besatt därmed en rejäl portion skånsk krut. Ja attans var det var fart i fisken, precis som det skall vara i en tjock och trind sommarfisk. Glömd var rastlösheten, inte minst när det halvtimmen senare högg igen. Öringen var aningen större och var precis lika galen som den första. Ursinniga rusningar fick slirbromsen att ljuda högt och klingan att böjas ända ner i korken. Allt inramat av idel fågelsång från land och med solen sjunkande bakom trädkulissen. Sommarfiske i allra högsta glans. Ljuvligt...

Tillbaks på kusten

Idag var jag så åter på kusten. Uppehållet har varit lång, alltför lång men jag står inte ut med hur näbbgäddan fullständigt saboterar öringfisket. Då stannar jag hellre hemma, tyvärr. Skönt var det i alla fall att återigen stå och känna havsdoften, sältan i luften blandat med den omisskännliga doften av tång. Att återigen får se gråhägern lyfta från en av de många stenarna och lojt flyga iväg. Gravänderna med sin ständiga smattrande ljud som ideligen lyfte och landade på vattnet. När temperaturen dessutom höll sig kring behagliga 15 grader kunde jag inte annat än njuta som ett litet barn. Fisket då? Nja, det blev bom men vad gjorde det. Näbbgäddan lyste dessutom med sin frånvaro, härligt..

Invasion av de silvergröna kanylerna

Rapsfälten har börjat blomma och börjat färglägga Söderslätt utöver det vanliga. Vackert men dessvärre brukar det också sammanfalla med ankomsten av de avlånga silvergröna-kanylerna. Yep, idag kunde Anders och jag konstatera att horngäddan nått sydkusten. Inget märkligt med det egentligen, det gör dem ju varje år vid denna tidpunkt och till många sportfiskares glädje. För en dedikerad öringfiskare är det dock rena pesten när dessa kanyler fullständigt invaderar kusten. Särskilt i år känns det extra förargligt då april, på grund av väder och vind, inte kunna komma upp i normalnivå, rent fiskemässigt sett. Visst, jag fick en fin blänkare förra helgen men i övrigt har det varit minst sagt sparsamt med huggen.

Vackert just nu på Söderslätt

Sparsamt med öringhugg var det idag också. På den första fiskeplatsen vi hamnade på var det för mycket gojs som fastnade på draget, på den andra platsen var det fullständigt horngäddainfekterat och på den tredje platsen var det förvisso tomt på horngädda, men dessvärre också tomt på öring. Nä, det blev en tidig hemfärd idag väl medveten om att det nu dröjer till en bit in i juni förrän invasionen av kanylerna med de gröna benen avtar. Som sagt, det finns dem som glädjer sig - jag gör det inte. Suck..

Påsksilver

Så vände äntligen vinden! Efter några veckors ihärdigt blåsande från öst började det blåsa sydväst idag. Började egentligen så smått igår när jag och Anders var ute en tur med kajakerna, men det var mest stiltje och stiltje blev det också i fiskväg. Jag varken såg eller kände något igår. Dock hade jag bestämt mig att dra ut idag innan påskmiddagen. Sagt och gjort ! Vid 09-tiden stod jag utvadad i nästintill vindstilla förhållanden. Prognosen talade dock om att vinden skulle kring lunch börja blåsa från sydväst, något jag hoppades skulle ske i god tid innan jag skulle iväg på påskmiddagen.

Så där stod jag på revet, i rejält lågvatten, och kastade gång på gång en OLR-kutling i det stilla havet. Särskilt stilla var det dock inte runt omkring mig. Det var nämligen ganska underhållande att iaktta alla gräs- och gravänder som gång på gång lyfte och landade på vattnet. Dem trivdes väl i solen lika mycket som jag gjorde. Jag fiskade under ett par timmar idogt av området, dock utan resultat. Vinden började åtminstone att sakta men säkert krusa ytan, något som höjde förhoppningen om fisk. Det blev med tiden allt bättre, vinden fick mer fart och kom så småningom upp i cirka 4-5 sekundmeter. Jag började tro på det alltmer, inte minst när jag plötsligt kände ett nafs som stunden senare blev till ett hugg och strax därefter en avkrokad liten öring.

Med ett leende på läpparna fortsatte jag fisket, ett leende som blev betydligt större när det kvarten senare högg igen i vevstoppet. Gunget som följde avslöjade en fisk av betydligt större kaliber än den förra, något som bekräftades vid det första hoppet. Fisken rusade iväg, mitt adrenalin likaså. Klingan stod i rejäl båge ända ner till korken och jag kunde inte göra annat än att njuta. Det tog ett tag men den gav sig till slut och jag kunde därmed håva en riktigt fin blänkare på 3.35 kg. Var det sydvästen som blåste upp under dagen som levererade eller var det en slump? Inte vet jag men påsksilvret var levererat i alla fall..gött!

Väl grillade i kinderna

Det var över en vecka sen jag var ute sist. Inget som har varit självvalt men den pestliga vinden från öst har ju ställt till det en hel del. Den fortsatte att blåsa idag men i lite mer beskedlig styrka så Anders och jag drog ut en sväng med kajakerna. Temperaturen skulle dessutom i den utlovade solen komma upp kring 15 graders strecket - härligt efter att ha haft några kylslagna dagar. Ja, solen skulle verkligen värma upp dagen för oss. Något som behövdes för att hålla humöret uppe för det började minst sagt segt. Det var så pass segt att vi tog en tidig paus vid ett fort för att ladda batterierna med lite käk. Det var riktigt skönt vid fortet, solen gassade på rejält samtidigt som Anders sörplade i sig gulaschsoppan och jag tryckte i mig några mackor. Vi hade kunnat stanna där ett bra tag om det inte varit för att vi var ute efter silver så vi drog vidare västerut.

Där var vinden inte alls lika påtaglig men ändå så pass att den krusade vattenytan. Vi rörde oss över stora vattenytor i vår jakt efter fisken. Det tog ett tag men så hittade vi plötsligt ett område där vi fick några snabba blanka krabater, varav ett par låg kring måttet. Det var bra krut i fiskarna trots deras ringa storlek, inte minst var dem extremt hoppglada vilket fick en att dra på ett och annat leende.

Vinden mojnade allt mer efter den kortvariga huggsexan och det blev nästintill spegelblankt. I stiltjen hördes svischet från klingan och fiskmåsarnas gälla skri allt tydligare. Just när jag började hamna i ett meditationstillstånd sög det till i linan och en ny mindre blänkare hoppade ut ur vattnet. Finns det något bättre än det där plötsliga hugget som fyller en med adrenalin? Knappast! Och inte blev det sämre när ytterligare en krabat behagade att hugga innan solen började dala allt längre ner mot väst. Vi sökte oss slutligen in mot land. Nöjda och väl grillade i kinderna..

Blänkaren 2019

Idag var dagen för kustfisketävlingen Blänkaren men det var den ständiga fågelsången som hördes när jag var på väg ned till vattnet som fick mig att dra på ett rejält leende. Det var verkligen vår i luften, något som blev mer påtaglig när jag såg Östersjön glittra vackert i vårsolen. Jag var förvisso ute för att fiska men också för att njuta av den värmen som strålade mot mina kinder. Det blev en hel del av den varan idag, sol och värme vill säga. Av den andra varan, öring, var det mer sparsamt. Jag hittade fina fiskevatten som man tycker borde ha levererat en och annan fisk, men det dröjde ändå några timmar innan jag hamnade på ett rev som gav lite utdelning i form av 2 små blänkare.

Bättre utdelning blev det för Lars Ipsen, vinnaren av Blänkaren. Han fick en riktig fin fisk på 4.18 kg och med ett Fulton värde på 1.38. Grattis till honom.
Efter prisutdelningen och några välgrillade korvar provade jag och Anders lyckan igen. Vi gav verkligen järnet, taggade som vi var av de förhållanden som rådde och av Lars Ipsens vinnarfisk. Dock började tiden rinna ut och ju mer solen seglade ner mot horisonten desto mer insåg vi att spelet var förlorat. Åtminstone för idag, imorgon kanske det händer..
Vill du se Lars Ipsens vinnarfisk gå in på  https://www.facebook.com/photo.php?fbid=2495500950525181&set=pcb.2495501067191836&type=3&theater

Fisk i väst

När ostanvinden får fäste är den ihärdig, långvarig och värst av allt en förbannad glädjedödare. Det är april, soligt och med stigande temperaturer i både luft och vatten - det är med andra ord havsöringsfiskets toppmånad men vad händer? jo, ostanvinden får för sig att blåsa sönder festen. Jag avskyr det, verkligen avskyr det. Visst, man kan ta sig till västkusten men jag är en sydkustfiskare och det är där jag trivs bäst. Hoppas bara den inte blir allt för långvarig eller åtminstone att den mojnar lite för snart har vi nästa gissel att tänka på - horngäddan!! Ja fy fasiken, men nog med negativ energi!! Jag nämnde västkusten och det var också i de trakterna jag höll mig idag.

Efter en lång promenad var jag äntligen framme vid revet. Några skarvar som stod på några stenar lyfte unisont samtidigt som jag skickade iväg en OLR kutling i det blågröna havet. Redan efter några kast såg jag dagens första följare. Det var en hyfsad stor fisk som gjorde en utfall, missade och följde sen kutlingen ända in till spöspetsen. Det fick spänningen att genast stiga, något som höll sig under de cirka 3 timmar jag var ute. Det var nämligen hyfsad med aktivitet på revet vilket visade sig genom att med jämna mellanrum landa en blänkare, eller genom att ha följare efter. Inget märkligt egentligen, solen lyste med all sin kraft och det var väl sisådär 13-14 grader i luften. Det hade naturligtvis effekt på vattentemperaturen som jag uppmätte till 8-9 grader. Fisken var utan tvivel på jakt, något som fick mig uppspelt till tusen. Härligt!

Det blev till slut ett halvt dussin landade fiskar (den största kring 55 cm) och 2 tappade. Redan vid 14 tiden var jag dock tvungen att tacka för mig då andra åtagande stod på schemat.
Det må blåsa ostan men lyckligtvis lyckades jag hitta fisk på västsidan. Lite grann som plåster på såren..härliga april!!

Den förlorade kampen

Jag kom ut någon gång kring 9 tiden. Vanligtvis så är jag ute långt innan Anders men idag hade han besök av Ajes från Danmark så de hade redan intagit sina platser längs kusten när jag väl kom fram. De hade ännu inte fått något men under loppet av förmiddagen hade dem lyckats få en knippe öringar var medan jag endast hade fått känna på ett fjuttet hugg. Jag bytte drag ett antal gånger i hopp att finna den rätta medicinen men ingenting hjälpte. Aning frusterad hoppades jag på att den prognoserade solen skulle göra sitt intåg och ändra lyckan för mig.

Det var strax innan molnen skingrades som den första lilla öringen högg. Attityden den uppvisade var det inget fel på, den var lika kaxig i sitt uppträdande som dagens andra fisk. Den tappade jag förvisso men det gjorde inte så mycket för solen var snart framme och då jävlar skulle det bli en huggsexa utan dess like. Anders och Ajes var av samma uppfattning. Förhållandena var i princip optimala och med lite sol dessutom skulle fiskarna löpa amok över våra drag. Ja, det var åtminstone vad vi trodde men sällan blir det som man tror. Fisket dog ut mer eller mindre så efter någon timme tyckte vi det var dags att finna några nya fiskevatten. Vi hamnade på några rev som såg lika heta ut som de vi hade lämnat. Hett blev det också för Anders som fick en riktig fin tjockis på dryga 60 cm medan det för Ajes och mig gick mer beskedligt. Jag fick förvisso en besa men med tanke på förhållandena så kändes det aningen torftigt.

Tiden gick och när klockan närmade sig 16 åkte danskarna hem och jag hamnade där jag börjat dagen. Anledningen att jag återvänt var att jag upptäckt att jag tappat min telefon. Lyckligtvis lyckades jag hitta telefonen och dessutom även fisk. Det blev 2 små rackare innan en riktigt fin öring högg efter ett kast längs med stranden. Öringen blev fullständigt galen och drog ut rejält med lina innan tyngden plötsligt försvann. Det var helt klart tyngd i fisken men jag såg den aldrig. Den var kanske inte särskilt stor men på något sätt så blir dem man tappar gärna extra stora i fantasin. Nåväl, jag hade förlorat kampen så jag stod en lång stund och kände den tomheten man känner när man tappar en fin fisk. En annan gång var tanken..
Jag tog några kast till innan solen började dala ner och färga horisonten i regnbågens varma färger. Varm i kinderna efter flera timmar i solen gick jag så upp, tittade ut över vattnet en sista gång och körde hem.

Stiltje på sydkusten

Så kom lugnet över sydkusten efter en tids ihärdigt blåsande. Det förbannande blåsandet igår gjorde att jag var tvungen att återigen köra till ostkusten för ett fiskepass, något som slutade med en gedigen nolla i protokollet. Jag hittade vatten som borde ha släppt ifrån sig en och annan fisk, men den enda fisken jag såg igår var den uttorkade spättan som låg uppspolat på strandkanten.
Idag var tanken att ta ut kajakerna på sydkusten då prognosen förutspådde stiltje, men då vi var osäkra på vattenkvalitén bestämde Anders och jag att vara mer mobila och det blev till slut vanlig vadningsfiske. Jag tjuvstartade på ett rev som visade sig vara lagom grumset men ändå ofiskbart på grund av drivor av ålgräs. Detsamma gällde det på det andra besökta revet. Det blev till att vi (Anders hade nu mött upp) fick söka oss lite längre österut, detta för att undkomma gisslet med ålgräset. Här var vattnet dessutom aningen klarare men dock visade sig sträckan vara tom på fisk. Anders, som inte kunde släppa tanken på att besöka några rev i fjärran öst, avvek medan jag, som hade begränsat med tid, höll mig på sydkusten.

Så där stod jag alldeles ensam på det ena och det andra revet, djupt försjunken i mina tankar. Det blir lätt så när det råder stiltje. Stundtals vaknade jag dock till liv av gravändernas smattrande läte och vågskvalpet från strandkanten. Det var rätt så skönt ute trots en utebliven sol, så pass skönt dessutom att jag fiskade utan handskar.

Det verkade bli en nolla i protokollet idag också, men så plötsligt hade jag en följare efter min OLR Slim. Det fick mig att mer fokuserat börja fiska av revet igen. Hugget var inte på något sätt hårt, tvärtom och hade jag inte haft fokus på fisket igen så hade jag förmodligen missat dagens första blänkare på dryga måttet. Detsamma gällde den andra krabaten som behagade hugga. Den å andra sidan visade ett jävla anamma när den väl insåg sitt misstag och bjöd på en härlig fight. Det är möjligt att det hade kunnat bli fler fiskar på det revet men vid 15-tiden var det klart och slut från min sida då barnen skulle hämtas. Det var stiltje på sydkusten idag men det blev ändå 2 rackare. Låt det bli fler på söndag..

Fisk i öst

Mörkgråa moln följde mig hela vägen hemifrån till ostkusten. Prognosen lovade heller inget sol och den stundtals hårda västanvinden gjorde fisket omöjligt på sydkusten, därav Österlen. Första tilltänkta platsen visade sig redan vara upptagen med flertalet tvåbenta, flugviftande varelser så jag hamnade på ett ställe där jag med lite otur hade kunnat fastna hela dagen. Jag höll nämligen på att köra fast bilen i gyttjan när jag var på väg därifrån, men efter en minst sagt spännande rallykörning lyckades jag till slut köra bilen tillbaks på fast mark.

Ännu mer spännande blev det då jag stunden senare hamnade på ett rev där jag redan i andra kast hade fast fisk. Jag blev inte särskilt förvånad då det var nästintill perfekta förhållanden på revet. Det var så där lagom grumset med fin rörelse i vattnet. Att hugget var stenhårt var likaså föga förvånande med tanke på det svagt färgade vattnet. Frågan var bara om revet kunde leverera fler fiskar, eller var det en revkung jag fått?

Nä då, det fanns fler fiskar och dem ville vara med i leken dessutom. Det var både hårda hugg och missade hugg. Det var hopp och det var ilskna knyckar, alltmedan ett gäng tranor cirklade runt ett tag högt upp i skyn innan dem fortsatte färden norrut. Det var bara solen som saknades. Det blev i allt 8 stycken landade öringar varav två var kring måttet och några tappade. Tyvärr tappade jag också en OLR Slim i favoritfärgen, igen!! Det gör ont, allt för ont.

Jag får erkänna att jag hade svårt att lämna revet för det kändes som att det närsomhelst kunde kliva på en bamsing, en sådan som hittills i år väntar på sig. Det blev dock för mörkt till slut och även om den stora blänkaren lyste med sin frånvaro kunde jag med ett glatt leende köra hela vägen hem till Söderslätt. Fisk hade jag fått, jag hade varit med om en spännande rallykörning i gyttjan och så hade jag fått se en knippe tranor flyga norrut. Vad mer kunde jag begära? den store kanske men den kommer, kanske redan nästa vecka..

Sydkusten vaknar

Skulle sydkusten vakna idag månne? Skulle fisken äntligen vakna till liv? Det var förvisso lite kallare idag men solen skulle dyka upp någon gång efter lunchtid och det var något jag inte ville missa.  Någon gång kring 14 tiden var jag så klar med mina förpliktelser och kunde därmed fokusera på det jag brinner mest för, fisket så klart. Jag ringde Anders och fick det status jag ville höra. Det var ypperliga förhållanden och det fanns huggvillig fisk på plats. Väl framme kunde jag bara instämma. Det var glimrande kulör på vattnet och att det fanns silvriga rackare kunde jag konstatera redan i andra kast. Fisken var förvisso av det mindre formatet men hugget var rena adrenalinkicken. Precis så man vill att hugget skall vara, hårt och koncist. En härlig början.

Öst om mig stod Anders och gav järnet i det sprakande solskenet. Han var redan uppe i några fiskar, grym som han är. Jag började också ge järnet, uppspelt som jag var. Jag tappade en fisk men fick snabbt revansch då ytterligare en liten filur behagade att hugga lika hårt som den första. Däremellan hade jag konstant små kontakter med fisk. Det blev totalt 5 stycken landade och 2 tappade. Den enda över måttet var förvisso en besa men vad gjorde det när sydkusten verkade ha vaknat till liv, något som fick mig att stå med ett leende trots genomblöta handskar och därmed iskalla händer. Hoppas det milda vädret håller i sig nu och att vindarna är av den goda karaktären för då kan det bli riktigt hett framöver..

Förbryllande dag

Östersjön glittrade vackert i solskenet. På stigen ned till vattnet hade massvis med snödroppar spirat upp. Mängder med knölsvanar flög på låg höjd tillsammans med änder av alla de slag. En härlig syn och en härlig dag som väntade med andra ord, en sådan dag man sökte sig ut till kusten så klart.

Jag andades in den friska havsluften, gick ut i vattnet och ställde mig en bit ut på revet. Det var magiska förhållanden, sådana förhållanden som borde ge ifrån sig fisk. Åtminstone var det vad jag trodde på, något jag fortsatte att göra under hela dagen. Det var dock inte förrän jag hamnat på sista revet för dagen (där Anders befann sig och fått en under måttet) som jag överhuvudtaget såg tillstymmelse till liv. Det var 2 fiskar som valde att följa min OLR ända in men som inte högg. Jag var aningen förbryllad, varför högg inte fisken?  Dem borde inte ens tveka under de förhållandena som rådde med bra rörelse och något färgat vatten. Ett vatten som dessutom höll 5 grader. Jag gick upp och bytte till Bombarda men inte hjälpte det. Tiden flög iväg och rätt var det var så satt jag i bilen på vägen hem. Häpen var jag, fullständigt häpen över svårigheten av att finna fisk en dag som denna och när jag väl fann dem fanns inte huggviljan. Märkligt minst sagt, men det milda vädret verkar hålla i sig så nog borde det vända snart. Åtminstone kan mars månad bli hett, riktigt hett..

Ännu en fantastisk februaridag

Åter en fantastisk dag idag som påminde mer om april än februari. Termometern kom upp i 7-8 grader i luften och nästan 5 i vattnet. Det var därmed upplagt för en tur på kusten, dock kom jag inte ut förrän en bit efter lunch. Självfallet var det en hel del folk redan ute, inte särskilt förvånande med tanke på vädret. Jag hittade dock ett rev som jag fick för mig själv i cirka 30-40 minuter innan en flugfiskare valde att gå ut på revet och ställa sig 15-20 meter ifrån mig. Trängseln gjorde att jag tappade fokus på fisket vilket medförde att jag gick miste om en OLR Tobis, aaargh vad det grämde mig.
Jag lämnade revet smått moloken och träffade därefter på Anders som varit ute i några timmar, dock utan resultat.

Magnifik solnedgång idag.

Vi åkte iväg till ny plats, en plats med otroligt grymma förhållanden. Kulören på vattnet och turbulensen som skapades av vågorna gjorde att det stank fisk på långa vägar. Det dröjde inte heller särskilt länge förrän jag krokade en fin blänkare på dryga 60 cm, något jag ej kunde föreviga då jag glömt kameran i bilen och mobilen hemma. Efter en kort och intensiv fight fick den friheten åter. Anders hade också några småhugg samt landade en under måttet. Det fanns helt klart fisk inne, något som ytterligare bekräftades när jag skrämde en mindre öring när jag var på väg upp. Ja, jag var på väg upp för solen hade nämligen sjunkit under horisonten i en magnifik solnedgång. Lite synd, att vi kom dit så pass sent vill säga - men det är en ny dag imorgon. Dock verkar inte solen göra en sällskap men ut skall jag. Vad annars..

Vårlikt och med fisk

Det var vårlikt idag. Solen sken från en klarblå himmel och värmde hastigt upp den frost som låg och täckte Söderslätt. Värmen från solstrålarna väckte verkligen suget att ställa sig på kusten så det dröjde inte särskilt länge förrän jag satt i bilen med full mundering.

Vårlikt idag med blommande vintergäck.

Solen hade även fått fart i fågellivet längs och ute i vattnet. Över tången längs vattenbrynet surrade mängder med tångflugor. Det var med andra ord en hel del som solen väckt till liv. Förhoppningsvis gällde det även fisken. Första revet visade dock inte prov på att innehålla pigga och huggvilliga öringar men däremot det andra revet. Efter några långa och tröga veckor fick jag nämligen och äntligen hugg. Det var en mindre filur som inte kunde låta bli att hugga på den Polar-Magnus som satt i tafsen.

Det var dock timmen senare som årets första fisk över måttet högg. En fisk som var härligt blank och som i solens strålar blänkte som ett nypolerat silversmycke. Efter en ganska odramatisk fight kunde jag håva och förpassa den till de sälla jaktmarkerna. Tröga januari var plötsligt bortglömt. Bortglömt var också mina kalla tår och resterna av den förkylning jag dragits med på sistone. Det är effekten av en blänkare med lite storlek. Härligt.
Till helgen ser det ut att bli riktigt fint med 6-7 plusgrader och schyssta sydvästliga vindar. Det kan med andra ord bli riktigt intressant. Det ser jag fram emot..

Kallt, i vattnet och i tårna

Ett tunt snötäcke låg och täckte stigen ned till vattnet. Det var dock töväder, grådassigt förvisso men åtminstone plus i luften. I vattnet var det samma temperatur som i luften, 2 grader uppmätte jag det till. Kallt med andra ord och något som kändes i tårna men det var i alla fall klart, och därmed fiskbart.
Strax över vattenytan flög gång på gång skvadroner av knölsvanar. En alltid lika mäktig syn. Något som också flög jämnt och ständigt över vattnet var Bombarda flötet. Den flög i alla tänkbara riktningar i min jakt på riddarna i silverrustning. De silvriga rackarna verkade dock inte finnas på plats, åtminstone inte på de flertalet rev jag besökte. Skönt var det i alla fall att återigen kunna fiska på sydkusten. Det har liksom inte varit fiskbart under långa perioder pga av väder och vind.

Tiden gick i alla fall och är det något som tiden gör i 2 gradigt vatten är att succesivt kyla ner tårna. Jag brukar inte vara särskilt kinkig med det men idag nådde jag min smärtgräns vid 14 tiden. Det var alltså gott om fisketid kvar men tyvärr ville inte tårna vara med längre. Dem skrek efter värme så motvilligt gick jag upp. Inte för att jag tror att jag fått något men man vet ju aldrig. Rätt var det är kan dem dyka upp och då vill man ju vara med i svängen. Men det får bli en annan dag, det kommer ju fler sådana..

Tröga januari

Det var kylslaget längs kusten men samtidigt uppfriskande. Solens strålar lyckades emellanåt bryta sig igenom de tunga och mörkgråa molnen. Som ett lyckopiller.  Ja, det må vara kallt, i både luft och vatten, men för den saken skull höll jag mig inte hemma. Tvärtom. Jag söker alltid kusten när tillfället ges. Som i lördags med Henrik och som idag. Att fisken sedan inte ville infinna sig, varken i lördags eller idag, är en annan sak. En petitess.

Jag försökte förvisso hitta de blanka rackarna, det vill jag alltid. Dem ville dock annat, som så många gånger förr i januari. Tröga och mörka januari. Men det börjar ljusna, sakta men säkert blir dagarna längre och längre. Det innebär mer tid vid kusten. Mer tid för fiske. Jag längtar..

Ute i busvädret

Östersjön och sydkusten visade inte upp sin bästa sida igår, åtminstone inte för dem som tillhör kategorin som är ute efter en lördagspromenad längs vattnet i lugnt och stilla väder. Jag däremot älskar att vara ute i busväder, så när Anders ringde och frågade om en sväng längs kusten var jag inte svårövertalad. Vi visste dock att det skulle bli svårt att hitta fiskbart vatten och mycket riktigt såg man från kustvägen att reven täcktes av mörkt vatten. Vi bestämde oss att köra vidare till ett rev som tål rejält med stryk och det visade sig vara ett rätt val, sett ur ett fiskbart perspektiv.

Väl ute på revet var det nämligen glimrande förhållande med lätt färgat vatten. Vinden fick bra fart på vattenmassorna vilket fick vågorna att brytas kontinuerligt över revet. Vågor som utan pardon slog in i en och fick en att känna sig levande i allra högsta grad. Vi fiskade idogt av både det västra och östra sidan av revet men, förutom ett missat hugg hos Anders, verkade revet vara tomt på fisk. Efter en behövlig kaffepaus stod vi så återigen i det turbulenta revet. Vi trodde nämligen på det men det är januari och det är oftast långt mellan huggen. Så vi gick bom, som sagt inget ovanligt under denna årstid, men vi hade en minst sagt uppfriskande eftermiddag i busvädret. Japp, för att sitta hemma på soffan är definitivt inget alternativ, åtminstone inte för mig och speciellt när man får ha kusten för sig självt. Då är saken klar, alldeles klar..

När det stinker stor fisk

Om det luktade stor fisk igår så stank det bamsefiskar idag. På långa vägar. Det var helt enkelt otroligt fin färg på vattnet samtidigt som det var bra rörelse. Men återigen verkade fisken gäcka en. Det var helt enkelt otroligt att ingen fisk verkade bry sig om vad jag ansåg var fina förhållanden. Det var dessutom nästan 5 grader i vattnet så det var inte för kallt heller - tyckte jag åtminstone.  Den sydvästliga vinden ökade successivt under dagen dessutom, vilket ytterligare ökade ens förväntningar

Jag vägrade gå lottlös hem i alla fall så jag var väldigt aktiv i mitt sökande. Den ena platsen efter den andra uppsöktes och fiskades av grundligt. Det kastades i alla riktningar och jag provade både Bombarda samt genomlöpare men till ingen nytta. Jag hade börjat ge upp när jag väl anlände till femte och för dagen sista platsen. Precis som på de andra platserna såg det extremt hett ut så jag tog mig i kragen och traskade ned till revet.

Det började lika trögt som tidigare under dagen men så äntligen och efter en hel dags slitande fick jag det efterlängtade kontakten med fisk. Nä, det var inga bamseöringar såsom jag hade fantiserat om under hela dagen men väl två mindre blanka filurer som åtminstone höjde humöret. Dem hoppade glatt och knyckte med huvudena precis så ettrigt som blanka krabater brukar göra. Bamseöringarna? Ja, jag väntade ända in i det sista på det där hugget och det djupa gunget. Jag trodde starkt på det idag, precis som många gånger förr men jag får väl ta dem en annan dag ;-)...

Huggen som uteblev

Frosten täckte gräsmattan när jag backade ut bilen ur carporten. Solen var dock framme även idag så det var bara en tidsfråga innan solstrålarna tog hand om det vita täcket. Jag var ute ett par timmar tidigare än igår, jag ville liksom ta vara på ännu en härlig dag i solen. Nu gällde det bara att hitta vatten med huggvillig fisk, något som skulle visa sig vara svårt - idag också. På första platsen var det alldeles för grumset så jag körde ännu längre österut, till omkring samma område som igår. Här hade vattnet en kulör som borde ha lockat fram en och annan öring men icke. Jag började skylla på den uteblivna västliga brisen som enligt prognosen skulle ha infunnit sig. På tredje platsen var det samma historia vilket gjorde mig aningen rådlös. Då ringde Anders och berättade att han funnit vatten som borde släppa ifrån sig mängder med öringar, stora krabater inkluderade. Sagt och gjort, jag tryckte gasen i botten och fann mig på platsen på rekordkort tid. 

Det såg mycket riktigt otroligt hett ut. Det var den där wow-karaktären på vattnet som dessutom kombinerades med en härlig västlig/sydvästlig vind. Anders hade förvisso ännu inte fångat något, vilket var aningen förbryllande, men fisken måste förr eller senare infinna sig. Det var liksom som hugget i sten. Det såg så förbannat bra ut att jag i princip förväntade mig hugg på varje kast jag företog mig. Men ack, vad man misstar sig ibland för tiden gick och de förväntade huggen uteblev. Yep, ännu en gång fick man se sig besegrad av fisken, a.k.a salmo trutta. Det blev alltså inga blanka krabater idag, i förhållande som borde gett fisk. Eller så befann vi oss på fel plats, igen. Ja, jag vet inte - igen. Märkligt...

Tapas på kusten

Vi åkte ut någon gång efter lunchtid, Anders och jag. Anders hade fått rapport om att det äntligen fanns fiskbart vatten på vissa ställen, detta efter flera dagars kaffesump-liknande vattenförhållanden. Vi hittade mycket riktigt fiskbara vatten, mer än så dessutom när vi väl ställde oss på revet. Solen lyste från en klarblå himmel vilket gjorde att det kändes mer som tidig vårdag än en dag i början av januari. Det var så pass skönt i den värmande solen att jag inte saknade de i hemmet kvarglömda handskarna och jackan. När Anders dessutom tagit med sig en mängd olika tapas till förtäring kunde man inte göra annat än att njuta. Det är inte var dag man blir bjuden på tapas på kusten tidigt i januari. Tack för det Anders! Fisket då? På den fronten var det rätt så händelsefattigt. Jag fick en mindre fisk mot slutet och Anders hade någon följare men vad gjorde det på en annars alldeles förträfflig dag.

Väl godkänd premiär

Årets premiär påminde en hel del om förra årets - kulingvindar som spolierade fisket på sydkusten! och precis som premiären förra året styrde jag därmed kosan mot ostkusten. Jag var tidig dessutom, förbannat tidig. Jag stod i vattnet långt innan solen ens gått upp, på stenrevet intill Henriks smultronställe. Det var alltså fortfarande mörkt när jag tog mina första kast. Alldeles fullständigt galet egentligen, men som öringsfiskare är man allt lite galen.

Det var hur som helst en utomordentlig skön känsla att, efter den långa fredningen, återigen stå utvadad. Jag hittade också fisk efter sisådär 1 timme eller rättare sagt, fisken hittade mig. Jag stod nämligen kvar på samma stenrev där jag påbörjat fisket och iakttog det annalkande ljuset när det plötsligt dök upp ett gäng glada fiskar som gärna ville ha lite frukost. Under den efterkommande halvtimmen fick jag 4 öringar (mest besor) och tappade 2, varav den ena var stålblank och kring de 60 centimeterna. Men lika plötsligt som fisken dök upp, lika plötsligt blev det stendött. Under tiden hade ett gäng flugfiskare dykt upp och det blev efter ett tag lite väl trångt för att jag skulle trivas. Jag drog vidare, dock först efter att ha intagit en behövlig kopp kaffe -  något som behövdes i den alltmer tilltagande nordvästvinden.

Ja kaffe, det blev mycket av den varan under de efterföljande timmarna. Jag lyckades förvisso lura en liten blank rackare till, men i övrigt var det inte mycket till liv under vattenytan så jag fick trösta mig genom att sörpla i mig kaffe. Solen började dock någon gång kring 14 tiden att stundtals titta fram, något som fick mig att istället börja tänka på sydkusten och en eventuell solnedgång. Jag var dessutom ganska mör i kroppen och att bevittna solen gå ned i sydväst visste jag skulle ge mig massor med energi. Jag tänkte inte på det särskilt länge. Nä, jag körde söderut till vindpinade sydkusten. Där jag egentligen känner mig hemma. Som tur är höll också den önskade prognosen om en solnedgång. Som den optimala avslutningen på premiären. Härligt..