En knippe grönländare

Temperaturen låg knappt över noll när jag gav mig ut i morse. Trots den låga temperaturen samt dimman som täckte kustbandet kändes det inte särskilt rått i luften. Nä, det var nästan skönt ute vilket hade väl att göra med de svaga vindarna som blåste från sydväst. Att det var nästintill stiltje på sydkusten, efter den senaste tidens ständiga blåsande, var något jag längtat efter. Det betydde nämligen att sökandet efter fiskbart vatten kunde börja även om jag begav mig ut med en god portion skepsis. Till min glädje fann jag fantastiskt fint vatten redan på första platsen, något som höjde förväntningarna. Dock verkade lokalen vara tom på fisk så jag drog efter ett tag vidare till nästa lokal.

Det började bra på nästa plats då en mindre krabat högg ganska så omgående och så strax därefter ytterligare en. Tyvärr så anlände en lite väl närgången herre vilket fick mig att lämna platsen då jag inte hade någon större lust att stå och trängas. Lite moloken körde jag vidare till nästa plats där jag snabbt blev gladare igen. Yep, jag hittade även där ett par mindre blanka filurer som såg till att återigen höja humöret. Jag blev dock inte särskilt långvarig där heller då vattnet grumsade till efter ett tag. Anders hade nu anlänt och efter lite snack bestämde vi att träffas lite senare på den första lokalen. Där hade ju vattnet haft en sån fantastisk kulör så jag trodde verkligen på att vi skulle kunna hitta fisk där. 

Det verkade dock vara lika tomt som i början på fiskedagen men så plötsligt hade jag en följare och strax därefter ytterligare en. Jo då, fisken dök hux flux upp och det var något som Anders blev varse om då han krokade några stycken tätt efter varandra. Mitt drag verkade dock fisken rata på denna lokal och rätt var det var så var fisken borta igen. Jag, som var nöjd med den knippe grönländare jag fått under dagens lopp, bestämde mig för att åka hem medan Anders stannade kvar. Det gjorde han rätt i för tydligen dök fisken upp igen och han lyckades kroka några krabater till. Härligt!!

Trögt i Österlen men vilken pizza!

Färden till Österlen tog betydligt längre tid än vad det brukar göra då den kortvariga men hiskliga stormen under morgonen förvandlat vägarna till nästintill en skridskobana. Väl framme möttes vi, Anders och jag, av en snötäckt och av solen upplyst kuststräcka. Det var onekligen vackert men också bitande kallt. Lyckligtvis blåste det frånlandsvind och vi kunde således undgå att få den kalla och bistra vinden i ansiktet. Nattens hårda vind från syd medförde att rejäla dyningar stundtals slog in mot stranden. Vattnet var dock klart så vi gav oss i färd med vad vi kört så långt för, nämligen att försöka lura några blanka filurer. 

Det började trögt trots idogt kastande och flertalet uppsökta rev. Vi valde därför att pausa fiskandet för lite intag av Österlens kanske bästa pizza. Ja jädrans vad min quattro formagi pizza i bästa napoletanska stil smakade gott. Jag vet onekligen vilken pizzeria jag hädanefter skall uppsöka nästa gång det vankas fiske på östkusten. Med belåtna miner tog vi oss an dagens sista solstrålar men det slutade lika trögt som tidigare under dagen. Nä, vi hittade inte fisken idag men väl en pizza jag sent skall glömma. 

Säsongen har börjat!

Premiären började tidigt. Jag var framme vid vattnet långt innan solen hade gått upp. Syftet var naturligtvis att vara först på plats då jag anade att det skulle bli trångt längs kusten. Jo då, jag var ensam och skulle så förbli i nån timme innan andra fiskare dök upp. Dessa höll sig dock på behörigt avstånd så att jag ostört kunde fiska vidare. Annat var det timmen senare när två andra fiskare traskade helt ogenerat ner i vattnet endast ett tiotal meter ifrån mig. Jag påtalade dem i vänlig ton om att dem gärna fick hålla avstånd varav den ena hörsammade detta men ej den andra. Detta fick mig att tappa suget fullständigt varpå jag gick upp och gick tillbaks till bilen för lite väldoftande och samtidigt lugnande kaffe.

Nä, det var verkligen inte den start jag ville ha på säsongen så medan jag funderade på vad jag skulle göra härnäst ringde oväntat telefonen. Det var Christian som undrade om jag ville hänga med i hans båt. Till en början var jag lite tveksam då jag sett fram emot dagen vadandes från land men så insåg jag att från båten skulle jag slippa trängseln på kusten samtidigt som man fick lite trevligt sällskap. Saken var därmed biff och jag mötte upp honom någon timme senare. Resten av premiären spenderades därmed i båt, långt ifrån närgångna fiskare och i strålande solsken. Vad avser fisket så var det magert men vad gjorde det. Säsongen har ju precis börjat och även om väderprognosen för de kommande dagarna inte är särskilt uppiggande så så lär jag ge det en chans snart igen..

En stor och vacker madam

Solen hade precis stigit upp ur horisonten när jag körde iväg för att träffa Christian för en heldag på kusten. Väl framme hos honom drog vi snabbt iväg med båten varpå det inte dröjde många minuter förrän vi var framme vid första revet. Det dröjde inte heller många kast förrän jag hade kontakt med fisk och strax därefter ännu en gång. Det verkade lovande men dock gick det en halv timme utan att något mer hände. Vi drog därför vidare och hann fiska av ett par rev till innan vi slutligen fann vad vi sökte. Japp, i den rådande stiltjen såg vi plötsligt aktiv fisk uppe vid ytan. Jag kastade förbi fisken, drog några vevtag och minsann så högg den. Fisken tog direkt en rusning mot mig vilket fick mig att tro att jag tappat den. Det hade jag inte, lyckligtvis. Det visade sig nämligen att det inte var vilken öring som helst. Nä, det var en rejäl pjäs som kämpade febrilt och som länge vägrade att komma in till båten. Slutligen gav den sig dock och vi kunde håva en vacker madam på 5.3 kilo som efter några snabba foton släpptes tillbaka till sitt rätta element. 

Det dröjde ett tag innan jag återigen kunde fokusera på fisket och även på vad Christian sa till mig. Jag kunde nämligen inte på ett tag sluta tänka på den damen, det är den effekten en rejäl öring har på en. Dagen gick dock vidare med flertalet besökta rev och fångade öringar, tappade öringar och inte minst följare. Ja, ju längre dagen gick desto svårare blev det att lura dem till hugg. Retfulla öringar som följde draget nästan in till båten men som vägrade hugga. Någon gång under sena eftermiddagen kände vi oss mer än nöjda och blåste därför till reträtt, trots närvaron av fisk. En fantastisk dag längs den skånska kusten var över. Väl hemma dröjde det inte länge förrän jag gick till sängs. Trött och sliten men väldigt belåten.

Sommaröringar i aftonens solsken

För nån vecka sen var jag på väg ut till mina sedvanliga kustplatser när telefonen plötsligt ringde. Det var Christian som var ute med sin båt och berättade att han hittat massvis med fisk. Han hade på kort tid krokat några stycken finingar samt även sett riktigt stor fisk hoppa. Han undrade om jag var sugen att hänga på och med tanke på det han så entusiastisk berättade var jag inte särskilt svår övertalad. Jag vände snabbt hemåt för att klä om och samtidigt få i mig en tablett mot sjösjuka. Ja, jag är förbannat känslig för den åkomman och det sista jag ville var att må illa om det nu skulle drillas fisk. 

Det dröjde inte länge förrän jag var på plats, upphämtad och på väg i dunderfart till revet. Ja, jädrans vad det gick undan i hans värsting till fiskebåt. På nolltid stod vi nämligen på var sin sida av båten och kastade ut över stenrevet. Jag var onekligen fylld av förväntan och trodde på krokad fisk vid varje kast. Dock gick tiden och ingenting hände. Hade fisken flyttat på sig medan han hämtade mig? Vi angrepp revet från olika håll men inte hjälpte det. Vi bestämde oss därför för att låta revet vila och drog iväg för att testa några andra platser. Nä, det var inte mycket aktivitet på de andra lokalerna heller så medan aftonen gjorde sitt intåg åkte vi tillbaka till där vi hade börjat. 

Jag har ingen aning vad som hände tidigare på revet för det var en helt annat aktivitet när vi kom fram dit för andra gången. Det dröjde nämligen bara nåt kast innan jag fick värsta hugg längst ut i kastet. Tyngden på rusningen efter hugget fick oss att tro att det kunde röra sig om en fem kilos fisk. Så galet mycket krut hade fisken i sig. Dock såg vi vid första hoppet att fisken inte var fullt så stor men väl kring de fyra kilona. Mycket riktigt kunde vi efter en galant drillning väga den vackert färgade öringen till prick 4 kilo innan den fick friheten åter. 

Jag hade mycket väl kunnat sluta fiska efter den drillningen, så nöjd var jag och så sa jag till Christian. Dock var den aktivitet fisken uppvisade nu på revet så oemotståndlig att jag naturligtvis började kasta igen. Ja jädrans så kul vi hade samtidigt som solen började falla mot horisonten. Det var fisk som hoppa, fisk som följde efter draget och inte minst fisk som högg. Det var sommarfiske när det är som bäst. Dock har allt ett slut och så även den aftonen. En afton jag sent ska glömma..

Från Norrland till sydkusten

Någonstans bland kustbandets många lövträd befinner sig göken och välkomnar mig åter till kusten. Dess omisskännliga läte blandar sig med det ständiga fågelkvittret samt måsarnas gälla skri. För bara några dagar sen var det storlommen och tranorna jag hörde uppe i sommarstugan i Norrland. Det var härliga dagar med sonen som gick naturligtvis i fiskets tecken. Gäddfiske i vassruggar alternerades med stilla mete efter abborre eller öringsfiske i bäckarna. Nu är jag tillbaka på sydkusten och känner den otvetydiga doften av havet. Den väcker minnen av otaliga fighter med havsöringen och naturligtvis hoppas jag på nya fighter att lagra i minnesbanken. Det är varmt i luften men det blåser en nordvästlig vind som gör att vattentemperaturen inte är mer än 14 grader. Härligt är tanken, inte minst för havsöringsfisket under sommarmånaderna.

Det dröjer inte många kast förrän det suger till i linan. Den efterföljande rusningen är fullständig ursinnig och får mig att tjuta av lycka. Fisken gör några hopp vilket avslöjar att det rör sig om en regnbåge, förmodligen en av de otaliga regnbågar som rymt från danska odlingar. Man kan tycka mycket om dessa rymlingar och fiskeodlingens vara eller icke vara men dem bjuder åtminstone på ursinniga fighter vilket denna fisk också gjorde. Naturligtvis förpassades den till den andra sidan och den kommer säkert att göra sig väl till rökning. 

Jag fortsätter fiska av revet som visar sig innehålla en hel del öring, dock av den mindre varianten. Efter ett tag får jag sällskap av en rätt så närgången herre vilket får mig att byta plats. Det gör inget för det tar inte mer än två kast förrän det hugger rejält i spinnstoppet. Det plaskar rejält och jag förstår direkt att det är en större öring. Den kämpar febrilt, precis så som en sommaröring skall göra. Dock är det jag som går vinnandes ur striden och kan därför håva en öring en bit över de 3 kilon. Efter den fisken känner jag mig nöjd. Jag sätter mig på en sten vid vattenbrynet och blickar ut över Östersjön. Solen är på väg ner och efter en stund börjar horisonten färgas i varma toner. Vinden har lagt sig och det är rofyllt. Sommartid är en härlig tid..

En underbar dag i solen

Dimman låg tätt över Söderslätt när jag lämnade hemmet tidigt i morse. Det var dessutom knappa 3 grader i luften trots att vi snart befinner oss i maj. Fåglarna verkade dock inte bry sig om varken dimman eller den kylslagna morgonen för jag välkomnades ändå av idel fågelsång, både när jag lämnade hemmet och när jag kom fram till fiskeplatsen. Det rådde i princip stiltje när jag tog de första stegen ut i vattnet och började kasta ut över revet. Förhållandena var väl inte direkt optimala med den stillheten som rådde men vattnet var åtminstone hyfsat klart, inte minst en bit längre ut. 

Jag hade inte tagit många kast förrän den första av flera följare gav sig till känna. Jo då, det fanns en hel del fisk på plats men dem verkade mest vara nyfikna vilket var aningen frustrerande. Efter 6-7 följare hade jag fått nog och bytte därför till en annan genomlöpare i kopparfärg. Nu vet jag inte om det var bytet av genomlöparen, färgen på den eller att solen plötsligen bröt fram som gjorde det men redan på andra kastet efter bytet så högg en rejäl blankbesa. Ja, nåt var det i alla fall för efter den blankbesan så landade jag ytterligare 4 öringar och tappade en. Ibland är det rejält märkligt och märkligt var också att fisken, som på befallning, plötsligt försvann. Inga hugg, pet eller följare. Dem var helt enkelt borta så efter ett tag drog jag vidare.

Att jag drog vidare hade dock ingen betydelse för resten av dagen kan sammanfattas som dött vad avser fisket. Dött trots att vinden tog i och det blev bra rörelse i vattnet. Jo visst, det var ostanvind förvisso men man tycker att nån öring borde ha gett sig till känna. Speciellt när jag dessutom såg årets första stim av tobis stryka förbi vid ett av reven. Nä, det var inte tillstymmelse till öringar i vattnet och då besöktes ändå ett flertal lokaler. Det blev därför istället en hel del snack med både Anders och Urban. Det var ju, trots det tröga eftermiddagsfisket, en alldeles underbar dag i solen och kanske bäst av allt - fortfarande inga näbbisar på sydkusten.