Den sista tobis

Som ett tecken på att hösten närmar sig flög ett gäng tranor över mig medan jag höll på att sjösätta kajaken. Dem flög således söderut, för att övervintra i varmare breddgrader. Det kändes som igår när jag i våras såg tranorna flyga norrut men tiden går som bekant fort, ibland alldeles för fort. Det innebär också att fredningen närmar sig med stormsteg, så det gäller att passa på och ta vara på de sista dagarna. Inte minst nu när vindarna blåser från norr med allt vad det innebär för vattentemperaturen - 14 grader uppmätte jag det till och därmed en rejäl sänkning sedan sist. Jag fick dock börja med att paddla längre än vad jag först hade tänkt mig då det satt garn kring det till en början tilltänkta fiskeplatsen.
Redan i första kast fick jag på fisk och även om fisken knappt mätte 20 cm var det åtminstone en god start efter de senaste bomturerna. Det hände dock inte så mycket mer under den efterföljande timmen så jag bestämde mig för ett kort strandhugg. Eftermiddagen hade börjat övergå till afton, till en ljuvlig afton för att vara mer exakt och jag hade egentligen kunna sitta och njuta av alla intryck tills det blev natt men åsynen av 2 hoppande öringar fick mig snabbt på nya tankar.
Hugget kom ganska så omgående och fisken verkade också av god kaliber men det var som om fisken sparade krutet inför den stundande leken. Det var en fisk i lekdräkt med andra ord, en fisk på dryga 3 kilo som inte hade för avsikt att slösa energi för mitt nöjes skull. Den blev strax därefter varsamt avkrokad intill kajaken och så försvann den i djupet med samma lugn som fighten hade varit.

Tobisjägare på 58 cm och 2430 gram

Aftonen verkade också så förbli, lugn vill säga. Det tills dagens tredje aktör kom in i handlingen och vände på steken. Hugget var lika hård som fighten den bjöd på. Det var hopp och galna rusningar som fick en att vakna till liv igen. Fisken var inte särskilt stor men vad den saknade i storlek hade den i attityd istället. Det var en rejäl tuffing som i sin iver att jaga tobis svalt min OLR Slim så långt det bara gick. Väl hemma kunde jag konstatera fiskens svaghet för tobis - 12 stycken hade den i magen. Den 13:e tobis i form av en OLR blev den sista..

Bland hoppande öringar och gräshoppor

I det höga gräset hoppade gräshopporna för glatta livet, alltmedan jag bar ned kajaken till vattnet. En liten padda, som inte väntade sig min plötsliga närvaro, lyckades i sista stund också hoppa undan mina tunga steg. Jag var på väg ut i den grådisiga morgonen. Ut för att se om jag idag lyckades med att lura någon fisk till hugg. Igår afton hade jag också varit ute (tillsammans med Mats), dock en kort stund och utan framgång. Detta mestadels på grund av allt det gojs som låg och flöt på vattenytan, och som gjorde det omöjligt att bedriva något effektivt fiske. Vi såg några fiskar hoppa, något jag gjorde även idag. Yep, det var ren öringcirkus idag med säkert 10-12 stycken hoppglada firrar som hade behaget att bjuda på formidabel luftakrobatik. Vissa av dem var dessutom av ansenlig kaliber och efterlämnade därför ett rejält plask efter sig. Härligt att titta på men ändå aningen frusterande då det visade sig i princip omöjligt att locka dem till hugg. Det spelade ingen roll vad som serverades, och på vilket sätt det blev serverat. Dem ville helt enkelt inte. Jag gav upp strax innan lunchtid och flyttade istället fokus på den gråhägern som lite lojt observerade mig och min drivande kajak. I den ständigt småguppande kajaken blev det lite av en utmaning av få en hyfsad bild på hägern, något jag efter många försök lyckligtvis lyckades med. Till slut fick han nog av min allt närmre närvaro och flög lite klumpigt iväg. Iväg till en ny sten att ställa sig på medan jag gick upp och återigen släpade kajaken förbi alla de hoppande gräshopporna. Hopp, ja det blev lite av dagens melodi idag. Hoppande gräshoppor, hoppande paddor och hoppande öringar samt jag som hoppades på fisk. Med det sagt kan jag inte annat än hoppas på att det hugger nästa gång....

Några kast i sommarvärmen!

I den stekheta solen kör tröskan fram och tillbaka över vetefälten hemmavid. Det är skördedags på Söderslätt, åtminstone för sädesslagen. Det är mitt i augusti och sommaren verkar sent omsider vara kommen. Det är med andra ord varmt, och ett fiskepass känns avlägset men tanken fanns där. Jo då, tanken var egentligen ett aftonspass med Erik och Allan på danska Stevns, men det blev tyvärr inget med det. Istället funderade jag på att dra ut själv och efter viss tvekan bestämde jag mig slutligen för en kort tur hemmavid. En tur för att skingra tankarna och för att försöka kasta bort en del av den stress jag känt på sistone.

Vattnet var sådär lagom grumligt efter ett par dagars blåsande, för att inte säga perfekt men känslan fanns ändå inte där. Nä, den fanns inte där och infann sig aldrig under hela kvällen. Inte så märkligt egentligen när dagen bjudit på strålande solsken och därmed inbjudit mer till bad än till fiske. Jag gav det dock till en bra bit efter solnedgången men inte ens mina innersta önskningar om att åtminstone få se fisk hoppa föll in. Inte heller några extra sista kast hjälpte idag men aftonen blev skön..riktigt skön.

Det berömda sista kastet

Jag var på väg att ge upp. Solen hade försvunnit bakom mig och det blev allt mörkare. Jag hade sett några fiskar hoppa under de 2 timmar jag hade varit ute, men det var fiskar som hoppat långt ute och väl utanför min kastförmåga. Nära land hade jag inte sett tillstymmelse till liv i vattnet. Från land däremot hördes det idel fågelsång, och man såg allehanda fåglar cirkla över trädtopparna. Det var en rofylld afton och verkade så förbli för ja, jag var nära att ge upp men jag ville ändå ta det där sista kastet. Ni vet, det där sista kastet som gärna blir till ytterligare en och så en till, detta tills man oftast samt slutligen får inse fakta och man kastar motvilligt in handduken. Det var också nära jag kastade in handduken igår men så plötsligt, som en blixt från ovan, sög det till i linan.

Det tog någon sekund innan jag insåg att det verkligen var fisk på och det dröjde också en stund innan fisken insåg sitt misstag, men när den väl gjorde det brakade helvetet loss. Den for iväg som ett ånglok vilket fick mig att hålla i spöet allt jag kunde. Tyngden och rusningen avslöjade att det rörde sig om en större fisk, och med tanke på hur den tagit min OLR Slim så var jag mer än osäker hur kroken satt. Lyckligtvis höll det hela vägen och jag kunde efter en härlig fight håva en blänkare på drygt 3.8 kilo. Så där stod jag i den allt svalare aftonsbrisen och beundrade den vackra fisken alltmedan adrenalinkicken började klinga av. Härligt var bara ordet och ja, ibland lönar det sig med de där sista kasten..de berömda sista kasten..

Lugnet före stormen

Jag har i år inte varit i kajaken så mycket som jag skulle ha velat. Det tänkte jag råda bot på, med start från och med igår. Jag passade på att dra ut några timmar innan de annalkande monsunregnen skulle nå sydkusten. Jag var alldeles ensam längs den kuststräcka jag befann mig på, inte en enda tvåbent varelse syntes så långt öga kunde nå. Jag hade heller inte sett en enda fiskare längs kustvägen. Möjligen berodde det på den klass 1 varning som utfärdats, det lovades nämligen rejäla mängder regn. Vad det än berodde på så var jag ensam, alldeles ensam. Det var också otroligt tyst och lugnt. Då och då flög det förbi en och annan gravand men annars var det helt stilla och absolut knäpptyst, det var verkligen lugnet före stormen. Fisket började också tämligen lugnt, fram tills jag såg en fisk vaka och så strax därefter några småfiskar hoppa och fly för livet. Jag kastade i den riktningen och fick nästan med en gång ett brutalt hugg som följdes av en ursinnig rusning.

I tystnaden hördes slirbromsen som aldrig förr samtidigt som min 8-fotare böjdes ända ned till korken. Fighten blev hård och intensiv och det dröjde väl ett tag innan jag kunde kroka av en välskapt och vacker öring på sisådär 55-58 cm. Det började hända en hel del efter den fighten, och då menar jag i fiskeväg. Det var både puffar och följare efter min OLR Slim samt att jag både såg och hörde en del fisk hoppa, varav en av rejäl kaliber. Det var dock inga fiskar som ville hugga, vilket kändes aningen frustrerande, inte minst för att fisken jag tidigare fått hade huggit hårt och koncist. Aktiviteten började dock efter ett tag att successivt dö ut, det i takt med att de allt mörkare molnen började släppa på sin last . Att regnet började falla var väl en understatement, det var mer som om himmelens portar öppnade sig. Det var regnmängder av bibliska proportioner som föll ner från de extremt mörka molnen och även om jackan höll mig torr så kändes det inte särskilt uppiggande att vara ute i det rådande ovädret, speciellt när inget hände i fiskeväg. Det blev en kort tur, en kanske alltför kort och mestadels lugn tur före stormen men jag kom ut, och det är det som gäller...

I aftonens varma färger

När vi kom fram till den andra fiskeplatsen hade solen börjat få bråttom om att försvinna bakom horisonten. Den första platsen hade inte gett någon fisk. Anders hade förvisso sett en förmodad steelhead hoppa men mycket mer än det hände inte. Vi stod därför på en ny plats, en plats med förrädiskt glatta stenar i vattnet men med vackert gyllengula vetefält på land. Vi stod och fiskade av platsen men då inget hände i fiskeväg förflyttades vårt fokus, eller åtminstone mitt, allt mer till de fantastiska färger som vackert fyllde himlavalvet. Stilla och stolt försvann solen bakom oss, lämnandes regnbågens varma färger efter sig. Vackert att bevittna, fridfullt att få känna. På några få ögonblick började landskapet att mörkna och då det såg även mörkt ut i fiskeväg bestämde vi oss för att köra vidare. Jag till ny fiskeplats att avsluta aftonen på, Anders hem och den stundande sängen. I det tilltagande mörkret kastade jag vidare tills jag också kände en alltför välbekant längtan till sängen. Det blev ingen fisk, återigen..men vad gjorde det efter en sådan magnifik solnedgång, ingenting...absolut ingenting..

En härlig morgon

Jag vaknade tidigt igår morse. Vanligtvis hade jag bara somnat om men så fylldes mina tankar av de rapporter jag fått om det rejäla fiskeaktivitet som rått under de senaste morgnarna. Jag kunde med andra ord inte somna om så rätt var det var så jag gick jag längs med den färgmättade strandängen strax innan klockan slagit 07:00. Fågelsången fyllde luften och blandades med den friska havsdoften. Väl framme vid vattnet var i princip vartenda sten som stack upp ur vattnet upptagen av en eller flera skarvar. Flera av dem hade nyligen intagit sin frukost, då de stod med utsträckta vingar för att torka dem i den svaga morgonsolen och den svala sydvästbrisen. Det var en härlig morgon, riktigt härlig!! Jag gick ner för slänten vilket fick skarvarna att unisont flyga iväg, inte utan att vissa, med sina blöta vingar, hade en del svårigheter. Jag var alldeles ensam och det förblev så under de 2.5 timmar jag var ute. Jag hade inte heller sällskap av fisk på de 3 rev jag besökte - jag varken kände eller ens såg skuggan av en fisk, vilket kändes aningen typiskt med tanke på de rapporter jag fått. Så tiden gick tills jag, någon gång kring 09:30 tiden, inte längre kunde hålla tillbaks kaffesuget. Jag körde därför hem,  hem till nybryggt kaffe och av frugan nybakade, varma scones och det, det är också oslagbart härligt..