Du vackra sydkust, tack för denna säsong!!

Den giftiga jättelokan står stolt, om än rejält soltorkad och vakar över den kustremsan jag tidigt i morse besökte. Det var sista chansen innan fredningen inträder och jag hade lämnat barnen på dagis respektive skola. Jag hade tänkt hinna med någon timmes kastande innan solen steg allt för högt på himlavalvet så jag styrde kosan mot kusten.

Jag stod ensam och tittade över det fullständigt molnfria och klarblåa himlen. I fjärran såg man och hörde det klagande lätet från en flock gäss som flög i sydlig riktning. Jag andades in den friska havsdoften och begav mig nedför den lilla slänten, något som fick alla de fiskmåsar och skarvar, som tills nyligen stått och vilat på de stora stenblocken, att fara upp i luften. Jag hittade snabbt en plats där jag fann mig till rätta och började kasta. Det hände dock inte så mycket på den stenen så jag började fiska av kustremsan västerut och fram till den plats där en följare visade sin närvaro. Jag blev stående där ett tag och fick efter en stund en liten krabat som följdes av ytterligare en liten filur. Morgonen passerade hastigt förbi för att sedan gå över till förmiddag. Solen hade nu stigit så pass högt att jag tappade tron på det. Jag blåste därför slutsignalen för årets fiskesäsong på sydkusten och plockade istället fram kameran.

Blågröna mosaiksländor hade mycket passande kläckts och i jakten på foton träffade man även på andra typer av insekter. I skuggan av ett träd tog några får skydd mot den nu stekhetta solen. Det var varmt, allt för varmt för att ränna runt i vadare och jaga insekter. Jag bytte därför om och körde till den närliggande våtmarken. Där fick fiskhägern snabbt syn på mig och flög lite lojt iväg till ett behörigt avstånd.

Intill simmade sothönsen lugnt och stillsamt med sitt nickande huvud och dök stundtals ned efter föda. Dem verkade ha det skönt i det svalkande vattnet. En groda väntade tålmodigt i skuggan. Den hade nog också behövt ett svalkande bad men befann sig 40-50 meter från närmsta vattenpöl så skuggan fick duga, åtminstone ett tag till.




Jag kände också för en svalkande dusch, en iskall öl och lite lunch så jag packade samman och tackade sydkusten för denna säsong. Nu dröjer det ända till januari innan den skånska öringen får se mig igen på kusten. Lyckligtvis ligger inte Danmark så långt härifrån så förhoppningsvis blir det en och annan tur ditåt, det brukar det bli varje höst. Tanken finns också för lite gäddfiske med kajaken, men först får nog denna envisa medelhavsvärme ge vika innan det blir en sådan tur. Men den kommer, var så säker..

Den allra första öringen

Säsongen på sydkusten är snart över. Säsongen i Sverige är också över för tusentals flyttfåglar som dock borde vara aningen förbryllade i deras färd söderut, för inte är det normalt att temperaturen i mitten på september är över 20 grader i skuggan och 19 i vattnet. Helt galet skulle jag vilja påstå, andra tycker förmodligen tvärtom. Huruvida det har att göra med det så omtalade klimatförändringen låter jag vara osagt, jag kan i alla fall inte minnas att jag någonsin stått i vadare endast iklädd undertröja och svettats vid samma tidpunkt som fredningen börjar.

Ja, fredningen är här snart så jag var tvungen att ge mig ut, dock väntade jag till den tidpunkt då eftermiddagen övergick till kväll. Förhoppningarna på fisk var inte särskilt stora men till min stora förvåning så högg det redan vid första kast. Som om inte det var nog så fick även Erik strax därefter fisk, hans allra första öring som dock lite förargligt lyckades med konststycket att skära av fluorocarbon tafsen mitt av med hjälp av en stor sten. Hans första någonsin och så händer detta!! Va fan, det verkade i alla fall finnas fisk inne så det gällde att snabbt ta vara på chansen. Jag hjälpte därför honom att snabbt få på en ny genomlöpare och tro fan att han redan vid första kast får på en ny fisk. Något som var otroligt gött att se på!!

Det är ju något oslagbart med att se ögonen och leendet hos någon som för första gången krokar en öring och få drilla den ända in i håven. Det var en fin tjockis på måttet och jag behöver knappast tillägga att han blev genast hooked. Öringen har ju den förmågan, det vet alla som fiskat denna vackra och stridbara riddare.
Nåväl, det fanns ju som sagt fisk inne och jag fick också ytterligare två små filurer i tätt följd innan det stim vi haft nöjet att råka på försvann i djupet. Försvann gjorde efterhand också solen och med det även ljuset. Horisonten började färgas i röd- orange för att så småningom övergå i mörkare färger. Vi åkte hem, Erik stolt som en tupp och jag nöjd med vad kvällen skänkt..

Essensen av att stå på kusten

I år har skörden av päron, äpplen och plommon varit riklig. Så pass riklig att det är omöjligt att ta vara på allt som frukträden har gett. Det går dock inte till spillo då getingar, fjärilar och andra allehanda insekter passar på och tar vara på all den fallfrukt som ligger. Det är ständigt fest för inte minst getingarna, då den jästa frukten får dem att bli fullständigt berusade. Otroligt kul att se hur slöa och långsamma dem blir samt hur dem fullständigt tappar förmågan att flyga i någorlunda rak riktning, om dem ens lyckas lyfta. Dem blir också mindre aggressiva och därmed lätta att komma tätt inpå för lite makrofotografering, något jag passade på att göra i onsdags innan Erik skulle komma för ett aftonsbesök på kusten.

Mr Ro himself

Det var ett tag sen sist han var här och då fisket varit bra de sista veckorna var han inte svårövertalad. På typiskt manér var dock fisken inte på något nämnvärt hugg-humör, nu när man hade besök från den andra sidan av Öresund. Det gjorde så inget för är det något man lär sig när man är på fisketur med Erik så är det att slappna av. Jag skulle dessutom vilja påstå att han förkroppsligar bilden av avslappning i synnerhet när man ser honom stå där i vattnet, lite bakåtlutad med en cigg i käften samt svingar lite lojt, lugnt och metodiskt ut dragen. Ingen stress där inte, gör absolut inget om fisken inte hugger. Det är inte därför man är ute, nä det är ron, stillheten och friden av att stå där i samvaro med naturen och vänner som är essensen, och därmed det som gör att man gång på gång söker sig till kusten. Ibland glömmer man det i ivern att få det där efterlängtade hugget, men då är det bra att Erik kommer för att göra mig påmind om att det inte finns någon anledning att stressa..absolut ingen anledning..

När en rugby boll i silver hugger

- Jag sa till dig, detta var vad jag sa till Henrik mitt under drillningen av en av de fetaste öringar jag någonsin drillat. Henrik och Magnus hade kvarten innan gett upp, packat ihop fiskegrejerna och kört till McDonalds för en burgare. Dem stod uppenbarligen i kö för att beställa när jag ringde, jag däremot stod på den stora platta stenen jag många gånger förr stått på. Där fick jag senast för 10 dagar sen en stöddig firre på cirka 4 kilo (som simmar än) och en på 3.6 som följde med hem. Så jag kunde inte låta bli att skämtsamt säga till dem, innan dem tog avfärd någon gång kring 20-tiden, att jag skulle ställa mig på just den stenen, få på en stor öring igen och skicka bild på den. För inte fan kan man ge sig av just precis när sommarfiskets prime-time börjar, eller?. Svaret blev inte helt oväntat, - Ha ha och ja ja, gör du det...Visst, vi hade startat fisket lite väl tidigt och det hade varit minst sagt trögt. Jag hade förvisso lyckats få 2 stycken mindre filurer, tappat en och haft lite småkontakter. Henrik däremot hade endast känt ett litet hugg och Magnus tappat en, så dem var av förståeliga skäl aningen molokna och jag skall väl erkänna att jag själv var mer än skeptisk. Temperaturen i vattnet låg kring 18 grader, sist jag var ute var det 12 så det var långt ifrån optimalt men så är ju ingenting hugget i sten i alla fall inte denna sommar.

Svampsort? Någon?

Så jag ställde mig, som utlovat, på den stora platta stenen samtidigt som solen sjönk bakom mig och de moln som syntes i sydlig riktning färgades alltmer i vacker magenta. I sydlig riktning flög också en OLR tobis i svart/koppar med hoppet att, med det avtagande ljuset lura ytterligare fisk till hugg. Några kast senare satt dagens tredje fisk fast, en vacker och grymt stridbar fisk, klart över måttet, som lite oförtjänt hamnade i skuggan av den fisk som bara några minuter senare skulle hugga. Det var den fisk eller rättare sagt en rugby boll till fisk som fick mig att ringa, mitt under drillningen, till Henrik. Japp, jag ringde för jag kunde inte låta bli helt enkelt. Inte för att säga - vad var det jag sa??, nej mest för att jag hamnade i nån form av extas när jag såg denna fisk hoppa första gången och ville dela med mig av glädjen. Det började bli aning mörkt och den högg långt ut men jag tyckte den såg stor ut och framför allt tjoooock, helt galet tjock. En fet sugga som tog stenhårt, hoppade och gjorde sen en tok rusning i min riktning, något som fick mig att veva för kung och fosterland för att inte tappa kontakten med den. När den väl insåg misstaget vände den och drog ut igen med en enorm kraft. Slirbromsen tjöt, något även jag gjorde för jag började tro att det kunde röra sig om en 5+ och därmed nytt personbästa.



Efter en del tjurande började den cirkla runt mig, några varv tror jag för jag minns egentligen inte då jag även stod med telefonen i andra handen. I det avtagande ljuset hade jag svårt att avgöra storleken på den, jag håvade därför fisken och såg strax därefter att den inte hade riktigt längden för att den skulle vara en 5+. Den låg nog kring 65-68 cm och vägde nog mellan 4-4.5 kilo, kanske lite mer. Nä, det blev inget personbästa men likväl en fantastisk fisk som simmar än och ser förhoppningsvis denna höst till att föra vidare sina gener. Det var en därför en fröjd att se denna vackra fisk försvinna ut i det mörka vattnet och vem vet, kanske ses vi igen..och Henrik, han grämer sig nog fortfarande för han stod där, på samma plats, precis innan dem bestämde sig att ge sig av. Men det blir hans tur nästa gång.. förhoppningsvis..

När tobisen hugger (och öringen oxå, tack o lov))

Jag körde österut i morse, siktet var inställt på en plats som brukar ge och har gett bra fiske under augusti och fram till fredningen. Augusti brukar också vara tiden då man ser skördetröskorna vara i full gång, så även tidigt idag. Det som för bara någon vecka sen var böljande, gyllenbruna sädesfält börjar nu gapa tomma. Dock står ännu majsfälten orörda, något dem kommer att göra ett tag till innan dem också blir skördemogna.
Väl framme började molnen ansamlas allt mer och det som tidigare varit en klarblå himmel antog vid ankomsten en mer mörkgrå och dramatisk karaktär.

Dagens första tobis

Jag kände direkt när jag gick in i vattnet att temperaturen dalat rejält, detta tack vare några kalla nätter och den nord/nordvästliga vind som blåste - 12 grader uppmätte jag det till. Det tog ett tag innan jag kände av något liv i vattnet och när det väl hände så var det inte en öring som högg. Nej, en tobis hade istället fattat tycke för min nya OLR Slim och huggit den klockrent över kroken. En tobis som uppenbarligen gillade tobis, vad den hade i tanken får jag aldrig veta men att den ansåg OLR:n, som just imiterar en tobis, som något spännande och värt att nafsa på rådde det inga tvivel om. Nu är det inte första gången det händer men jag blir likväl förvånad varje gång. Det blev till och med ytterligare en tobis innan jag såg något liv av den fisk jag med många andra nästintill dyrkar, det var en följare som lämnade en rejäl och retsam virvel efter sig. Ja ja, det kändes åtminstone skönt att en öring visade sin närvaro även om det råkade vara en filur som endast verkade lite nyfiken.


Mer än nyfiken var dock den fisk som några kast senare bestämt tog OLR:n, vilket kändes ännu skönare så klart. En stund och några hopp senare krokade jag av en vacker tecknad öring strax över måttet. Jag hann med ytterligare en blank krabat innan en nordlig, hård och förbannat kall vind började göra sig gällande. De mörkgråa molnen började nu också fälla sitt regn över kusten och mig, något som fick mig att minnas fleecetröjan jag glömt i bilen. Aargh, vad jag retade mig. Jag började självklart frysa ganska så omgående och som bekant är en frusen fiskare en dålig sådan så det var till att bryta upp och bege mig mot bilen.

Dagens sista tobis

Det var strax innan lunchtid och barnen skulle hämtas på dagis respektive skola kl 15 så jag började köra hemåt, dock med tanken att stanna till en kort stund vid några rev på vägen hem.
Lustigt nog blev det lite av en deja vu när jag kom fram för nog fan lyckades en tobis till bli hängande på kroken. Det blev nästan som en match fiske arterna emellan, en match om OLR wobblern. Självklart ville inte öringarna förlora matchen så innan jag blåste slutsignalen högg givetvis en öring, dock modellen mindre,
och förde därmed matchen till ett oavgjort resultat. Jag kunde inte låta bli att skratta på vägen hem, 3 tobisar och 3 öringar...men hellre det än 0-0..

En kväll som heter duga

Sommarens gäster i trädgården

Hösten närmar sig, aningen trist kan vissa tycka. Jag däremot längtar, för hösten för med sig både nya färger och smaker. Plommonen i trädgården är nu nästintill maskrosgula, päronen har snart fått den krispighet och sötma jag älskar medan äpplena har i den solrika sommaren fått en intensiv röd färg. Det är snart skördedags för trädgårdens frukter och därför känns det att hösten snart är kommen. Det är också snart slut med sången från koltrastparet som under sommaren häckat i klätterhortensian. Fyra koltrastungar blev det, snart är dem dock utflugna och boet kommer, när löven faller från hortensian, att gapa tomt.

Inför hösten börjar också de havsöringar som tänkt sig föra vidare sina gener att ändra färg och det var just sådana öringar som igår hade behaget att hugga. Henrik och jag hade tänkt ta en tur på torsdagsaftonen, dock var vi tveksamma huruvida det var fiskbart efter dagens hårda västanvind. Jag tog mig ut dock, något jag definitivt inte skulle ångra. Den tänkta fiskeplatsen var precis så som jag ville ha det, bra rörelse och aning grumset intill land för att sen bli klarare en halv kastlängd ut. Det borde ge fisk var tanken, och det gav också fisk men inte trodde jag på att de första två fiskarna som högg skulle vara stöddiga bitar på 3.5 till 4 kilo. Den första högg stenhårt, gjorde ett rejält luftsprång och tjurade sedan länge innan jag kunde börja få in fisken. Det var en vacker skapelse på närmre fyra kilo och som börjat anta höstens lekfärg. Kroken satt perfekt i nedre mungipan och kunde därför snabbt och enkelt krokas av, dock efter att först ha tagit en snabb bild på den. Det var onekligen en härlig start och jag kunde självfallet inte låta bli att tänka på Henrik som valt att stanna hemma. Den andra fisken tog timmen senare och efter platsbyte. Den högg 2 gånger, första hugget missade jag pga jag blev distraherad av en stor flock kanadagäss som på låg höjd flög förbi. Hugget var så hårt och koncist att spöet nästan formligen rycktes ur handen på mig.

Jag hann dock bara gräma mig i någon sekund för strax därefter högg den igen, efter ett nytt och långt vevstopp. Jag kände verkligen hur den sög i sig hela OLR wobblern, något som fick mig att sätta mothugget lika bestämt som hugget hade varit. Precis som första fisken böjde klingan sig ända ner till korken varpå det följdes av några tunga knyckar. Denna fisk var också av den högre kalibern, något som bekräftades av ett galant luftsprång. Helt galet, två stora fiskar efter varandra är man inte direkt bortskämd med så jag njöt till fullo av stunden. Efter en ursinnig rusning fick den också för sig att tjura bakom en stor sten innan jag till slut fick kontroll över den. Fisken följde sedan ganska odramatiskt in till mig, varpå jag såg kroken sitta djupt inne vilket hade medfört att fisken blödde ymnigt. Jag fick därför tyvärr avliva den och passade därefter på att ta en paus, något som blev längre än beräknat då jag tog mig tid till att betrakta de olika molnformationer i horisonten och den alltmer synliga halvmånen. Solen hade sedan länge försvunnit bakom mig, det blev allt mörkare och därmed också kyligare i luften. Jag stannade kvar en halvtimme till och lyckades få två mindre filurer innan det blev dags att ta den 3.6 kg tunga öringen i stjärtfenan och bege mig mot bilen. Vilken kväll det blev, jag åkte ut med en stor portion skepticism men åkte hem med en enorm tillfredsställelse..härligt.

Olympiska spelen i Österlen

Så var semestern över för den här sommaren och vad bättre avslut än en dag på kusten. Jag hade chorizo och bratwurst, Henrik brödet och Anders själva grillen så det skulle med andra ord inte bara fiskas, en del trevlig samvaro var oxå inlagd i söndagsschemat. Vi träffades på Henriks hemmaplan, han med sin ännu ej invigda båt medan jag och Anders hade med kajakerna.

Henrik prövar fiskelyckan vid regnbågens ände

Bland nyfikna blickar paddlade vi ut i ett vatten som krusades hårt av den stundtals hårda frånlandsvinden, något som togs till vara av en ganska så ung grabb i en optimistjolle som stundtals var uppe i en jädrans fart. Riktigt uppe i samma fart var jag inte i min kajak, även om jag hade önskat det, men det dröjde heller inte länge förrän vi nådde de tilltänkta fiskeplatserna. En bit ut såg man en trollande båt, något som Henrik också gav sig i kast med i sin oceangångare. Det var tydligen ganska givande, trolla vill säga, för både Henrik och snubben i den andra trollande båten fick fisk. Jag däremot flyttade mig gång på gång i mitt försök att hitta fisken dock utan resultat, ja förutom den lilla horngäddan som hade haft behaget att hugga men det gäller ju liksom inte. Nä, jag fick istället nöjet av att se Anders drilla en skaplig fisk innan vi tyckte det var dags för pausvilan och lite käk.

Chorizos och bratwurstar lades på grillen alltmedan vi snackade loss om det ena och det andra, mycket fiskesnack inkluderad så klart. En siesta, efter alla korvar vi fick i oss, hade känts fint men nu var vi inte i Spanien utan i Österlen och dansken samt svensken var allt annat än sugna på en siesta. Vi var inte heller i Rio de Janeiro men vi hade ändå vårt egna lilla olympiska spel i Österlen, outsagd men ändå närvarande. Den där tävlingsandan oss emellan finns väl alltid där när vi är ute på fiskefänge och så även i söndags.

Vi fiskade idogt av fiskeplatserna, Henrik trollade till och med, i sin iver att fånga havets silverskatt, förbi änden på den regnbåge som under en kort stund kom fram - dock utan resultat. Det blev till slut två småttingar för mig innan det blev dags att än en gång få se Anders, med ett stort leende på läpparna, få spöböj långt ned under kajaken. Japp, det blev dansken till slut som hamnade överst på prispallen medan svensken och spanjoren fick dela på silvermedaljen men det unnade vi honom gott, han har ju inte varit förunnad många fiskedagar i år. Det blev ytterligare en del snack innan vi till slut skakade hand och tackade för en god match. Jag tackade även semestern farväl på bästa tänkbara sätt..på kusten så klart..var annars...