Jakten på gäddan II

Än en gång prövar vi lyckan efter gädda, denna gång Anders och jag i våra kajaker. Det blåser nordväst, något som skall vara lyckans vind i dessa vatten. Över oss flyger gång på gång skvadroner av gäss. Sothöns flyr undan när kajaken närmar sig. Det är ett härligt fågelliv i dessa vatten. Det är det alltid. Och tomt på människor, förutom en avlägsen båt och en som står utvadad. Härligt. Kasten blir många allt eftersom tiden går.  Olika gäddvobblers prövas men, förutom ett försiktigt hugg, verkar gäddan lysa med sin frånvaro.

Anders försvinner ur mitt synfält under långa perioder. Område efter område fiskas av. Under en fikapaus ringer Anders. Han har haft några hugg längre in i viken samt en stor öring som följare. Jag paddlar ditåt i hopp om bättre lycka, dock förgäves. Tiden rinner iväg. Solen börjar söka sig mot horisontens öppna armar och vi mot land. Den långa promenaden över ängen värmer upp den småfrusna kroppen och det är ju alltid något.
Solnedgången blir sedermera magnifik. Den färgar viken i regnbågens varma nyanser innan horisonten slutligen slukar den. Vackert och lite grann som plåster på såren. "Och nu en kall öl när man kommer hem", säger Anders. Jo, det hade suttit fint...om man bara haft en...

På jakt efter gäddan

Nu när det råder fredning längs den skånska kusten får man man försöka dämpa fiskeivern med att rikta in sig på andra arter, såsom gäddan. Igår var en sådan dag. Henrik, Anders och jag tog med oss en samling gäddvobblers samt grillen till Sövdesjön. Strax innan lunchtid var vi framme och kunde konstatera att vi inte skulle vara ensamma på sjön. På land mötte vi Per-Olof från Sportfiskeboden i Ystad som kört ett tidigt morgonpass tillsammans med ett gäng andra gäddfreakar. Fisket hade varit trögt och nu gav dem upp.

Gott om tofsvipor längs sjön

Med sjöns djupkarta i mobilen puttrade vi iväg med den lilla elmotorn. Solen stod så högt den kan stå en oktoberdag och bidrog till att ytterligare höja humöret. Över sjön flög formationer av vitkindade gäss och nära land svärmade lekfullt en flock tofsvipor. Fisket visade sig mycket riktigt vara trögt, och efter ett par timmars fiske var resultatet endast en abborre. Energidepåerna började så småningom att sina så grillen åkte fram tillsammans med några välsmakande korvar.

Över lövskogen flög en vakande röd glada, som stundtals tycktes roa sig med att jaga undan några korpar. Med en sådan inramning kunde man inte göra annat än njuta, inte minst när det stunden senare dök upp en majestätiskt svävande havsörn över trädkronorna.  Fisket då? jo då, vi jagade gäddan längs både djup- och vasskanter. Anders till och med gick över to the dark side och plockade fram flugspöet, dock utan resultat. Solen började så småningom att sakteligen försvinna bakom lövskogen och i den efterföljande skuggan sjönk temperaturen snabbt. Oktober gjorde sig påmind och vi om hemfärd. En härlig dag till sjöss var till ända, låt det bli fler sådana..

Bland stora tobisstim

Det är exakt 1 månad sen jag var ute så det kliade verkligen i fingrarna när Anders och jag körde över till Österlen för lite fiskafänge. Jag trodde egentligen inte på det men Anders gjorde och jag, som är lättövertalad, kunde inte annat än följa med. Vi hamnade på Henriks hemmabana och med 15 grader i vattnet steg tron en aning. Tobis var det gott om i vattnet, både stora och små, och då var ju självklart hoppet att tobisjägare skulle vara dem hack i häl. Min OLR Tobis kämpade tappert på och den lyckades också till slut fånga fisk -  en nyfiken tobis som blev perfekt hängandes i överläppen!!.
Pausen blev lång med en Carlsberg Black Gold inkluderad. Den magnifika sommarvärmen vi haft sedan maj blev lite av samtalsämne och huruvida det så omtalade klimatförändringen var inblandat. Kanske, eller kanske inte. Dock har säkert många bäckar och små åar tagit stryk av den långvariga torkan och med det även mindre fiskstammar. Detta medan man gått och njutit av många soliga dagar. Sådan är naturen, underbar för vissa men samtidigt obarmhärtig för andra.

Igår sken inte solen över oss och det gjorde inte fiskelyckan heller. Jag såg förvisso fisk hoppa ganska så snart efter vi anlänt till ny plats och så strax därefter hade jag en virvel efter draget. Det fanns öring på plats. Eller? Tiden gick och då inget hände började jag tro att allt kanske bara varit en illusion. Då såg jag en andra fisk hoppa, tittade på Anders och jo, han hade sett den också. Det fanns fisk på plats. Det var ingen illusion. Att få dem att hugga blev dock mer en önsketanke än en realitet. Tiden rann så småningom ut och rätt var det var var vi på väg hem igen. Trötta och slagna men ack så nöjda..

Morgonstund har guld i mund

Det lönar sig att gå upp tidigt, speciellt när en otroligt vacker och guldskimrande öring hugger. Det var förvisso den enda fisk som högg i en annars väldigt stilla morgon, men vilken fisk. Redan vid 05-tiden var jag på plats. På plats var även mängder med skränande fiskmåsar och några skarvar som unisont flög iväg när jag gick in i vattnet. Det var stilla som sagt, så pass att fokus förflyttades från fisket till alla de tankar som for igenom huvudet. Det var ren meditation och balsam för själen. 

Efter någon timme, jag tappade lite greppet om tiden, körde jag vidare till ny plats. På stigen ned till vattnet hoppade små paddor undan för glatta livet. Väl i vattnet började en nordvästlig bris smeka vattenytan. Jag var naturligtvis fortfarande alldeles ensam, med hela kustbandet för mig självt. 

En bit längre ut hoppade en öring ut ur vattnet och landade med ett härligt plask. Det fick mig att fokusera på det jag egentligen var ute på - fisket. Hugget kom ganska nära mig. Den började välta runt i vattnet innan den for iväg på en härligt lång rusning. Jag såg att fisken bar på en fantastiskt vacker, guldfärgad kostym. Det var en stilig pjäs med andra ord. Efter några små korta men ursinniga ruscher gav den upp och jag kunde ta några foton innan den försvann in i djupet.

Det blev återigen stilla, åtminstone fram tills det började kurra i magen. Det var dags för hemfärd, en kopp väldoftande kaffe och några frallor och ja, jag får väl tillägga att morgonstund verkligen har guld i mund..

Sommaröringar

Radion spelade Sultans of swing. En rock klassiker som fick mig rejält taggad. Klassiska var också de fiskevatten jag var på väg till, manad av de senaste dagarnas fina fångster längs sydkusten. Månne det icke bli fisk idag? Vattentemperaturen var kanske högre än önskvärt men vad gjorde det när jag ganska tidigt fick se en öring hoppa. Det var dock inte förrän solen sjunkit bakom krönet och Mark Knopflers gitarrspel börjat klinga av som hugget kom - som jag missade. Arghh, vad det grämde mig men jag var åtminstone på rätt plats. Vinden började efterhand att lägga sig allt mer och horisonten började anta lila/rosa nyanser.

Jag la ett kast längs med tångbältet, vevade in en gång varpå det sa pang. Ett ursinnigt och typiskt sommarhugg från en öring på dryga 55 centimeter som strax därefter fick gå tillbaka. Däremot fick den andra, som jag fick halvtimmen senare, ångra sitt glupska beteende och följa med hem. En firre på 2850 gram och 62 centimeter som svalt rejält en OLR Slim i tobisfärgen. En härlig fight bjöd den på dessutom, precis så som en sommarfisk skall göra. 

Jag började gå tillbaka mot bilen, fortfarande nynnandes på Sultans of Swing. Jag hade kunnat fortsätta fisket men jag var nöjd, mer än nöjd. Jag packade samman och satte mig ned på en sten vid vattnet. Längre ut, längs med tångbältet bjöd en fisk på ett galant luftsprång. Som en avslutande show, härligt..

Äntligen ute igen

Jag gick längs med stigen där jag gått så många gånger förr. En deja vu kändes det som. Många var de minnen, som passerade förbi, om fina blanka fiskar jag fått på denna plats genom åren. Flertalet 4+ blänkare som för alltid etsat sig fast i minnet.  Härliga, minnesvärda fighter. Nu var det dock en ny dag efter ett långt uppehåll. Ja, väntan har varit lång men det har ju också varit rena medelhavsvärmen under en lång period. Idag blåste det dock en hård nordväst och lufttemperaturen var nere på 14 grader. Den kombon betydde en förväntad sänkning av vattentemperaturen på sina ställen. Väl på plats mättes temperaturen till 10 grader, något som var lägre än förväntad men det fick mig åtminstone att tro på det.

Med vinden i ryggen blev kasten olympiskt långa, så pass att jag blev varse om att det var dags att lägga på ny lina. Tankarna for iväg huruvida drillningen hade gått ifall en stor öring huggit längst ut i kastet, och med så lite lina kvar på rullen. Nu behövde jag inte oroa mig för det då ingenting hände under de två sena kvällstimmar jag var ute. Nä, det sa aldrig pang idag men om nu vädret tillåter så kanske det gör det nästa gång. Åtminstone hoppas jag att det inte dröjer allt för länge innan jag är ute igen..

Från njutning till ilska..till njutning igen.

Jag satte mig ner en stund och andades in havsbrisen. Östersjön skimrade vackert i eftermiddagssolen och högt uppe i skyn antog molnen fjäderliknande formationer. Våren visade återigen sin allra bästa sida. Det skulle njutas av några timmars fiske och förhoppningsvis ville fisken vara med i leken. Det dröjde dock en stund innan första fisken högg, men å andra sidan var det en otroligt vacker öring på cirka 60 cm. En fisk som i solen skimrade vackert och som efter ett snabbt mobilfoto fick vända tillbaka till havets djup.

Skimrande silver

Jo då, jag njöt eller åtminstone gjorde jag det fram tills det dök upp en liten båt med två äldre herrar. Dem gjorde det mitt under drillningen av dagens andra fisk, och var något som tog bort en hel del av drillningens behållningen då de började lägga ut två stycken garn strax väster om mig. Plötsligt hade min tilltänkta fiskväg blivit blockerad av nästan 400 meter garn. Trist, men jag tänkte inte det påverka mitt glada humör så jag vände istället blicken österut och började fiska av mot den riktningen. Eller, jag trodde jag skulle göra. En halvtimme senare dök det nämligen upp en andra båt med en ännu äldre herre som fullständigt hänsynslöst började lägga ut sitt garn mitt framför näsan på mig!! Att jag påpekade detta för honom brydde han sig inte ett dugg om. Måttet var nu rågat och då han dessutom la ut ett garn som säkert var 300 meter långt (och därmed olovligt) anmälde jag förfarandet för Kustbevakningen. Huruvida dem kom kan jag inte svara på och jag stannade heller inte kvar för att ta reda på det. Nä, ilsken som uppretad geting körde jag därifrån till mina hemmavatten för att där varva ner och avsluta dagen på bästa tänkbara sätt. Med en solnedgång värd all guld i världen och som efter allt som hade hänt var behövlig..väldigt behövlig.