Tröga januari

Det var kylslaget längs kusten men samtidigt uppfriskande. Solens strålar lyckades emellanåt bryta sig igenom de tunga och mörkgråa molnen. Som ett lyckopiller.  Ja, det må vara kallt, i både luft och vatten, men för den saken skull höll jag mig inte hemma. Tvärtom. Jag söker alltid kusten när tillfället ges. Som i lördags med Henrik och som idag. Att fisken sedan inte ville infinna sig, varken i lördags eller idag, är en annan sak. En petitess.

Jag försökte förvisso hitta de blanka rackarna, det vill jag alltid. Dem ville dock annat, som så många gånger förr i januari. Tröga och mörka januari. Men det börjar ljusna, sakta men säkert blir dagarna längre och längre. Det innebär mer tid vid kusten. Mer tid för fiske. Jag längtar..

Ute i busvädret

Östersjön och sydkusten visade inte upp sin bästa sida igår, åtminstone inte för dem som tillhör kategorin som är ute efter en lördagspromenad längs vattnet i lugnt och stilla väder. Jag däremot älskar att vara ute i busväder, så när Anders ringde och frågade om en sväng längs kusten var jag inte svårövertalad. Vi visste dock att det skulle bli svårt att hitta fiskbart vatten och mycket riktigt såg man från kustvägen att reven täcktes av mörkt vatten. Vi bestämde oss att köra vidare till ett rev som tål rejält med stryk och det visade sig vara ett rätt val, sett ur ett fiskbart perspektiv.

Väl ute på revet var det nämligen glimrande förhållande med lätt färgat vatten. Vinden fick bra fart på vattenmassorna vilket fick vågorna att brytas kontinuerligt över revet. Vågor som utan pardon slog in i en och fick en att känna sig levande i allra högsta grad. Vi fiskade idogt av både det västra och östra sidan av revet men, förutom ett missat hugg hos Anders, verkade revet vara tomt på fisk. Efter en behövlig kaffepaus stod vi så återigen i det turbulenta revet. Vi trodde nämligen på det men det är januari och det är oftast långt mellan huggen. Så vi gick bom, som sagt inget ovanligt under denna årstid, men vi hade en minst sagt uppfriskande eftermiddag i busvädret. Japp, för att sitta hemma på soffan är definitivt inget alternativ, åtminstone inte för mig och speciellt när man får ha kusten för sig självt. Då är saken klar, alldeles klar..

När det stinker stor fisk

Om det luktade stor fisk igår så stank det bamsefiskar idag. På långa vägar. Det var helt enkelt otroligt fin färg på vattnet samtidigt som det var bra rörelse. Men återigen verkade fisken gäcka en. Det var helt enkelt otroligt att ingen fisk verkade bry sig om vad jag ansåg var fina förhållanden. Det var dessutom nästan 5 grader i vattnet så det var inte för kallt heller - tyckte jag åtminstone.  Den sydvästliga vinden ökade successivt under dagen dessutom, vilket ytterligare ökade ens förväntningar

Jag vägrade gå lottlös hem i alla fall så jag var väldigt aktiv i mitt sökande. Den ena platsen efter den andra uppsöktes och fiskades av grundligt. Det kastades i alla riktningar och jag provade både Bombarda samt genomlöpare men till ingen nytta. Jag hade börjat ge upp när jag väl anlände till femte och för dagen sista platsen. Precis som på de andra platserna såg det extremt hett ut så jag tog mig i kragen och traskade ned till revet.

Det började lika trögt som tidigare under dagen men så äntligen och efter en hel dags slitande fick jag det efterlängtade kontakten med fisk. Nä, det var inga bamseöringar såsom jag hade fantiserat om under hela dagen men väl två mindre blanka filurer som åtminstone höjde humöret. Dem hoppade glatt och knyckte med huvudena precis så ettrigt som blanka krabater brukar göra. Bamseöringarna? Ja, jag väntade ända in i det sista på det där hugget och det djupa gunget. Jag trodde starkt på det idag, precis som många gånger förr men jag får väl ta dem en annan dag ;-)...

Huggen som uteblev

Frosten täckte gräsmattan när jag backade ut bilen ur carporten. Solen var dock framme även idag så det var bara en tidsfråga innan solstrålarna tog hand om det vita täcket. Jag var ute ett par timmar tidigare än igår, jag ville liksom ta vara på ännu en härlig dag i solen. Nu gällde det bara att hitta vatten med huggvillig fisk, något som skulle visa sig vara svårt - idag också. På första platsen var det alldeles för grumset så jag körde ännu längre österut, till omkring samma område som igår. Här hade vattnet en kulör som borde ha lockat fram en och annan öring men icke. Jag började skylla på den uteblivna västliga brisen som enligt prognosen skulle ha infunnit sig. På tredje platsen var det samma historia vilket gjorde mig aningen rådlös. Då ringde Anders och berättade att han funnit vatten som borde släppa ifrån sig mängder med öringar, stora krabater inkluderade. Sagt och gjort, jag tryckte gasen i botten och fann mig på platsen på rekordkort tid. 

Det såg mycket riktigt otroligt hett ut. Det var den där wow-karaktären på vattnet som dessutom kombinerades med en härlig västlig/sydvästlig vind. Anders hade förvisso ännu inte fångat något, vilket var aningen förbryllande, men fisken måste förr eller senare infinna sig. Det var liksom som hugget i sten. Det såg så förbannat bra ut att jag i princip förväntade mig hugg på varje kast jag företog mig. Men ack, vad man misstar sig ibland för tiden gick och de förväntade huggen uteblev. Yep, ännu en gång fick man se sig besegrad av fisken, a.k.a salmo trutta. Det blev alltså inga blanka krabater idag, i förhållande som borde gett fisk. Eller så befann vi oss på fel plats, igen. Ja, jag vet inte - igen. Märkligt...

Tapas på kusten

Vi åkte ut någon gång efter lunchtid, Anders och jag. Anders hade fått rapport om att det äntligen fanns fiskbart vatten på vissa ställen, detta efter flera dagars kaffesump-liknande vattenförhållanden. Vi hittade mycket riktigt fiskbara vatten, mer än så dessutom när vi väl ställde oss på revet. Solen lyste från en klarblå himmel vilket gjorde att det kändes mer som tidig vårdag än en dag i början av januari. Det var så pass skönt i den värmande solen att jag inte saknade de i hemmet kvarglömda handskarna och jackan. När Anders dessutom tagit med sig en mängd olika tapas till förtäring kunde man inte göra annat än att njuta. Det är inte var dag man blir bjuden på tapas på kusten tidigt i januari. Tack för det Anders! Fisket då? På den fronten var det rätt så händelsefattigt. Jag fick en mindre fisk mot slutet och Anders hade någon följare men vad gjorde det på en annars alldeles förträfflig dag.

Väl godkänd premiär

Årets premiär påminde en hel del om förra årets - kulingvindar som spolierade fisket på sydkusten! och precis som premiären förra året styrde jag därmed kosan mot ostkusten. Jag var tidig dessutom, förbannat tidig. Jag stod i vattnet långt innan solen ens gått upp, på stenrevet intill Henriks smultronställe. Det var alltså fortfarande mörkt när jag tog mina första kast. Alldeles fullständigt galet egentligen, men som öringsfiskare är man allt lite galen.

Det var hur som helst en utomordentlig skön känsla att, efter den långa fredningen, återigen stå utvadad. Jag hittade också fisk efter sisådär 1 timme eller rättare sagt, fisken hittade mig. Jag stod nämligen kvar på samma stenrev där jag påbörjat fisket och iakttog det annalkande ljuset när det plötsligt dök upp ett gäng glada fiskar som gärna ville ha lite frukost. Under den efterkommande halvtimmen fick jag 4 öringar (mest besor) och tappade 2, varav den ena var stålblank och kring de 60 centimeterna. Men lika plötsligt som fisken dök upp, lika plötsligt blev det stendött. Under tiden hade ett gäng flugfiskare dykt upp och det blev efter ett tag lite väl trångt för att jag skulle trivas. Jag drog vidare, dock först efter att ha intagit en behövlig kopp kaffe -  något som behövdes i den alltmer tilltagande nordvästvinden.

Ja kaffe, det blev mycket av den varan under de efterföljande timmarna. Jag lyckades förvisso lura en liten blank rackare till, men i övrigt var det inte mycket till liv under vattenytan så jag fick trösta mig genom att sörpla i mig kaffe. Solen började dock någon gång kring 14 tiden att stundtals titta fram, något som fick mig att istället börja tänka på sydkusten och en eventuell solnedgång. Jag var dessutom ganska mör i kroppen och att bevittna solen gå ned i sydväst visste jag skulle ge mig massor med energi. Jag tänkte inte på det särskilt länge. Nä, jag körde söderut till vindpinade sydkusten. Där jag egentligen känner mig hemma. Som tur är höll också den önskade prognosen om en solnedgång. Som den optimala avslutningen på premiären. Härligt..

God jul och Gott nytt år

Så har snart ytterligare ett år gått. Ett år där jag, av olika skäl, inte varit ute fullt lika många gånger som tidigare år. Det hoppas jag bli ändring på under 2019 för fiska efter silver tänker jag fortsätta med (vad annars?), och förhoppningsvis mycket. Året som gått är i alla fall fylld med goda fiskeminnen, både ensam och med vänner samt med en hel del fångade fina blänkare.
Jag hoppas 2019 för med sig många minnesvärda stunder vid kusten för mig, mina vänner och för Er alla som i ur och skur står utvadade och hoppas på havets silver.

God jul och gott nytt år!!