Thursday, 27 July 2017

I aftonens varma färger

När vi kom fram till den andra fiskeplatsen hade solen börjat få bråttom om att försvinna bakom horisonten. Den första platsen hade inte gett någon fisk. Anders hade förvisso sett en förmodad steelhead hoppa men mycket mer än det hände inte. Vi stod därför på en ny plats, en plats med förrädiskt glatta stenar i vattnet men med vackert gyllengula vetefält på land. Vi stod och fiskade av platsen men då inget hände i fiskeväg förflyttades vårt fokus, eller åtminstone mitt, allt mer till de fantastiska färger som vackert fyllde himlavalvet. Stilla och stolt försvann solen bakom oss, lämnandes regnbågens varma färger efter sig. Vackert att bevittna, fridfullt att få känna. På några få ögonblick började landskapet att mörkna och då det såg även mörkt ut i fiskeväg bestämde vi oss för att köra vidare. Jag till ny fiskeplats att avsluta aftonen på, Anders hem och den stundande sängen. I det tilltagande mörkret kastade jag vidare tills jag också kände en alltför välbekant längtan till sängen. Det blev ingen fisk, återigen..men vad gjorde det efter en sådan magnifik solnedgång, ingenting...absolut ingenting..

Friday, 14 July 2017

En härlig morgon

Jag vaknade tidigt igår morse. Vanligtvis hade jag bara somnat om men så fylldes mina tankar av de rapporter jag fått om det rejäla fiskeaktivitet som rått under de senaste morgnarna. Jag kunde med andra ord inte somna om så rätt var det var så jag gick jag längs med den färgmättade strandängen strax innan klockan slagit 07:00. Fågelsången fyllde luften och blandades med den friska havsdoften. Väl framme vid vattnet var i princip vartenda sten som stack upp ur vattnet upptagen av en eller flera skarvar. Flera av dem hade nyligen intagit sin frukost, då de stod med utsträckta vingar för att torka dem i den svaga morgonsolen och den svala sydvästbrisen. Det var en härlig morgon, riktigt härlig!! Jag gick ner för slänten vilket fick skarvarna att unisont flyga iväg, inte utan att vissa, med sina blöta vingar, hade en del svårigheter. Jag var alldeles ensam och det förblev så under de 2.5 timmar jag var ute. Jag hade inte heller sällskap av fisk på de 3 rev jag besökte - jag varken kände eller ens såg skuggan av en fisk, vilket kändes aningen typiskt med tanke på de rapporter jag fått. Så tiden gick tills jag, någon gång kring 09:30 tiden, inte längre kunde hålla tillbaks kaffesuget. Jag körde därför hem,  hem till nybryggt kaffe och av frugan nybakade, varma scones och det, det är också oslagbart härligt..

Sunday, 9 July 2017

Fyrverkeri av råstyrka

Sädesfälten böljar fram och tillbaka på Söderslätt. Längs med vägen är det proppfullt med vallmo, rallarosor, prästkragar och en mängd andra växter vars namn jag inte känner till. Det är verkligen blomstertid längs med vägrenen, för att inte säga en explosion av färger som vackert inramar de skånska vägarna. En explosion av råstyrka är också vad jag upplevde igår. Det började med tredje kast. Fisken var inte särskilt stor men jävlar vad ursinnig den blev direkt efter mothugget. Det var galna hopp och explosiva rusningar för hela slanten. Vilken fighter jag hade krokat! Jag som precis hade gått ut i det stilla vattnet och i det för övrigt lugna, rofyllda aftonen förväntade mig inte denna abrupta detonation av råstyrka. Det var en oerhörd tapper kämpe som dock till slut fick ge sig, men wow vilken fighter!!

Jag stod en stund och funderade om jag skulle köra hem efter den fighten.Jag kände mig nämligen mer än nöjd. Jag valde dock att stanna och fortsätta njuta av vad aftonen hade att erbjuda. Njöt verkade också några strandskator göra. De stod på en stor sten och sög in de solstrålar som stundtals bröt igenom molntäcket.
Strandskator njuter av aftonssolen
När solen väl försvunnit bakom trädkulissen flög strandskatorna iväg och jag blev ensam stående i mina egna tankar - tills det var dags för nästa fyrverkeri. Fisken var kalibern större, hoppade först och tog därefter en vansinnig och ilsken lång rusning uppe vid ytan. Klingan stod i värsta båge samtidigt som öringen plogade igenom vattenytan och jag, jag stod nog med värsta leendet på läpparna. I de solstrålar som bröt igenom lövverket såg jag även att fisken skimrade en aning i guld. Det var en fisk som redan antagit sin höstliga kostym, en kostym som dessutom satt rejält tight för fasiken var fisken var fet. Men en enorm tillfredsställelse kunde jag en stund senare avkroka en oerhörd vacker färgad öring på 3.5 - 4 kg. Efter det fyrverkeri som öringen bjudit på lade sig lugnet återigen över kustbandet. Nu var jag verkligen mer än nöjd. Jag menar, vad mer kunde jag begära efter aftonens skådespel? Ingenting, absolut ingenting. Jag tittade ut en sista gång över det stilla vattnet, tog några djupa andetag och tackade för denna gång..

Friday, 30 June 2017

Feta sommaröringar

Regnet vräker ned över Söderslätt
Det är ungefär vad jag drömt om under de veckor jag varit och hälsat på familjen i Spanien, feta sommaröringar vill säga. Lite av skulden lägger jag på Skånes oerhört giftiga kustmink, alias Merdan Ilinov. Han har under tiden man varit frånvarande lyckats få upp några fina fiskar, något som fått en att vara en aning grön av avund. För att lindra det hela har man ju då fått tröstäta, allt från Iberico skinka till fisk och skaldjur av alla de slag. Inte dumt alls egentligen, men allt har ju ett pris och i det här fallet var priset 4 kilo - ja, jag avser naturligtvis det antal kilo jag lyckades med att gå upp.

Så med 4 kilo i tankarna drog jag ut idag, för nog hade det smakat med en smällfet sommaröring på 4 kilo eller mer. Vädret var dessutom sådan jag helst vill ha på sommaren,  det vill säga en kallfront som drog mörka och regnfyllda moln över sydkusten. Det hade förvisso under de senaste dagarna blåst en hel del men jag lyckades hitta fiskbart vatten som dessutom, till min stora glädje, även höll fisk. Det var förvisso inga smällfeta 4 kilos fiskar men av de tre öringar jag lyckades kroka var en av dem riktigt smällfet och var väl mellan 55-60 cm lång. En fisk som efter ett rejält luftsprång gick segrande ur striden men som dessförinnan bjudit på några härliga rusningar. Tyvärr fick jag inte bild på fisken men härligt var det, och då menar jag att både få stå på sydkusten igen (trots att regnet stundtals vräkte ned) och att dessutom få rejäl spöböj. Det blev ingen smällfet 4 kilos sommaröring men som man brukar säga - skam den som ger sig..så, snart är jag därute igen..och då kanske, kanske...

Sunday, 11 June 2017

En kvällstur innan solkusten kallar

Jag gick länge igår och velade om jag skulle ut eller inte. Solen hade nämligen visat sin närvaro under hela dagen så det kändes inte särskilt hett. Nä, vid den här årstiden vill jag hellre ha en kallfront som drar in mörka, fuktmättade moln över kustbandet. Detta för att jag skall tro på det men nu var det som det var, och dessutom så kände jag för ett par timmars avkoppling på kusten efter en rätt så hektisk vecka på jobb. Jag drog ut med andra ord. Ut i den sena aftonssolen och den svalkande sydvästbrisen för att om möjligen locka en och annan öring till hugg. Det visade sig dock vara en alltför för svår uppgift, trots idogt kastande i nästan alla väderriktningar och tillika några platsbyten.
Det enda jag såg av fisk var några tobisar som hoppade för glatta livet. Om det var öring dem försökte undkomma får jag aldrig veta men att dem flydde från något var utom all tvivel. Det var i alla fall inte några jägare som var intresserade av det jag hade att erbjuda, tyvärr. Visst, lite smånafs hade jag känt under kvällens lopp men det var det typiska näbbgäddnafsandet som man helst vill undvika. Dem högg åtminstone inte och det om något var skönt.
Skön blev också kvällen, en kväll som dessutom fulländades när en orangefärgad fullmåne steg upp i sydöst ungefär samtidigt som solen försvann bakom mig och mörkret började tillta. Med mörkret dog också det fågelkvitter som hållit mig sällskap för att övertas av sporadiska ko-koo från en gök. Det blev dock allt sparsammare med lätet från göken och till slut gav den också upp och med det även jag. Nu byter jag sydkusten mot solkusten i Spanien..men bara tillfälligt...snart är jag där igen, på sydkusten vill säga..


Tuesday, 6 June 2017

Hoppande öringar i skymningen

Det var förvånansvärt tyst när jag steg ur bilen. Det var nämligen helt tomt på liv - inga fiskmåsar, änder eller svanar syntes till. Till och med skarven lyste med sin frånvaro. Inte för att jag hade väntat mig en välkomstparad nu när jag, efter ett långt uppehåll, äntligen befann mig igen på kusten, men lite fågelliv hade man väl ändå förväntat sig. Doften var där åtminstone, den omisskännliga fräna doften av rutten tång. Den kommer man liksom inte ifrån, så det blev det som välkomnade mig istället, det och tångflugorna såklart.
Det var i alla fall skönt att återigen stå i vattnet, även om det nu visade sig vara lika dött under som ovanför ytan. Inte ens horngäddan syntes till, så efter cirka 1 timmes nötande tyckte jag det var dags att byta plats.


Solen hade börjat sjunka i öst och skuggorna började bli allt längre när jag kom fram till andra revet. Där väntade mig det fågelliv jag saknat på första platsen. Det var bl.a fiskmåsar som stod längs strandkanten och nyfiket iakttog mig samtidigt som jag satte samman spöet. En bit ut simmade två gravänder med en stor kull ungar, medan det längre ut satt flera gräsänder på några stenar och njöt av dagens sista solstrålar. Jag gick ut med förhoppningen att det även fanns lite liv under ytan. Det var det, både i form av näbbgäddor och öringar. Nu blev det så att det var endast näbbgäddorna som behagade att hugga, tyvärr. Öringarna retades däremot med att visa sin närvaro genom galanta hopp. Frustrerande, men fisken fanns ju där så jag nötte på till en bra bit efter solnedgången. Jag fick dock till slut ge mig, för även om fisken var där var det uppenbarligen omöjligt att få dem att hugga. Uppgiven gick jag så upp och lämnade den allt klarare månen bakom mig, den och den ensamma segelbåt som i horisonten seglade förbi. Kanske hinner jag komma ut igen innan vi åker iväg till Spanien nästa vecka. Jag hoppas det i alla fall..

Wednesday, 17 May 2017

Ett inferno av näbbgäddor

Blommande rapsfält täcker Söderslätt 
Våren är nu verkligen kommen, och då menar jag även den där riktiga värmen som har väntat på sig.
Det är en fullkomlig explosion av liv, doft och färger.
I trädgården blommar körsbärs- och plommonträden, snart följer äppel- respektive päronträdet. Det doftar nåt gudomligt från de blommande träden och från de intilliggande rapsfälten. Allehanda flygfä surrar runt i luften medan andra fullkomligt frossar i det överflöd av nektar som nu finns att finna precis vartsomhelst.

Frossar gör även jag, i både kropp och själ för våren är en härlig tid och jag försöker ta vara på den så mycket som möjligt.
Idag var det dags för en ny sväng längs kusten, denna gång med kajaken och jag kan väl meddetsamma säga att det var gott om fisk, dock inte av den önskade varianten. Det rörde sig självklart om de långsmala, silvergröna slangarna som i princip varje kast insisterade på att ta min lilla OLR Slim, vad annars. Några stycken är kul men när jag väl kom upp i 15-20 stycken tyckte jag det var dags för strandhugg. Det blev ett till väldigt långt strandhugg, det var inte så det hastade direkt om att paddla ut igen till det inferno av näbbgäddor.



Nä, jag njöt först av en rejäl portion Soldatens ärtsoppa för att sedan gå upp till strandängen och det intilliggande rapsfältet, mest för att se om jag kunde finna något för lite makrofotografering. Det blev till en del insekter som för övrigt fullkomligt drunknade av pollen, men även blommor och då jag också hade med mig zoomen, fick jag även bild på en ganska orädd hämpling som bjöd på härlig fågelsång.



Orädd och vackert sjungande hämpling
Efter sisådär 30-45 minuter återvände jag till kajaken och paddlade tillbaks till bilen. Jag kände helt enkelt inte för att fortsätta fisket, jag hade liksom redan fått min beskärda del av näbbgädda, fler ville jag inte ha. Nä, jag får nu hädanefter förlägga mitt fiskeri antingen tidig morgon eller kväll...och då jag känner mig väl blir det hellre kväll än morgon..sjusovare som man är..