Sunday, 15 January 2017

Slagen av fisken och influensan

Tidig morgon vy från hemmet
En fantastiskt vacker soluppgång, en tillika magnifik solnedgång och en begynnande influensa. Ungefär så skulle jag kunna sammanfatta häromdagen. Jag borde egentligen stannat hemma och kurerat men jag kunde inte låta bli helt enkelt, att stå vid kusten har en alltför stor dragningskraft. Väderprognosen var dessutom gynnsam, endast några plusgrader förvisso men vindmässigt var det klart godkänt.

Jag hittade också vatten som luktade havsöring ända upp till kustvägen. Det såg verkligen så hett ut att jag i princip förväntade mig hugg vid varje kast men icke, illusion har inget med realitet att göra och realiteten är att det är kallt. Kallt i luften och därmed kallt i vattnet och med det en minskad aktivitet. Fisken befinner sig väl mest nu på djupare vatten men man hoppas ju på en och annan raid in på grundare områden och hoppet  är som bekant det sista som överger en. Jag var dessutom verkligen aktiv i mitt sökande, trots sinande krafter och tilltagande hosta. "Därborta, vid den stenen! Där kommer det att hända något", var en återkommande tanke, som förblev just en tanke.


Nä, istället blev de majestätiskt flygande svanar som ibland, och på låg höjd, passerade förbi ett välkommet och klart uppiggande inslag i en annars händelsefattig dag. Ja, förutom då bevittnandet av vår stjärnas upp respektive nedgång. Fler sådana tack, dem ger onekligen välbehövlig energi under denna ack så kalla och mörka årstid. Förhoppningsvis ger den också energi för att kurera för nu är jag slagen, knockad och fallen som bara en man kan bli av en influensa..


Mörkret lägger sig över forten längs den skånska sydkusten





Sunday, 8 January 2017

Massor av f...... risk luft!

Henrik avnjuter sin cocktail
Så var årets första bomtur ett faktum.  Inget märkligt med det egentligen, det brukar ju vara svårt under denna årstid. Sen har de senaste dagars väderförhållanden med uppemot -10 grader, rekordhöga vattenstånd i Östersjön och tidvis hårda blåsande också satt sina spår. Mörkt och skitigt vatten var därför mer regel än undantag men vi lyckades dock, Henrik och jag, hitta några platser där färgkaraktären på vattnet var av den godkända varianten. Lyckligtvis var vi dessutom ganska tidigt ute så vi fick ganska ostört fiska av dessa platser, utan att få fisk förvisso men dock hyfsat ensamma. Ett tag såg det även ut som om det skulle klarna upp en aning men tyvärr blev det inte mer än till en kort och väldigt blygsam uppluckring av molntäcket.
Efterhand började allt fler spösvingande filurer att hitta till det området vi höll till. Det gjorde så inget. Vi började nämligen bli ganska så kalla om tårna och då ingenting hände i fiskeväg fick andra gärna ta över. Så strax efter lunch skiljdes vi åt, var och en körandes mot sina hemtrakter. Under bilturen tillbaka tinade tårna så sakteligen upp igen men dock till ingen nytta, då färgen på vattnet inte på något sätt ändrat sig till det bättre. Varken på den första, andra eller tredje platsen jag stannade till. Nä, det blev inget spöböj idag för oss men däremot en massa frisk luft i lungorna, eller åtminstone för min del. För Henrik blev det mer av en cocktail av frisk luft toppad med en och annan cigarett ;-).


Tuesday, 3 January 2017

Premiär i turbulenta vatten


Det var en gnistrande stjärnklar himmel när jag gick till sängs igår. Tyvärr var det allt annat än en klar himmel när jag gick upp i morse. Vinden hade dessutom tilltagit under natten och prognosen lovade dessutom regn men likväl gick jag gladeligen upp. Det var årets premiärtur på sydkusten för mig, något man längtat länge på så man var ju glad som ett litet barn trots det den illavarslande väderprognosen.
Årets första fisk
Så återigen stod man där och andades in den friska havsdoften. Jag saknade dock synen av de stora stenar man lärt känna genom åren. De var liksom som försvunna på grund av det extremt höga vattenstånd som rådde, något som fick mig en aning moloken. Ja, det var något jag bestämt ogillade men det var ju premiärtur som sagt och dessutom så såg den plats jag tänkt börja fiskedagen på riktigt hett ut från land. Men dock, hur än hett ut det såg ut från land och hur än het jag kände mig så kände förmodligen fisken inte det likadant. Jag bytte därför plats, dock utan det önskade resultatet och så ytterligare en gång, bara för att upptäcka på den tredje tänkta fiskeplatsen ett allt för upprört och därmed ofiskbart vatten. Nä, det var till att köra tillbaka till den plats där jag börjat dagen och där det fortfarande såg aningen hett ut. Satte mig dock först ner för en värmande kopp té och några energigivande mackor. Linus, som också var i farten längs kusten, ringde under fikapausen för att höra hur det gick. Han hade själv precis kommit ut och höll till ett par mil längre österut. Tanken hade också slagit mig att köra ditåt men fann inte riktigt orken för att köra den enormt tråkiga sträckan dit, i alla fall inte idag.
Vinden började efter den korta lunchen att tillta rejält, något som fick fiskmåsarna att fritt sväva en bit över vattnet. Det såg härligt ut och härligt blev det också för mig när jag väl gick ut igen på revet. Sjögången hade ökat rejält och brutna vågor rullade med kraft in över revet. Det fick mig att stundtals hoppa och även parera med ryggen för att undvika få vågorna rätt på bröstet och upp över ansiktet. Det är något jag fullkomligt älskar, det får en att känna sig högst levande plus att det är under sådana förhållanden jag många gånger haft ett fantastiskt fiske i den efterbildade turbulensen. Jag började tro på det och minsann så dröjde det inte särskilt länge förrän det efterlängtade hugget kom. En liten men härligt ilsken filur hoppade ut ur vågskvalpet och höjde genast kroppstemperaturen några grader. Det blev ytterligare en liten krabat innan det även där blev allt för grumligt och skitigt i vattnet. Det var dags att avsluta årets premiär, att det dessutom blev fisk var en rejäl bonus. Gött var det också att senare få höra ifrån Linus att han också scorat, en riktigt fin fisk dessutom. Härligt!!

Thursday, 15 December 2016

Årets sista tur

Det var becksvart när jag satte mig i bilen tidigt i morse för att hämta upp Mats och Johan. Stundtals lyckades dock en nästintill fullmåne finna en uppluckring i det förmodligen tjocka molntäcke och kunde då lite blygsamt lysa upp den mörka och tidiga morgonen en aning.
Vi körde västerut, över bron och i riktning mot den danska klintkusten. OLR wobblers och flugor skulle få smaka på dansk sälta och förhoppningsvis lura en och annan öring.
Det var aning kylslaget och grådisigt när vi stod på klinten och spanade ut över våra tilltänkta fiskevatten. På andra sidan sundet kunde man skönja Falsterbonäset medan den aningen ljusare horisonten i öst avslöjade att solen var på väg upp. Vi spred ut oss längs kusten och fiskade av hela sträckan ut mot den allra östligaste punkt i Danmark. Där började den tilltagande sydliga vinden att få fart på vattnet och det såg riktigt lovande ut, men tyvärr verkade inte fisken finnas på plats. Nä, förutom en liten silvrig rackare på sisådär 40 cm hände det så inte mycket mer under förmiddagen. Vad som istället började hända var en sakta och tilltagande kurrande känsla i magen, och som bekant är en hungrig fiskare en dålig sådan så vi vandrade den lååånga vägen tillbaka för att få i oss några välsmakande kokta korvar.

En upphittad fossil av en sjöborre (tror jag) gjorde oss dessutom sällskap vid bordet och den blev till ett av många olika samtalsämnen som kom på tal under lunchen. Det var förbannat trevligt och vi hade säkert kunna sitta där än om det inte varit för att vi egentligen var ute efter dansk silverdynamit. Det blev lyckligtvis lite av den varianten efter lunchen och platsbyte. Det var dock inte någon silverdynamit vi fick fatt i till en början, tvärtom - det blev istället en betydligt mer avslagen variant i form av besor, både för mig och Johan.

Det skulle dock inte dröja särskilt länge innan en silverraket högg min OLR Tobis, för det var attans vad det var färsk krut i den fisken, Den gjorde några härliga rusningar, just den typen av rusningar man tjuter av glädje över och som gör att man tappar lite fokus på annat som händer runt omkring en. Det var just det som gjorde att jag inte uppmärksammade när Mats, för att vara behjälplig, lade ned sitt flugspö på stranden. Jag som då backade in fisken till land såg inte detta och trampade tyvärr rakt på klingan som naturligtvis knäcktes mitt av. Aaargh, vad det kändes försmedligt och förbannat tråkigt.
Det tog självklart udden av fångsten men jag måste ju erkänna att Mats tog det förvånansvärt lugnt. Han stod dock utan spö nu när fisken verkade vara på plats och på hugget. Något vi dock löste genom att alternerande låna ut våra spön till Mats. Det blev till slut ytterligare en fisk för Johan innan det så småningom dog ut och med det också vår vistelse på den danska klintkusten. En härlig och mycket trevlig sista fiskedag för året blev det, ja förutom då fadäsen med Mats flugspö. Nu kommer närmast julen och efter det är det så bara några dagar kvar för premiären på sydkusten. Det ser jag fram emot, som alltid..



Wednesday, 16 November 2016

Hygge vid klinten..

Det var inte mycket som gick rätt till i morse. Bilköer på väg till tågstationen, missat och sedan uteblivet tåg. När jag så äntligen kom fram till danska Tårnby väntade Erik där för att plocka upp mig, bara för att upptäcka innan vi körde vidare att höger framdäck var punkterad. Väl framme vid klintkusten så upptäckte jag dessutom att minneskortet till kameran blivit kvarglömd därhemma. Nä, starten av fiskedagen kunde ha varit bättre men allt strulande glömdes snabbt bort då man återigen stod på kanten av klinten och tittade ut över kusten. Mobilkameran fick duga helt enkelt och att solen inte lyste som i lördags gjorde heller inget. Vi hade hela kusten för oss själva och det skulle "hygges", det vill säga ha det riktigt förbannat trevligt på danska.
Vi fiskade av bukten ut mot pyntet utan att varken ha sett eller känt fisk. Kanske inte så förvånande, för återigen var det rätt så stilla och klart i vattnet men vi visste dock att vinden skulle vridas till syd och öka något i styrka. Det var också det som hände strax efter vi intagit vår lunch bakom några nedrasade klippor.

Vi ställde oss längst ut på pyntet samtidigt som vinden tilltog något i styrka och fick fart på vattnet. Det började se riktigt hett ut och det dröjde inte heller särskilt länge förrän jag hade en följare och så strax därefter ett hugg. Det gav en självklart lite av en adrenalinkick, i alla fall till en början för allt efterhand som tiden gick och ingenting hände så kände jag alltmer hur adrenalinet försvann ur kroppen. Jag hade förvisso nån följare till och så ett väldigt försiktigt hugg till innan tiden började rinna iväg. Vi hade varit ute i cirka 4 timmar och i det grådisiga vädret försvann ljuset allt mer. Nä, det skulle inte bli någon fisk idag men däremot en massa frisk luft och för min del även ett ofrivilligt inhalerande av något litet flygfä. Så om dagen hade börjat med en massa strul så avslutades densamma med 10 minuters hiskeligt hostande. Däremellan hade vi dock haft det riktigt "hyggeligt", riktigt förbannat "hyggeligt"..

Sunday, 13 November 2016

Pynten där 7 kilos fiskar hägrar..


David och Henrik
Det är alltid en första gång för allt man gör, även då man skall åka i en fräck, sportig Merca på fiskafänge. Det var vad som hände igår, åtminstone för mig, då vi möttes tidigt på morgonen - jag , Anders, Henrik och David. Rimfrosten låg som ett gnistrande täcke över både den skånska och danska slätten, alltmedan Mercan höll kursen mot vackra Stevns. Solen hade redan hunnit upp en bit när vi slutligen kom fram och mötte upp med Ole. Vädergudarna hade verkligen haft behaget att skänka oss en härlig morgon. Frostigt, krispigt, klart och lagom kallt! En sådan där morgon där det ligger ett speciellt och stämningsfullt lugn över kusten samtidigt solen sakteligen smyger sig på och värmer en från topp till tå. En sådan där morgon man gärna och ofta vill andas in..
Klinten vakar över Ole och Anders
Det var också vad vi gjorde när vi stod på klintens höjd och såg över kilometervis med heta fiskevatten, allt vackert inramat av den 65 miljoner gamla och upp till 41 meter höga klinten. Visst, det var lite väl stilla och klart i vattnet för att det skulle kännas optimalt för fisket men humöret var topp, vilket är långt viktigare. Vi gick därför med glada steg nedför stigen och spridde ut oss längs kusten.
Dansk silver dynamit!!
Fiskeriet blandades med en del svammel och för Anders del även en del letande efter bärnsten. Han var också den första som hade känning efter fisk men det var dock Ole som fångade den första öringen. Jag däremot började sikta in mig mer och mer på den där pynten längst ut. Där tyckte jag mig skönja en del rörelse i vattnet, något jag började önska efter. Det var förvisso en rejäl bit att gå, dessutom berättade Ole om förrädiskt glatta stenar på vägen dit, men tillade självklart också något om en 7 kilos fisk han fått. Sagt och gjort, jag gick den långa vägen dit. Dit där 7 kilos fiskar hägrar och kanske till och med härjar..
Nä, att jag skulle få på en 7 kilos firre var väl inte att vänta, men heller inte att jag redan på första kast skulle kroka en fin öring på dryga måttet. Som om det inte var nog så fattade ytterligare en öring tycke för min OLR Tobis - på tredje kastet!! Den högg stenhårt och avslöjade genast att den var av den större kalibern, då den strax därefter gjorde en ursinnig rusning. Fisken visade också hur gnistrande blank den var genom ett galant luftsprång. Ahhh, det var så otroligt härligt att se på och inte minst att återigen få höra slirbromsen tjuta.
Så där stod jag, alldeles ensam på den där pynten och njöt för fulla drag. Att jag blev belönad med tre fiskar på kort tid hade väl mer att göra med att jag haft turen att ett stim råkat stryka förbi precis när jag kom fram, mer än att den sydliga vinden låg på och skapade den rörelse jag gärna ville ha - men dock! Det var hett, otroligt hett!!
Hur än mycket jag ville stanna så var det dags att ta sig tillbaka till dem andra, dock bärandes på den fina 3 kilos fisken. Det blev en lång och svettig tur tillbaka från pynten, något som fick mig att tänka på Ole och hur svettigt han måste haft det när han bar på 7 kilos öringen men det gjorde han säkert gladeligen - något jag fick bekräftat efteråt så klart!! Nåväl, vandringen tillbaka fick onekligen korvarna och därefter blåbärspajen att smaka extra gott. Ja, det blev också en lång och väldigt trevlig lunch där det snackades om det och det andra, innan vi gav det någon timme till vid vattnet. Det blev inga fler fiskar men väl en vacker skymning, där en otroligt stor och vacker måne sakteligen steg upp ur horisonten. En minst sagt vacker avslut på en härlig dag tillsammans med goda fiskevänner...





Thursday, 3 November 2016

En tur i solen med sälen som sällskap

Inatt kom frosten. Den täckte de fallna och guldskimrande kastanjelöven i morse, alltmedan jag gick ner till vattnet för en paddlingsrunda. Över det glittrande och djupblåa havet flög vitkindade gäss, medan det vid strandkanten simmade mängder med sothöns, gräsänder och så enstaka svanar.
Sälen dök självklart upp, nyfiken som den är. Det gör den alltid då det finns en stor koloni kring mina hemmavatten. Idag var vissa av dem dessutom kaxigt närgångna när jag väl stannade till för några foton, något som var aningen svårt i den ständigt guppande kajaken. På behörigt avstånd stod några skarvar på några stora stenar och sträckte ut vingarna i den svagt värmande solen. Jag paddlade vidare, och vidare. Det var så otroligt skönt nu när solen äntligen lyste efter en tids regnande och blåsande. Regnet ja, den hade kommit i rikliga mängder. Något som den lekvandrande öringen säkert uppskattat då bäckarna ganska så omgående fylldes med det livsgivande vattnet.

Det vatten som idag var nere på 6-7 grader. Vattentemperaturen hade sjunkit rejält sedan paddlingsrundan i söndags och man kunde inte låta bli att tänka på hur fisket hade varit en sån här dag. Tanken på en blank "överspringare" fyllde oundvikligen mitt sinne, det gör det ofta under den här perioden då fisket ligger nästintill i dvala pga fredningen. Skönt då att man har Danmark så tätt inpå, så att de ibland skenande fiskelustarna kan få lindring, åtminstone för en liten stund. Nästa lördag är det tänkt med en tur ditåt, förhoppningsvis är vädergudarna med oss.


Ja, det var en hel del tankar som fyllde mitt sinne alltmedan jag tog en lång paus vid ett torrlagt rev. Vågor av vitkindade gäss flög förbi medan solen värmde mina kinder. Jag fylldes med ny energi, reste mig och satte mig igen i kajaken. Jag paddlade hemåt, förbi de nyfikna sälarna och med ett leende på läpparna. Livet är härligt...