Från njutning till ilska..till njutning igen.

Jag satte mig ner en stund och andades in havsbrisen. Östersjön skimrade vackert i eftermiddagssolen och högt uppe i skyn antog molnen fjäderliknande formationer. Våren visade återigen sin allra bästa sida. Det skulle njutas av några timmars fiske och förhoppningsvis ville fisken vara med i leken. Det dröjde dock en stund innan första fisken högg, men å andra sidan var det en otroligt vacker öring på cirka 60 cm. En fisk som i solen skimrade vackert och som efter ett snabbt mobilfoto fick vända tillbaka till havets djup.

Skimrande silver

Jo då, jag njöt eller åtminstone gjorde jag det fram tills det dök upp en liten båt med två äldre herrar. Dem gjorde det mitt under drillningen av dagens andra fisk, och var något som tog bort en hel del av drillningens behållningen då de började lägga ut två stycken garn strax väster om mig. Plötsligt hade min tilltänkta fiskväg blivit blockerad av nästan 400 meter garn. Trist, men jag tänkte inte det påverka mitt glada humör så jag vände istället blicken österut och började fiska av mot den riktningen. Eller, jag trodde jag skulle göra. En halvtimme senare dök det nämligen upp en andra båt med en ännu äldre herre som fullständigt hänsynslöst började lägga ut sitt garn mitt framför näsan på mig!! Att jag påpekade detta för honom brydde han sig inte ett dugg om. Måttet var nu rågat och då han dessutom la ut ett garn som säkert var 300 meter långt (och därmed olovligt) anmälde jag förfarandet för Kustbevakningen. Huruvida dem kom kan jag inte svara på och jag stannade heller inte kvar för att ta reda på det. Nä, ilsken som uppretad geting körde jag därifrån till mina hemmavatten för att där varva ner och avsluta dagen på bästa tänkbara sätt. Med en solnedgång värd all guld i världen och som efter allt som hade hänt var behövlig..väldigt behövlig.

Varför rensa ogräs när man kan få fisk

Det är inte mycket som slår en skön vårdag. Från trädgården hörde man idel fågelsång, humlorna surrade runtomkring i sin jakt på nektar och tulpanernas svällande knoppar hade börjat titta fram.
Jag borde egentligen rensat ogräs i rabatterna men det var kusten som lockade. Inte minst när en skön sydvästlig bris smekte sydkusten. Egentligen skulle jag ha befunnit mig på Listerlandet, men annat dök oväntat upp så jag fick snällt stanna hemma medan Anders med följe åkte iväg. Nu hade dock eftermiddagen äntrat och det oväntade åtagandet var över. Jag visste vad jag ville göra och inte var det att kratta höstens fallna löv och rensa i ogräs i rabatterna. Det fick bli en annan dag.

Jag hittade fisk nästan med en gång och det var dessutom fiskar med storlek. Blanka och tjocka krabater som låg mellan 50-55 cm. Det var fisk som patrullerade längs kanten till en avlång sandfläck och som utan tvekan var ute efter tobis. Dem högg hårt och när dem inte gjorde det så var det ibland 2-4 stycken följare efter min OLR slim. Yep, det var stundtals galet med fisk och dessutom var vissa av följarna riktigt fina firrar. Det var därför inte särskilt förvånande när dagens första 3 kilos fisk högg. Ett härligt hugg efterföljt av en fight som fick klingan att böja sig i en stor båge under kajaken.

Första kring 3 kilo

Jag kunde inte låta bli att tänka på vad jag hade gått miste om jag stannat hemma och krattat löv. Yep, jag hade även gått miste om dagens sista fisk. En fin blänkare på 3.2 kilo som hade fullständigt slukat OLR genomlöparen. En fullständigt galen fisk som nästan fick min höger biceps att krokna. Helt crazy samt galet kul att träffa på så mycket fisk och dessutom återigen få 2 fina firrar kring 3 kilo. Det blev i allt cirka 9-10 öringar (och några tappade) varav endast 2-3 stycken var under måttet. När det dessutom inte dök upp en endaste näbbgädda kunde man inte vara allt annat än glad i hågen. Kratta löv? Rensa ogräs i rabatterna? Det blir nog inte gjort imorgon heller...

3200 gram silver

Med stor fisk i farten

Dagens första 3 kilos fisk

Det började med en sydvästlig vind. Dessförinnan hade Östersjön, så långt ögat nådde, legat helt spegelblankt. Grav och gräsänder, ejdrar samt knölsvanar såg till att skapa lite liv i ett annars stilla hav. Några strandskator vadade längs strandbrynet, en bit längre bort, på jakt efter smått och gott. I en sådan inramning gjorde det inget att fisket hitintills varit resultatlöst.
Jag visste dock att en sydvästlig vind på 3-4 m/s skulle blåsa in kring lunchtid och det kunde kanske ändra förutsättningarna för att få lite mer aktivitet under vattenytan. Prognosen höll, så när den utlovade vinden svepte in över kustbandet steg också min tro på fisk. Det kan ha varit en slump men det dröjde hur som helst inte länge, från det att vinden satt lite rörelse i vattnet, förrän det sa pang. Ut ur vattnet hoppade en blänkare av god kaliber och satte genast fart i tillställningen. Den hoppade säkert 5-6 gånger och gjorde några galna rusningar, vissa av dem plogandes genom vattenytan. Stillheten var plötsligt över, minst sagt, och efter en härlig fight kunde jag avkroka dagens första fisk i 3-kilos klassen.

Dagens andra 3 kilos fisk

Var det en ensamvarg eller fanns det fler fiskar i svängen? Svaret kom stunden senare då en hyfsad stor besa högg lika hårt som den första. Plötsligt hade fisken dykt upp och det var dessutom inte några små krabater. Jag gick snabbt upp för att rigga kameran på time-lapse fotografering, skrev till Anders och Henrik, och gav mig ut igen.
Efter några kast sa det smack varpå en ny blänkande öring i 3-kilos klassen for iväg i värsta raseriutbrott. Att jag njöt är väl ingen understatement, speciellt när ytterligare en stor öring valde att hugga min OLR-tobis. Det var också dagens största fisk - en urstark blankbesa på sisådär 80 cm. En fisk som i fullmatad kondition varit rena drömöringen.
Anders dök upp strax därefter och vi fiskade en kort tid tillsammans innan jag motvilligt drog hemåt för andra åtagande.

Blankbesan på dryga 80 cm.

Som sagt, det började med en sydvästlig vind. En vind som kanske satte fart på fiskarna, kanske inte. En sak är säker i alla fall, jag är där snart igen. På kusten..

Det förlösande hugget

Tärnorna dök långt ute idag, förmodligen i jakt efter tobis. Jag jagade också, fast efter öringen. En jakt som efter flera timmars fiske inte hade resulterat i något och som gav mig huvudbry. Allt verkade upplagt för en huggbonanza. Väder och vind stämde väl in på vad jag ansåg borde ge fisk, men icke. Tärnorna gav kanske delvis svaret. Möjligen befann sig fisken, även idag, långt ute där tobisen verkade befinna sig. Kanske skyggade också fisken att komma nära land i det låga vattenståndet som rådde i kombination med den högt ställda solen. Igår hade jag hittat fisk långt ute i kastet men idag befann dem sig kanske utom räckhåll. Ja, om man bara visste.

Härlig bonus på väg till vattnet

Jag grubblade vidare samtidigt som jag fortsatte mitt sökande efter det förlösande hugget. Ja, detta eviga sökande efter havets silver. Det förtrollar en, det kommer det alltid att göra. Det gör att man gång på gång söker sig till kusten, i ur och skur. Magi, skulle någon kanske säga. Jag instämmer, i alla bemärkelser.
Nåväl, skurarna slapp jag åtminstone och med lite tur kanske någon förvirrad öring tog vägarna förbi mina kast. Så äntligen, när tiden hade börjat rinna ut för mig kom det förlösande hugget. Efter de senaste dagarnas små krabater var det en helt annan kaliber i fisken. Det var ren och skär råstyrka. Den där ursinniga kraften som förtrollar en och som binder en vid kusten för alltid. Magi, som sagt. Jo då, en fisk förirrade sig till sist in i mina kastdomäner och vilken fisk dessutom...jo, jag tackar..

3780 gram silver

Fler små krabater

Dagens första besa

Jag avslutade idag på samma plats som sist och med ungefär samma resultat. Småttingar, mängder med småttingar. Dagen började annars långt österut. Till en plats jag inte varit på många år men som jag tyckte var dags att återse. Tyvärr blev jag inte särskilt långvarig då vindarna blåste mer än vad prognosen hade förutspått och då denna plats lätt blir grumset var det bara till att köra vidare.
Jag var minst sagt aktiv idag i mitt letande efter fisk. Jag besökte inte mindre än 7 platser och med väldigt omväxlande resultat.

En av de nio små krabaterna

Dagens väder var även det väldigt omväxlande med dimma till att starta med, därefter sol följt av en himmel täckt av mörkgråa moln för att så slutligen spricka upp igen. Solen behagade därmed att göra en sällskap under den sena eftermiddagen och kvällen. Det var bara fisken som saknades. Jag hade förvisso lyckats få några enstaka fiskar här och där (3 besor) men det kändes magert med tanke på förhållandena. Jag hittade dock fisken till slut och det var på samma plats där jag sist träffat på ett stim med små blanka krabater. Det var dock inte förrän jag vågat mig långt ut på några sandrevlar som i normalt vattenstånd inte går att nå. Där och långt ut i kastet fann jag dem - tusenbröderna i sina blanka kostymer. Huggvilliga och fullständigt galna! Dock var ingen av dem ens över 40 cm. Efter det tidiga och magra fisket var det naturligtvis kul med så mycket huggvillig och hoppglad fisk. Inte minst var huggen enormt adrenalin givande då det sa bara pang efter pang. Dock slank det inte in någon större fisk idag heller men det kanske det gör imorgon. Det blir nämligen en ny tur och jag tror jag vet vart jag skall..

Några blanka (och ilskna) krabater

Dagens första och största, strax över måttet.

Jag drog ut strax innan lunchtid. Dimman verkade nämligen lätta, åtminstone på land. Längre ut i havet tätnade det rejält och man kunde, med jämna mellanrum, höra båtar signalera med sina långa djupa toner. Det var nästintill stiltje och jag kunde inte låta bli att tänka på när en skön sydvästlig vind på sisådär 5-6 m/s skulle behaga en med att blåsa in över sydkusten. Nu var det som det var och i det stilla vädret kunde man tydligt höra swischet från klingan när den drämde iväg en OLR-kutling. Hugget lät vänta på sig men när den kom var den härligt ilsken och explosiv, även om fisken knappt var över måttet.

Allt som tiden gick klarnade det upp allt mer och man kunde med lite vilja skönja solen. Jag hade under tiden provat två andra fiskeplatser, dock utan resultat, innan jag träffade på ett stim med små blanka krabater. Under en kort men intensiv period fick jag 5 ilskna och ettriga småttingar, samt tappade 2. Alla var som stöpta ur samma form och med samma hetsiga humör. Kul var det i alla fall även om en liten större fisk gärna hade fått klämma sig emellan. Det blev dock inte så och tiden rann så småningom ut då barnen skulle hämtas. Väl inne i bilen bröt solen fram, så pass dessutom att jag stunden senare satt i trädgården med en öl i handen. Precis som det skall vara..

En välmatad blänkare

Trägen vinner, sägs det. Ibland stämmer det, som idag. Fiskedagen började redan vid 09-tiden och även idag behagade solen att göra mig och kusten sällskap. Vinden var i princip obefintlig, vilket var långt ifrån optimalt men det skulle fiskas naturligtvis.
Det högg ganska så snart efter ankomsten till den för dagen första fiskeplatsen. Genast kände jag att det rörde sig om en besa så jag gjorde processen kort och avkrokade den hastigast möjligt. Det var hyfsad storlek på den men attans vad fisken var i dåligt kondition. Efter den starten hände det inte så mycket mer så jag körde vidare till den andra och sedan till den tredje fiskeplatsen. Nä, det hände inte så mycket där heller och då magen hade börjat kurra en aning så fann jag det som en god idé att ta en lunchpaus vid strandbrynet. I den tilltagande värmen åkte jackan av och jag kunde avnjuta gulaschsoppan iklädd endast undertröjan.

Välgrillat nylle!!

Förra veckans snöstorm kändes avlägset, nästan glömd. Värmen hade även väckt insekterna. Först var det en otroligt tjock humla som surrade förbi och sedan en ivrigt flaxande fjäril. I det stilla vädret kunde man med lätthet höra alla sorters ljud över vattnet. En brummande fiskebåt hördes tydligt men syntes knappt i horisonten. Gravändernas smattrande och surrande kackel spred sig över vattenytan samt blandades med fiskmåsarnas gälla skri. Emellanåt  slank det in ett vibrerande trumpetläte från några knölsvanar. Det var ren symfoni på kusten och man kunde inte göra annat än att njuta av stunden.
Jag gav det en timme till innan jag bestämde mig för att återvända till den första fiskeplatsen. Tiden gick dock och det verkade som den tidiga besan skulle bli dagens enda fisk. Ryggen började klaga och dessutom även ansiktet, som kändes ha blivit välgrillad av solen. Så plötsligt, när jag höll på att tacka för mig, kände jag något som sekunden blev hängande i kroken. Det var långt ifrån ett regelrätt hugg men vad gjorde det när jag direkt efter kände av krutet i fisken. Många timmars slit betalade sig rejält med den ursinniga kamp som bara en välmatad blänkare kan bjuda på. Glömd var ryggsmärtan och det grillade nyllet. Fisken vägde in på 3650 gram och var 66 cm lång. Härligt! Och som sagt, trägen vinner..ibland.