Sista racet innan fredningen

Så kom sista dagen för havsöringsfisket denna säsong, åtminstone på skånska sydkusten. Till skillnad från de sista turerna då jag varit ute redan vid gryningen så blev det istället en kvällstur. Japp, jag drog ut efter jobbet dock en aning vemodig, då den långa väntan under fredningstiden är allt annat än muntert. Vissa tycker det är skönt med ett uppehåll men jag, jag får fiskeabstinensbesvär redan efter ett par veckor. Det är jobbigt och det är frusterande men så är det. Det är bara att gilla läget helt enkelt.

Så alltmedan jag gick ned för slänten ner till vattnet surrade tankarna om en eventuell tur till Danmark under hösten. Allt för att stilla den kommande fiskefebern. Vi får väl se. Väl ute i det stilla vattnet kunde jag inte låta bli att lyssna på fågelsången som fyllde luften. Ett avlägset co-coo kunde även höras från en gök. I vattnet lyfte och landade gravänder stup i ett. Då och då hoppade en öring ut ur vattnet och landade med ett plask. Hoppade gjorde även små tobisar så nog var öringen även på jakt. Det var en härlig upplevelse, allt inrammat av varma färger från en fallande och gyllengul sol.

Jo då, det fanns gott om tobis. Så pass dessutom att första fisk som fastnade i kroken var just en tobis. Jag började tänka huruvida öringen eventuellt ratade plåtdraget i närvaron av till synes stora mängder tobis. Jag behövde inte tänka särskilt länge. Det högg nämligen rejält och bums hoppade en stor, rejält färgad öring ut ur vattnet. Japp, den var stor och inte minst rejält tjock men efter hoppet verkade den mer intresserad av den kommande leken än att fightas. Det var verkligen inte mycket till kamp den bjöd på så efter en kort stund kunde jag kroka av en oerhörd vacker fisk i fantastisk lekdräkt.

Jag fortsatte fisket till väl långt efter solnedgången dock med magert resultat. Motvilligt fick jag till slut ge mig för det betydde att säsongen nu var över och en lång väntan tog vid. Jag vet dock att väntan inte varar för evigt och att jag kommer att stå utvadad igen någonstans längs den skånska kusten. Tills dess får kusten vila....

Gryningsfiske de luxe..för Hashim

Återigen var jag på väg ut på revet långt innan soluppgången. Dock såg det i det svaga ljuset misstänksamt brunt ut i vattnet. Jag vadade trots det en bit längre ut med förhoppningen att det skulle klarna. Det gjorde det inte, något som grämde mig en hel del för jag var riktigt sugen på just det rev jag befann mig på. Jag hade inget annat val än att återvända den långa vägen tillbaks till bilen och uppsöka ny plats. Det var inte förrän jag kom till den fjärde platsen som jag fann fiskbart vatten. Solen hade då redan hunnit upp en bit på horisonten vilket också grämde mig då jag ville uppleva soluppgången medan jag var i vattnet. 

En av Hashims fina öringar

Nåväl, jag verkade åtminstone vara på rätt plats då jag både hörde och såg fisk hoppa ganska så omgående. Ivrigt började jag kasta ut en OLR wobbler och minsann så högg det omedelbart. Tyvärr så lossnade kroken då den lilla öringen fick för sig att göra ett luftsprång. Jo då, det fanns öringar på plats men dock var det av den lilla sorten. Det blev nämligen till slut 5 landade öringar, alla under måttet. Ej heller såg jag någon större öring hoppa. Större fisk verkade dock Hashim ha hittat på ett rev jag hade tänkt testa men ändrat mig i sista sekund. Jag mötte nämligen upp honom, Nermin och Mikael senare på morgonen och han visade bilder på några riktigt fina fiskar som tagit precis vid soluppgången. Precis som jag hade dem upplevt mycket aktivitet tidigt på morgonen för att sedan dö ut vid 09 tiden. Någon mer aktivitet blev det inte heller för dem eller för mig så vid 11 tiden körde jag hem. Andra åtagande, såsom klippa gräset, stod på schemat. Inte riktigt lika kul men tyvärr nödvändigt..

Uppe med tuppen

Jag stod på utvadad på revet redan en halvtimme innan solen skulle gå upp. Det var inte särskilt ljust med andra ord så vadningen ut på revet, bland alla hala stenar, var lite av en pärs. Nä, det var inte särskilt kul men nu stod jag där och kunde skymta på kort tid en del hoppande fisk. Det verkade vara aktivitet på revet och det dröjde heller inte särskilt länge förrän en mindre öring högg. Det kändes som om jag skulle ha rena huggsexan men dock hann solen smyga upp och dessutom stiga en hel del innan nästa öring behagade att hugga. Det var onekligen mycket fisk i anslutning till revet men dem var inte särskilt huggvilliga. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det var minst sagt frustrerande särskilt när man såg så mycket fisk hoppa, varav vissa av ansenlig storlek. Alltefter som tiden gick blev hoppen allt mer sällsynta så till slut gav jag upp det revet och körde iväg. 

Det började bra på den nya fiskeplatsen då en riktig fin fisk högg redan på andra kastet. Den kändes onekligen stor då den stretade emot rejält samt gav sig iväg på en sjuk lång och ilsken rusning innan den tyvärr lossnade. Kanske var det sommarens största fisk, kanske inte för jag såg den aldrig men den rusningen fisken gjorde var helt galen. Så där stod jag, snopen och aningen bitter över den förlorade kampen och hoppades på att det skulle finnas fler öringar av ansenlig kaliber. Det var det inte. Det var överhuvudtaget inte särskilt mycket fisk alls även om det blev två mindre rackare till innan magen började kurra och jag begav mig hemåt. Hemåt till nybryggt kaffe och hembakade frallor...

Tillbaka till skrivbordet

Uppehållet har varit lång, alltför för lång kan jag tycka. Inte från fisket men från att uppdatera bloggen. Jag har helt enkelt inte känt mig inspirerad för uppgiften och därmed har motivationen för att uppdatera den uteblivit. Jag har nämligen under lång tid funderat om jag ska fortsätta med att skriva om mina äventyr efter havsöringen eller bara nöja mig med att ibland lägga upp bilder på min instagram (javilito68). Jag har dock kommit fram till att jag vill fortsätta med bloggen, åtminstone ett tag till. Det är trots allt rätt så kul att skriva några rader om mina turer längs den skånska kusten. Så ni som ibland får för er att titta in eller hittar er väg in i bloggen får stå ut med mig ett tag till. 

Jo då, jag har som sagt varit ute en hel del denna sommaren. Visst, jag har varit en vända i sommarstugan uppe i Arvidsjaur samt en vända nere i Spanien men annars har jag varit ute på kusten så fort förhållandena varit dem rätta. En hel del fångad fisk har det också blivit även om de riktigt stora har lyst med sin frånvaro. Dock har alla varit tjocka och trinda sommarfiskar som bjudit på strålande fighter. Ju mer sommaren har framskridit har många också börjat få den karaktäristiska lekdräkten, varav vissa varit vackert färggranna. Vackrast var kanske den fick jag tidigt imorse. En fisk som högg precis innan regnet började falla och som såg mer ut som en stationär bäcköring. Den blev förevigad med en snabb mobilbild innan den fick återvända till havets djup. 

Öringen uppskattades till ca 65 cm och en bit över 3 kilo

Förhoppningsvis blir det fler öringar innan fredningen infaller. Fler turer blir det i alla fall, kanske redan imorgon och i så fall lovar jag återkomma med en ny rapport...

Ett revolverskott till hugg

Gravänderna lyfte unisont och flög iväg tillsammans med alla de förbannade skarvarna som upptog varje sten som var över vattnet. Svanarna däremot brydde sig inte om mig och jag brydde mig inte om dem heller, trots deras antal. Jag hade nämligen bestämt mig för att fiska på det revet och jag tänkte inte låta mig skrämmas av några svanar, åtminstone inte idag. Det var tidigt på morgonen, det var nästintill stiltje och jag var ensam. Alldeles ensam. Från land kunde jag höra fågelkvittret samtidigt som jag kastade ut genomlöparen, gång på gång. Jag fiskade av reven västerut men det hände inte så mycket. Ja, det hände så pass lite att tankarna på ett platsbyte fick fäste men just då jag hade tänkt gå upp kom det förlösande hugget. Spöet rycktes nästan ur handen och fighten som följde därpå innehöll allt som gör havsöringsfisket till en beroendeframkallande drog. Hopp och rusningar varvades om vartannat från en fisk som var fullständigt galen. Det var ingen jätte men väl en ursinnig blänkare på 3.5 kilo som till slut fick ge sig. Fighten hade naturligtvis uppmärksammats av två nytillkomna herrar som givetvis fick bråttom ner till vattnet. Min ensamhet på revet var över och därmed min tid på den platsen.

Vad som sen hände resten av fiskedagen kan summeras väldigt kort. Anders och Hashim slöt upp på ett nytt rev och så gav vi järnet. Det gör vi alltid men det blev en trög och mager eftermiddag på vattnet. Det mest minnesvärda var väl den pizzapaus vi tog för att samla kraft innan vi tog oss an revet en sista gång. En sista gång på sydkusten blir det också imorgon innan det bär iväg till Gotland. Det ser jag fram emot..

En dag i öst och en dag i syd

Så har redan halva april passerat men jag får väl säga att jag tar väl vara på dagarna. Jag är nämligen ute på kusten i princip varje dag, något som i och för sig börjar kännas i ryggen. Det är dock inget som jag tänker låta mig hindras av, speciellt när man vet att det inte dröjer länge till förrän horngäddan gör entré. Så jag var ute igår tillsammans med Anders och Hashim på lite mer avlägsna fiskeplatser, nämligen Österlen. Vi kände helt enkelt för lite miljöombyte så det blev en heldag på östkusten, ett val som visade sig vara lyckat. Vi lyckades nämligen hitta en hel del fisk, mest smått men för Hashim slank det in en fin öring av större format. 

Idag var det nya tag även om det bara blev några timmar i vattnet. Ostanvinden höll fortfarande i sig även om det blåste betydligt beskedligare än igår. Det i kombination med att solen stundtals var framme gjorde att det korta fiskepasset blev till en riktigt njutbar session. Jag lyckades förvisso inte hitta särskilt många huggvilliga öringar men de fyra jag lyckades lura till hugg bjöd på ett rejält skådespel med många hopp och rusningar. Den sista var dessutom en rejäl blankbesa på cirka 80-85 cm, en fisk som trots att den var rejält mager bjöd på en förträffligt fight. Efter den fisken tackade jag kusten för idag men redan imorgon kommer det en ny fiskedag. Det gäller ju att passa på som sagt..

Långt ut i kastet

Det var med en portion skepsis som jag drog ut idag. Anders hade nämligen varit ute i princip varje dag under veckan och haft otroligt trögt fiske med bara nån enstaka landad öring. Det får man väl tycka är magert nu när det är april månad. Kanske har det att göra med den ihärdiga ostanvinden, kanske inte men nån hugg bonanza har det i alla fall inte varit. Så ja, jag var lite skeptisk speciellt när det dessutom var nästintill stiltje idag. Jag gick i alla fall ut i vattnet i mina nydubbade vadarskor och hoppades på förändring i öringarnas hugghumör. 

Det började trögt på första fiskeplatsen så jag bestämde mig för att vara aktiv och inte stanna för länge på rev som verkade tomma på fisk. Jag skulle dock inte behöva söka längre än till andra fiskeplatsen. Där dröjde det nämligen inte länge förrän jag hade en första krokad fisk och sedan strax därefter en andra. Det var inga bjässar men det var fisk så tilltron på en förändring började stiga. Förutom att fiskarna var av mindre format hade de ytterligare en sak gemensamt, nämligen att de hade huggit långt ut i kastet. Japp, det verkade som om dem befann sig lite längre ut och dem verkade dessutom vara på hugget. Ja, det är inte så att det blev nån huggsexa men det högg med så pass kontinuitet att jag stannade kvar på samma plats resten av fiskedagen. 

Blänkaren vägde prick 3 kilo 

Nä, det fanns ingen orsak att söka sig till nya rev när det dessutom slank in en större pjäs bland de mindre. Den högg, som övriga fiskar, längst ut i kastet och bjöd på en förträfflig fight med en sjuk första rusning. Ja, jag vet inte vad som hände idag och jag tänker inte spekulera över det men det gick betydligt bättre än förväntat med totalt 8 landade fiskar och några tappade. Det bådar gott inför kommande dagar...