Wednesday, 17 January 2018

En energi injektion

Efter en tids blåsande är vindarna äntligen av den behagliga karaktären och jag tar chansen att försöka hitta fiskbara rev. Det gör jag. Jag lämnar bilen och börjar gå längs med kustlinjen. Det doftar hav. En kombination av sälta och tång som väcker lusten. Lusten att gå ut och ställa mig ute på revet där vågorna bryter med kraft. Gammal sjö rullar nämligen in över sydkusten. Det brukar ibland ge fantastiskt fiske, ibland inte. Det är tunga vågor som rullar in. Vågor som ibland slår en nästintill omkull. Man parerar, hoppar med vågen eller vänder sidan till men ibland slår vågskvalpet in i ansiktet. Det är oundvikligt. Kalla havsvattendroppar som rinner ner för kinderna och näsan. Smaken av hav som täcker läpparna. Finns det något bättre sätt att starta dagen på? Knappast. Jag fantiserar om stora blanka sillätare medan vågorna utan pardon slår in i mig. Vem vet, den kanske hugger idag. Allt förblir dock till just en fantasi.
Det blir dock ett par timmars uppfriskande vistelse på kusten innan jobbet kallar. Mer hinner jag inte med idag, men jag tackar för den korta men ack så uppiggande stunden på kusten. Den gav energi, massvis med energi..


Monday, 15 January 2018

En blänkare för att värma kroppen

Jag stod vid vattenbrynet och undrade vad jag egentligen gjorde där.  Det var ju så otroligt rått väder, med en temperatur kring nollan och med en vind som nådde kulingstyrka. Jag hade förvisso vinden i ryggen men det kändes ändå som om det blåste rätt igenom mig. Småhuttrande gick jag mot vattenbrynet, något som fick mängder av sothöns och gräsänder att unisont lyfta och flyga iväg.
I medvinden flög Bombarda flötet som den aldrig gjort förut, även om vinden ibland trasslade det till det med tafsen. En bit längre ut betade massvis med svanar längs med botten och det var vid ett kast mellan några betande svanar som det plötsligt sa stopp. Fisken högg stenhårt men följde ganska så snällt in mot mig vilket fick mig att tro att det var en mindre fisk. När den väl fick syn på mig blev det dock en annan melodi på fighten. Den for iväg på en härlig lång rusning, hoppade en gång och for iväg på ytterligare en rusning. Efter att ha cirklat runt om mig ett par varv gav den till slut upp och jag kunde därmed håva årets första blänkare över måttet. I det kalla vattnet hade fisken bjudit på mer än en godkänd fight så det var bara till att lyfta på mössan. En härlig fighter som var långtifrån en jätte men den var definitivt i fin vinter-kondition med ett Fulton värde på 1.24. Härligt!
59 cm och 2.56 kg
Efter en lång paus på land gick jag ut igen. Jag hade lyckligtvis slutat frysa om både kropp och själ. Solen började dessutom att stundtals dyka fram, något som ytterligare höjde humöret. Jag skulle kunna påstå att jag nästan var varm i kläderna när jag återigen kom fram till de betande svanarna. Att vinden hade tilltagit ytterligare kändes inte alls. Det var nästan behagligt att stå där och betrakta de betande svanarna i den alltmer uppiskade havet. Att en mindre blänkare på ca 40 cm dessutom högg gjorde det heller inte sämre. Nä, jag hade säkert kunnat stanna där tills mörkret infallit om det inte varit för att barnen skulle hämtas. Med ett leende på läpparna gick jag upp ur vattnet, varm och i hög grad levande trots nollgradigt i luften och kulingstyrka i vindarna..härligt..


Sunday, 7 January 2018

Sol, säl och så en snorklare!!

Ännu en stilla dag på sydkusten idag. Havet låg spegelblankt och solen lyste från ett fullständigt molnfri himmel. Molnfri himmel och svaga nordliga vindar innebär kyla och mycket riktigt låg frosten och täckte marken. Jag hade under dagen lekt med tanken att dra ut i hemma revet sista timmen innan solnedgången, något jag också gjorde. Det blev dock inte fiskat något och det berodde på att alla synliga stenar på revet täcktes av en eller flera sälar. Jag räknade till 28 stycken soltörstande sälar vilket fick mig genast att ge upp innan jag ens satt foten i vattnet. Helt galet och något av ett nytt rekord. Det blev inte fiskat men jag stannade ändå tills det att solen försvann bakom horisonten. Det var ju en otroligt skön eftermiddag och att sitta och beskåda det fågelliv som rådde runt omkring de sollapande sälarna var en fröjd för ögat. Att det inte blev något fiskande var kanske lika bra ändå, inte minst då jag plötsligt fick syn på något som liknade en snorkel!!. Jag blev fullständigt häpen då det mycket riktigt visade sig vara en snubbe som i full mundering snorklade runt i revet. Mycket har man sett men det här hade jag inte väntat mig och ännu mindre i början av januari. Bland alla sälar dessutom!! Kan inget annat än att ge en stor eloge till honom. Verkligen!! Efter ytterligare några minuter gick han upp vid ett av de intill liggande forten och jag kunde inte låta bli att tänka på om jag hade gått ut i revet och krokat en snorklande herre...helt galet..Något foto av snorklaren fick jag tyvärr inte (förstår fortfarande inte varför jag inte tog bild på det) men väl av de sollapande sälarna och det fantastiska fågelliv runtomkring hemma revet. Kusten är ju mycket mer än själva fisket..mycket mer..


Saturday, 6 January 2018

Ett blänkande hopp

Östersjön låg helt stilla. Blyfärgade moln täckte himlavalvet ända ner till horisonten. Eventuellt skulle solen stundtals dyka upp under eftermiddagen. Det var förhoppningen åtminstone, inte minst när man av misstag hade tagit på sig kepsen istället för mössan. Det var minst sagt kallt om öronen, och jag kände nästan en viss glädje av att det var nästintill vindstilla trots att inte var särskilt önskvärt sett ur ett fiskemässigt perspektiv. Men, mina öron var åtminstone glada över det.
Det var en hel del folk ute längs kusten men jag lyckades hitta en plats där jag i fred kunde kasta ut min OLR Slim i det stilla havet. Det var också stundtals dödstyst, något som fick tankarna att fara iväg till allt mellan himmel och jord. Några svanar hade lyckats sno åt sig min uppmärksamhet under en kort stund då en fisk plötsligt och bara några meter ifrån mig hoppade ut ur plurret samt landade med ett rejält plask. Wow!! Vad fan hände??. Fisken var inte bara stålblank, den var även i 3-4 kilos klassen. Ivrigt försökte jag samla mig efter den smärre chocken och började kasta febrilt men tyvärr utan resultat. Häftigt var det i alla fall, inte minst då det är inte ofta
man ser fisk hoppa under den kalla årstiden. Tankarna började nu gå till min kamera då den var igång med time-lapse fotografering och huruvida fiskens hopp hade fastnat på en av bilderna.
Jag gick upp stunden senare för en kort paus. Hjärtat slog fortfarande en aning snabbare än normalt. Inte så märkligt kanske, det hade ju varit riktigt härligt att få kroka en sådan blänkare som årets allra första fisk. Med fiskens blänkande hopp fortfarande fastetsat i min retina gick jag ut igen och ställde mig på exakt samma sten. Denna gång gick det bättre, det var förvisso en besa som blev årets första krokade fisk men det var fisk i alla fall. En halvtimme senare lyckades jag än en gång, en blänkare strax under måttet som även den snabbt fick friheten åter. Dagen började efter det att sjunga på sista refrängen och jag kände mig nöjd. Solen dök förvisso aldrig upp, jag frös en hel del om öronen men jag spräckte nollan på årets andra fiskedag och så kommer jag för alltid att minnas det stålblänkande hoppet...och angående bild på fisken så kom åtminstone plasket med...coolt..
Tyvärr inte bild på blänkaren men väl på plasket

Tuesday, 2 January 2018

Premiär i öst

2018 är kommen och därmed är fredningen över längs de skånska kustbanden. Det var således premiärtur igår. Sydkusten var dock uteslutet då det blåste nästintill kuling från sydväst så det blev en tur österut istället, med start på Henriks favoritställe. Jag var dock inte ensam om att tycka likadant, tyvärr. Platsen var redan upptagen, och det var dessvärre inte Henrik som stod där. Nä, han hade inte dykt upp än trots att solen börjat klättra så smått över horisonten.
En aning förvånad över hans frånvaro gick jag ut på det bortom liggande stenrevet och tog årets första kast. Lusten och viljan var det inget fel på men dock retade det mig en aning att smultronstället redan var upptagen. Fisken är på den här platsen ibland extremt lokal och kan samlas just omkring det lilla område som nu fiskades av 2 andra fiskebröder. Henrik dök upp stunden senare, förbannades över sin mobiltelefon som haft fräckheten att inte väcka honom på grund av en nattlig och automatiskt uppdatering av telefonens software.
Vi började att idogt fiska av stenrevet samtidigt som den hårda frånlandsvinden förde med sig allt tätare och grå-färgade moln över kustbandet. Den svagt värmande solen försvann därmed bakom de allt mörkare molnen. Det såg även mörkt ut i fiskeväg, åtminstone för oss. För de andra 2 herrarna gick det däremot bättre, de fiskade ju över smultronstället. Tålamodet tröt därför till slut och jag bestämde mig för att söka lyckan någon annanstans medan Henrik, som för dagen även var hundpassare, åkte hem. 

Lyckligtvis var de 2 fiskplatser jag tänkt avsluta dagen på tomma på spösvingande tvåbenta varelser. Till min förtret verkade det också vara tomt på fisk. Det började med andra ord lukta bomtur på årets premiärtur.
Vinden började efterhand att tillta allt mer och det dröjde heller inte länge förrän de mörkgråa och hotfulla molnen började släppa sin last över kusten. Det blev därmed allt svårare att hålla humöret uppe, i synnerhet allt eftersom det fallande regnet övergick till skyfall. Fiskeivern övergick till hopplöshet. Den frenesi man byggt upp under fredningen slocknade alltmer och i takt med regnets ökande intensitet. Jag gav slutligen upp. Årets premiärtur var därmed avklarad men snart står jag på kusten igen. Med ny energi och brinnande entusiasm..
Kuling från sydväst och därmed grov sjögång på sydkusten igår


                                                             Gott nytt fiskeår!!

Sunday, 26 November 2017

Bland fallna jättar och vakande klint

Frosten täckte höstens fallna löv längs stigen ner till de fallna jättarnas strand. En vacker strandremsa där gigantiska lövträd en gång stod stolt högt över marken men som någon gång under årens lopp fallit offer för erosionen och nu ligger utspridda längs stranden som en påminnelse på att inget står för evigt.
Det var nästintill stiltje och från den upphöjda slänten kunde man blygsamt ana soluppgången. Vi spred ut oss längs kusten - Johan, Mats och jag.
Det stilla vädret innebar alldeles för klart vatten och därmed långt ifrån optimala förhållanden. Vi blev inte heller särskilt långvariga då det dessutom visade sig ligga en hel del ålgräs som spolierade fisket. Vi lämnade därför de fallna jättarna bakom oss för att stunden senare blicka ut över Mandehoved.

Mandehoved
Solen försökte stundtals bryta sig igenom slöjmolnen men fick slutligen ge sig då en allt tätare dimma svepte in över kusten. Med dimman följde även en kall bris som fick lite fart på vattnet men jag, som aldrig haft ett lyckat fiske i dimmiga förhållanden, började nästan ge upp innan fisket ens kommit igång. Efter några timmars fiske var resultatet också väldigt magert med endast en liten krokad fisk, fångad av Johan. Lunchpausen var därför välkommen, inte minst när den bestod av en värmande Gulaschsoppa toppat med chorizo bitar och surdegsbröd till. Med mätta och belåtna magar gav vi oss i kast med återigen försöka lura några danska öringar till hugg men det visade sig dock vara ett för dagens alldeles omöjlig uppgift. Att vi bytte plats ytterligare en gång eller provade hela ens repertoar av drag hjälpte föga. Nä, jag fick än en gång börja skylla på dimman för alltid är det något man skall skylla på när det inte går vägen och dimma, ja det vill sig bara inte i dimma...så vi gav slutligen upp och lämnade danska Stevns därhän. Men snart står jag och blickar ut över kusten igen, snart..

Saturday, 18 November 2017

En strandpromenad

Det är långt mellan fiskeäventyren. Inte för att jag inte vill men fredningen längs Skånekusten gör att kusten hemmavid får vila och därmed även fiskeutrustningen. Då och då kallar förvisso den danska kusten men vindarna har dessvärre varit, de gånger det varit inplanerat en resa till broderlandet, allt annat än gynnsamma. Två gånger har vi fått ställa in men förhoppningsvis blir det snart ett tredje gången gillt. Tills dess får strandpromenader i solnedgången väcka gamla fiskeminnen. Speciellt nu när havsluften är kall och rå återföds dem, de gamla minnen. Minnen som får en att längta, minnen som får en att leva. Snart, snart..