Wednesday, 16 November 2016

Hygge vid klinten..

Det var inte mycket som gick rätt till i morse. Bilköer på väg till tågstationen, missat och sedan uteblivet tåg. När jag så äntligen kom fram till danska Tårnby väntade Erik där för att plocka upp mig, bara för att upptäcka innan vi körde vidare att höger framdäck var punkterad. Väl framme vid klintkusten så upptäckte jag dessutom att minneskortet till kameran blivit kvarglömd därhemma. Nä, starten av fiskedagen kunde ha varit bättre men allt strulande glömdes snabbt bort då man återigen stod på kanten av klinten och tittade ut över kusten. Mobilkameran fick duga helt enkelt och att solen inte lyste som i lördags gjorde heller inget. Vi hade hela kusten för oss själva och det skulle "hygges", det vill säga ha det riktigt förbannat trevligt på danska.
Vi fiskade av bukten ut mot pyntet utan att varken ha sett eller känt fisk. Kanske inte så förvånande, för återigen var det rätt så stilla och klart i vattnet men vi visste dock att vinden skulle vridas till syd och öka något i styrka. Det var också det som hände strax efter vi intagit vår lunch bakom några nedrasade klippor.

Vi ställde oss längst ut på pyntet samtidigt som vinden tilltog något i styrka och fick fart på vattnet. Det började se riktigt hett ut och det dröjde inte heller särskilt länge förrän jag hade en följare och så strax därefter ett hugg. Det gav en självklart lite av en adrenalinkick, i alla fall till en början för allt efterhand som tiden gick och ingenting hände så kände jag alltmer hur adrenalinet försvann ur kroppen. Jag hade förvisso nån följare till och så ett väldigt försiktigt hugg till innan tiden började rinna iväg. Vi hade varit ute i cirka 4 timmar och i det grådisiga vädret försvann ljuset allt mer. Nä, det skulle inte bli någon fisk idag men däremot en massa frisk luft och för min del även ett ofrivilligt inhalerande av något litet flygfä. Så om dagen hade börjat med en massa strul så avslutades densamma med 10 minuters hiskeligt hostande. Däremellan hade vi dock haft det riktigt "hyggeligt", riktigt förbannat "hyggeligt"..

Sunday, 13 November 2016

Pynten där 7 kilos fiskar hägrar..


David och Henrik
Det är alltid en första gång för allt man gör, även då man skall åka i en fräck, sportig Merca på fiskafänge. Det var vad som hände igår, åtminstone för mig, då vi möttes tidigt på morgonen - jag , Anders, Henrik och David. Rimfrosten låg som ett gnistrande täcke över både den skånska och danska slätten, alltmedan Mercan höll kursen mot vackra Stevns. Solen hade redan hunnit upp en bit när vi slutligen kom fram och mötte upp med Ole. Vädergudarna hade verkligen haft behaget att skänka oss en härlig morgon. Frostigt, krispigt, klart och lagom kallt! En sådan där morgon där det ligger ett speciellt och stämningsfullt lugn över kusten samtidigt solen sakteligen smyger sig på och värmer en från topp till tå. En sådan där morgon man gärna och ofta vill andas in..
Klinten vakar över Ole och Anders
Det var också vad vi gjorde när vi stod på klintens höjd och såg över kilometervis med heta fiskevatten, allt vackert inramat av den 65 miljoner gamla och upp till 41 meter höga klinten. Visst, det var lite väl stilla och klart i vattnet för att det skulle kännas optimalt för fisket men humöret var topp, vilket är långt viktigare. Vi gick därför med glada steg nedför stigen och spridde ut oss längs kusten.
Dansk silver dynamit!!
Fiskeriet blandades med en del svammel och för Anders del även en del letande efter bärnsten. Han var också den första som hade känning efter fisk men det var dock Ole som fångade den första öringen. Jag däremot började sikta in mig mer och mer på den där pynten längst ut. Där tyckte jag mig skönja en del rörelse i vattnet, något jag började önska efter. Det var förvisso en rejäl bit att gå, dessutom berättade Ole om förrädiskt glatta stenar på vägen dit, men tillade självklart också något om en 7 kilos fisk han fått. Sagt och gjort, jag gick den långa vägen dit. Dit där 7 kilos fiskar hägrar och kanske till och med härjar..
Nä, att jag skulle få på en 7 kilos firre var väl inte att vänta, men heller inte att jag redan på första kast skulle kroka en fin öring på dryga måttet. Som om det inte var nog så fattade ytterligare en öring tycke för min OLR Tobis - på tredje kastet!! Den högg stenhårt och avslöjade genast att den var av den större kalibern, då den strax därefter gjorde en ursinnig rusning. Fisken visade också hur gnistrande blank den var genom ett galant luftsprång. Ahhh, det var så otroligt härligt att se på och inte minst att återigen få höra slirbromsen tjuta.
Så där stod jag, alldeles ensam på den där pynten och njöt för fulla drag. Att jag blev belönad med tre fiskar på kort tid hade väl mer att göra med att jag haft turen att ett stim råkat stryka förbi precis när jag kom fram, mer än att den sydliga vinden låg på och skapade den rörelse jag gärna ville ha - men dock! Det var hett, otroligt hett!!
Hur än mycket jag ville stanna så var det dags att ta sig tillbaka till dem andra, dock bärandes på den fina 3 kilos fisken. Det blev en lång och svettig tur tillbaka från pynten, något som fick mig att tänka på Ole och hur svettigt han måste haft det när han bar på 7 kilos öringen men det gjorde han säkert gladeligen - något jag fick bekräftat efteråt så klart!! Nåväl, vandringen tillbaka fick onekligen korvarna och därefter blåbärspajen att smaka extra gott. Ja, det blev också en lång och väldigt trevlig lunch där det snackades om det och det andra, innan vi gav det någon timme till vid vattnet. Det blev inga fler fiskar men väl en vacker skymning, där en otroligt stor och vacker måne sakteligen steg upp ur horisonten. En minst sagt vacker avslut på en härlig dag tillsammans med goda fiskevänner...





Thursday, 3 November 2016

En tur i solen med sälen som sällskap

Inatt kom frosten. Den täckte de fallna och guldskimrande kastanjelöven i morse, alltmedan jag gick ner till vattnet för en paddlingsrunda. Över det glittrande och djupblåa havet flög vitkindade gäss, medan det vid strandkanten simmade mängder med sothöns, gräsänder och så enstaka svanar.
Sälen dök självklart upp, nyfiken som den är. Det gör den alltid då det finns en stor koloni kring mina hemmavatten. Idag var vissa av dem dessutom kaxigt närgångna när jag väl stannade till för några foton, något som var aningen svårt i den ständigt guppande kajaken. På behörigt avstånd stod några skarvar på några stora stenar och sträckte ut vingarna i den svagt värmande solen. Jag paddlade vidare, och vidare. Det var så otroligt skönt nu när solen äntligen lyste efter en tids regnande och blåsande. Regnet ja, den hade kommit i rikliga mängder. Något som den lekvandrande öringen säkert uppskattat då bäckarna ganska så omgående fylldes med det livsgivande vattnet.

Det vatten som idag var nere på 6-7 grader. Vattentemperaturen hade sjunkit rejält sedan paddlingsrundan i söndags och man kunde inte låta bli att tänka på hur fisket hade varit en sån här dag. Tanken på en blank "överspringare" fyllde oundvikligen mitt sinne, det gör det ofta under den här perioden då fisket ligger nästintill i dvala pga fredningen. Skönt då att man har Danmark så tätt inpå, så att de ibland skenande fiskelustarna kan få lindring, åtminstone för en liten stund. Nästa lördag är det tänkt med en tur ditåt, förhoppningsvis är vädergudarna med oss.


Ja, det var en hel del tankar som fyllde mitt sinne alltmedan jag tog en lång paus vid ett torrlagt rev. Vågor av vitkindade gäss flög förbi medan solen värmde mina kinder. Jag fylldes med ny energi, reste mig och satte mig igen i kajaken. Jag paddlade hemåt, förbi de nyfikna sälarna och med ett leende på läpparna. Livet är härligt...

















Monday, 17 October 2016

Bland tumlare och rosa maneter

Regnet, som smattrade högt på fönsterblecken, väckte mig strax innan väckarklockan ringde. Dygnet var bara några timmar gammal och jag hade frivilligt tackat ja till det, så även om sängen lockade var tanken på smällfeta regnbågar för stark för att stå emot.
Ett fartyg hade dagarna innan lyckats rämna en regnbågsodling på den västliga sidan av danska Fyn, vilket medfört att uppemot 80000 slaktfärdiga regnbågar rymt. Något av en ekologisk katastrof, inte minst för den nära förestående leken av havsöring i både närliggande och mera fjärran åar och bäckar.

Detta uppmärksammades inte bara lokalt, även vi på den östliga sidan av Öresund hade hörsammat kallelsen om hjälp. Plikten kallade och därför satt vi, Mats och jag i hans bil med blicken riktad mot väst, långt innan det ens börjat ljusna. Vi var långtifrån ensamma i detta projekt, väl framme så stod folk som pärlor på ett pärlband längs kusten. Danskar från Jylland, Fyn och Själland blandades med tyskar, holländare och svenskar. Det såg stundtals ut som rena put and take vattnet, inte minst kring små lugna vikar.
Vi valde dock att skilja oss från mängden och drog ut, till en början, på mer ödsliga vatten. Vi fiskade oss runt en liten halvö med till synes heta fiskevatten. Det var dock inte mycket till fisk vi såg.


Vad vi såg däremot, var några tumlare som på ganska nära håll var uppe vid ytan och så en jädrans massa och stora maneter, i präktig rosa färg. Ja, tumlare och rosa maneter, vissa stora som dassalock (toalettsitslocket på ren skånska), blev något av dagens följeslagare.
Gott om mogna hagtorn
längs Sönderby Klint
Vi bytte plats några gånger, Mats även provade på "put and take" metoden men utan framgång. Regnbågar fanns det gott om i dem där, skyddade vikarna men att få dem att hugga verkade vara ett omöjligt projekt. Nä, regnbågarna var nog mer förvirrade än vi och det dröjer väl ett tag till innan dem förstår att maten inte längre kommer att bli serverat i form av pellets.
Vi åkte vidare, gick längs branta klintar och fiskade av kustband som onekligen luktade havsöring lång väg. Det var också när vi stod på ena klinten som vi såg, under några sekunder, en rejäl öring beta av tångbandet. En härlig fisk av sådan kaliber som hade böjt klingan ända ner i korken. Det blev dock inte mer än till en fantasifull tanke, för även om det till slut blev fisk för båda, så var det av den lilla, väldigt lilla varianten. Så medan vi stod bland rosa, svävande maneter i det klara vattnet och iakttog en sista gång en flock tumlare, tackade vi danska Fyn för denna gång..det blev till slut inte den regnbågssafarin vi tänkt men väl lite av en valsafari..om än av den lilla varianten..

Wednesday, 14 September 2016

Du vackra sydkust, tack för denna säsong!!

Den giftiga jättelokan står stolt, om än rejält soltorkad och vakar över den kustremsan jag tidigt i morse besökte. Det var sista chansen innan fredningen inträder och jag hade lämnat barnen på dagis respektive skola. Jag hade tänkt hinna med någon timmes kastande innan solen steg allt för högt på himlavalvet så jag styrde kosan mot kusten.

Jag stod ensam och tittade över det fullständigt molnfria och klarblåa himlen. I fjärran såg man och hörde det klagande lätet från en flock gäss som flög i sydlig riktning. Jag andades in den friska havsdoften och begav mig nedför den lilla slänten, något som fick alla de fiskmåsar och skarvar, som tills nyligen stått och vilat på de stora stenblocken, att fara upp i luften. Jag hittade snabbt en plats där jag fann mig till rätta och började kasta. Det hände dock inte så mycket på den stenen så jag började fiska av kustremsan västerut och fram till den plats där en följare visade sin närvaro. Jag blev stående där ett tag och fick efter en stund en liten krabat som följdes av ytterligare en liten filur. Morgonen passerade hastigt förbi för att sedan gå över till förmiddag. Solen hade nu stigit så pass högt att jag tappade tron på det. Jag blåste därför slutsignalen för årets fiskesäsong på sydkusten och plockade istället fram kameran.

Blågröna mosaiksländor hade mycket passande kläckts och i jakten på foton träffade man även på andra typer av insekter. I skuggan av ett träd tog några får skydd mot den nu stekhetta solen. Det var varmt, allt för varmt för att ränna runt i vadare och jaga insekter. Jag bytte därför om och körde till den närliggande våtmarken. Där fick fiskhägern snabbt syn på mig och flög lite lojt iväg till ett behörigt avstånd.
Intill simmade sothönsen lugnt och stillsamt med sitt nickande huvud och dök stundtals ned efter föda. Dem verkade ha det skönt i det svalkande vattnet. En groda väntade tålmodigt i skuggan. Den hade nog också behövt ett svalkande bad men befann sig 40-50 meter från närmsta vattenpöl så skuggan fick duga, åtminstone ett tag till.




Jag kände också för en svalkande dusch, en iskall öl och lite lunch så jag packade samman och tackade sydkusten för denna säsong. Nu dröjer det ända till januari innan den skånska öringen får se mig igen på kusten. Lyckligtvis ligger inte Danmark så långt härifrån så förhoppningsvis blir det en och annan tur ditåt, det brukar det bli varje höst. Tanken finns också för lite gäddfiske med kajaken, men först får nog denna envisa medelhavsvärme ge vika innan det blir en sådan tur. Men den kommer, var så säker..
























Tuesday, 13 September 2016

Den allra första öringen


Säsongen på sydkusten är snart över. Säsongen i Sverige är också över för tusentals flyttfåglar som dock borde vara aningen förbryllade i deras färd söderut, för inte är det normalt att temperaturen i mitten på september är över 20 grader i skuggan och 19 i vattnet. Helt galet skulle jag vilja påstå, andra tycker förmodligen tvärtom. Huruvida det har att göra med det så omtalade klimatförändringen låter jag vara osagt, jag kan i alla fall inte minnas att jag någonsin stått i vadare endast iklädd undertröja och svettats vid samma tidpunkt som fredningen börjar.
Ja, fredningen är här snart så jag var tvungen att ge mig ut, dock väntade jag till den tidpunkt då eftermiddagen övergick till kväll. Förhoppningarna på fisk var inte särskilt stora men till min stora förvåning så högg det redan vid första kast. Som om inte det var nog så fick även Erik strax därefter fisk, hans allra första öring som dock lite förargligt lyckades med konststycket att skära av fluorocarbon tafsen mitt av med hjälp av en stor sten. Hans första någonsin och så händer detta!! Va fan, det verkade i alla fall finnas fisk inne så det gällde att snabbt ta vara på chansen. Jag hjälpte därför honom att snabbt få på en ny genomlöpare och tro fan att han redan vid första kast får på en ny fisk. Något som var otroligt gött att se på!!

Det är ju något oslagbart med att se ögonen och leendet hos någon som för första gången krokar en öring och få drilla den ända in i håven. Det var en fin tjockis på måttet och jag behöver knappast tillägga att han blev genast hooked. Öringen har ju den förmågan, det vet alla som fiskat denna vackra och stridbara riddare.
Nåväl, det fanns ju som sagt fisk inne och jag fick också ytterligare två små filurer i tätt följd innan det stim vi haft nöjet att råka på försvann i djupet. Försvann gjorde efterhand också solen och med det även ljuset. Horisonten började färgas i röd- orange för att så småningom övergå i mörkare färger. Vi åkte hem, Erik stolt som en tupp och jag nöjd med vad kvällen skänkt..


Friday, 2 September 2016

Essensen av att stå på kusten

I år har skörden av päron, äpplen och plommon varit riklig. Så pass riklig att det är omöjligt att ta vara på allt som frukträden har gett. Det går dock inte till spillo då getingar, fjärilar och andra allehanda insekter passar på och tar vara på all den fallfrukt som ligger. Det är ständigt fest för inte minst getingarna, då den jästa frukten får dem att bli fullständigt berusade. Otroligt kul att se hur slöa och långsamma dem blir samt hur dem fullständigt tappar förmågan att flyga i någorlunda rak riktning, om dem ens lyckas lyfta. Dem blir också mindre aggressiva och därmed lätta att komma tätt inpå för lite makrofotografering, något jag passade på att göra i onsdags innan Erik skulle komma för ett aftonsbesök på kusten.
Mr Ro himself
Det var ett tag sen sist han var här och då fisket varit bra de sista veckorna var han inte svårövertalad. På typiskt manér var dock fisken inte på något nämnvärt hugg-humör, nu när man hade besök från den andra sidan av Öresund. Det gjorde så inget för är det något man lär sig när man är på fisketur med Erik så är det att slappna av. Jag skulle dessutom vilja påstå att han förkroppsligar bilden av avslappning i synnerhet när man ser honom stå där i vattnet, lite bakåtlutad med en cigg i käften samt svingar lite lojt, lugnt och metodiskt ut dragen. Ingen stress där inte, gör absolut inget om fisken inte hugger. Det är inte därför man är ute, nä det är ron, stillheten och friden av att stå där i samvaro med naturen och vänner som är essensen, och därmed det som gör att man gång på gång söker sig till kusten. Ibland glömmer man det i ivern att få det där efterlängtade hugget, men då är det bra att Erik kommer för att göra mig påmind om att det inte finns någon anledning att stressa..absolut ingen anledning..