Wednesday 14 September 2016

Du vackra sydkust, tack för denna säsong!!

Den giftiga jättelokan står stolt, om än rejält soltorkad och vakar över den kustremsan jag tidigt i morse besökte. Det var sista chansen innan fredningen inträder och jag hade lämnat barnen på dagis respektive skola. Jag hade tänkt hinna med någon timmes kastande innan solen steg allt för högt på himlavalvet så jag styrde kosan mot kusten.

Jag stod ensam och tittade över det fullständigt molnfria och klarblåa himlen. I fjärran såg man och hörde det klagande lätet från en flock gäss som flög i sydlig riktning. Jag andades in den friska havsdoften och begav mig nedför den lilla slänten, något som fick alla de fiskmåsar och skarvar, som tills nyligen stått och vilat på de stora stenblocken, att fara upp i luften. Jag hittade snabbt en plats där jag fann mig till rätta och började kasta. Det hände dock inte så mycket på den stenen så jag började fiska av kustremsan västerut och fram till den plats där en följare visade sin närvaro. Jag blev stående där ett tag och fick efter en stund en liten krabat som följdes av ytterligare en liten filur. Morgonen passerade hastigt förbi för att sedan gå över till förmiddag. Solen hade nu stigit så pass högt att jag tappade tron på det. Jag blåste därför slutsignalen för årets fiskesäsong på sydkusten och plockade istället fram kameran.

Blågröna mosaiksländor hade mycket passande kläckts och i jakten på foton träffade man även på andra typer av insekter. I skuggan av ett träd tog några får skydd mot den nu stekhetta solen. Det var varmt, allt för varmt för att ränna runt i vadare och jaga insekter. Jag bytte därför om och körde till den närliggande våtmarken. Där fick fiskhägern snabbt syn på mig och flög lite lojt iväg till ett behörigt avstånd.
Intill simmade sothönsen lugnt och stillsamt med sitt nickande huvud och dök stundtals ned efter föda. Dem verkade ha det skönt i det svalkande vattnet. En groda väntade tålmodigt i skuggan. Den hade nog också behövt ett svalkande bad men befann sig 40-50 meter från närmsta vattenpöl så skuggan fick duga, åtminstone ett tag till.




Jag kände också för en svalkande dusch, en iskall öl och lite lunch så jag packade samman och tackade sydkusten för denna säsong. Nu dröjer det ända till januari innan den skånska öringen får se mig igen på kusten. Lyckligtvis ligger inte Danmark så långt härifrån så förhoppningsvis blir det en och annan tur ditåt, det brukar det bli varje höst. Tanken finns också för lite gäddfiske med kajaken, men först får nog denna envisa medelhavsvärme ge vika innan det blir en sådan tur. Men den kommer, var så säker..
























Tuesday 13 September 2016

Den allra första öringen


Säsongen på sydkusten är snart över. Säsongen i Sverige är också över för tusentals flyttfåglar som dock borde vara aningen förbryllade i deras färd söderut, för inte är det normalt att temperaturen i mitten på september är över 20 grader i skuggan och 19 i vattnet. Helt galet skulle jag vilja påstå, andra tycker förmodligen tvärtom. Huruvida det har att göra med det så omtalade klimatförändringen låter jag vara osagt, jag kan i alla fall inte minnas att jag någonsin stått i vadare endast iklädd undertröja och svettats vid samma tidpunkt som fredningen börjar.
Ja, fredningen är här snart så jag var tvungen att ge mig ut, dock väntade jag till den tidpunkt då eftermiddagen övergick till kväll. Förhoppningarna på fisk var inte särskilt stora men till min stora förvåning så högg det redan vid första kast. Som om inte det var nog så fick även Erik strax därefter fisk, hans allra första öring som dock lite förargligt lyckades med konststycket att skära av fluorocarbon tafsen mitt av med hjälp av en stor sten. Hans första någonsin och så händer detta!! Va fan, det verkade i alla fall finnas fisk inne så det gällde att snabbt ta vara på chansen. Jag hjälpte därför honom att snabbt få på en ny genomlöpare och tro fan att han redan vid första kast får på en ny fisk. Något som var otroligt gött att se på!!

Det är ju något oslagbart med att se ögonen och leendet hos någon som för första gången krokar en öring och få drilla den ända in i håven. Det var en fin tjockis på måttet och jag behöver knappast tillägga att han blev genast hooked. Öringen har ju den förmågan, det vet alla som fiskat denna vackra och stridbara riddare.
Nåväl, det fanns ju som sagt fisk inne och jag fick också ytterligare två små filurer i tätt följd innan det stim vi haft nöjet att råka på försvann i djupet. Försvann gjorde efterhand också solen och med det även ljuset. Horisonten började färgas i röd- orange för att så småningom övergå i mörkare färger. Vi åkte hem, Erik stolt som en tupp och jag nöjd med vad kvällen skänkt..


Friday 2 September 2016

Essensen av att stå på kusten

I år har skörden av päron, äpplen och plommon varit riklig. Så pass riklig att det är omöjligt att ta vara på allt som frukträden har gett. Det går dock inte till spillo då getingar, fjärilar och andra allehanda insekter passar på och tar vara på all den fallfrukt som ligger. Det är ständigt fest för inte minst getingarna, då den jästa frukten får dem att bli fullständigt berusade. Otroligt kul att se hur slöa och långsamma dem blir samt hur dem fullständigt tappar förmågan att flyga i någorlunda rak riktning, om dem ens lyckas lyfta. Dem blir också mindre aggressiva och därmed lätta att komma tätt inpå för lite makrofotografering, något jag passade på att göra i onsdags innan Erik skulle komma för ett aftonsbesök på kusten.
Mr Ro himself
Det var ett tag sen sist han var här och då fisket varit bra de sista veckorna var han inte svårövertalad. På typiskt manér var dock fisken inte på något nämnvärt hugg-humör, nu när man hade besök från den andra sidan av Öresund. Det gjorde så inget för är det något man lär sig när man är på fisketur med Erik så är det att slappna av. Jag skulle dessutom vilja påstå att han förkroppsligar bilden av avslappning i synnerhet när man ser honom stå där i vattnet, lite bakåtlutad med en cigg i käften samt svingar lite lojt, lugnt och metodiskt ut dragen. Ingen stress där inte, gör absolut inget om fisken inte hugger. Det är inte därför man är ute, nä det är ron, stillheten och friden av att stå där i samvaro med naturen och vänner som är essensen, och därmed det som gör att man gång på gång söker sig till kusten. Ibland glömmer man det i ivern att få det där efterlängtade hugget, men då är det bra att Erik kommer för att göra mig påmind om att det inte finns någon anledning att stressa..absolut ingen anledning..