I gamla, klassiska vatten

Regnet smattrade på vindrutan när jag körde längs västkusten. Jag var på väg till fiskevatten jag inte varit på åratal. Fiskevatten som jag brukade hålla till på den tiden jag bodde i Malmö. Ett klassiskt område som gett mig många goda fiskeminnen.
Väl framme hade regnet avtagit avsevärt och när jag började ta mina första kast bröt solen fram och behagade att göra mig och kusten sällskap i dryga halvtimmen innan nya mörkgråa moln tog över igen. Vattnet var klart och det var god rörelse. Rörelse var det också bland alla svanar och änder som höll till i närheten i en för övrigt alldeles folktom kust. Jag rörde mig till en början norrut, mot några små rev jag mindes med välbehag. Det var där jag fick min första öring på kastdobb, alltså den typen som fanns långt innan Bombarda flötet gjorde sitt intåg. Det var på den tiden man fiskade med nylonlina och multiplikatorrulle. Det var tider det.

Nu stod jag där igen, inte med kastdobb eller multiplikatorrulle, utan med en haspelrulle och en OLR kutling i linänden och hoppades på fisk så klart. Dock hände det inte så mycket så efter någon timme begav jag mig på en lång promenad söderut för att prova ett annat område. Hashim anslöt strax därefter och vi fiskade idogt av området, dock utan någon tillstymmelse till fiskaktivitet. Nä, den enda som lyckades fånga fisk var den mink som, alldeles ogenerat och bara några meter ifrån mig, dök upp på en sten och smaskade i sig sitt byte. En invasiv art som inte hör hemma här men som uppenbarligen funnit sig väl till rätta. 
Jag lämnade Hashim lite väl tidigt, solen hade dessutom än en gång gjort sitt intåg, men barnen skulle hämtas på skolan. Kul var det i alla fall, att återigen befinna sig i gamla, klassiska fiskevatten vill säga. Låt det inte dröja lika länge igen..

En besa i ett hamrande hav

Så stod vi där igen, Anders och jag, och gav järnet. Det var rått och blött. Östersjön visade nämligen inte sin bästa sida idag, åtminstone inte på den skånska sydkusten. Nä, den försökte gång på gång betvinga oss till underkastelse. Vågorna välte jämnt och ständigt in över oss men tjurskalliga som vi är stod vi där, som stolta tuppar. Vi hade efter några snabba stopp hittat fiskbart vatten och tänkte inte förspilla chansen till en blänkare eller två. För därute, innan vågorna bröts antog vattnet en fantastiskt kulör. En sådan kulör som får en att drömma om storväxta, blanka havsöringar.

Därför gav vi järnet. För tron på den stora blänkaren fick en att trotsa de ständigt hamrande vågorna. Ibland går dessutom ens önskan också i uppfyllelse och under någon sekund trodde jag att så var fallet. Hugget var nämligen stenhårt. Ett hugg som får en att genast frisätta adrenalin och som får ens fantasi att skena iväg. Det dröjde dock inte länge förrän jag insåg att den skyldige var en besa. Nåväl, det var fisk åtminstone och kanske kunde fler, fast av den blanka varianten, behaga att hugga. Nu blev det inte så, tyvärr. Nä, det blev inte mycket lön för mödan och efter några timmar frenetiskt kämpande gav vi upp, något som ryggen och framför allt händerna tackade för. Väl i bilen var vi överens om att dagar som idag får en att känna att man lever men att det gärna får vara lite lugnare nästa gång..

Anders kämpar på.

Magert men soligt

Jag hade gått och laddat under hela veckan för söndagens fiskeäventyr. Det var ju ett tag sen sist så fiskehumöret var på topp. Väderprognosen talade om sol och schyssta vindar så det fanns inget man kunde gnälla över. Eller? Njaa, vattenståndet så klart. Den kunde ställa till det så klart vilket det naturligtvis också gjorde. Högt vattenstånd på sydkusten brukar ofta innebära skitigt vatten, speciellt efter några dagars blåsande. Det var också det Anders och jag möttes av, högt vatten i brunt kulör vill säga. Så typiskt.

Vi letade febrilt efter fiskbara vatten, något vi till sist hittade. Förhållandena var långt ifrån optimala men vi gav det en chans, speciellt när den utlovade solen dök upp. Ja, den där härliga solen som värmde hastigt upp kinderna och som fick en att glömma att vi faktiskt befinner oss i januari. Den gjorde oss sällskap under resten av fiskedagen och det var väl tur det för rent fiskemässigt sett var det magert, väldigt magert. Anders tappade en fisk medan jag kände absolut ingenting. Nada!! Jag skall dock inte gnälla, det är januari och det är alltid trögt i januari. Dessutom så kom vi ut i vad som kom att bli en härlig dag i solen och det kan man ju inte gnälla över..

Länge leve kusten

Det skulle bli svårt idag. Att hitta fiskbart vatten längs sydkusten vill säga. Det var i alla fall vad jag tänkte när Anders hörde av sig. Igår hade det extremt höga vattenståndet fullständigt saboterat fiskemöjligheterna och jag var tveksam till att det hade klarnat tills idag.
Jag hade fel, som tur är. Eller rättare sagt, det var blandat kompott. Fiskbart där vi ej trodde på det och ofiskbart där vi mest trodde på det. Jo då, det krävdes en del bilkörning längs kustvägen men vi hittade till slut en plats där vi kunde blöta ner oss och våra drag. För blöta blev vi, ordentligt blöta. Det gick nämligen rejält med sjö över revet. En sådan sjö som gång på gång slår in med kraft, försöker få en på fall. En sådan sjö som sliter tag i en enträget och som aldrig ger upp. Man försöker parera men den vinner, gång på gång.

Det var dock fiskbart som sagt, men det innebär inte det fanns huggvillig fisk eller ens fisk på plats. Nä, det hände inte så mycket så vi tröttnade ganska snabbt på att agera vågbrytare och åkte därför vidare. Sjön var inte lika påtaglig på revet vi hamnade på och dess kulör var det inget fel på. Att det dessutom var 5 grader i vattnet gjorde att vi trodde på det. Vi gav därför revet en rejäl omgång, både innan och efter gulaschlunchen. Det ville sig dock inte, åtminstone inte fiskemässigt sett. Dock lyckades kusten leverera på andra sätt. Den fick oss att känna oss levande i allra högsta grad och det om något får en att envist söka sig dit. Härligt..

En solig januaridag

Solen hade börjat bryta fram när vi kom fram till vad som skulle vara dagens enda fiskeplats. Under natten hade jag vaknat av att vinden ven i husknutarna och när jag väl steg upp föll det ner snöblandat regn. Det var med andra ord inte särskilt lockande att bege sig ut. Prognosen talade dock om sol senare under dagen och för en gång skull höll den utlovade prognosen. Jo då, när Anders och jag började skicka iväg våra OLR drag i böljerna blå sken solen i all sin prakt. Den skulle dessutom göra oss sällskap under resten av dagen.

Det var lagom smågrumset i vattnet samtidigt som brytande vågor rullade in över reven. Det var helt enkelt sådana förhållanden som borde locka fram skygga storöringar till hugg. Eller? Det började också med tidig utdelning för Anders, något som höjde förväntningarna. Jag skickade iväg kutlingen gång på gång, i alla tänkbara riktningar men det enda jag lyckades få var en massa vågskvalp i ansiktet. Det var minst sagt förfriskande även om fingrarna efter ett tag skrek efter värme. Det blev därför många uppvärmande pauser, med väldoftande kaffe inkluderad.

Flugfiskande Linus anslöt efter någon timme. Var det fluga som behövdes för att locka någon öring till hugg? Nja, inte heller han lyckades lura någon fisk till hugg. Vi gav oss dock inte, tvärtom. Jag blev till och med så djärv att jag började fiska utan handskar. Det var ju soligt, trots allt. Tiden gick dock och dagarna är som bekant allt för korta under denna årstid så när solen började dala ner mot horisonten var det dags att tänka på refrängen. Vi åkte hem men det är en ny dag imorgon och den är självfallet inbokad..på kusten så klart..

Grådassig premiär men med fisk på menyn

Det var inte den utlovade solen idag. Senast igår kväll visade väderprognosen på att nyårsdagen skulle bjuda på skimrande solsken men vad jag vaknade till var den typiska grådassiga, skånska vinterdagen. Suck!! Och suck var det också med den förkylningen jag dragits med de senaste dagarna. Jag kände efter - skulle jag bege mig ut? Ja, självklart. Inte skulle en kall och grådassig morgon, samt en förkylning hålla mig hemma på självaste premiärdagen. Efter en kopp kaffe blandat med några Alvedon var jag så redo.
Förkylningen var som bortblåst när jag väl skickade iväg de första kasten. Om det var Alvedon-kuren eller den härliga känslan att få stå utvadat på kusten låter jag vara osagt. Det blev inte sämre av det högg till ganska så omgående och årets första fisk blev ett faktum. En liten krabat förvisso men skönt att på ett tidigt stadium spräcka nollan.

Solen gjorde strax därefter ett kort gästspel innan de blyfärgade molnen återigen gjorde entré. Jag började tänka på väderprognosen och hur fel man kan ha. Skrattretande egentligen. Nåväl, det högg igen och halvtimmen senare än en gång. Små blanka krabater som fick mig att dra på några breda leenden.

Det blev också några leenden tillsammans med Henrik och Hashim, när jag väl mötte upp dem strax efter lunch. Hashim har nyligen blivit infekterad av havsöringsviruset och visade en verklig iver av att lära sig allt om den mytomspunne blanka riddaren och dess fiske. Havsöringen har ju den effekten, åtminstone på oss havsöringsnördar.
Linus dök också upp och slutligen även Anders så det blev en premiär präglad av både fisk och trevligt samvaro. Jo då, det blev en väl godkänd premiär med en knippe fiskar och en förkylning som försvann. Eller? ja den har inte kommit tillbaks än i alla fall..