Thursday, 21 April 2016

Siesta bakom fortet

Så är dem tillbaka, de långsmala och silvergröna rackarna. Inget konstigt med det egentligen, horngäddan återvänder ju varje vår och våren är ju kommen. Lite tidigt kanske men än så länge inte i sådana mängder att dem fördärvar fisket för en. Visst är det kul med lite horngädda, speciellt när de stora madammerna hugger, men inte när dem konstant är på draget. Så var det lyckligtvis inte idag, nu när jag äntligen hade tid för en kort sväng ut i vattnet. Nordvästan blåste, tilltagande dessutom, vilket gjorde att beroende hur man stod fick antingen linbåge eller olympiskt långa kast.




Första fisken kom inte på första platsen utan på den andra och det var faktiskt en öring och inte en av de långsmala silvergröna raketerna. Det var ingen bjässe men det gjorde inget för den var blank, hoppvillig och ettrig som bara öringar kan vara. Dock får jag säga att fisket för övrigt var rätt så trögt i den alltmer tilltagande nordvästan. Så att det högg några näbbisar gjorde faktiskt inget, en av dem var dessutom en biffig madam som bjöd på en riktig häftig fight.

Nä, det var långt mellan huggen och dessutom började jag småfrysa när solen försvann bakom det allt mer tätnande molntäcket. Jag tog därför en fikapaus bakom en av de många forten som finns längs den skånska sydkusten. Dessa gamla fort, minnesmonument från en tid då galenskap härskade över Europa. Nu är det andra tider lyckligtvis och även om de byggdes med en annan funktion i åtanke så fyller dem nu en annan form av skyddsfunktion, nämligen skydd för kalla och elaka vindar.

Det var faktiskt riktigt skönt där jag satt med ryggen mot den tjocka betongmuren, så pass skönt att jag nästintill tog en siesta och det hade jag väl gjort om det inte varit för att min fru ringde och väckte mig till liv igen. Vår dotter Elena skulle hämtas om en timme så jag traskade snabbt ut igen och fick minsann på 2 stycken rackare av den prickiga sorten.

Tiden går dock som bekant fort när man har roligt och det gjorde så klart även den timmen jag hade kvar men imorgon är jag ledig så kanske, kanske hinner jag med en runda imorgon igen...

Saturday, 16 April 2016

Kajakväder, fisk och en förlorad kamera.

Det var ett tag sen sist men idag var det så väder för kajak. Det började också bra när jag väl paddlat ut och ankrat upp. Det tog nämligen inte särskilt lång tid innan en liten rackare i silverskrud högg och flög upp ur ytan. Strax därefter var det ännu en så ja, det började bra och det hade nog kunnat bli förbannat bra om det inte varit för att jag skulle ta foto på tredje fisken. Det var nämligen en riktigt fin blank tjockis på dryga 60 cm som dessutom bjöd på en härlig fight och jag kände därför att föreviga fisken med ett par snabba bilder, innan den skulle returneras. Dock fumlade jag med kameran, klantade till det och vips, så gled den ur min hand och sjönk så till botten. Ännu mer förargligt var att se den ligga där på ca 2 - 2.5 meters djup och att det fanns absolut inget jag kunde göra. Visst, den hade några år på nacken med den var vattentät och fyllde väl sin funktion när snabba bilder vid vattenytan skulle tas. Nä, den där fadäsen gjorde att jag tappade lusten helt till något fortsatt fiske. Jag drog därför upp ankaret strax därefter, paddlade in och så körde hem..och ännu när jag sitter skriver dessa rader grämer jag mig nåt kopiöst, inte minst för att det hade förhindrats om inte jag slarvat med att säkra kameran...men ja, det går väl över..så småningom..

Tuesday, 12 April 2016

Silver och guld.

Igår var en dag då sydkusten behagade att vara extra givmild, både i form av väder och i form av vad naturen har att ge. Solen lyste med all sin prakt och även om det blåste friska ostliga vindar som rörde upp en massa gojs i vattnet, så fanns det platser som var fiskbara.

Långt ute fann jag dem, de stora öringarnas fest - i alla fall till en början. Ja, längst ut i kastet befann dem sig - därute där vattnet antog en fantastisk färg och där sandplättarna alternerades med mörka fläckar. Ibland har man tur, man är på väg att lämna platsen men tar ändå ett par sista kast på ett specifikt område och så pang så har man hittat dem. Att det sedan visade sig vara endast stor fisk som högg var ju mer än oväntat men självklart extremt önskvärt. De första 3 fiskarna var biffiga blankbesor varav en bjöd på en helsikes galen fight med flera luftsprång och rusningar. Det var fiskar mellan 65-70 cm och tankarna for onekligen iväg - var det så att det verkligen var ett stim med endast stor fisk och i så fall, hur stor fisk???och kanske helblank?? Så igen, längst ut i kastet högg den fisk jag hoppats på. Galna knyckar följdes av hopp samt härliga rusningar som fick adrenalinet att rusa iväg. Jag skall erkänna att jag skrek av lycka, det var så otroligt häftigt. Väl inne höll fisken sig förvånansvärt lugn och jag kunde håva en blanking på 3.14 kg och 64 cm.

Fisken valde jag så att behålla eller rättare sagt, skänka till svärföräldrarna som länge tjatat om när jag skall ta med fisk till dem. Inte nog med det, dem fick den rensad och filéad - precis som dem vill ha den.
Jag kunde i alla fall knappt tro på vad som hände när jag tog in fisken och sände den vidare till andra sidan. En naturfotograf som tydligen var ute efter huggormar kom fram nyfiket efter all ståhejs ute i vattnet och hjälpte mig ta några bilder på den ståtliga riddaren i silverrustning. Det var också då, när jag la ner fisken på några stenar, jag lyckades hitta kustens alldeles egna ädelsten i form av bärnsten. Jag har väl aldrig någonsin letat eller plockat upp en bärnsten men idag var väl en sån dag då man belönas av en del av det naturen har att ge.


Nåväl, det tog väl en uppemot en timme innan jag gick ut igen. Fotografen visade sig nämligen vara en trevlig prick som berättade en hel del om huggormar, något jag helst vill hålla på avstånd, samtidigt som jag tog en fika paus i den värmande solen. Egentligen kunde jag redan då åkt hem men jag var allt för nyfiken. Fanns fisken kvar??


Japp, det var dem men platsen hade av de stora lämnats över till de mindre jägarna. Det gjorde så inget, det blev till slut
Silver och guld
några tjockisar i mindre format innan dem också försvann men vilken dag det blev..en dag innehållande både silver och guld..

Saturday, 9 April 2016

Bland knölsvanarnas dans

Med blicken fäst mot väst tog jag mina första kast. Mörka moln drog över bukten och lade mörka skuggor över det vindpinade havet. Det blåste hårda sydvästvindar även igår och i fjärran såg man vita gäss dra över vattnet. Platsen jag valde var dock skyddad från det värsta och därmed fiskbart.

Fisken verkade dock vara frånvarande i alla fall under fiskeriets första timme, något jag också kände mig vara, frånvarande vill säga. Kanske skulle jag ha valt att ge mig ut under eftermiddagen istället då prognosen var att det skulle spricka upp. Nu kändes det mest ruggigt och kallt att stå där på revet, i synnerhet när inget hände på andra änden av linan. Jag var i alla fall inte ensam då en flugfiskare kämpade med att få ut sin fluga på andra sidan revet. Efter en halvtimme kände både flugfiskaren och jag för att ta en paus och samla krafter varpå efter ett trevligt samtal kom överens om att byta sida av revet. Det började nu spricka upp så smått samtidigt som vinden började lägga sig.


Något som ett par knölsvanar antagligen uppskattade då dem kom flygandes och landade på bästa vattenplanande manér på det allt mer stilla vattnet. De satte genast igång med sin kärleksdans vilket fick mig att flytta fokus från fisket till de kärlekskranka fåglarna. De såg otroligt nykära ut alltmedan de gav ifrån sig ett vibrerande trumpetläte som sammansmälte till en romantisk symfoni.

Då plötsligt i ögonvrån såg jag något som blänkte till. En följare? Det var det säkert, för några kast senare, och efter att återigen riktat in mig på fiskeriet, så hade jag en till efter draget och strax därefter ännu en. Hmmm, dem högg inte så jag prövade att byta till min nya Slim i svart/koppar och redan i andra kastet så sög det till innan jag ens börjat veva. Det var långt ifrån en jätte men det var fisk i alla fall.


Det blev ytterligare en liten rackare och så en större blankbesa innan det dog ut igen. Det gjorde så inget, jag var ändå tvungen att dra hemåt och hämta kidsen..så jag lämnade de kärlekslystna knölsvanarna och deras romantiska dans med hela revet för sig självt, något dem säkert blev glada för..

Thursday, 7 April 2016

Så finns ju alltid Österlen..

Efter cirka 1.5 timmes körning är jag så äntligen framme. Det blåser hård sydväst, något som omöjliggör fisket på sydkusten, men på ostkusten är det annorlunda. Här är det nästan frånlandsvind, den är hård och skapar krusningar över vattenytan. Jag står och tittar ut över vattnet, det är spritklart och man kan tydligt se bottenkonturerna - sand som fläckvis övergår till mörka partier. Jag befinner mig på en mycket speciell plats, en plats där vi brukar skämta om att reglerna för havsöringsfisket på något sätt slutar gälla. Här kan det stundtals vara galet fiske över sanden och i gränsen mellan sand och de mörka partierna, detta trots stilla och spritklart vatten.

Även idag, någon gång kring lunch, dök fiskarna upp. Jag fick förvisso leta upp dem men jag fann dem till slut. Ett stim som uppehöll sig på samma plats under ett par timmar, långt ut i kastet, i ovanstående gränspartier. Det var tobis dem jagade och det var tobis som blev serverat i form av en OLR Slim. Huggen var stenhårda och även så fighterna. Inte minst när en nästintill blank fisk på cirka 65 cm tog min OLR, i ett kast som i medvinden flög iväg nästan till andra sidan Östersjön. Frenetiskt försökte den bli av med kroken, den knyckte nåt vansinnigt, hoppade och rusade ursinnigt ett flertal gånger. Det var en fisk som vägrade ge sig ända in i målsnöret, en fantastisk fighter som efter bataljen naturligtvis fick friheten åter. Friheten för att återuppta sin jakt efter tobis.
En sann fighter

Ja, denna fantastiska plats, där tobisstimmen nästintill simmar mellan ens ben och där öringarna är dem hack i häl. Så var det även idag...för när det busblåser på sydkusten och det ändå rycker i fisketarmen finns ju alltid Österlen..och så denna plats..denna magiska plats





















Sunday, 3 April 2016

En fantastisk dag på sydkusten

Lika bra att börja med att säga att det igår bjöds på en fantastiskt härlig dag på kusten. Behagliga vindar från syd smekte kusten samtidigt som solen lyste och värmde gott under vadarjackan. Det var heller inte vilken dag som helst då långväga vänner från både öst och väst kom på besök i form av herrarna Ask och Ole Rådhede, OLR wobblerns fader. Linus slöt också upp under de första timmarna innan han drog iväg för att se MFF i årets Allsvenska premiär. Skönt också att sydkusten kunde visa sin bästa sida, både i form av väder och fångad fisk, nu när man hade så pass celebert besök.

Redan på första fiskeplatsen kunde jag se ganska så omgående att Ole fick flex på sin klinga vilket även följdes av Linus. Detta blev så upptäckt av några flugfiskare som gärna ville ta del av kakan och begav sig helt ogenerat in på Oles och Linus fiskeområde. Otroligt tråkigt att folk inte kan respektera andras kastområde och därmed hålla behörigt avstånd. Medan jag hörde Linus påpekade detta för dem var det dock min tur att få lite spöböj då en liten blank rackare kände för att lätta upp mitt humör efter den incidenten.



Nå nog om det, dagen hade precis börjat och alla hade fått fisk men vi kände efter nån timme för att dra vidare till dagens andra plats, tillika platsen där vi senare höll lunch i form av korvgrillning avslutad med en blåbärs/hallon paj som frugan gjort till oss, gött är bara ordet. En fiskedag är också ett tillfälle till trevligt samvaro med goda fiskevänner så medan vi tryckte oss korvarna passade vi på att ljuga lite för varandra, det hör ju liksom till. Det snackades om det ena till det andra samtidigt som en kall dansk pilsner också slank ner. Mättna och belåtna blev det så dags igen för lite fiske och tillika spöböj, inte minst för Ole som verkade hitta fisken som om han fiskat på platsen många gånger förr.

Edvin och Ole in action!!
Kanske skulle vi ha också ha blivit kvar där för på de andra två platserna vi därefter körde till var vattnet så pass upprört att det flöt en massa irriterande slick på ytan, vilket gjorde det ofiskbart. Så vi körde tillbaks till där vi njutit av både mat och fiskbart vatten samtidigt som Anders, som äntligen fått en stund ledigt från hemmasnickrandet, anslöt sig till sällskapet. Han blev också den som blev kvar till skymningen då det, efter att både Ole, Edvin och Henrik kört, också blev min tur då min rulle havererat. En liten metallbygel innanför spolen hade på ett något sätt lossnat och fastnat så att det inte gick att veva. Så jag fick packa samman och istället tänka på vart jag skall lämna in rullen för reparation. Men jag åkte ändå hem med ett glatt humör (och rostade kinder efter all sol) för det är inte mycket som slår en god dag på kusten i samvaro med goda fiskevänner.. och så fick ju alla dessutom fisk..lite grann som grädden på moset..