Wednesday, 30 March 2016

Huggbonanza i ösregnet.

Ja, vem trodde det egentligen? Att fisken skulle gå amok under värsta skyfall, för det var precis vad som hände idag kring lunchtid. Efter att ha kammat noll under den första timmen började det så regna, inget förvånande för det var vad väderprognosen hade förutspått. Att stå i hällregn är väl egentligen inte särskilt kul men vad gjorde det när så plötsligt började hugga hejvilt, och vilka hugg dessutom.

Fiskarna var fullständigt galna, dem knyckte, hoppade och slog runt nåt vansinnigt. Det var blanka rackare på mellan 45-50 cm och dem visste verkligen vad dem ville. Det visste jag också så jag struntade fullständigt i hällregnet och tog självklart vara på tillfället. Det kändes dessutom som en tidsfråga innan nån stor maffig jägare skulle dyka upp och glupskt svälja min genomlöpare.

Mycket riktigt, efter att ha fått 8-10 fiskar så högg det tungt längst ut i kastet. Vad som sedan följde var en explosion av råstyrka, 60-70 meter ut. Direkt efter hugget hoppade bamsingen jag väntat på ut ur vattnet. Det följdes av en vansinnig rusning på 30-40 meter uppe vid ytan samtidigt som den slog med både huvud och stjärt, något som fick mig att tänka på de youtube klipp man sett på blue marlin när dem rusar uppe i ytan. Det var otroligt häftigt att se på samtidigt som man hoppades på att kroken satt ordentligt.

Det gjorde den lyckligtvis för vare sig några extra luftsprång eller rusningar till medförde att kroken lossnade ur käften på den så frenetiskt kämpande öringen. Till slut gav den så upp och jag kunde håva en galant kämpe på 4120 gram och 68 cm. Vilken kamp!! Bland de vildaste jag varit med om, helt klart.

På något sätt kändes det som om det räckte men jag får villigt erkänna att jag ville mer så efter en fika paus sittandes inne i bilen gick jag ut igen. I fjärran kunde jag se att det klarnade upp och det dröjde heller inte länge innan regnet slutade falla. Jag kastade några gånger och pang, så hände det igen längst ut i kastet. Det var ren deja vu för ut ur vattnet hoppade ännu en bjässe, en gång, två gånger, gjorde en rusning och så vid tredje hoppet så försvann tyngden ur klingan. Helt galet sjukt, två stora blanka med en kaffe paus emellan, fanns det fler månne? Jag kastade ut igen och så igen samtidigt som det klarnade upp fullständigt och det blev strålande solsken. Det var ju det jag väntat på, sol och lite värme. Dock var det uppenbarligen inte det som fisken väntat på för nu dog fisket ut fullständigt så jag passade istället på att ta några foton innan det blev dags för mig att köra och hämta barnen från dagis respektive skola. Men vilken dag det blev, var det pga en snabb lufttrycksförändring? kanske eller så var det bara att jag råkade vara på rätt plats vid rätt tidpunkt...men hur som helst - vem kunde ana det..i hällregnet..härligt!!





Friday, 25 March 2016

Fisketorka men torra underkläder..

Vart har solen tagit vägen idag? Under hela veckan har solen lyst över sydkusten, fiskepolarna har varit ute och självklart fångat massor med fisk medan stackars jag, jag har fått hålla mig hemma med sjuka barn.

Idag när jag så äntligen hade möjligheten att få komma ut möttes man självklart av grådisigt väder, är det inte typiskt? Visst, det blåste milda sydvästliga vindar men jag ville ha lite sol oxå, inte det där trista gråa smådisiga skånska skitvädret. Fisken tyckte uppenbarligen detsamma för det var inte mycket till liv i vattnet idag, en följare, ett missat hugg och så slutligen två småttingar efter varandra. Nej, det var ren fisketorka idag men till gengäld kom jag så äntligen hem med torra underkläder - det var ju ett tag sen sist.

Det var nämligen premiärturen för mina nya Orvis Silver Sonic vadare och jag blev mer än nöjd. De känns betydligt robustare än mina gamla Vision Kura men ändå enormt bekväma och dessutom lätta. Det var det jag gillade så mycket med Vision vadarna, de var lätta och otroligt smidiga att gå med men tyvärr lite väl sköra.

Med Orvis vadarna känns det som om jag får vadare som tål betydligt tuffare tag men med bibehållen smidighet. Det finns dessutom en 100 % vattentätt invändig plastficka, där jag idag förvarade både bilnycklar och mobil, en verklig bonus då jag har en benägenhet att ta ofrivilliga dopp. Det blev inga sådana idag och som sagt, inte mycket till fisk heller...om man nu bortser från den fina öringen jag fick häromdan. Den blev nämligen serverad till middag när jag väl kom hem..och den firren, det var verkligen fina fisken för smaklökarna..och förresten, min borttappade håv blev lyckligtvis funnen och bäst av allt, hemlevererad tidigt i morse..tack för det Merdan Ilinov!!

Sunday, 20 March 2016

Blå, blå himmel och vatten...

Havet låg blänkande vackert när jag steg ut på det rev som jag dagen innan hade haft rejäl huggbonanza på. Idag var det dock en annan dag och med det också andra förhållanden, det var nästintill spegelblankt men å andra sidan var vattnet fortfarande aning färgat så kanske...Det var dessutom strålande solsken, lite förvånande då det inte var vad väderprognosen förutspått. Å andra sidan var det inget jag klagade över, det värmde gött och med lite tur kanske jag kunde lura en och annan blänkare till hugg. Jag hade oxå ganska så omgående en efterföljare som väl nån meter ifrån mig vände på kosan och lämnade en rejäl virvel efter sig. Nej, fisken var inte på plats idag eller åtminstone inte före lunchtid - igår hade fisket kommit igång vid 14-15 tiden så det kanske var för tidigt än. Jag körde vidare österut, skulle ändå åt det hållet idag då det även var dagen för tävlingen Blänkaren och invägning, prisutdelning, m.m hölls i Ystad.

Kusten var, en dag som denna med strålande solsken, rätt så packat med spösvingande musketörer men jag lyckades dock hitta ett par ställen där jag ostört kunde fiska vidare. Jag hittade även fisken, återigen vid ungefär samma tidpunkt som igår. Kanske en ren tillfällighet men i alla fall så var det lite för sent, invägningen var kl. 15.00, vilket kändes lite förargligt då jag hamnade i ett stim som på kort stund gav 7-8 filurer, alla som stöpta i samma lilla form men jag hade i ett av de sista kasten en stoor efterföljare som följde draget ända in till mig.

Vinden hade också ökat till sisådär 5-6 m/s samtidigt som den vridits till sydväst så jag hade med andra ord svårt att slita mig från platsen, särskilt efter att ha haft en stor och biffig typ efter draget.



Det blev som det brukar vara en trevlig tillställning med 4 fiskar invägda och uppemot 100 anmälda personer, dessutom fick man snackat lite skit med herrarna Ask och Anders innan jag drog västerut igen för att möta upp Linus. Han hade dessutom ett par nya Orvis Silver Sonic vadare till mig som jag mer än gärna ville få med mig hem - tack för det igen Linus!! Mer om det en annan dag.

Vi hann självklart även ta några kast tillsammans dock med ett oavgjort resultat, en besa för Linus och prickig tjockis till mig...det blev i allt en härlig dag på kusten, något som nu märks när jag sitter och skriver. Kinderna känns heta efter all sol och axlarna/ryggen känns ömma efter allt kastande..men det är en skön ömhet, en ömhet som dessutom kommer få mig att sova gott inatt..nu dröjer det några dagar innan jag kommer ut igen, jobb och påskfirande med familjen står på schemat men snart, snart står jag där igen..på kusten.

Saturday, 19 March 2016

Det lilla revet med den lilla sandplätten

Någon gång strax innan lunch befann jag mig på revet, vinden var tilltagande och började vrida från sydväst till väst. Jag bytte därför från OLR Slim till en Kutling, detta för att kunna komma ner lite djupare nu när sjön började bli lite mer aggresiv. Färgen på vattnet var perfekt och när det dessutom höll en temperatur på 7 grader kändes det bara som en tidsfråga innan fisken skulle hugga.


En flock tranor kom flygandes förbi i perfekt v-formation och dem höll såklart en nordlig riktning, ytterligare ett tecken på att den varma årstiden närmar sig med stormsteg och vem vet, kanske någon av dem flyger ända upp till sommarstugan i Norrland. Så plötsligt stod jag där och drömde mig bort till Norrland samt sommarfisket i bäckarna efter harr och bäcköring, vilket inte var så konstigt för det hände inte så mycket där på revet. Jag gick därför upp en stund senare och insåg på väg till bilen att håven saknades, den hade lossnat från magnetlåset och jag hade förmodligen glömt att säkra den vid vadarbältet. Nej, håven gick inte att finna längs strandkanten och jag ville inte heller lägga ner för mycket tid på letandet då fisket kom i första hand. Så jag körde vidare med tanken om att återvända senare för att se om håven flutit i land.

Solen började att blygsamt visa sig medan jag körde österut till det lilla revet med den där lilla sandplätten. Kanske befann sig fisken där idag, det gör dem nämligen ibland och när dem väl gör det så är det i hyfsade mängder. Såg från vägen en del fiskare som stod utvadade längs kusten men lyckligtvis var det lilla revet tomt på folk, nu hoppades jag bara på det motsatta vad gällde fisk. Kasten satt där dem skulle men fisken lyste tyvärr med sin frånvaro. Det var dags för paus, fika och en kopp kaffe samtidigt som solen behagade att titta fram. Under tiden jag sörplade i mig kaffet funderade jag om det kanske var dags att flytta på sig igen, men nej - det fanns gott om tid så varför stressa -  jag hade en magkänsla att fisken förr eller senare skulle infinna sig vid den där lilla sandplätten.

Efter en stunds trevligt snackande med en äldre herre gick jag så ut igen och och vid tredje kastet kände jag en puff, gjorde vevstopp och pang så satt där dagens första öring -  en blankbesa på 60-65 cm som snabbt fick friheten åter.



Ut flög kutlingen igen över sandplätten och pang, så satt en ny öring efter några vevtag. Dem var där igen, och dem var på jakt för nu fick jag nästan fisk på varje kast. Dem var blanka, stridbara och hoppvilliga samt flera av dem dessutom klart över måttet. När väl en rackare på 60 cm och 2490 gram högg valde jag att ta med fisken hem, dock efter att först ha gett mig en härlig fight. Det blev 10-15 fiskar, jag tappade nämligen räkningen, dem flesta fina tjockisar och några väl över måttet. Otroligt härligt, en sån dag man väntat på under hela vintern och ett tecken på att våren nu har anlänt - eller åtminstone för idag.
Så efter ett tag kände jag mig mer än nöjd och begav mig upp till bilen, jag ville dessutom tillbaks till där jag startat för att se om håven flutit i land. Det hade den så icke, eller så hade någon annan hittat den för den var inte till att finna men som en liten tröst hade jag åtminstone haft en fantastisk eftermiddag på det lilla revet med den lilla sandplätten..












Monday, 14 March 2016

Tystnaden bryts av en tjutande slirbroms

Det är något speciellt att stå på kusten tidigt på morgonen, en vindstilla dag, och det enda man stundtals hör är enstaka fiskmåsar. Det är otroligt avslappnande, man känner verkligen hur all vardagsstress försvinner ur kroppen och ut i tystnaden - och man fylls onekligen av energi. Då en fisk dessutom hugger hårt och bastant, man hör och ser plumset och strax därefter hör slirbromsen tjuta över tystnaden, ja då är det fulländat. Detta är precis vad som hände igår morse. Jag hade ett par timmar på morgonen innan jag skulle iväg på jobb så självklart passade jag på, trots dåliga odds.



Den första fisken som högg missades då jag blev lite distraherad av Bojan, en gammal vän som igår slöt upp på kusten. Mothugget blev inte var det borde vara, fisken kom undan och lämnade en retfull stor virvel kvar på ytan. Aargh, vad man grämer sig, speciellt en dag då havet ligger spegelblankt och vattnet är kristallklart, för då man skall vara glad om en fisk överhuvudtaget hugger.


Jag skulle dock få revansch en halvtimme senare då en annan fisk högg stenhårt och gjorde strax därefter en tokrusning på 20-30 meter. Jävlar, vad fisken drog ut lina, flera gånger - vilket fick mig att tro det rörde sig om en biffig firre. När jag slutligen fick den nära mig blev jag aningen förvånad, fisken var varken särskilt stor eller skinande blank, utan en blankbesa på ca 2-2.5 kg. Hade jag haft en hatt hade jag lyft på den men jag hade å andra sidan en mössa så den fick åka av när kämpen fick simma tillbaks till sitt rätta element - för det var verkligen en riktig fighter och som sådan blev den förevigad i mitt fiskeminne samt med ett foto. Efter det hände så inte så mycket mer, jag var tvungen att avvika strax därefter och bege mig till jobbet men å andra sidan så körde jag dit med alla de härliga rusningar fisken hade bjudit på i tankarna..

Thursday, 10 March 2016

Bombarda is back

Igår var dagen då det skulle lossna, det var åtminstone tanken. Sol och sydliga vindar fick en att känna att våren var på inmarsch. Linus och jag hade snackat lite löst om att träffas på ostkusten men medans jag körde ditåt, tidigt på förmiddagen, såg faktiskt sydkusten otroligt ingivande ut. Jag hoppades att detsamma skulle gälla runtom det sydliga krönet men väl framme var det lite för stilla och det kändes som om jag valt fel, eller? Jag började kasta i det klara vattnet utan att egentligen tro på det men nu var jag där så jag började kasta, och kasta, jag till och med kastade över den sten som Anders förra året fick en 4+ och hoppades, mer som en skoj tanke, att dennes syskon kanske tagit över platsen. Nej, fisk fick jag inte syn på men däremot kadavret av en säl som låg i vassen. En rejäl bamsing som på något sätt gått över till andra sidan, kanske pga ålder, sjukdom eller kanske rent utav ett välriktad skott. Säl väcker många känslor hos folk så även hos mig men det är en annan historia. 
Nej, det var dags att prova Henriks alldeles egna rev samtidigt som jag talade om för Linus via telefon att han gjorde bäst i att stanna på sydkusten. Efter cirka en kvart på revet så dök 3 tyskar upp och ställde sig ogenerat  20-30 meter ifrån mig. Dem gillade uppenbarligen Henriks rev förbannat mycket, för dem hade struntat fullständigt i alla de andra rev som fanns i närheten och som var alldeles tomma på folk. Nåväl, några hornblåsare skulle inte sabba dagen för mig och då det ändå verkade vara tomt med fisk på revet så gick jag upp. där kunde dem stå och svinga ut sina flugor, nån fisk skulle dem ändå inte få....trodde jag, för nog fan fick en av dem spöböj medan jag packade ihop. Va fan, visst hade tanken funnits där hela tiden - att det egentligen lämpade sig för fluga eller Bombarda men nej, jag har svårt för det. Det passar inte mitt fisketemperament helt enkelt. Så jag körde söderut, till sydkusten där vinden låg på och skapade rörelse i vattnet. Där skulle fisken inte rata mina genomlöpare, tvärtom.

Njaaa, ju fler rev jag fiskade av desto mer frustrerad blev jag och inte blev det bättre av att få höra från Linus att han minsann fick fisk, på Bombarda dessutom. Så jag fick ge mig till slut, för det var helt enkelt en sån dag - en dag då man får däng av dem som svingar flugor vill säga, antingen med flugspö eller Bombarda. 
Så idag var jag ute igen och minsann hade jag riggat ett spö med Bombarda. Det var några år sen sist och ja, det passar fortfarande inte mitt fisketemperament men igår blev det för mycket för mig att svälja, det får jag villigt erkänna. Fisken verkar för närvarande vara extremt selektivt och därmed svårflörtad, vilket inte är så konstigt, det är trots allt fortfarande rätt så kallt i vattnet. Så jag svalde stoltheten, begav mig ut med ett riggat spö och vad skall jag säga, det gav fisk. Högg stenhårt gjorde dem också, varav två av dem riktigt fina kring måttet. Lite lustigt nog sprack molntäcket upp och på några minuter blev det klarblå himmel samt strålande solsken, som ett slags tecken av att jag nu blivit upplyst av Bombardaguden. 

Hursomhelst var det dags för en fikapaus i solen, dessutom ville jag nu pröva och se om fisken också var intresserade av en av mina OLR. Sagt och gjort, efter fikat skickades en Slim ut i böljorna och det dröjde heller inte länge förrän jag hade spöböj. Plasket med stjärtfenan som följde avslöjade att det rörde sig om en större fisk, den gjorde en rusning och så började den igen att vansinnigt plaska runt och vips så lossnade draget. Så man stod där igen med den där tomma känslan, en halv minuts adrenalinkick som direkt övergår till nästintill depression. Men sådan är det, you win some and you loose some. Efter ca en halv timme utan att ha känt något bytte jag så igen till Bombarda vilket ja, rätt gissat - det resulterade i två småttingar. Så ja, återigen vann Bombarda kampen - men den store, den högg i alla fall på en genomlöpare....och det är just dem stora man minns..




Tuesday, 1 March 2016

Ett ( väldigt) kort fiskepass..

Det var rått och ruggigt när jag satte mig vid den övergivna plastbåten, först för att andas in den friska havsdoften och sedan för att betrakta svanarna som majestätiskt flög över revet. Efter en stund fattade jag mod och gav mig ut, med viss skepsis, ut på revet. Syftet med att komma ut idag var nämligen att primärt checka status på mina vadare, då dessa läckt rejält i grenen sist jag var ute. Väl hemma hade jag kletat på massvis med Aquaseal, dock lite grann i blindo, för jag hade tyvärr inte lyckats lokalisera vart nånstans läckaget var. Det fick bära eller brista, jag var ledig på eftermiddagen och, även om värmen i hemmet var mer lockande än att stå ute i det ruggiga vädret, var jag tvungen att ta reda på huruvida jag lyckats täppa till läckaget eller inte.
Så jag vandrade ut på revet fullt koncentrerad på vad som hände mellan mina ben samtidigt som de brytande vågorna satte vadarna på prov. Det tog tyvärr inte så lång stund förrän jag tyckte mig börja känna en viss fuktig kyla göra sig gällande kring det området en man helst vill hålla varm. Jaha, dem läckte fortfarande men nu stod jag där och då kunde jag lika väl passa på och fiska av revet.
För att slippa det värsta ställde jag mig dock på en sten och lyckades också stå där en stund innan en våg såg till att svepa bort mina fötter från stenen och plask, så låg jag och sprattlade i vattnet i nån sekund. När jag väl fick fäste igen så kände jag att uppdraget för dagen var över. Det blev mitt kortaste fiskepass någonsin men inget att göra, vadarna läckte fortfarande, jag var blöt och värmen samt torra kalsonger i hemmet kallade. Det är väl bara att inse att det är dags att införskaffa ett par nya, de har trots allt varit flitigt använda i ca 2 år. Dem har dessutom fått utstå rätt så mycket med stryk och det finns ju faktiskt en gräns för hur länge sådana håller..surt men sant. Så nästa gång jag står i vattnet igen lär jag väl göra det lite längre, i nya och förhoppningsvis torra vadare...