Friday 30 June 2017

Feta sommaröringar

Regnet vräker ned över Söderslätt
Det är ungefär vad jag drömt om under de veckor jag varit och hälsat på familjen i Spanien, feta sommaröringar vill säga. Lite av skulden lägger jag på Skånes oerhört giftiga kustmink, alias Merdan Ilinov. Han har under tiden man varit frånvarande lyckats få upp några fina fiskar, något som fått en att vara en aning grön av avund. För att lindra det hela har man ju då fått tröstäta, allt från Iberico skinka till fisk och skaldjur av alla de slag. Inte dumt alls egentligen, men allt har ju ett pris och i det här fallet var priset 4 kilo - ja, jag avser naturligtvis det antal kilo jag lyckades med att gå upp.

Så med 4 kilo i tankarna drog jag ut idag, för nog hade det smakat med en smällfet sommaröring på 4 kilo eller mer. Vädret var dessutom sådan jag helst vill ha på sommaren,  det vill säga en kallfront som drog mörka och regnfyllda moln över sydkusten. Det hade förvisso under de senaste dagarna blåst en hel del men jag lyckades hitta fiskbart vatten som dessutom, till min stora glädje, även höll fisk. Det var förvisso inga smällfeta 4 kilos fiskar men av de tre öringar jag lyckades kroka var en av dem riktigt smällfet och var väl mellan 55-60 cm lång. En fisk som efter ett rejält luftsprång gick segrande ur striden men som dessförinnan bjudit på några härliga rusningar. Tyvärr fick jag inte bild på fisken men härligt var det, och då menar jag att både få stå på sydkusten igen (trots att regnet stundtals vräkte ned) och att dessutom få rejäl spöböj. Det blev ingen smällfet 4 kilos sommaröring men som man brukar säga - skam den som ger sig..så, snart är jag därute igen..och då kanske, kanske...

Sunday 11 June 2017

En kvällstur innan solkusten kallar

Jag gick länge igår och velade om jag skulle ut eller inte. Solen hade nämligen visat sin närvaro under hela dagen så det kändes inte särskilt hett. Nä, vid den här årstiden vill jag hellre ha en kallfront som drar in mörka, fuktmättade moln över kustbandet. Detta för att jag skall tro på det men nu var det som det var, och dessutom så kände jag för ett par timmars avkoppling på kusten efter en rätt så hektisk vecka på jobb. Jag drog ut med andra ord. Ut i den sena aftonssolen och den svalkande sydvästbrisen för att om möjligen locka en och annan öring till hugg. Det visade sig dock vara en alltför för svår uppgift, trots idogt kastande i nästan alla väderriktningar och tillika några platsbyten.
Det enda jag såg av fisk var några tobisar som hoppade för glatta livet. Om det var öring dem försökte undkomma får jag aldrig veta men att dem flydde från något var utom all tvivel. Det var i alla fall inte några jägare som var intresserade av det jag hade att erbjuda, tyvärr. Visst, lite smånafs hade jag känt under kvällens lopp men det var det typiska näbbgäddnafsandet som man helst vill undvika. Dem högg åtminstone inte och det om något var skönt.
Skön blev också kvällen, en kväll som dessutom fulländades när en orangefärgad fullmåne steg upp i sydöst ungefär samtidigt som solen försvann bakom mig och mörkret började tillta. Med mörkret dog också det fågelkvitter som hållit mig sällskap för att övertas av sporadiska ko-koo från en gök. Det blev dock allt sparsammare med lätet från göken och till slut gav den också upp och med det även jag. Nu byter jag sydkusten mot solkusten i Spanien..men bara tillfälligt...snart är jag där igen, på sydkusten vill säga..


Tuesday 6 June 2017

Hoppande öringar i skymningen

Det var förvånansvärt tyst när jag steg ur bilen. Det var nämligen helt tomt på liv - inga fiskmåsar, änder eller svanar syntes till. Till och med skarven lyste med sin frånvaro. Inte för att jag hade väntat mig en välkomstparad nu när jag, efter ett långt uppehåll, äntligen befann mig igen på kusten, men lite fågelliv hade man väl ändå förväntat sig. Doften var där åtminstone, den omisskännliga fräna doften av rutten tång. Den kommer man liksom inte ifrån, så det blev det som välkomnade mig istället, det och tångflugorna såklart.
Det var i alla fall skönt att återigen stå i vattnet, även om det nu visade sig vara lika dött under som ovanför ytan. Inte ens horngäddan syntes till, så efter cirka 1 timmes nötande tyckte jag det var dags att byta plats.


Solen hade börjat sjunka i öst och skuggorna började bli allt längre när jag kom fram till andra revet. Där väntade mig det fågelliv jag saknat på första platsen. Det var bl.a fiskmåsar som stod längs strandkanten och nyfiket iakttog mig samtidigt som jag satte samman spöet. En bit ut simmade två gravänder med en stor kull ungar, medan det längre ut satt flera gräsänder på några stenar och njöt av dagens sista solstrålar. Jag gick ut med förhoppningen att det även fanns lite liv under ytan. Det var det, både i form av näbbgäddor och öringar. Nu blev det så att det var endast näbbgäddorna som behagade att hugga, tyvärr. Öringarna retades däremot med att visa sin närvaro genom galanta hopp. Frustrerande, men fisken fanns ju där så jag nötte på till en bra bit efter solnedgången. Jag fick dock till slut ge mig, för även om fisken var där var det uppenbarligen omöjligt att få dem att hugga. Uppgiven gick jag så upp och lämnade den allt klarare månen bakom mig, den och den ensamma segelbåt som i horisonten seglade förbi. Kanske hinner jag komma ut igen innan vi åker iväg till Spanien nästa vecka. Jag hoppas det i alla fall..