Monday 22 August 2016

När en rugby boll i silver hugger

- Jag sa till dig, detta var vad jag sa till Henrik mitt under drillningen av en av de fetaste öringar jag någonsin drillat. Henrik och Magnus hade kvarten innan gett upp, packat ihop fiskegrejerna och kört till McDonalds för en burgare. Dem stod uppenbarligen i kö för att beställa när jag ringde, jag däremot stod på den stora platta stenen jag många gånger förr stått på. Där fick jag senast för 10 dagar sen en stöddig firre på cirka 4 kilo (som simmar än) och en på 3.6 som följde med hem. Så jag kunde inte låta bli att skämtsamt säga till dem, innan dem tog avfärd någon gång kring 20-tiden, att jag skulle ställa mig på just den stenen, få på en stor öring igen och skicka bild på den. För inte fan kan man ge sig av just precis när sommarfiskets prime-time börjar, eller?. Svaret blev inte helt oväntat, - Ha ha och ja ja, gör du det...Visst, vi hade startat fisket lite väl tidigt och det hade varit minst sagt trögt. Jag hade förvisso lyckats få 2 stycken mindre filurer, tappat en och haft lite småkontakter. Henrik däremot hade endast känt ett litet hugg och Magnus tappat en, så dem var av förståeliga skäl aningen molokna och jag skall väl erkänna att jag själv var mer än skeptisk. Temperaturen i vattnet låg kring 18 grader, sist jag var ute var det 12 så det var långt ifrån optimalt men så är ju ingenting hugget i sten i alla fall inte denna sommar.
Svampsort? Någon?
Så jag ställde mig, som utlovat, på den stora platta stenen samtidigt som solen sjönk bakom mig och de moln som syntes i sydlig riktning färgades alltmer i vacker magenta. I sydlig riktning flög också en OLR tobis i svart/koppar med hoppet att, med det avtagande ljuset lura ytterligare fisk till hugg. Några kast senare satt dagens tredje fisk fast, en vacker och grymt stridbar fisk, klart över måttet, som lite oförtjänt hamnade i skuggan av den fisk som bara några minuter senare skulle hugga. Det var den fisk eller rättare sagt en rugby boll till fisk som fick mig att ringa, mitt under drillningen, till Henrik. Japp, jag ringde för jag kunde inte låta bli helt enkelt. Inte för att säga - vad var det jag sa??, nej mest för att jag hamnade i nån form av extas när jag såg denna fisk hoppa första gången och ville dela med mig av glädjen. Det började bli aning mörkt och den högg långt ut men jag tyckte den såg stor ut och framför allt tjoooock, helt galet tjock. En fet sugga som tog stenhårt, hoppade och gjorde sen en tok rusning i min riktning, något som fick mig att veva för kung och fosterland för att inte tappa kontakten med den. När den väl insåg misstaget vände den och drog ut igen med en enorm kraft. Slirbromsen tjöt, något även jag gjorde för jag började tro att det kunde röra sig om en 5+ och därmed nytt personbästa.



Efter en del tjurande började den cirkla runt mig, några varv tror jag för jag minns egentligen inte då jag även stod med telefonen i andra handen. I det avtagande ljuset hade jag svårt att avgöra storleken på den, jag håvade därför fisken och såg strax därefter att den inte hade riktigt längden för att den skulle vara en 5+. Den låg nog kring 65-68 cm och vägde nog mellan 4-4.5 kilo, kanske lite mer. Nä, det blev inget personbästa men likväl en fantastisk fisk som simmar än och ser förhoppningsvis denna höst till att föra vidare sina gener. Det var en därför en fröjd att se denna vackra fisk försvinna ut i det mörka vattnet och vem vet, kanske ses vi igen..och Henrik, han grämer sig nog fortfarande för han stod där, på samma plats, precis innan dem bestämde sig att ge sig av. Men det blir hans tur nästa gång.. förhoppningsvis..


Tuesday 16 August 2016

När tobisen hugger (och öringen oxå, tack o lov))

Jag körde österut i morse, siktet var inställt på en plats som brukar ge och har gett bra fiske under augusti och fram till fredningen. Augusti brukar också vara tiden då man ser skördetröskorna vara i full gång, så även tidigt idag. Det som för bara någon vecka sen var böljande, gyllenbruna sädesfält börjar nu gapa tomma. Dock står ännu majsfälten orörda, något dem kommer att göra ett tag till innan dem också blir skördemogna.
Väl framme började molnen ansamlas allt mer och det som tidigare varit en klarblå himmel antog vid ankomsten en mer mörkgrå och dramatisk karaktär.




Dagens första tobis
Jag kände direkt när jag gick in i vattnet att temperaturen dalat rejält, detta tack vare några kalla nätter och den nord/nordvästliga vind som blåste - 12 grader uppmätte jag det till. Det tog ett tag innan jag kände av något liv i vattnet och när det väl hände så var det inte en öring som högg. Nej, en tobis hade istället fattat tycke för min nya OLR Slim och huggit den klockrent över kroken. En tobis som uppenbarligen gillade tobis, vad den hade i tanken får jag aldrig veta men att den ansåg OLR:n, som just imiterar en tobis, som något spännande och värt att nafsa på rådde det inga tvivel om. Nu är det inte första gången det händer men jag blir likväl förvånad varje gång. Det blev till och med ytterligare en tobis innan jag såg något liv av den fisk jag med många andra nästintill dyrkar, det var en följare som lämnade en rejäl och retsam virvel efter sig. Ja ja, det kändes åtminstone skönt att en öring visade sin närvaro även om det råkade vara en filur som endast verkade lite nyfiken.


Mer än nyfiken var dock den fisk som några kast senare bestämt tog OLR:n, vilket kändes ännu skönare så klart. En stund och några hopp senare krokade jag av en vacker tecknad öring strax över måttet. Jag hann med ytterligare en blank krabat innan en nordlig, hård och förbannat kall vind började göra sig gällande. De mörkgråa molnen började nu också fälla sitt regn över kusten och mig, något som fick mig att minnas fleecetröjan jag glömt i bilen. Aargh, vad jag retade mig. Jag började självklart frysa ganska så omgående och som bekant är en frusen fiskare en dålig sådan så det var till att bryta upp och bege mig mot bilen.
Dagens sista tobis
Det var strax innan lunchtid och barnen skulle hämtas på dagis respektive skola kl 15 så jag började köra hemåt, dock med tanken att stanna till en kort stund vid några rev på vägen hem.
Lustigt nog blev det lite av en deja vu när jag kom fram för nog fan lyckades en tobis till bli hängande på kroken. Det blev nästan som en match fiske arterna emellan, en match om OLR wobblern. Självklart ville inte öringarna förlora matchen så innan jag blåste slutsignalen högg givetvis en öring, dock modellen mindre,
och förde därmed matchen till ett oavgjort resultat. Jag kunde inte låta bli att skratta på vägen hem, 3 tobisar och 3 öringar...men hellre det än 0-0..





















Friday 12 August 2016

En kväll som heter duga

Sommarens gäster i trädgården
Hösten närmar sig, aningen trist kan vissa tycka. Jag däremot längtar, för hösten för med sig både nya färger och smaker. Plommonen i trädgården är nu nästintill maskrosgula, päronen har snart fått den krispighet och sötma jag älskar medan äpplena har i den solrika sommaren fått en intensiv röd färg. Det är snart skördedags för trädgårdens frukter och därför känns det att hösten snart är kommen. Det är också snart slut med sången från koltrastparet som under sommaren häckat i klätterhortensian. Fyra koltrastungar blev det, snart är dem dock utflugna och boet kommer, när löven faller från hortensian, att gapa tomt.

Inför hösten börjar också de havsöringar som tänkt sig föra vidare sina gener att ändra färg och det var just sådana öringar som igår hade behaget att hugga. Henrik och jag hade tänkt ta en tur på torsdagsaftonen, dock var vi tveksamma huruvida det var fiskbart efter dagens hårda västanvind. Jag tog mig ut dock, något jag definitivt inte skulle ångra. Den tänkta fiskeplatsen var precis så som jag ville ha det, bra rörelse och aning grumset intill land för att sen bli klarare en halv kastlängd ut. Det borde ge fisk var tanken, och det gav också fisk men inte trodde jag på att de första två fiskarna som högg skulle vara stöddiga bitar på 3.5 till 4 kilo. Den första högg stenhårt, gjorde ett rejält luftsprång och tjurade sedan länge innan jag kunde börja få in fisken. Det var en vacker skapelse på närmre fyra kilo och som börjat anta höstens lekfärg. Kroken satt perfekt i nedre mungipan och kunde därför snabbt och enkelt krokas av, dock efter att först ha tagit en snabb bild på den. Det var onekligen en härlig start och jag kunde självfallet inte låta bli att tänka på Henrik som valt att stanna hemma. Den andra fisken tog timmen senare och efter platsbyte. Den högg 2 gånger, första hugget missade jag pga jag blev distraherad av en stor flock kanadagäss som på låg höjd flög förbi. Hugget var så hårt och koncist att spöet nästan formligen rycktes ur handen på mig.

Jag hann dock bara gräma mig i någon sekund för strax därefter högg den igen, efter ett nytt och långt vevstopp. Jag kände verkligen hur den sög i sig hela OLR wobblern, något som fick mig att sätta mothugget lika bestämt som hugget hade varit. Precis som första fisken böjde klingan sig ända ner till korken varpå det följdes av några tunga knyckar. Denna fisk var också av den högre kalibern, något som bekräftades av ett galant luftsprång. Helt galet, två stora fiskar efter varandra är man inte direkt bortskämd med så jag njöt till fullo av stunden. Efter en ursinnig rusning fick den också för sig att tjura bakom en stor sten innan jag till slut fick kontroll över den. Fisken följde sedan ganska odramatiskt in till mig, varpå jag såg kroken sitta djupt inne vilket hade medfört att fisken blödde ymnigt. Jag fick därför tyvärr avliva den och passade därefter på att ta en paus, något som blev längre än beräknat då jag tog mig tid till att betrakta de olika molnformationer i horisonten och den alltmer synliga halvmånen. Solen hade sedan länge försvunnit bakom mig, det blev allt mörkare och därmed också kyligare i luften. Jag stannade kvar en halvtimme till och lyckades få två mindre filurer innan det blev dags att ta den 3.6 kg tunga öringen i stjärtfenan och bege mig mot bilen. Vilken kväll det blev, jag åkte ut med en stor portion skepticism men åkte hem med en enorm tillfredsställelse..härligt.







Tuesday 9 August 2016

Olympiska spelen i Österlen

Så var semestern över för den här sommaren och vad bättre avslut än en dag på kusten. Jag hade chorizo och bratwurst, Henrik brödet och Anders själva grillen så det skulle med andra ord inte bara fiskas, en del trevlig samvaro var oxå inlagd i söndagsschemat. Vi träffades på Henriks hemmaplan, han med sin ännu ej invigda båt medan jag och Anders hade med kajakerna.
Henrik prövar fiskelyckan vid regnbågens ände
Bland nyfikna blickar paddlade vi ut i ett vatten som krusades hårt av den stundtals hårda frånlandsvinden, något som togs till vara av en ganska så ung grabb i en optimistjolle som stundtals var uppe i en jädrans fart. Riktigt uppe i samma fart var jag inte i min kajak, även om jag hade önskat det, men det dröjde heller inte länge förrän vi nådde de tilltänkta fiskeplatserna. En bit ut såg man en trollande båt, något som Henrik också gav sig i kast med i sin oceangångare. Det var tydligen ganska givande, trolla vill säga, för både Henrik och snubben i den andra trollande båten fick fisk. Jag däremot flyttade mig gång på gång i mitt försök att hitta fisken dock utan resultat, ja förutom den lilla horngäddan som hade haft behaget att hugga men det gäller ju liksom inte. Nä, jag fick istället nöjet av att se Anders drilla en skaplig fisk innan vi tyckte det var dags för pausvilan och lite käk.

Chorizos och bratwurstar lades på grillen alltmedan vi snackade loss om det ena och det andra, mycket fiskesnack inkluderad så klart. En siesta, efter alla korvar vi fick i oss, hade känts fint men nu var vi inte i Spanien utan i Österlen och dansken samt svensken var allt annat än sugna på en siesta. Vi var inte heller i Rio de Janeiro men vi hade ändå vårt egna lilla olympiska spel i Österlen, outsagd men ändå närvarande. Den där tävlingsandan oss emellan finns väl alltid där när vi är ute på fiskefänge och så även i söndags.


Vi fiskade idogt av fiskeplatserna, Henrik trollade till och med, i sin iver att fånga havets silverskatt, förbi änden på den regnbåge som under en kort stund kom fram - dock utan resultat. Det blev till slut två småttingar för mig innan det blev dags att än en gång få se Anders, med ett stort leende på läpparna, få spöböj långt ned under kajaken. Japp, det blev dansken till slut som hamnade överst på prispallen medan svensken och spanjoren fick dela på silvermedaljen men det unnade vi honom gott, han har ju inte varit förunnad många fiskedagar i år. Det blev ytterligare en del snack innan vi till slut skakade hand och tackade för en god match. Jag tackade även semestern farväl på bästa tänkbara sätt..på kusten så klart..var annars...

Monday 1 August 2016

Hoppande öringar i gryningen

Vid 08.30 tiden, igår morse, sprack det upp och solen började lysa med full kraft rakt i ansiktet på mig. Det var signalen för att sätta kroken i spöets krokögla och börja vandringen in till land, bilen och färden hemåt. Jag hade då varit ute i cirka 2 timmar, fått fisk men framför allt sett mycket fisk både vaka och hoppa.
Dagen hade annars börjat rätt så lugn och framför allt väldigt tidigt. Jag hade sett kvällen innan att natten skulle bli kylig och att vinden skulle vända. Jag satte därför väckarklockan okristligt tidigt men gick faktiskt, lite förvånande, upp redan vid första ringning. Det var förvisso aningen tufft men jag fick å andra sidan vara med om en vacker soluppgång alltmedan jag körde, i väldigt lugnt tempo, längs de sydskånska vetefälten. Det påminde nästan lite grann om en soluppgång i den afrikanska savannen, vad som saknades dock var den mörka silhuetten av giraffer och elefanter i horisonten, och så några hoppande massajer. Det blev nästan en resa i fantasin, blir lätt så när man sitter ensam i en bil, tidigt en morgon körandes på en alldeles ödslig väg.
En svag nordvästlig bris krusade vattenytan och de gamla smådyningar som rullade in. Solen hade nu försvunnit bakom molnen, något som var önskvärt nu när vattentemperaturen sjunkit till 16 grader. En och annan fiskmås gjorde sig hörd men för övrigt var det rätt så stilla längs kusten. Rätt så stilla var det också i det aningen oklara vattnet den första halvtimmen, innan en öring visade sin närvaro genom ett galant luftsprång. Det blev liksom startskottet för öringarnas morgongymnastik, det kändes så åtminstone, för under den kommande timmen såg jag öringar gladeligen träna på sin luftakrobatik. En aning frustrerande var det dock, i synnerhet när fisk hoppade 10-15 meter ifrån en men var i övrigt ointresserade av vad jag hade att bjuda på.
Ett kast längs med land och på ganska grunt vatten fick dock önskat resultat. En, som alla de andra lika hopplysten öring, hade huggit tungt och koncist. Äntligen!! Det var dessutom en fisk av god kaliber. Ja jädrans vad fisken hoppade, den gjorde 5-6 härliga luftsprång med efterföljande rejäla plask, varav 2 stycken bara ett par meter ifrån mig. Jag kunde därmed också se att fisken hade för avsikter att vara med den i ankommande höstleken, och därför så smått börjat rusta sig i lekdräkt. Så efter avkrokning och en snabb usel mobilbild försvann den med några kraftiga stjärtslag in bland tångruskorna och djupet. Lycka till med den kommande leken, var tanken.
Jag stod därefter stilla i några minuter och njöt av stunden. Glömt var frustrationen av fisk som inte högg och glömt var den insmygande ångern av att ha gått upp så tidigt, trots den magnifika soluppgången. Det blev dessutom en mindre filur till och så en tappad fisk, en fin öring som mycket passande firade detta med att hoppa strax efter den lossnat. Jag såg efter det ytterligare en hoppande blänkare innan det slutligen dog ut. Klockan var nu nästan halv nio, öringarnas träningstimme i akrobatik verkade vara över och med det också min vistelse på kusten. Stillheten lade sig igen över kusten, molnen skingrades och solen började lysa med all sin kraft. Ja, det var dags att åka hem men detta gör jag om, förmodligen inte imorgon eller i övermorgon men snart..snart