Tuesday, 18 December 2018

God jul och Gott nytt år



Så har snart ytterligare ett år gått. Ett år där jag, av olika skäl, inte varit ute fullt lika många gånger som tidigare år. Det hoppas jag bli ändring på under 2019 för fiska efter silver tänker jag fortsätta med (vad annars?), och förhoppningsvis mycket. Året som gått är i alla fall fylld med goda fiskeminnen, både ensam och med vänner samt med en hel del fångade fina blänkare.
Jag hoppas 2019 för med sig många minnesvärda stunder vid kusten för mig, mina vänner och för Er alla som i ur och skur står utvadade och hoppas på havets silver.

God jul och gott nytt år!!








Sunday, 21 October 2018

Jakten på gäddan II

Än en gång prövar vi lyckan efter gädda, denna gång Anders och jag i våra kajaker. Det blåser nordväst, något som skall vara lyckans vind i dessa vatten. Över oss flyger gång på gång skvadroner av gäss. Sothöns flyr undan när kajaken närmar sig. Det är ett härligt fågelliv i dessa vatten. Det är det alltid. Och tomt på människor, förutom en avlägsen båt och en som står utvadad. Härligt. Kasten blir många allt eftersom tiden går.  Olika gäddvobblers prövas men, förutom ett försiktigt hugg, verkar gäddan lysa med sin frånvaro.


Anders försvinner ur mitt synfält under långa perioder. Område efter område fiskas av. Under en fikapaus ringer Anders. Han har haft några hugg längre in i viken samt en stor öring som följare. Jag paddlar ditåt i hopp om bättre lycka, dock förgäves. Tiden rinner iväg. Solen börjar söka sig mot horisontens öppna armar och vi mot land. Den långa promenaden över ängen värmer upp den småfrusna kroppen och det är ju alltid något.
Solnedgången blir sedermera magnifik. Den färgar viken i regnbågens varma nyanser innan horisonten slutligen slukar den. Vackert och lite grann som plåster på såren. "Och nu en kall öl när man kommer hem", säger Anders. Jo, det hade suttit fint...om man bara haft en...

Monday, 15 October 2018

På jakt efter gäddan

Nu när det råder fredning längs den skånska kusten får man man försöka dämpa fiskeivern med att rikta in sig på andra arter, såsom gäddan. Igår var en sådan dag. Henrik, Anders och jag tog med oss en samling gäddvobblers samt grillen till Sövdesjön. Strax innan lunchtid var vi framme och kunde konstatera att vi inte skulle vara ensamma på sjön. På land mötte vi Per-Olof från Sportfiskeboden i Ystad som kört ett tidigt morgonpass tillsammans med ett gäng andra gäddfreakar. Fisket hade varit trögt och nu gav dem upp.

Gott om tofsvipor längs sjön
Med sjöns djupkarta i mobilen puttrade vi iväg med den lilla elmotorn. Solen stod så högt den kan stå en oktoberdag och bidrog till att ytterligare höja humöret. Över sjön flög formationer av vitkindade gäss och nära land svärmade lekfullt en flock tofsvipor. Fisket visade sig mycket riktigt vara trögt, och efter ett par timmars fiske var resultatet endast en abborre. Energidepåerna började så småningom att sina så grillen åkte fram tillsammans med några välsmakande korvar.


Över lövskogen flög en vakande röd glada, som stundtals tycktes roa sig med att jaga undan några korpar. Med en sådan inramning kunde man inte göra annat än njuta, inte minst när det stunden senare dök upp en majestätiskt svävande havsörn över trädkronorna.  Fisket då? jo då, vi jagade gäddan längs både djup- och vasskanter. Anders till och med gick över to the dark side och plockade fram flugspöet, dock utan resultat. Solen började så småningom att sakteligen försvinna bakom lövskogen och i den efterföljande skuggan sjönk temperaturen snabbt. Oktober gjorde sig påmind och vi om hemfärd. En härlig dag till sjöss var till ända, låt det bli fler sådana..

Monday, 20 August 2018

Bland stora tobisstim

Det är exakt 1 månad sen jag var ute så det kliade verkligen i fingrarna när Anders och jag körde över till Österlen för lite fiskafänge. Jag trodde egentligen inte på det men Anders gjorde och jag, som är lättövertalad, kunde inte annat än följa med. Vi hamnade på Henriks hemmabana och med 15 grader i vattnet steg tron en aning. Tobis var det gott om i vattnet, både stora och små, och då var ju självklart hoppet att tobisjägare skulle vara dem hack i häl. Min OLR Tobis kämpade tappert på och den lyckades också till slut fånga fisk -  en nyfiken tobis som blev perfekt hängandes i överläppen!!.
Pausen blev lång med en Carlsberg Black Gold inkluderad. Den magnifika sommarvärmen vi haft sedan maj blev lite av samtalsämne och huruvida det så omtalade klimatförändringen var inblandat. Kanske, eller kanske inte. Dock har säkert många bäckar och små åar tagit stryk av den långvariga torkan och med det även mindre fiskstammar. Detta medan man gått och njutit av många soliga dagar. Sådan är naturen, underbar för vissa men samtidigt obarmhärtig för andra.

Igår sken inte solen över oss och det gjorde inte fiskelyckan heller. Jag såg förvisso fisk hoppa ganska så snart efter vi anlänt till ny plats och så strax därefter hade jag en virvel efter draget. Det fanns öring på plats. Eller? Tiden gick och då inget hände började jag tro att allt kanske bara varit en illusion. Då såg jag en andra fisk hoppa, tittade på Anders och jo, han hade sett den också. Det fanns fisk på plats. Det var ingen illusion. Att få dem att hugga blev dock mer en önsketanke än en realitet. Tiden rann så småningom ut och rätt var det var var vi på väg hem igen. Trötta och slagna men ack så nöjda..

Thursday, 19 July 2018

Morgonstund har guld i mund

Det lönar sig att gå upp tidigt, speciellt när en otroligt vacker och guldskimrande öring hugger. Det var förvisso den enda fisk som högg i en annars väldigt stilla morgon, men vilken fisk. Redan vid 05-tiden var jag på plats. På plats var även mängder med skränande fiskmåsar och några skarvar som unisont flög iväg när jag gick in i vattnet. Det var stilla som sagt, så pass att fokus förflyttades från fisket till alla de tankar som for igenom huvudet. Det var ren meditation och balsam för själen. 


Efter någon timme, jag tappade lite greppet om tiden, körde jag vidare till ny plats. På stigen ned till vattnet hoppade små paddor undan för glatta livet. Väl i vattnet började en nordvästlig bris smeka vattenytan. Jag var naturligtvis fortfarande alldeles ensam, med hela kustbandet för mig självt. 
En bit längre ut hoppade en öring ut ur vattnet och landade med ett härligt plask. Det fick mig att fokusera på det jag egentligen var ute på - fisket. Hugget kom ganska nära mig. Den började välta runt i vattnet innan den for iväg på en härligt lång rusning. Jag såg att fisken bar på en fantastiskt vacker, guldfärgad kostym. Det var en stilig pjäs med andra ord. Efter några små korta men ursinniga ruscher gav den upp och jag kunde ta några foton innan den försvann in i djupet.


Det blev återigen stilla, åtminstone fram tills det började kurra i magen. Det var dags för hemfärd, en kopp väldoftande kaffe och några frallor och ja, jag får väl tillägga att morgonstund verkligen har guld i mund..

Wednesday, 4 July 2018

Sommaröringar

Radion spelade Sultans of swing. En rock klassiker som fick mig rejält taggad. Klassiska var också de fiskevatten jag var på väg till, manad av de senaste dagarnas fina fångster längs sydkusten. Månne det icke bli fisk idag? Vattentemperaturen var kanske högre än önskvärt men vad gjorde det när jag ganska tidigt fick se en öring hoppa. Det var dock inte förrän solen sjunkit bakom krönet och Mark Knopflers gitarrspel börjat klinga av som hugget kom - som jag missade. Arghh, vad det grämde mig men jag var åtminstone på rätt plats. Vinden började efterhand att lägga sig allt mer och horisonten började anta lila/rosa nyanser.


Jag la ett kast längs med tångbältet, vevade in en gång varpå det sa pang. Ett ursinnigt och typiskt sommarhugg från en öring på dryga 55 centimeter som strax därefter fick gå tillbaka. Däremot fick den andra, som jag fick halvtimmen senare, ångra sitt glupska beteende och följa med hem. En firre på 2850 gram och 62 centimeter som svalt rejält en OLR Slim i tobisfärgen. En härlig fight bjöd den på dessutom, precis så som en sommarfisk skall göra. 
Jag började gå tillbaka mot bilen, fortfarande nynnandes på Sultans of Swing. Jag hade kunnat fortsätta fisket men jag var nöjd, mer än nöjd. Jag packade samman och satte mig ned på en sten vid vattnet. Längre ut, längs med tångbältet bjöd en fisk på ett galant luftsprång. Som en avslutande show, härligt..


Thursday, 21 June 2018

Äntligen ute igen

Jag gick längs med stigen där jag gått så många gånger förr. En deja vu kändes det som. Många var de minnen, som passerade förbi, om fina blanka fiskar jag fått på denna plats genom åren. Flertalet 4+ blänkare som för alltid etsat sig fast i minnet.  Härliga, minnesvärda fighter. Nu var det dock en ny dag efter ett långt uppehåll. Ja, väntan har varit lång men det har ju också varit rena medelhavsvärmen under en lång period. Idag blåste det dock en hård nordväst och lufttemperaturen var nere på 14 grader. Den kombon betydde en förväntad sänkning av vattentemperaturen på sina ställen. Väl på plats mättes temperaturen till 10 grader, något som var lägre än förväntad men det fick mig åtminstone att tro på det.


Med vinden i ryggen blev kasten olympiskt långa, så pass att jag blev varse om att det var dags att lägga på ny lina. Tankarna for iväg huruvida drillningen hade gått ifall en stor öring huggit längst ut i kastet, och med så lite lina kvar på rullen. Nu behövde jag inte oroa mig för det då ingenting hände under de två sena kvällstimmar jag var ute. Nä, det sa aldrig pang idag men om nu vädret tillåter så kanske det gör det nästa gång. Åtminstone hoppas jag att det inte dröjer allt för länge innan jag är ute igen..

Sunday, 6 May 2018

Från njutning till ilska..till njutning igen.

Jag satte mig ner en stund och andades in havsbrisen. Östersjön skimrade vackert i eftermiddagssolen och högt uppe i skyn antog molnen fjäderliknande formationer. Våren visade återigen sin allra bästa sida. Det skulle njutas av några timmars fiske och förhoppningsvis ville fisken vara med i leken. Det dröjde dock en stund innan första fisken högg, men å andra sidan var det en otroligt vacker öring på cirka 60 cm. En fisk som i solen skimrade vackert och som efter ett snabbt mobilfoto fick vända tillbaka till havets djup.

Skimrande silver
Jo då, jag njöt eller åtminstone gjorde jag det fram tills det dök upp en liten båt med två äldre herrar. Dem gjorde det mitt under drillningen av dagens andra fisk, och var något som tog bort en hel del av drillningens behållningen då de började lägga ut två stycken garn strax väster om mig. Plötsligt hade min tilltänkta fiskväg blivit blockerad av nästan 400 meter garn. Trist, men jag tänkte inte det påverka mitt glada humör så jag vände istället blicken österut och började fiska av mot den riktningen. Eller, jag trodde jag skulle göra. En halvtimme senare dök det nämligen upp en andra båt med en ännu äldre herre som fullständigt hänsynslöst började lägga ut sitt garn mitt framför näsan på mig!! Att jag påpekade detta för honom brydde han sig inte ett dugg om. Måttet var nu rågat och då han dessutom la ut ett garn som säkert var 300 meter långt (och därmed olovligt) anmälde jag förfarandet för Kustbevakningen. Huruvida dem kom kan jag inte svara på och jag stannade heller inte kvar för att ta reda på det. Nä, ilsken som uppretad geting körde jag därifrån till mina hemmavatten för att där varva ner och avsluta dagen på bästa tänkbara sätt. Med en solnedgång värd all guld i världen och som efter allt som hade hänt var behövlig..väldigt behövlig.

Sunday, 29 April 2018

Varför rensa ogräs när man kan få fisk

Det är inte mycket som slår en skön vårdag. Från trädgården hörde man idel fågelsång, humlorna surrade runtomkring i sin jakt på nektar och tulpanernas svällande knoppar hade börjat titta fram.
Jag borde egentligen rensat ogräs i rabatterna men det var kusten som lockade. Inte minst när en skön sydvästlig bris smekte sydkusten. Egentligen skulle jag ha befunnit mig på Listerlandet, men annat dök oväntat upp så jag fick snällt stanna hemma medan Anders med följe åkte iväg. Nu hade dock eftermiddagen äntrat och det oväntade åtagandet var över. Jag visste vad jag ville göra och inte var det att kratta höstens fallna löv och rensa i ogräs i rabatterna. Det fick bli en annan dag.

Jag hittade fisk nästan med en gång och det var dessutom fiskar med storlek. Blanka och tjocka krabater som låg mellan 50-55 cm. Det var fisk som patrullerade längs kanten till en avlång sandfläck och som utan tvekan var ute efter tobis. Dem högg hårt och när dem inte gjorde det så var det ibland 2-4 stycken följare efter min OLR slim. Yep, det var stundtals galet med fisk och dessutom var vissa av följarna riktigt fina firrar. Det var därför inte särskilt förvånande när dagens första 3 kilos fisk högg. Ett härligt hugg efterföljt av en fight som fick klingan att böja sig i en stor båge under kajaken.

Första kring 3 kilo
Jag kunde inte låta bli att tänka på vad jag hade gått miste om jag stannat hemma och krattat löv. Yep, jag hade även gått miste om dagens sista fisk. En fin blänkare på 3.2 kilo som hade fullständigt slukat OLR genomlöparen. En fullständigt galen fisk som nästan fick min höger biceps att krokna. Helt crazy samt galet kul att träffa på så mycket fisk och dessutom återigen få 2 fina firrar kring 3 kilo. Det blev i allt cirka 9-10 öringar (och några tappade) varav endast 2-3 stycken var under måttet. När det dessutom inte dök upp en endaste näbbgädda kunde man inte vara allt annat än glad i hågen. Kratta löv? Rensa ogräs i rabatterna? Det blir nog inte gjort imorgon heller...




3200 gram silver

Sunday, 22 April 2018

Med stor fisk i farten

Dagens första 3 kilos fisk

Det började med en sydvästlig vind. Dessförinnan hade Östersjön, så långt ögat nådde, legat helt spegelblankt. Grav och gräsänder, ejdrar samt knölsvanar såg till att skapa lite liv i ett annars stilla hav. Några strandskator vadade längs strandbrynet, en bit längre bort, på jakt efter smått och gott. I en sådan inramning gjorde det inget att fisket hitintills varit resultatlöst.
Jag visste dock att en sydvästlig vind på 3-4 m/s skulle blåsa in kring lunchtid och det kunde kanske ändra förutsättningarna för att få lite mer aktivitet under vattenytan. Prognosen höll, så när den utlovade vinden svepte in över kustbandet steg också min tro på fisk. Det kan ha varit en slump men det dröjde hur som helst inte länge, från det att vinden satt lite rörelse i vattnet, förrän det sa pang. Ut ur vattnet hoppade en blänkare av god kaliber och satte genast fart i tillställningen. Den hoppade säkert 5-6 gånger och gjorde några galna rusningar, vissa av dem plogandes genom vattenytan. Stillheten var plötsligt över, minst sagt, och efter en härlig fight kunde jag avkroka dagens första fisk i 3-kilos klassen.
Dagens andra 3 kilos fisk
Var det en ensamvarg eller fanns det fler fiskar i svängen? Svaret kom stunden senare då en hyfsad stor besa högg lika hårt som den första. Plötsligt hade fisken dykt upp och det var dessutom inte några små krabater. Jag gick snabbt upp för att rigga kameran på time-lapse fotografering, skrev till Anders och Henrik, och gav mig ut igen.
Efter några kast sa det smack varpå en ny blänkande öring i 3-kilos klassen for iväg i värsta raseriutbrott. Att jag njöt är väl ingen understatement, speciellt när ytterligare en stor öring valde att hugga min OLR-tobis. Det var också dagens största fisk - en urstark blankbesa på sisådär 80 cm. En fisk som i fullmatad kondition varit rena drömöringen.
Anders dök upp strax därefter och vi fiskade en kort tid tillsammans innan jag motvilligt drog hemåt för andra åtagande.

Blankbesan på dryga 80 cm.
Som sagt, det började med en sydvästlig vind. En vind som kanske satte fart på fiskarna, kanske inte. En sak är säker i alla fall, jag är där snart igen. På kusten..

Wednesday, 18 April 2018

Det förlösande hugget

Tärnorna dök långt ute idag, förmodligen i jakt efter tobis. Jag jagade också, fast efter öringen. En jakt som efter flera timmars fiske inte hade resulterat i något och som gav mig huvudbry. Allt verkade upplagt för en huggbonanza. Väder och vind stämde väl in på vad jag ansåg borde ge fisk, men icke. Tärnorna gav kanske delvis svaret. Möjligen befann sig fisken, även idag, långt ute där tobisen verkade befinna sig. Kanske skyggade också fisken att komma nära land i det låga vattenståndet som rådde i kombination med den högt ställda solen. Igår hade jag hittat fisk långt ute i kastet men idag befann dem sig kanske utom räckhåll. Ja, om man bara visste.

Härlig bonus på väg till vattnet
Jag grubblade vidare samtidigt som jag fortsatte mitt sökande efter det förlösande hugget. Ja, detta eviga sökande efter havets silver. Det förtrollar en, det kommer det alltid att göra. Det gör att man gång på gång söker sig till kusten, i ur och skur. Magi, skulle någon kanske säga. Jag instämmer, i alla bemärkelser.
Nåväl, skurarna slapp jag åtminstone och med lite tur kanske någon förvirrad öring tog vägarna förbi mina kast. Så äntligen, när tiden hade börjat rinna ut för mig kom det förlösande hugget. Efter de senaste dagarnas små krabater var det en helt annan kaliber i fisken. Det var ren och skär råstyrka. Den där ursinniga kraften som förtrollar en och som binder en vid kusten för alltid. Magi, som sagt. Jo då, en fisk förirrade sig till sist in i mina kastdomäner och vilken fisk dessutom...jo, jag tackar..

3780 gram silver

Tuesday, 17 April 2018

Fler små krabater

Dagens första besa
Jag avslutade idag på samma plats som sist och med ungefär samma resultat. Småttingar, mängder med småttingar. Dagen började annars långt österut. Till en plats jag inte varit på många år men som jag tyckte var dags att återse. Tyvärr blev jag inte särskilt långvarig då vindarna blåste mer än vad prognosen hade förutspått och då denna plats lätt blir grumset var det bara till att köra vidare.
Jag var minst sagt aktiv idag i mitt letande efter fisk. Jag besökte inte mindre än 7 platser och med väldigt omväxlande resultat.
En av de nio små krabaterna
Dagens väder var även det väldigt omväxlande med dimma till att starta med, därefter sol följt av en himmel täckt av mörkgråa moln för att så slutligen spricka upp igen. Solen behagade därmed att göra en sällskap under den sena eftermiddagen och kvällen. Det var bara fisken som saknades. Jag hade förvisso lyckats få några enstaka fiskar här och där (3 besor) men det kändes magert med tanke på förhållandena. Jag hittade dock fisken till slut och det var på samma plats där jag sist träffat på ett stim med små blanka krabater. Det var dock inte förrän jag vågat mig långt ut på några sandrevlar som i normalt vattenstånd inte går att nå. Där och långt ut i kastet fann jag dem - tusenbröderna i sina blanka kostymer. Huggvilliga och fullständigt galna! Dock var ingen av dem ens över 40 cm. Efter det tidiga och magra fisket var det naturligtvis kul med så mycket huggvillig och hoppglad fisk. Inte minst var huggen enormt adrenalin givande då det sa bara pang efter pang. Dock slank det inte in någon större fisk idag heller men det kanske det gör imorgon. Det blir nämligen en ny tur och jag tror jag vet vart jag skall..

Monday, 16 April 2018

Några blanka (och ilskna) krabater

Dagens första och största, strax över måttet.
Jag drog ut strax innan lunchtid. Dimman verkade nämligen lätta, åtminstone på land. Längre ut i havet tätnade det rejält och man kunde, med jämna mellanrum, höra båtar signalera med sina långa djupa toner. Det var nästintill stiltje och jag kunde inte låta bli att tänka på när en skön sydvästlig vind på sisådär 5-6 m/s skulle behaga en med att blåsa in över sydkusten. Nu var det som det var och i det stilla vädret kunde man tydligt höra swischet från klingan när den drämde iväg en OLR-kutling. Hugget lät vänta på sig men när den kom var den härligt ilsken och explosiv, även om fisken knappt var över måttet.

Allt som tiden gick klarnade det upp allt mer och man kunde med lite vilja skönja solen. Jag hade under tiden provat två andra fiskeplatser, dock utan resultat, innan jag träffade på ett stim med små blanka krabater. Under en kort men intensiv period fick jag 5 ilskna och ettriga småttingar, samt tappade 2. Alla var som stöpta ur samma form och med samma hetsiga humör. Kul var det i alla fall även om en liten större fisk gärna hade fått klämma sig emellan. Det blev dock inte så och tiden rann så småningom ut då barnen skulle hämtas. Väl inne i bilen bröt solen fram, så pass dessutom att jag stunden senare satt i trädgården med en öl i handen. Precis som det skall vara..


Monday, 9 April 2018

En välmatad blänkare

Trägen vinner, sägs det. Ibland stämmer det, som idag. Fiskedagen började redan vid 09-tiden och även idag behagade solen att göra mig och kusten sällskap. Vinden var i princip obefintlig, vilket var långt ifrån optimalt men det skulle fiskas naturligtvis.
Det högg ganska så snart efter ankomsten till den för dagen första fiskeplatsen. Genast kände jag att det rörde sig om en besa så jag gjorde processen kort och avkrokade den hastigast möjligt. Det var hyfsad storlek på den men attans vad fisken var i dåligt kondition. Efter den starten hände det inte så mycket mer så jag körde vidare till den andra och sedan till den tredje fiskeplatsen. Nä, det hände inte så mycket där heller och då magen hade börjat kurra en aning så fann jag det som en god idé att ta en lunchpaus vid strandbrynet. I den tilltagande värmen åkte jackan av och jag kunde avnjuta gulaschsoppan iklädd endast undertröjan.

Välgrillat nylle!!
Förra veckans snöstorm kändes avlägset, nästan glömd. Värmen hade även väckt insekterna. Först var det en otroligt tjock humla som surrade förbi och sedan en ivrigt flaxande fjäril. I det stilla vädret kunde man med lätthet höra alla sorters ljud över vattnet. En brummande fiskebåt hördes tydligt men syntes knappt i horisonten. Gravändernas smattrande och surrande kackel spred sig över vattenytan samt blandades med fiskmåsarnas gälla skri. Emellanåt  slank det in ett vibrerande trumpetläte från några knölsvanar. Det var ren symfoni på kusten och man kunde inte göra annat än att njuta av stunden.
Jag gav det en timme till innan jag bestämde mig för att återvända till den första fiskeplatsen. Tiden gick dock och det verkade som den tidiga besan skulle bli dagens enda fisk. Ryggen började klaga och dessutom även ansiktet, som kändes ha blivit välgrillad av solen. Så plötsligt, när jag höll på att tacka för mig, kände jag något som sekunden blev hängande i kroken. Det var långt ifrån ett regelrätt hugg men vad gjorde det när jag direkt efter kände av krutet i fisken. Många timmars slit betalade sig rejält med den ursinniga kamp som bara en välmatad blänkare kan bjuda på. Glömd var ryggsmärtan och det grillade nyllet. Fisken vägde in på 3650 gram och var 66 cm lång. Härligt! Och som sagt, trägen vinner..ibland.

Sunday, 8 April 2018

Magert men skönt

Idag var dagen det skulle lossna. Solen lyste ifrån ett molnfritt himmel och vindarna var behagligt måttliga, om än från sydost. Från trädgården hördes det idel fågelsång anfört av förste tenor staren som, från äppelträdet, visade prov på hela sitt sångregister. Jag satte mig en stund i trädgården och andades in våren. Tankarna for onekligen iväg till dagens inplanerade fiske med Anders. Jag såg framför mig rena huggbonanzan där öringarna glatt firade vårens ankomst med att fullständigt löpa amok med våra drag.
Väl framme i vattnet steg förväntningarna ytterligare då jag uppmätte vattentemperaturen till hela 9 grader. Ja jädrans, vad det skulle fångas fisk idag...trodde vi. Nä, det blir oftast inte som man tror det skall bli. Idag var en sådan dag, igen..Efter flera timmars fiske kunde vi endast uppbringa varsin liten krabat. En minst sagt magert resultat med tanke på omständigheterna. Jag hade även ett hugg från en förmodad gädda som bet av fluorocarbontafsen och försvann med min genomlöpare. Surt, men en känd risk i de vatten vi befann oss i. Vi gav upp strax innan solen började dala mot horisonten. Solen ja, den var där i alla fall..hela dagen..skönt!

Wednesday, 4 April 2018

Två brutala hugg

Så kom äntligen vårvärmen. Den har verkligen fått kämpa för att få fäste men nu verkar prognosen framöver ge tvåsiffriga tal på termometern. Skönt, inte minst med vad det innebär för fisket som nu förhoppningsvis kommer rejält igång.
Jag hann idag med ett sent eftermiddagspass och det blev lite av en försmak på vad som komma skall. Det blev förvisso inte fler än 2 fiskar men vad jag syftar på är huggen. Ja, attans vilka hugg!! Det var 2 brutala och stenhårda hugg, efterföljt av lika brutala fighter varvat med galanta hopp. Det var fiskar med värsta ghetto attityd och dessutom strax över måttet. Härligt!





De två timmar jag var ute gick tyvärr alldeles för snabbt men jag hann lyckligtvis få massvis med värmande solstrålar i kinderna och framför allt - de två brutala huggen. Dem kommer jag att sova gott på, åtminstone tills nästa tur som kan bli redan imorgon. Det är vad jag önskar i alla fall, vi får se..

Sunday, 25 March 2018

Några hugg i tystnaden

Jag hörde dem långt innan jag såg dem. Ett ljudligt trumpetande som hördes från fjärran och som ekade över det stilla vattnet. Det var tranor förstås. Dagen var gråmulen och den utlovade solen verkade inte vilja komma fram. Fisken hade inte heller besvärat sig om att infinna sig, så ett gäng glada tranor var ett välkommet inslag.
I det låga vattenståndet gjorde jag ett strandhugg direkt på revet för att fylla på energidepåerna. Jag satt länge och lyssnade till tystnaden. Den var så påtaglig men ändå full av ord. Ord som man inte alltid yttrar men ändå hör - ens tankar. Tankar som gör en levande. Dem är där alltid, både på gott och ont.
En kall vindpust krävdes för att väcka liv i mig och få mig in i kajaken igen. Solen vägrade fortfarande att lyda SMHI:s prognos så jag fick paddla några extra tag för att hålla värmen.
Lyckligtvis hittade jag slutligen lite fisk som ville vara med i svängen. Det var först 2 småttingar som högg ganska så tätt efter varandra. Det var hoppglada små rackare som bröt den tystnad som rådde över vattnet och som fick mig, för stunden, att glömma mina iskalla tår. Otroligt vad lite flex på klingan kan göra med ens kroppsvärme. När det stunden senare högg igen så blev det nästan som om solen lyste. Flexet var ännu djupare vilket pekade på en fisk av betydligt högre kaliber. Karaktären på fiskens beteende tydde dock på utlekt fisk och mycket riktigt kunde jag kort därefter avkroka en besa på sisådär 65 cm. På relativ kort tid hade jag krokat 3 fiskar och får väl medge att jag kände vind i seglet, men säg den vind som varar. Det blev nämligen stiltje i fiskeväg igen och när tårna än en gång började skrika efter värme så kände jag det var dags att paddla in mot land. Nä, solen dök aldrig upp men fisken gjorde det och som extra bonus även en flock tranor. Jag kunde inget annat än att vara nöjd med dagen. Solen får dyka upp en annan dag..


Tuesday, 13 March 2018

Lite värme, tack

Det är gråmulet och några plusgrader i luften. Snön har nästintill töat bort och snödropparna får chansen att komma fram. Även krokusen vågar visa sig, dock mer blygsamt. Det hade inte skadat om temperaturen varit några grader högre, men våren låter fortfarande vänta på sig - tyvärr.
Jag står uppe på slänten och tittar ut över kustbandet. En västlig bris smeker vattnet medan några gravänder flyger medvinds och strax över vattenytan. Det går undan i medvinden så några vingslag senare är dem som bortblåsta.
Tankarna fyller mitt sinne. Blir det fisk idag? Jag ger revet en chans och sedan ett annat rev. På tredje revet tycker jag mig se en följare. Mina sinnen skruvas genast upp men ingenting mer händer. Var det ens fisk jag såg? Jag börjar tveka. Önskan att få känna lite flex på klingan eller åtminstone se fisk är ju stor så tankarna rusar lätt iväg. Det var dessutom ett tag sen sist. Det blir dock ingenting idag, heller. Nä, lite värme som sagt. Låt den komma. Snart tack..

Tuesday, 6 March 2018

Våren är på väg


Enorma isblock täckte stora delar av reven.
Efter en lång period med sibirisk kyla kom äntligen tövädret tillsammans med det skönaste man kan önska sig under denna årstid - solen. Värmande solstrålar som förhoppningsvis även kunde töa upp fisket efter att ha legat på is ett tag, bokstavligen talat. Jag visste det skulle bli svårt idag och det blev det också. Längs kustvägen kunde man se att många hotspots var antingen täckta av is eller issörja, men det fanns även fiskbara platser. Att det skulle vara kallt i vattnet var naturligtvis inte oväntat, speciellt när man bedrev fisket bland icebergs i miniformat. Däremot var känslan att få känna flertalet plusgrader i luften i kombination med värmande solstrålar något som verkligen gjorde dagen. Det hade ingen som helst betydelse att aktiviteten under vattenytan var obefintlig.
Hände en del på land idag, till skillnad
från under vattenytan.
Nä, våren är på väg - oåterkalleligen! Något som ytterligare bekräftades då fyra stycken tranor flög in över kusten och vidare norrut. Att snön ligger över Söderslätt bryr de sig inte om. De har ett mål och det är att flyga norrut och föra vidare sina gener. Det gör dem varje år och varje år glädjer det mig otroligt mycket att få beskåda. Det kommer det alltid att göra.
Mitt mål för dagen, till skillnad från tranornas mål, var betydligt mer anspråkslös och var att få komma ut samt få känna stärkande solstrålar i kinderna. Få känna att våren äntligen är på väg. Det fick jag, med råge. Fisket kom i andra hand, åtminstone idag. Väl hemma blev det serverat på silverfat ett vårtecken till - vintergäcken blommade. Härligt!



Wednesday, 21 February 2018

Frid istället för fisk


En skimrande röd sol söker sig mot havet och horisonten sätts i brand. Det börjar bli dags att bege sig hemåt. Jag har under några timmar fyllt lungorna med frisk havsluft och värmt kinderna med glittrande solstrålar. Jag har sökt fisken men ej funnit den. Jag fiskade idogt av de grunda områdena med hopp om att någon fisk sökt sig till det något mer uppvärmda grunda vattnet i jakt efter smågodis. Jag trodde på det men som så ofta blir det inte som man har tänkt sig. Jag fann inte fisken men däremot stillhet och ro. Nu är solen på väg ner och havet vilar lugnt. Stranden ligger sval och skuggorna blir längre. Jag lämnar mina avtryck på sanden samtidigt som några svanar flyger förbi. Några sista blickar mot den färgade horisonten och det ändlösa havet. Nästa gång kanske det händer, kanske.


Sunday, 18 February 2018

Tills solen försvann bakom klinten

Längst ut på Mandehoved.
Det började tidigt. Tanken var att vara framme på Stevns kring 9 tiden - jag, Henrik och Anders. Där skulle vi möta upp Ole och Jan för en heldag på kusten. Vi kom fram tidigare än beräknat så redan vid 09 tiden var jag på väg ut till Mandehoved. En lång och svettig promenad över stundtals glatta stenar och nedfallna klippblock. Väl framme lyfte en gråhäger, som stod på en sten längre ut, och lämnade mig i sällskap med några korpar som förde ett helsikes oväsen från några halvt nedfallna träd bakom mig.
Jag såg den första följaren efter bara några kast. Den var inte särskilt stor men det var fisk åtminstone. Korparna flög slutligen iväg och en härlig tystnad bredde ut sig över vattnet. Där stod jag i min ensamhet när den andra följaren visade sig. Frustrerad över fisken som inte högg tittade jag mot norr och såg i fjärran mina fiskebröder ansamla sig. Det var dags att gå tillbaka - den långa vägen tillbaka.
Vi körde till nya fiskeplatser då de andra varken sett eller känt något. Solen började stundtals visa sig även om den naturligtvis valde att försvinna i samband med att grillen kom fram. Korvar av olika slag slank stunden senare ner tillsammans med dansk pilsner, vad annars. Det snackades om allt - från chili till surströmming vilket skakade fram ett och annat skratt.
Med mätta och belåtna magar begav vi oss än en gång mot vattnet. Vinden hade nu tilltagit en del och skapade rätt så optimala förhållanden. Åtminstone såg det otroligt hett ut jämfört med tidigare. Det dröjde inte heller särskilt länge förrän Henrik fick krokat dagens första fisk.
De danska musketörerna -  Anders, Ole och Jan försvann allt längre bort i sin jakt efter det danska silvret. Jag och Henrik tog  i stället det lilla lugna och alternerade fisket med allt längre pauser, något som behövdes då en tilltagande ryggsmärta började göra sig gällande. Till slut så högg det även för mig då en öring på dryga 2 kilo förbarmade sig över mig och visade prov på dansk silverdynamit. Det var bra kräm i fisken, så pass att den frigjorde sig från kroken strax innan jag skulle landa den. Det gjorde så inget, den korta men uppiggande fighten fick mig för stunden att glömma ryggsmärtan.
Anders och Ole i jakten på silvret
Tiden började dock så småningom att rinna iväg. Molnen skingrades och solen dök fram ungefär samtidigt som den började dala ner mot kalkstensklipporna. En aning sent för att man skulle få känna på några värmande solstrålar men dock tillräckligt för att åtminstone färga horisonten i vackert varma färger. Sakteliga och i ändlös stillhet försvann solen, stilla och stolt bakom klinten. Anders gav det tills de sista solstrålarna försvann i tomma intet och mörkret smög sig på över landskapet. Vi andra och våra ömma ryggar hade redan givit upp. Det gick inte mer. Det var över, åtminstone för denna dagen. Men det kommer en ny dag som tur är och förhoppningsvis snart. Mycket snart..

Tack Ole, Jan, Henrik och Anders för en god dag på kusten!!