Sunday, 26 November 2017

Bland fallna jättar och vakande klint

Frosten täckte höstens fallna löv längs stigen ner till de fallna jättarnas strand. En vacker strandremsa där gigantiska lövträd en gång stod stolt högt över marken men som någon gång under årens lopp fallit offer för erosionen och nu ligger utspridda längs stranden som en påminnelse på att inget står för evigt.
Det var nästintill stiltje och från den upphöjda slänten kunde man blygsamt ana soluppgången. Vi spred ut oss längs kusten - Johan, Mats och jag.
Det stilla vädret innebar alldeles för klart vatten och därmed långt ifrån optimala förhållanden. Vi blev inte heller särskilt långvariga då det dessutom visade sig ligga en hel del ålgräs som spolierade fisket. Vi lämnade därför de fallna jättarna bakom oss för att stunden senare blicka ut över Mandehoved.

Mandehoved
Solen försökte stundtals bryta sig igenom slöjmolnen men fick slutligen ge sig då en allt tätare dimma svepte in över kusten. Med dimman följde även en kall bris som fick lite fart på vattnet men jag, som aldrig haft ett lyckat fiske i dimmiga förhållanden, började nästan ge upp innan fisket ens kommit igång. Efter några timmars fiske var resultatet också väldigt magert med endast en liten krokad fisk, fångad av Johan. Lunchpausen var därför välkommen, inte minst när den bestod av en värmande Gulaschsoppa toppat med chorizo bitar och surdegsbröd till. Med mätta och belåtna magar gav vi oss i kast med återigen försöka lura några danska öringar till hugg men det visade sig dock vara ett för dagens alldeles omöjlig uppgift. Att vi bytte plats ytterligare en gång eller provade hela ens repertoar av drag hjälpte föga. Nä, jag fick än en gång börja skylla på dimman för alltid är det något man skall skylla på när det inte går vägen och dimma, ja det vill sig bara inte i dimma...så vi gav slutligen upp och lämnade danska Stevns därhän. Men snart står jag och blickar ut över kusten igen, snart..

Saturday, 18 November 2017

En strandpromenad

Det är långt mellan fiskeäventyren. Inte för att jag inte vill men fredningen längs Skånekusten gör att kusten hemmavid får vila och därmed även fiskeutrustningen. Då och då kallar förvisso den danska kusten men vindarna har dessvärre varit, de gånger det varit inplanerat en resa till broderlandet, allt annat än gynnsamma. Två gånger har vi fått ställa in men förhoppningsvis blir det snart ett tredje gången gillt. Tills dess får strandpromenader i solnedgången väcka gamla fiskeminnen. Speciellt nu när havsluften är kall och rå återföds dem, de gamla minnen. Minnen som får en att längta, minnen som får en att leva. Snart, snart..

Tuesday, 10 October 2017

Tillbaks på klinten

Efter ett långt uppehåll står jag högt upp på klinten. I öst syns Falsterbonäsets svaga konturer i horisonten, till syd kan man skönja kalkstensklipporna på Mön. Jag är med andra ord tillbaka på Stevns, tillsammans med vikingen Erik. Solen lyser över oss, över kusten och därmed över det leopardmönstrade havsbotten. Det ser särdeles inbjudande ut där vi står och betraktar över detta havsöringseldorado. Det blåser dock nordväst - en vindriktning som tyvärr kan föra med sig mängder med ålgräs och därmed spoliera fisket.

Vi visste detta men tar ändå en chans. Från höjden ser det fiskbart ut men väl nere i vattnet kan vi konstatera det vi fruktat för - ålgräs. Inte i stora mängder men ändå så pass mycket att det saboterar fisket. In i bilen igen och snart står vi i den sydliga delen av Stevns. Kalkstensklipporna är lika imponerande, havsbottnet likaså. Vi kommer undan gisslet med ålgräs men det är lite väl stilla i vattnet för att det skall kännas optimalt. Vi låter oss dock inte bli molokna över detta.

Nä, det var ett tag sen vi var ute så efter en kort stund står vi hängivna och kastar ut våra drag. Än mer entusiastiska blir vi när en fisk hugger efter bara några kast. Det rycker rejält i spötoppen på typisk "mindre havsöringsmaner", och mycket riktigt kan jag efter en kort fight avkroka en liten blank krabat. Erik tappar strax därefter en mindre fisk. Fiskeivern stiger efter en sådan start men klingar av allt efterhand som tiden går och ingenting händer. Pauserna blir allt längre. Fiskeivern övergår till mental sanering. I den värmande solen smakar en bit pumpapaj alldeles förträffligt. Vi snackar, vi "hygger". En kopp té medan en flock tranor flyger förbi - eftersläntrare som är på väg söderut. Vi njuter av stunden. Vi tar vara på dagen..Vi tar vara på livet..härligt..



Sunday, 3 September 2017

Den sista tobis

Som ett tecken på att hösten närmar sig flög ett gäng tranor över mig medan jag höll på att sjösätta kajaken. Dem flög således söderut, för att övervintra i varmare breddgrader. Det kändes som igår när jag i våras såg tranorna flyga norrut men tiden går som bekant fort, ibland alldeles för fort. Det innebär också att fredningen närmar sig med stormsteg, så det gäller att passa på och ta vara på de sista dagarna. Inte minst nu när vindarna blåser från norr med allt vad det innebär för vattentemperaturen - 14 grader uppmätte jag det till och därmed en rejäl sänkning sedan sist. Jag fick dock börja med att paddla längre än vad jag först hade tänkt mig då det satt garn kring det till en början tilltänkta fiskeplatsen.
Redan i första kast fick jag på fisk och även om fisken knappt mätte 20 cm var det åtminstone en god start efter de senaste bomturerna. Det hände dock inte så mycket mer under den efterföljande timmen så jag bestämde mig för ett kort strandhugg. Eftermiddagen hade börjat övergå till afton, till en ljuvlig afton för att vara mer exakt och jag hade egentligen kunna sitta och njuta av alla intryck tills det blev natt men åsynen av 2 hoppande öringar fick mig snabbt på nya tankar.
Hugget kom ganska så omgående och fisken verkade också av god kaliber men det var som om fisken sparade krutet inför den stundande leken. Det var en fisk i lekdräkt med andra ord, en fisk på dryga 3 kilo som inte hade för avsikt att slösa energi för mitt nöjes skull. Den blev strax därefter varsamt avkrokad intill kajaken och så försvann den i djupet med samma lugn som fighten hade varit.
Tobisjägare på 58 cm och 2430 gram
Aftonen verkade också så förbli, lugn vill säga. Det tills dagens tredje aktör kom in i handlingen och vände på steken. Hugget var lika hård som fighten den bjöd på. Det var hopp och galna rusningar som fick en att vakna till liv igen. Fisken var inte särskilt stor men vad den saknade i storlek hade den i attityd istället. Det var en rejäl tuffing som i sin iver att jaga tobis svalt min OLR Slim så långt det bara gick. Väl hemma kunde jag konstatera fiskens svaghet för tobis - 12 stycken hade den i magen. Den 13:e tobis i form av en OLR blev den sista..


Thursday, 31 August 2017

Bland hoppande öringar och gräshoppor

I det höga gräset hoppade gräshopporna för glatta livet, alltmedan jag bar ned kajaken till vattnet. En liten padda, som inte väntade sig min plötsliga närvaro, lyckades i sista stund också hoppa undan mina tunga steg. Jag var på väg ut i den grådisiga morgonen. Ut för att se om jag idag lyckades med att lura någon fisk till hugg. Igår afton hade jag också varit ute (tillsammans med Mats), dock en kort stund och utan framgång. Detta mestadels på grund av allt det gojs som låg och flöt på vattenytan, och som gjorde det omöjligt att bedriva något effektivt fiske. Vi såg några fiskar hoppa, något jag gjorde även idag. Yep, det var ren öringcirkus idag med säkert 10-12 stycken hoppglada firrar som hade behaget att bjuda på formidabel luftakrobatik. Vissa av dem var dessutom av ansenlig kaliber och efterlämnade därför ett rejält plask efter sig. Härligt att titta på men ändå aningen frusterande då det visade sig i princip omöjligt att locka dem till hugg. Det spelade ingen roll vad som serverades, och på vilket sätt det blev serverat. Dem ville helt enkelt inte. Jag gav upp strax innan lunchtid och flyttade istället fokus på den gråhägern som lite lojt observerade mig och min drivande kajak. I den ständigt småguppande kajaken blev det lite av en utmaning av få en hyfsad bild på hägern, något jag efter många försök lyckligtvis lyckades med. Till slut fick han nog av min allt närmre närvaro och flög lite klumpigt iväg. Iväg till en ny sten att ställa sig på medan jag gick upp och återigen släpade kajaken förbi alla de hoppande gräshopporna. Hopp, ja det blev lite av dagens melodi idag. Hoppande gräshoppor, hoppande paddor och hoppande öringar samt jag som hoppades på fisk. Med det sagt kan jag inte annat än hoppas på att det hugger nästa gång....

Tuesday, 15 August 2017

Några kast i sommarvärmen!

I den stekheta solen kör tröskan fram och tillbaka över vetefälten hemmavid. Det är skördedags på Söderslätt, åtminstone för sädesslagen. Det är mitt i augusti och sommaren verkar sent omsider vara kommen. Det är med andra ord varmt, och ett fiskepass känns avlägset men tanken fanns där. Jo då, tanken var egentligen ett aftonspass med Erik och Allan på danska Stevns, men det blev tyvärr inget med det. Istället funderade jag på att dra ut själv och efter viss tvekan bestämde jag mig slutligen för en kort tur hemmavid. En tur för att skingra tankarna och för att försöka kasta bort en del av den stress jag känt på sistone.

Vattnet var sådär lagom grumligt efter ett par dagars blåsande, för att inte säga perfekt men känslan fanns ändå inte där. Nä, den fanns inte där och infann sig aldrig under hela kvällen. Inte så märkligt egentligen när dagen bjudit på strålande solsken och därmed inbjudit mer till bad än till fiske. Jag gav det dock till en bra bit efter solnedgången men inte ens mina innersta önskningar om att åtminstone få se fisk hoppa föll in. Inte heller några extra sista kast hjälpte idag men aftonen blev skön..riktigt skön.

Thursday, 10 August 2017

Det berömda sista kastet


Jag var på väg att ge upp. Solen hade försvunnit bakom mig och det blev allt mörkare. Jag hade sett några fiskar hoppa under de 2 timmar jag hade varit ute, men det var fiskar som hoppat långt ute och väl utanför min kastförmåga. Nära land hade jag inte sett tillstymmelse till liv i vattnet. Från land däremot hördes det idel fågelsång, och man såg allehanda fåglar cirkla över trädtopparna. Det var en rofylld afton och verkade så förbli för ja, jag var nära att ge upp men jag ville ändå ta det där sista kastet. Ni vet, det där sista kastet som gärna blir till ytterligare en och så en till, detta tills man oftast samt slutligen får inse fakta och man kastar motvilligt in handduken. Det var också nära jag kastade in handduken igår men så plötsligt, som en blixt från ovan, sög det till i linan.

Det tog någon sekund innan jag insåg att det verkligen var fisk på och det dröjde också en stund innan fisken insåg sitt misstag, men när den väl gjorde det brakade helvetet loss. Den for iväg som ett ånglok vilket fick mig att hålla i spöet allt jag kunde. Tyngden och rusningen avslöjade att det rörde sig om en större fisk, och med tanke på hur den tagit min OLR Slim så var jag mer än osäker hur kroken satt. Lyckligtvis höll det hela vägen och jag kunde efter en härlig fight håva en blänkare på drygt 3.8 kilo. Så där stod jag i den allt svalare aftonsbrisen och beundrade den vackra fisken alltmedan adrenalinkicken började klinga av. Härligt var bara ordet och ja, ibland lönar det sig med de där sista kasten..de berömda sista kasten..










Wednesday, 2 August 2017

Lugnet före stormen


Jag har i år inte varit i kajaken så mycket som jag skulle ha velat. Det tänkte jag råda bot på, med start från och med igår. Jag passade på att dra ut några timmar innan de annalkande monsunregnen skulle nå sydkusten. Jag var alldeles ensam längs den kuststräcka jag befann mig på, inte en enda tvåbent varelse syntes så långt öga kunde nå. Jag hade heller inte sett en enda fiskare längs kustvägen. Möjligen berodde det på den klass 1 varning som utfärdats, det lovades nämligen rejäla mängder regn. Vad det än berodde på så var jag ensam, alldeles ensam. Det var också otroligt tyst och lugnt. Då och då flög det förbi en och annan gravand men annars var det helt stilla och absolut knäpptyst, det var verkligen lugnet före stormen. Fisket började också tämligen lugnt, fram tills jag såg en fisk vaka och så strax därefter några småfiskar hoppa och fly för livet. Jag kastade i den riktningen och fick nästan med en gång ett brutalt hugg som följdes av en ursinnig rusning.

I tystnaden hördes slirbromsen som aldrig förr samtidigt som min 8-fotare böjdes ända ned till korken. Fighten blev hård och intensiv och det dröjde väl ett tag innan jag kunde kroka av en välskapt och vacker öring på sisådär 55-58 cm. Det började hända en hel del efter den fighten, och då menar jag i fiskeväg. Det var både puffar och följare efter min OLR Slim samt att jag både såg och hörde en del fisk hoppa, varav en av rejäl kaliber. Det var dock inga fiskar som ville hugga, vilket kändes aningen frustrerande, inte minst för att fisken jag tidigare fått hade huggit hårt och koncist. Aktiviteten började dock efter ett tag att successivt dö ut, det i takt med att de allt mörkare molnen började släppa på sin last . Att regnet började falla var väl en understatement, det var mer som om himmelens portar öppnade sig. Det var regnmängder av bibliska proportioner som föll ner från de extremt mörka molnen och även om jackan höll mig torr så kändes det inte särskilt uppiggande att vara ute i det rådande ovädret, speciellt när inget hände i fiskeväg. Det blev en kort tur, en kanske alltför kort och mestadels lugn tur före stormen men jag kom ut, och det är det som gäller...


Thursday, 27 July 2017

I aftonens varma färger

När vi kom fram till den andra fiskeplatsen hade solen börjat få bråttom om att försvinna bakom horisonten. Den första platsen hade inte gett någon fisk. Anders hade förvisso sett en förmodad steelhead hoppa men mycket mer än det hände inte. Vi stod därför på en ny plats, en plats med förrädiskt glatta stenar i vattnet men med vackert gyllengula vetefält på land. Vi stod och fiskade av platsen men då inget hände i fiskeväg förflyttades vårt fokus, eller åtminstone mitt, allt mer till de fantastiska färger som vackert fyllde himlavalvet. Stilla och stolt försvann solen bakom oss, lämnandes regnbågens varma färger efter sig. Vackert att bevittna, fridfullt att få känna. På några få ögonblick började landskapet att mörkna och då det såg även mörkt ut i fiskeväg bestämde vi oss för att köra vidare. Jag till ny fiskeplats att avsluta aftonen på, Anders hem och den stundande sängen. I det tilltagande mörkret kastade jag vidare tills jag också kände en alltför välbekant längtan till sängen. Det blev ingen fisk, återigen..men vad gjorde det efter en sådan magnifik solnedgång, ingenting...absolut ingenting..

Friday, 14 July 2017

En härlig morgon

Jag vaknade tidigt igår morse. Vanligtvis hade jag bara somnat om men så fylldes mina tankar av de rapporter jag fått om det rejäla fiskeaktivitet som rått under de senaste morgnarna. Jag kunde med andra ord inte somna om så rätt var det var så jag gick jag längs med den färgmättade strandängen strax innan klockan slagit 07:00. Fågelsången fyllde luften och blandades med den friska havsdoften. Väl framme vid vattnet var i princip vartenda sten som stack upp ur vattnet upptagen av en eller flera skarvar. Flera av dem hade nyligen intagit sin frukost, då de stod med utsträckta vingar för att torka dem i den svaga morgonsolen och den svala sydvästbrisen. Det var en härlig morgon, riktigt härlig!! Jag gick ner för slänten vilket fick skarvarna att unisont flyga iväg, inte utan att vissa, med sina blöta vingar, hade en del svårigheter. Jag var alldeles ensam och det förblev så under de 2.5 timmar jag var ute. Jag hade inte heller sällskap av fisk på de 3 rev jag besökte - jag varken kände eller ens såg skuggan av en fisk, vilket kändes aningen typiskt med tanke på de rapporter jag fått. Så tiden gick tills jag, någon gång kring 09:30 tiden, inte längre kunde hålla tillbaks kaffesuget. Jag körde därför hem,  hem till nybryggt kaffe och av frugan nybakade, varma scones och det, det är också oslagbart härligt..

Sunday, 9 July 2017

Fyrverkeri av råstyrka

Sädesfälten böljar fram och tillbaka på Söderslätt. Längs med vägen är det proppfullt med vallmo, rallarosor, prästkragar och en mängd andra växter vars namn jag inte känner till. Det är verkligen blomstertid längs med vägrenen, för att inte säga en explosion av färger som vackert inramar de skånska vägarna. En explosion av råstyrka är också vad jag upplevde igår. Det började med tredje kast. Fisken var inte särskilt stor men jävlar vad ursinnig den blev direkt efter mothugget. Det var galna hopp och explosiva rusningar för hela slanten. Vilken fighter jag hade krokat! Jag som precis hade gått ut i det stilla vattnet och i det för övrigt lugna, rofyllda aftonen förväntade mig inte denna abrupta detonation av råstyrka. Det var en oerhörd tapper kämpe som dock till slut fick ge sig, men wow vilken fighter!!

Jag stod en stund och funderade om jag skulle köra hem efter den fighten.Jag kände mig nämligen mer än nöjd. Jag valde dock att stanna och fortsätta njuta av vad aftonen hade att erbjuda. Njöt verkade också några strandskator göra. De stod på en stor sten och sög in de solstrålar som stundtals bröt igenom molntäcket.
Strandskator njuter av aftonssolen
När solen väl försvunnit bakom trädkulissen flög strandskatorna iväg och jag blev ensam stående i mina egna tankar - tills det var dags för nästa fyrverkeri. Fisken var kalibern större, hoppade först och tog därefter en vansinnig och ilsken lång rusning uppe vid ytan. Klingan stod i värsta båge samtidigt som öringen plogade igenom vattenytan och jag, jag stod nog med värsta leendet på läpparna. I de solstrålar som bröt igenom lövverket såg jag även att fisken skimrade en aning i guld. Det var en fisk som redan antagit sin höstliga kostym, en kostym som dessutom satt rejält tight för fasiken var fisken var fet. Men en enorm tillfredsställelse kunde jag en stund senare avkroka en oerhörd vacker färgad öring på 3.5 - 4 kg. Efter det fyrverkeri som öringen bjudit på lade sig lugnet återigen över kustbandet. Nu var jag verkligen mer än nöjd. Jag menar, vad mer kunde jag begära efter aftonens skådespel? Ingenting, absolut ingenting. Jag tittade ut en sista gång över det stilla vattnet, tog några djupa andetag och tackade för denna gång..

Friday, 30 June 2017

Feta sommaröringar

Regnet vräker ned över Söderslätt
Det är ungefär vad jag drömt om under de veckor jag varit och hälsat på familjen i Spanien, feta sommaröringar vill säga. Lite av skulden lägger jag på Skånes oerhört giftiga kustmink, alias Merdan Ilinov. Han har under tiden man varit frånvarande lyckats få upp några fina fiskar, något som fått en att vara en aning grön av avund. För att lindra det hela har man ju då fått tröstäta, allt från Iberico skinka till fisk och skaldjur av alla de slag. Inte dumt alls egentligen, men allt har ju ett pris och i det här fallet var priset 4 kilo - ja, jag avser naturligtvis det antal kilo jag lyckades med att gå upp.

Så med 4 kilo i tankarna drog jag ut idag, för nog hade det smakat med en smällfet sommaröring på 4 kilo eller mer. Vädret var dessutom sådan jag helst vill ha på sommaren,  det vill säga en kallfront som drog mörka och regnfyllda moln över sydkusten. Det hade förvisso under de senaste dagarna blåst en hel del men jag lyckades hitta fiskbart vatten som dessutom, till min stora glädje, även höll fisk. Det var förvisso inga smällfeta 4 kilos fiskar men av de tre öringar jag lyckades kroka var en av dem riktigt smällfet och var väl mellan 55-60 cm lång. En fisk som efter ett rejält luftsprång gick segrande ur striden men som dessförinnan bjudit på några härliga rusningar. Tyvärr fick jag inte bild på fisken men härligt var det, och då menar jag att både få stå på sydkusten igen (trots att regnet stundtals vräkte ned) och att dessutom få rejäl spöböj. Det blev ingen smällfet 4 kilos sommaröring men som man brukar säga - skam den som ger sig..så, snart är jag därute igen..och då kanske, kanske...

Sunday, 11 June 2017

En kvällstur innan solkusten kallar

Jag gick länge igår och velade om jag skulle ut eller inte. Solen hade nämligen visat sin närvaro under hela dagen så det kändes inte särskilt hett. Nä, vid den här årstiden vill jag hellre ha en kallfront som drar in mörka, fuktmättade moln över kustbandet. Detta för att jag skall tro på det men nu var det som det var, och dessutom så kände jag för ett par timmars avkoppling på kusten efter en rätt så hektisk vecka på jobb. Jag drog ut med andra ord. Ut i den sena aftonssolen och den svalkande sydvästbrisen för att om möjligen locka en och annan öring till hugg. Det visade sig dock vara en alltför för svår uppgift, trots idogt kastande i nästan alla väderriktningar och tillika några platsbyten.
Det enda jag såg av fisk var några tobisar som hoppade för glatta livet. Om det var öring dem försökte undkomma får jag aldrig veta men att dem flydde från något var utom all tvivel. Det var i alla fall inte några jägare som var intresserade av det jag hade att erbjuda, tyvärr. Visst, lite smånafs hade jag känt under kvällens lopp men det var det typiska näbbgäddnafsandet som man helst vill undvika. Dem högg åtminstone inte och det om något var skönt.
Skön blev också kvällen, en kväll som dessutom fulländades när en orangefärgad fullmåne steg upp i sydöst ungefär samtidigt som solen försvann bakom mig och mörkret började tillta. Med mörkret dog också det fågelkvitter som hållit mig sällskap för att övertas av sporadiska ko-koo från en gök. Det blev dock allt sparsammare med lätet från göken och till slut gav den också upp och med det även jag. Nu byter jag sydkusten mot solkusten i Spanien..men bara tillfälligt...snart är jag där igen, på sydkusten vill säga..


Tuesday, 6 June 2017

Hoppande öringar i skymningen

Det var förvånansvärt tyst när jag steg ur bilen. Det var nämligen helt tomt på liv - inga fiskmåsar, änder eller svanar syntes till. Till och med skarven lyste med sin frånvaro. Inte för att jag hade väntat mig en välkomstparad nu när jag, efter ett långt uppehåll, äntligen befann mig igen på kusten, men lite fågelliv hade man väl ändå förväntat sig. Doften var där åtminstone, den omisskännliga fräna doften av rutten tång. Den kommer man liksom inte ifrån, så det blev det som välkomnade mig istället, det och tångflugorna såklart.
Det var i alla fall skönt att återigen stå i vattnet, även om det nu visade sig vara lika dött under som ovanför ytan. Inte ens horngäddan syntes till, så efter cirka 1 timmes nötande tyckte jag det var dags att byta plats.


Solen hade börjat sjunka i öst och skuggorna började bli allt längre när jag kom fram till andra revet. Där väntade mig det fågelliv jag saknat på första platsen. Det var bl.a fiskmåsar som stod längs strandkanten och nyfiket iakttog mig samtidigt som jag satte samman spöet. En bit ut simmade två gravänder med en stor kull ungar, medan det längre ut satt flera gräsänder på några stenar och njöt av dagens sista solstrålar. Jag gick ut med förhoppningen att det även fanns lite liv under ytan. Det var det, både i form av näbbgäddor och öringar. Nu blev det så att det var endast näbbgäddorna som behagade att hugga, tyvärr. Öringarna retades däremot med att visa sin närvaro genom galanta hopp. Frustrerande, men fisken fanns ju där så jag nötte på till en bra bit efter solnedgången. Jag fick dock till slut ge mig, för även om fisken var där var det uppenbarligen omöjligt att få dem att hugga. Uppgiven gick jag så upp och lämnade den allt klarare månen bakom mig, den och den ensamma segelbåt som i horisonten seglade förbi. Kanske hinner jag komma ut igen innan vi åker iväg till Spanien nästa vecka. Jag hoppas det i alla fall..

Wednesday, 17 May 2017

Ett inferno av näbbgäddor

Blommande rapsfält täcker Söderslätt 
Våren är nu verkligen kommen, och då menar jag även den där riktiga värmen som har väntat på sig.
Det är en fullkomlig explosion av liv, doft och färger.
I trädgården blommar körsbärs- och plommonträden, snart följer äppel- respektive päronträdet. Det doftar nåt gudomligt från de blommande träden och från de intilliggande rapsfälten. Allehanda flygfä surrar runt i luften medan andra fullkomligt frossar i det överflöd av nektar som nu finns att finna precis vartsomhelst.

Frossar gör även jag, i både kropp och själ för våren är en härlig tid och jag försöker ta vara på den så mycket som möjligt.
Idag var det dags för en ny sväng längs kusten, denna gång med kajaken och jag kan väl meddetsamma säga att det var gott om fisk, dock inte av den önskade varianten. Det rörde sig självklart om de långsmala, silvergröna slangarna som i princip varje kast insisterade på att ta min lilla OLR Slim, vad annars. Några stycken är kul men när jag väl kom upp i 15-20 stycken tyckte jag det var dags för strandhugg. Det blev ett till väldigt långt strandhugg, det var inte så det hastade direkt om att paddla ut igen till det inferno av näbbgäddor.



Nä, jag njöt först av en rejäl portion Soldatens ärtsoppa för att sedan gå upp till strandängen och det intilliggande rapsfältet, mest för att se om jag kunde finna något för lite makrofotografering. Det blev till en del insekter som för övrigt fullkomligt drunknade av pollen, men även blommor och då jag också hade med mig zoomen, fick jag även bild på en ganska orädd hämpling som bjöd på härlig fågelsång.



Orädd och vackert sjungande hämpling
Efter sisådär 30-45 minuter återvände jag till kajaken och paddlade tillbaks till bilen. Jag kände helt enkelt inte för att fortsätta fisket, jag hade liksom redan fått min beskärda del av näbbgädda, fler ville jag inte ha. Nä, jag får nu hädanefter förlägga mitt fiskeri antingen tidig morgon eller kväll...och då jag känner mig väl blir det hellre kväll än morgon..sjusovare som man är..







Thursday, 11 May 2017

En 4+ för att stilla abstinensen

Det är nästan 2 veckor sen jag var ute. Det har varit två rätt så jobbiga veckor, fiskemässigt sett. Har jag inte jobbat så har fiskedagen blåst bort, så man har ju verkligen lidit av fiskeabstinensbesvär. Igår kunde jag så äntligen få komma ut under några timmar. Vädret var allt annat än toppen, gråa och fuktmättade moln täckte nämligen himmelen och det blåste sydost. Inte mig emot egentligen då det gråtrista vädret borde åtminstone hålla tillbaka näbbgäddorna - något som också hände. Visst, man kände då och då de långsmala rackarna nyfiket undersöka wobblern men de högg åtminstone inte. Nä, vad som däremot högg och dessutom som första fisk var en bamsing till öring. En fisk som tog wobblern bara några meter ifrån mig och som for direkt iväg på en ursinnig rusning på 60-70 meter. Ja, jädrans vad fisken drog lina - något som fick wow känslan att omgående infinna sig och benen att skaka en aning. Efter att ha tjurat ett tag drog den ut igen, hoppade och landade med ett rejält duns i vattnet.

Gårdagens sista tjockis
Yep, det var ett duns och inte ett fjuttigt plask den åstadkom. Fisken var stor med andra ord, och det tog väl sisådär 10 minuter innan fisken gav sig och jag kunde håva en blänkare på 70 cm och 4130 gram. Förbannat härligt var bara ordet, speciellt då man efter ett långt uppehåll får på en sådan som första fisk. Det blev inte fler fiskar på den platsen, mest på grund av att den östliga vinden tilltog rejält och började dra med sig en massa gojs i vattnet. Tanken var väl egentligen att packa samman men då det såg bra ut vid hemmarevet bestämde jag mig för ytterligare några kast. Jag får väl säga att det också gick bra då två rejäla tjockisar kring måttet behagade att fullända gårdagen...och jo förresten, jag var också ute idag med Anders.
Det är dock en dag jag inte komma att lägga på fiskeminnet då fisken antingen var som bortblåst eller var helt ointresserade av att hugga. Jag blev dessutom av med min håv (igen!!!) samt kastade bort en OLR. Visst, det var självklart en trevlig heldag på kusten tillsammans med Anders men vad avser själva fisket så lägger jag den upplevelsen i de bortglömda fiskedagarnas dagbok..