Sol, kajak och fisk

Äntligen var man ute igen. Det var minsann 1 månad sen sist men antingen har väder och vind eller sjuka barn hemma satt hinder för några fiskeäventyr. Det skulle vi råda bot på idag, jag och Anders. Med kajakerna dessutom, härligt!. Det började dock inte särskilt bra då första tilltänkta platsen visade sig allt för grumset, även långt ut så efter något dividerande valde vi en plats som vi inte varit på länge. Ett val som visade sig vara alldeles rätt.

Tack för Bilden Anders!

Det dröjde nämligen inte länge förrän Anders ropade från sin kajak att dagens första fisk var krokad. Det var precis det man ville höra, det fanns fisk på plats och dem var på hugget. Strax därefter krokade jag nämligen dagens första och också största fisk. En fin öring på 2.55 kilo som kämpade tappert men som fick ge sig efter några härliga rusningar. Som grädde på moset så sprack molntäcket upp och solen gjorde sitt intåg. Det var dock inte bara solen som såg till värma upp dagen, fisken var ju som sagt på hugget och det högg med jämna mellanrum både för Anders och mig.

Det blev totalt 13 stycken fiskar för Anders och mig, några tappade och några missade hugg. En härlig dag vid vattnet helt enkelt...

En tidig morgon

Jag var uppe redan vid 0430 tiden. Inte för att jag hade satt klockan men jag råkade vakna och kunde inte somna om så tanken som for igenom mitt morgontrötta huvud var att ge mig ut. Tanken blev till verklighet så stunden senare satt jag i bilen och körde förbi flera harar som förirrat sig på vägen. Solen hade nyss stigit upp ur horisonten och lyste svagt upp dimslöjorna som reste sig över slätten.

Härlig men kylig morgon

Vattnet var hyfsat klart och jag kunde redan vid första kast se fisk efter OLR wobblern. Det var flera stycken tobisar som nyfiket undersökte OLR kutlingen. Jo då, det var gott om nyfikna tobisar och det dröjde inte länge förrän den första tobisen av totalt tre råkade bli hängandes i kroken. En bit längre ut dök fisktärnor efter dem för att ibland flyga förbi med tobisar hängandes ur munnen. Förhoppningsvis var också öringar på jakt efter dem denna tidiga och kyliga morgon.

Gott om nyfikna tobisar

Timmarna gick och när den kyliga morgonen väl övergick till förmiddag började Patagonia puffen kännas allt för varm. Det var när jag började fundera på att gå upp och ta av mig puffen som hugget kom. Den slog och välte några gånger innan den for iväg mot mig så att jag fick veva in allt jag kunde. När jag väl fick kontakt gjorde den några galanta hopp innan den till slut gav sig. På land stod några tyskar och hojtade om den var "gross", stor på tyska. Nä då, svarade jag men så pass att den fick följa med hem till röken. Jag hade nu varit ute i 4-5 timmar och kaffesuget blev allt påtagligare så jag packade samman. Väl hemma väntade nybakat bröd. Härligt..

Fisk i väst

När ostanvinden får fäste är den ihärdig, långvarig och värst av allt en förbannad glädjedödare. Det är april, soligt och med stigande temperaturer i både luft och vatten - det är med andra ord havsöringsfiskets toppmånad men vad händer? jo, ostanvinden får för sig att blåsa sönder festen. Jag avskyr det, verkligen avskyr det. Visst, man kan ta sig till västkusten men jag är en sydkustfiskare och det är där jag trivs bäst. Hoppas bara den inte blir allt för långvarig eller åtminstone att den mojnar lite för snart har vi nästa gissel att tänka på - horngäddan!! Ja fy fasiken, men nog med negativ energi!! Jag nämnde västkusten och det var också i de trakterna jag höll mig idag.

Efter en lång promenad var jag äntligen framme vid revet. Några skarvar som stod på några stenar lyfte unisont samtidigt som jag skickade iväg en OLR kutling i det blågröna havet. Redan efter några kast såg jag dagens första följare. Det var en hyfsad stor fisk som gjorde en utfall, missade och följde sen kutlingen ända in till spöspetsen. Det fick spänningen att genast stiga, något som höll sig under de cirka 3 timmar jag var ute. Det var nämligen hyfsad med aktivitet på revet vilket visade sig genom att med jämna mellanrum landa en blänkare, eller genom att ha följare efter. Inget märkligt egentligen, solen lyste med all sin kraft och det var väl sisådär 13-14 grader i luften. Det hade naturligtvis effekt på vattentemperaturen som jag uppmätte till 8-9 grader. Fisken var utan tvivel på jakt, något som fick mig uppspelt till tusen. Härligt!

Det blev till slut ett halvt dussin landade fiskar (den största kring 55 cm) och 2 tappade. Redan vid 14 tiden var jag dock tvungen att tacka för mig då andra åtagande stod på schemat.
Det må blåsa ostan men lyckligtvis lyckades jag hitta fisk på västsidan. Lite grann som plåster på såren..härliga april!!

Den förlorade kampen

Jag kom ut någon gång kring 9 tiden. Vanligtvis så är jag ute långt innan Anders men idag hade han besök av Ajes från Danmark så de hade redan intagit sina platser längs kusten när jag väl kom fram. De hade ännu inte fått något men under loppet av förmiddagen hade dem lyckats få en knippe öringar var medan jag endast hade fått känna på ett fjuttet hugg. Jag bytte drag ett antal gånger i hopp att finna den rätta medicinen men ingenting hjälpte. Aning frusterad hoppades jag på att den prognoserade solen skulle göra sitt intåg och ändra lyckan för mig.

Det var strax innan molnen skingrades som den första lilla öringen högg. Attityden den uppvisade var det inget fel på, den var lika kaxig i sitt uppträdande som dagens andra fisk. Den tappade jag förvisso men det gjorde inte så mycket för solen var snart framme och då jävlar skulle det bli en huggsexa utan dess like. Anders och Ajes var av samma uppfattning. Förhållandena var i princip optimala och med lite sol dessutom skulle fiskarna löpa amok över våra drag. Ja, det var åtminstone vad vi trodde men sällan blir det som man tror. Fisket dog ut mer eller mindre så efter någon timme tyckte vi det var dags att finna några nya fiskevatten. Vi hamnade på några rev som såg lika heta ut som de vi hade lämnat. Hett blev det också för Anders som fick en riktig fin tjockis på dryga 60 cm medan det för Ajes och mig gick mer beskedligt. Jag fick förvisso en besa men med tanke på förhållandena så kändes det aningen torftigt.

Tiden gick och när klockan närmade sig 16 åkte danskarna hem och jag hamnade där jag börjat dagen. Anledningen att jag återvänt var att jag upptäckt att jag tappat min telefon. Lyckligtvis lyckades jag hitta telefonen och dessutom även fisk. Det blev 2 små rackare innan en riktigt fin öring högg efter ett kast längs med stranden. Öringen blev fullständigt galen och drog ut rejält med lina innan tyngden plötsligt försvann. Det var helt klart tyngd i fisken men jag såg den aldrig. Den var kanske inte särskilt stor men på något sätt så blir dem man tappar gärna extra stora i fantasin. Nåväl, jag hade förlorat kampen så jag stod en lång stund och kände den tomheten man känner när man tappar en fin fisk. En annan gång var tanken..
Jag tog några kast till innan solen började dala ner och färga horisonten i regnbågens varma färger. Varm i kinderna efter flera timmar i solen gick jag så upp, tittade ut över vattnet en sista gång och körde hem.

Ännu en fantastisk februaridag

Åter en fantastisk dag idag som påminde mer om april än februari. Termometern kom upp i 7-8 grader i luften och nästan 5 i vattnet. Det var därmed upplagt för en tur på kusten, dock kom jag inte ut förrän en bit efter lunch. Självfallet var det en hel del folk redan ute, inte särskilt förvånande med tanke på vädret. Jag hittade dock ett rev som jag fick för mig själv i cirka 30-40 minuter innan en flugfiskare valde att gå ut på revet och ställa sig 15-20 meter ifrån mig. Trängseln gjorde att jag tappade fokus på fisket vilket medförde att jag gick miste om en OLR Tobis, aaargh vad det grämde mig.
Jag lämnade revet smått moloken och träffade därefter på Anders som varit ute i några timmar, dock utan resultat.

Magnifik solnedgång idag.

Vi åkte iväg till ny plats, en plats med otroligt grymma förhållanden. Kulören på vattnet och turbulensen som skapades av vågorna gjorde att det stank fisk på långa vägar. Det dröjde inte heller särskilt länge förrän jag krokade en fin blänkare på dryga 60 cm, något jag ej kunde föreviga då jag glömt kameran i bilen och mobilen hemma. Efter en kort och intensiv fight fick den friheten åter. Anders hade också några småhugg samt landade en under måttet. Det fanns helt klart fisk inne, något som ytterligare bekräftades när jag skrämde en mindre öring när jag var på väg upp. Ja, jag var på väg upp för solen hade nämligen sjunkit under horisonten i en magnifik solnedgång. Lite synd, att vi kom dit så pass sent vill säga - men det är en ny dag imorgon. Dock verkar inte solen göra en sällskap men ut skall jag. Vad annars..

Vårlikt och med fisk

Det var vårlikt idag. Solen sken från en klarblå himmel och värmde hastigt upp den frost som låg och täckte Söderslätt. Värmen från solstrålarna väckte verkligen suget att ställa sig på kusten så det dröjde inte särskilt länge förrän jag satt i bilen med full mundering.

Vårlikt idag med blommande vintergäck.

Solen hade även fått fart i fågellivet längs och ute i vattnet. Över tången längs vattenbrynet surrade mängder med tångflugor. Det var med andra ord en hel del som solen väckt till liv. Förhoppningsvis gällde det även fisken. Första revet visade dock inte prov på att innehålla pigga och huggvilliga öringar men däremot det andra revet. Efter några långa och tröga veckor fick jag nämligen och äntligen hugg. Det var en mindre filur som inte kunde låta bli att hugga på den Polar-Magnus som satt i tafsen.

Det var dock timmen senare som årets första fisk över måttet högg. En fisk som var härligt blank och som i solens strålar blänkte som ett nypolerat silversmycke. Efter en ganska odramatisk fight kunde jag håva och förpassa den till de sälla jaktmarkerna. Tröga januari var plötsligt bortglömt. Bortglömt var också mina kalla tår och resterna av den förkylning jag dragits med på sistone. Det är effekten av en blänkare med lite storlek. Härligt.
Till helgen ser det ut att bli riktigt fint med 6-7 plusgrader och schyssta sydvästliga vindar. Det kan med andra ord bli riktigt intressant. Det ser jag fram emot..

Kallt, i vattnet och i tårna

Ett tunt snötäcke låg och täckte stigen ned till vattnet. Det var dock töväder, grådassigt förvisso men åtminstone plus i luften. I vattnet var det samma temperatur som i luften, 2 grader uppmätte jag det till. Kallt med andra ord och något som kändes i tårna men det var i alla fall klart, och därmed fiskbart.
Strax över vattenytan flög gång på gång skvadroner av knölsvanar. En alltid lika mäktig syn. Något som också flög jämnt och ständigt över vattnet var Bombarda flötet. Den flög i alla tänkbara riktningar i min jakt på riddarna i silverrustning. De silvriga rackarna verkade dock inte finnas på plats, åtminstone inte på de flertalet rev jag besökte. Skönt var det i alla fall att återigen kunna fiska på sydkusten. Det har liksom inte varit fiskbart under långa perioder pga av väder och vind.

Tiden gick i alla fall och är det något som tiden gör i 2 gradigt vatten är att succesivt kyla ner tårna. Jag brukar inte vara särskilt kinkig med det men idag nådde jag min smärtgräns vid 14 tiden. Det var alltså gott om fisketid kvar men tyvärr ville inte tårna vara med längre. Dem skrek efter värme så motvilligt gick jag upp. Inte för att jag tror att jag fått något men man vet ju aldrig. Rätt var det är kan dem dyka upp och då vill man ju vara med i svängen. Men det får bli en annan dag, det kommer ju fler sådana..

När det stinker stor fisk

Om det luktade stor fisk igår så stank det bamsefiskar idag. På långa vägar. Det var helt enkelt otroligt fin färg på vattnet samtidigt som det var bra rörelse. Men återigen verkade fisken gäcka en. Det var helt enkelt otroligt att ingen fisk verkade bry sig om vad jag ansåg var fina förhållanden. Det var dessutom nästan 5 grader i vattnet så det var inte för kallt heller - tyckte jag åtminstone.  Den sydvästliga vinden ökade successivt under dagen dessutom, vilket ytterligare ökade ens förväntningar

Jag vägrade gå lottlös hem i alla fall så jag var väldigt aktiv i mitt sökande. Den ena platsen efter den andra uppsöktes och fiskades av grundligt. Det kastades i alla riktningar och jag provade både Bombarda samt genomlöpare men till ingen nytta. Jag hade börjat ge upp när jag väl anlände till femte och för dagen sista platsen. Precis som på de andra platserna såg det extremt hett ut så jag tog mig i kragen och traskade ned till revet.

Det började lika trögt som tidigare under dagen men så äntligen och efter en hel dags slitande fick jag det efterlängtade kontakten med fisk. Nä, det var inga bamseöringar såsom jag hade fantiserat om under hela dagen men väl två mindre blanka filurer som åtminstone höjde humöret. Dem hoppade glatt och knyckte med huvudena precis så ettrigt som blanka krabater brukar göra. Bamseöringarna? Ja, jag väntade ända in i det sista på det där hugget och det djupa gunget. Jag trodde starkt på det idag, precis som många gånger förr men jag får väl ta dem en annan dag ;-)...

Huggen som uteblev

Frosten täckte gräsmattan när jag backade ut bilen ur carporten. Solen var dock framme även idag så det var bara en tidsfråga innan solstrålarna tog hand om det vita täcket. Jag var ute ett par timmar tidigare än igår, jag ville liksom ta vara på ännu en härlig dag i solen. Nu gällde det bara att hitta vatten med huggvillig fisk, något som skulle visa sig vara svårt - idag också. På första platsen var det alldeles för grumset så jag körde ännu längre österut, till omkring samma område som igår. Här hade vattnet en kulör som borde ha lockat fram en och annan öring men icke. Jag började skylla på den uteblivna västliga brisen som enligt prognosen skulle ha infunnit sig. På tredje platsen var det samma historia vilket gjorde mig aningen rådlös. Då ringde Anders och berättade att han funnit vatten som borde släppa ifrån sig mängder med öringar, stora krabater inkluderade. Sagt och gjort, jag tryckte gasen i botten och fann mig på platsen på rekordkort tid. 

Det såg mycket riktigt otroligt hett ut. Det var den där wow-karaktären på vattnet som dessutom kombinerades med en härlig västlig/sydvästlig vind. Anders hade förvisso ännu inte fångat något, vilket var aningen förbryllande, men fisken måste förr eller senare infinna sig. Det var liksom som hugget i sten. Det såg så förbannat bra ut att jag i princip förväntade mig hugg på varje kast jag företog mig. Men ack, vad man misstar sig ibland för tiden gick och de förväntade huggen uteblev. Yep, ännu en gång fick man se sig besegrad av fisken, a.k.a salmo trutta. Det blev alltså inga blanka krabater idag, i förhållande som borde gett fisk. Eller så befann vi oss på fel plats, igen. Ja, jag vet inte - igen. Märkligt...

Bland stora tobisstim

Det är exakt 1 månad sen jag var ute så det kliade verkligen i fingrarna när Anders och jag körde över till Österlen för lite fiskafänge. Jag trodde egentligen inte på det men Anders gjorde och jag, som är lättövertalad, kunde inte annat än följa med. Vi hamnade på Henriks hemmabana och med 15 grader i vattnet steg tron en aning. Tobis var det gott om i vattnet, både stora och små, och då var ju självklart hoppet att tobisjägare skulle vara dem hack i häl. Min OLR Tobis kämpade tappert på och den lyckades också till slut fånga fisk -  en nyfiken tobis som blev perfekt hängandes i överläppen!!.
Pausen blev lång med en Carlsberg Black Gold inkluderad. Den magnifika sommarvärmen vi haft sedan maj blev lite av samtalsämne och huruvida det så omtalade klimatförändringen var inblandat. Kanske, eller kanske inte. Dock har säkert många bäckar och små åar tagit stryk av den långvariga torkan och med det även mindre fiskstammar. Detta medan man gått och njutit av många soliga dagar. Sådan är naturen, underbar för vissa men samtidigt obarmhärtig för andra.

Igår sken inte solen över oss och det gjorde inte fiskelyckan heller. Jag såg förvisso fisk hoppa ganska så snart efter vi anlänt till ny plats och så strax därefter hade jag en virvel efter draget. Det fanns öring på plats. Eller? Tiden gick och då inget hände började jag tro att allt kanske bara varit en illusion. Då såg jag en andra fisk hoppa, tittade på Anders och jo, han hade sett den också. Det fanns fisk på plats. Det var ingen illusion. Att få dem att hugga blev dock mer en önsketanke än en realitet. Tiden rann så småningom ut och rätt var det var var vi på väg hem igen. Trötta och slagna men ack så nöjda..

Några blanka (och ilskna) krabater

Dagens första och största, strax över måttet.

Jag drog ut strax innan lunchtid. Dimman verkade nämligen lätta, åtminstone på land. Längre ut i havet tätnade det rejält och man kunde, med jämna mellanrum, höra båtar signalera med sina långa djupa toner. Det var nästintill stiltje och jag kunde inte låta bli att tänka på när en skön sydvästlig vind på sisådär 5-6 m/s skulle behaga en med att blåsa in över sydkusten. Nu var det som det var och i det stilla vädret kunde man tydligt höra swischet från klingan när den drämde iväg en OLR-kutling. Hugget lät vänta på sig men när den kom var den härligt ilsken och explosiv, även om fisken knappt var över måttet.

Allt som tiden gick klarnade det upp allt mer och man kunde med lite vilja skönja solen. Jag hade under tiden provat två andra fiskeplatser, dock utan resultat, innan jag träffade på ett stim med små blanka krabater. Under en kort men intensiv period fick jag 5 ilskna och ettriga småttingar, samt tappade 2. Alla var som stöpta ur samma form och med samma hetsiga humör. Kul var det i alla fall även om en liten större fisk gärna hade fått klämma sig emellan. Det blev dock inte så och tiden rann så småningom ut då barnen skulle hämtas. Väl inne i bilen bröt solen fram, så pass dessutom att jag stunden senare satt i trädgården med en öl i handen. Precis som det skall vara..

Magert men skönt

Idag var dagen det skulle lossna. Solen lyste ifrån ett molnfritt himmel och vindarna var behagligt måttliga, om än från sydost. Från trädgården hördes det idel fågelsång anfört av förste tenor staren som, från äppelträdet, visade prov på hela sitt sångregister. Jag satte mig en stund i trädgården och andades in våren. Tankarna for onekligen iväg till dagens inplanerade fiske med Anders. Jag såg framför mig rena huggbonanzan där öringarna glatt firade vårens ankomst med att fullständigt löpa amok med våra drag.
Väl framme i vattnet steg förväntningarna ytterligare då jag uppmätte vattentemperaturen till hela 9 grader. Ja jädrans, vad det skulle fångas fisk idag...trodde vi. Nä, det blir oftast inte som man tror det skall bli. Idag var en sådan dag, igen..Efter flera timmars fiske kunde vi endast uppbringa varsin liten krabat. En minst sagt magert resultat med tanke på omständigheterna. Jag hade även ett hugg från en förmodad gädda som bet av fluorocarbontafsen och försvann med min genomlöpare. Surt, men en känd risk i de vatten vi befann oss i. Vi gav upp strax innan solen började dala mot horisonten. Solen ja, den var där i alla fall..hela dagen..skönt!

Två brutala hugg

Så kom äntligen vårvärmen. Den har verkligen fått kämpa för att få fäste men nu verkar prognosen framöver ge tvåsiffriga tal på termometern. Skönt, inte minst med vad det innebär för fisket som nu förhoppningsvis kommer rejält igång.
Jag hann idag med ett sent eftermiddagspass och det blev lite av en försmak på vad som komma skall. Det blev förvisso inte fler än 2 fiskar men vad jag syftar på är huggen. Ja, attans vilka hugg!! Det var 2 brutala och stenhårda hugg, efterföljt av lika brutala fighter varvat med galanta hopp. Det var fiskar med värsta ghetto attityd och dessutom strax över måttet. Härligt!





De två timmar jag var ute gick tyvärr alldeles för snabbt men jag hann lyckligtvis få massvis med värmande solstrålar i kinderna och framför allt - de två brutala huggen. Dem kommer jag att sova gott på, åtminstone tills nästa tur som kan bli redan imorgon. Det är vad jag önskar i alla fall, vi får se..

Tills solen försvann bakom klinten

Längst ut på Mandehoved.

Det började tidigt. Tanken var att vara framme på Stevns kring 9 tiden - jag, Henrik och Anders. Där skulle vi möta upp Ole och Jan för en heldag på kusten. Vi kom fram tidigare än beräknat så redan vid 09 tiden var jag på väg ut till Mandehoved. En lång och svettig promenad över stundtals glatta stenar och nedfallna klippblock. Väl framme lyfte en gråhäger, som stod på en sten längre ut, och lämnade mig i sällskap med några korpar som förde ett helsikes oväsen från några halvt nedfallna träd bakom mig.
Jag såg den första följaren efter bara några kast. Den var inte särskilt stor men det var fisk åtminstone. Korparna flög slutligen iväg och en härlig tystnad bredde ut sig över vattnet. Där stod jag i min ensamhet när den andra följaren visade sig. Frustrerad över fisken som inte högg tittade jag mot norr och såg i fjärran mina fiskebröder ansamla sig. Det var dags att gå tillbaka - den långa vägen tillbaka.

Vi körde till nya fiskeplatser då de andra varken sett eller känt något. Solen började stundtals visa sig även om den naturligtvis valde att försvinna i samband med att grillen kom fram. Korvar av olika slag slank stunden senare ner tillsammans med dansk pilsner, vad annars. Det snackades om allt - från chili till surströmming vilket skakade fram ett och annat skratt.

Med mätta och belåtna magar begav vi oss än en gång mot vattnet. Vinden hade nu tilltagit en del och skapade rätt så optimala förhållanden. Åtminstone såg det otroligt hett ut jämfört med tidigare. Det dröjde inte heller särskilt länge förrän Henrik fick krokat dagens första fisk.

De danska musketörerna -  Anders, Ole och Jan försvann allt längre bort i sin jakt efter det danska silvret. Jag och Henrik tog  i stället det lilla lugna och alternerade fisket med allt längre pauser, något som behövdes då en tilltagande ryggsmärta började göra sig gällande. Till slut så högg det även för mig då en öring på dryga 2 kilo förbarmade sig över mig och visade prov på dansk silverdynamit. Det var bra kräm i fisken, så pass att den frigjorde sig från kroken strax innan jag skulle landa den. Det gjorde så inget, den korta men uppiggande fighten fick mig för stunden att glömma ryggsmärtan.

Anders och Ole i jakten på silvret

Tiden började dock så småningom att rinna iväg. Molnen skingrades och solen dök fram ungefär samtidigt som den började dala ner mot kalkstensklipporna. En aning sent för att man skulle få känna på några värmande solstrålar men dock tillräckligt för att åtminstone färga horisonten i vackert varma färger. Sakteliga och i ändlös stillhet försvann solen, stilla och stolt bakom klinten. Anders gav det tills de sista solstrålarna försvann i tomma intet och mörkret smög sig på över landskapet. Vi andra och våra ömma ryggar hade redan givit upp. Det gick inte mer. Det var över, åtminstone för denna dagen. Men det kommer en ny dag som tur är och förhoppningsvis snart. Mycket snart..

Tack Ole, Jan, Henrik och Anders för en god dag på kusten!!

På tur i Stevns

Jag är tillbaka på danska Stevns. En plats som välkomnar en med sitt magiska vatten och sina respektingivande kalkstensvita klippor som på sina ställen mer än utmanar tyngdlagen. Lika inbjudande som vacker, som alltid.

Vi går nedför slänten, Erik och jag, och väl nere blir vi även välkomnade av en närgången och ständigt skuttande rödhake. Lustig och vacker liten fågel som nyfiket håller sig i min närhet medan jag riggar spöt. Jag försöker mig på något foto men lyckas bara få halvskarpa bilder på grund av det svaga ljuset och den lilla krabatens ständiga rörelser.

Livlig liten filur

Min tanke från början var att fiska mig söderut mot Mandehoved men upptäcker att folk redan tagit platsen i besittning, så vi bedriver vårt fiske i nordlig riktning istället. Något som egentligen inte gör något då vartenda meter på den här platsen är fiskbart vatten.

En svag bris från syd krusar vattenytan, en vind som som med tidens gång succesivt ökar och därmed ser till att få lite mer fart på vattnet. Över oss kan jag stundtals se, vad jag tror är, en falk som flyger halvcirklar ut över vattnet för att återigen försvinna bakom klipporna. I övrigt är det ganska tomt på fågelliv idag och därmed mest tyst över kuststräckan. En tystnad som ibland bryts av de ras av kalksten som rullar ner för sidorna och hamnar i vattnet. Det är är förvisso mestadels småsten men som alltid när man befinner sig på Stevns skall man iaktta stor försiktighet då större ras är vanligt förekommande och direkt livsfarliga, i synnerhet nu efter en natts frost och efterföljande töväder.
Vi fiskar idogt av långa sträckor varvat med välbehövliga pauser bestående av väldoftande te och överdrivna fiskehistorier. Precis som det skall vara, vad annars. Då och då slinker även en sandwich ner.

Vi fiskar så småningom oss tillbaka och jag lyckas vid ett av de många kasten lura en blank filur kring 45-50cm att hugga min nya OLR kutling. En kämpe som jag kort därefter krokar av ungefär samtidigt som solen så smått börjar att bryta fram ur molnen. Det värmer gott i de frostbitna kinderna men tyvärr aningen sent då det börjar bli dags att bege oss upp för den långa stigen tillbaks till bilen. Från höjden blickar jag ut en sista gång över detta öringsparadis. Snart är jag tillbaka, var så säker..

Några småttingar och lite sol

Sent omsider verkar vintern ha kommit. Snön som fallit under natten ligger kvar och barnen får under morgonen bråttom att ta fram pulkorna. Jag däremot har andra planer. Temperaturen kommer att hålla sig strax över nollan och det kommer dessutom, enligt prognosen, att spricka upp under eftermiddagen. Jag drar därför ut för att, efter ett långt uppehåll, äntligen få svinga på klingan igen.Väl framme finner jag ypperliga förhållanden med svagt färgat vatten och vågor som skapar fin rörelse i vattnet.
Några sångsvanar finner min plötsliga närvaro allt för intimiderande och lyfter iväg strax innan jag skickar iväg mitt första kast. Det dröjer inte särskilt länge förrän det suger till i linan och jag krokar dagens första fisk. En livlig och hoppglad krabat som efter en kort men ettrig fight får friheten åter. En god start som stunden senare blir bättre då ytterligare en fisk finner min Polar Magnus allt för inbjudande för att avvisas. Fisken är något större och minst lika livlig men lyckas vid en av luftsprången bli av med kroken. Lite försmädligt att tappa, men dock härligt att få finna huggvillig fisk utan att anstränga sig allt för mycket.

Det dröjer inte länge förrän ytterligare en liten krabat hugger. Lika sprallig och hoppglad som den förra, vad annars. Sådana är dem, de små rackarna.
Anders dyker upp strax innan molnen spricker upp. En väl efterlängtad sol får chansen att äntligen få värma ens kropp och själ. Ja, attans vad det är otroligt vad lite solstrålar kan göra med ens energidepåer. Vi går ut tillsammans men sprider ut oss allt efterhand som tiden går. Jag har en hyfsad fin följare som dock väljer att inte hugga. I den sköna eftermiddagssolen rinner tiden allt för fort iväg och jag måste till slut tacka för mig då andra åtagande står på tur. Anders har vid det laget begett sig långt österut, i det eviga sökandet efter fisk, och förvandlats till en liten figur i fjäŕran. Jag sätter mig ned på en trädstubbe för att få ytterligare några minuters sol. Jag drar ut på det en stund till..det är ju så härligt med sol..allt för härligt.

En energi injektion

Efter en tids blåsande är vindarna äntligen av den behagliga karaktären och jag tar chansen att försöka hitta fiskbara rev. Det gör jag. Jag lämnar bilen och börjar gå längs med kustlinjen. Det doftar hav. En kombination av sälta och tång som väcker lusten. Lusten att gå ut och ställa mig ute på revet där vågorna bryter med kraft. Gammal sjö rullar nämligen in över sydkusten. Det brukar ibland ge fantastiskt fiske, ibland inte. Det är tunga vågor som rullar in. Vågor som ibland slår en nästintill omkull. Man parerar, hoppar med vågen eller vänder sidan till men ibland slår vågskvalpet in i ansiktet. Det är oundvikligt. Kalla havsvattendroppar som rinner ner för kinderna och näsan. Smaken av hav som täcker läpparna. Finns det något bättre sätt att starta dagen på? Knappast. Jag fantiserar om stora blanka sillätare medan vågorna utan pardon slår in i mig. Vem vet, den kanske hugger idag. Allt förblir dock till just en fantasi.
Det blir dock ett par timmars uppfriskande vistelse på kusten innan jobbet kallar. Mer hinner jag inte med idag, men jag tackar för den korta men ack så uppiggande stunden på kusten. Den gav energi, massvis med energi..

En blänkare för att värma kroppen

Jag stod vid vattenbrynet och undrade vad jag egentligen gjorde där.  Det var ju så otroligt rått väder, med en temperatur kring nollan och med en vind som nådde kulingstyrka. Jag hade förvisso vinden i ryggen men det kändes ändå som om det blåste rätt igenom mig. Småhuttrande gick jag mot vattenbrynet, något som fick mängder av sothöns och gräsänder att unisont lyfta och flyga iväg.
I medvinden flög Bombarda flötet som den aldrig gjort förut, även om vinden ibland trasslade det till det med tafsen. En bit längre ut betade massvis med svanar längs med botten och det var vid ett kast mellan några betande svanar som det plötsligt sa stopp. Fisken högg stenhårt men följde ganska så snällt in mot mig vilket fick mig att tro att det var en mindre fisk. När den väl fick syn på mig blev det dock en annan melodi på fighten. Den for iväg på en härlig lång rusning, hoppade en gång och for iväg på ytterligare en rusning. Efter att ha cirklat runt om mig ett par varv gav den till slut upp och jag kunde därmed håva årets första blänkare över måttet. I det kalla vattnet hade fisken bjudit på mer än en godkänd fight så det var bara till att lyfta på mössan. En härlig fighter som var långtifrån en jätte men den var definitivt i fin vinter-kondition med ett Fulton värde på 1.24. Härligt!

59 cm och 2.56 kg

Efter en lång paus på land gick jag ut igen. Jag hade lyckligtvis slutat frysa om både kropp och själ. Solen började dessutom att stundtals dyka fram, något som ytterligare höjde humöret. Jag skulle kunna påstå att jag nästan var varm i kläderna när jag återigen kom fram till de betande svanarna. Att vinden hade tilltagit ytterligare kändes inte alls. Det var nästan behagligt att stå där och betrakta de betande svanarna i den alltmer uppiskade havet. Att en mindre blänkare på ca 40 cm dessutom högg gjorde det heller inte sämre. Nä, jag hade säkert kunnat stanna där tills mörkret infallit om det inte varit för att barnen skulle hämtas. Med ett leende på läpparna gick jag upp ur vattnet, varm och i hög grad levande trots nollgradigt i luften och kulingstyrka i vindarna..härligt..

Ett blänkande hopp

Östersjön låg helt stilla. Blyfärgade moln täckte himlavalvet ända ner till horisonten. Eventuellt skulle solen stundtals dyka upp under eftermiddagen. Det var förhoppningen åtminstone, inte minst när man av misstag hade tagit på sig kepsen istället för mössan. Det var minst sagt kallt om öronen, och jag kände nästan en viss glädje av att det var nästintill vindstilla trots att inte var särskilt önskvärt sett ur ett fiskemässigt perspektiv. Men, mina öron var åtminstone glada över det.

Det var en hel del folk ute längs kusten men jag lyckades hitta en plats där jag i fred kunde kasta ut min OLR Slim i det stilla havet. Det var också stundtals dödstyst, något som fick tankarna att fara iväg till allt mellan himmel och jord. Några svanar hade lyckats sno åt sig min uppmärksamhet under en kort stund då en fisk plötsligt och bara några meter ifrån mig hoppade ut ur plurret samt landade med ett rejält plask. Wow!! Vad fan hände??. Fisken var inte bara stålblank, den var även i 3-4 kilos klassen. Ivrigt försökte jag samla mig efter den smärre chocken och började kasta febrilt men tyvärr utan resultat. Häftigt var det i alla fall, inte minst då det är inte ofta

man ser fisk hoppa under den kalla årstiden. Tankarna började nu gå till min kamera då den var igång med time-lapse fotografering och huruvida fiskens hopp hade fastnat på en av bilderna.
Jag gick upp stunden senare för en kort paus. Hjärtat slog fortfarande en aning snabbare än normalt. Inte så märkligt kanske, det hade ju varit riktigt härligt att få kroka en sådan blänkare som årets allra första fisk. Med fiskens blänkande hopp fortfarande fastetsat i min retina gick jag ut igen och ställde mig på exakt samma sten. Denna gång gick det bättre, det var förvisso en besa som blev årets första krokade fisk men det var fisk i alla fall. En halvtimme senare lyckades jag än en gång, en blänkare strax under måttet som även den snabbt fick friheten åter. Dagen började efter det att sjunga på sista refrängen och jag kände mig nöjd. Solen dök förvisso aldrig upp, jag frös en hel del om öronen men jag spräckte nollan på årets andra fiskedag och så kommer jag för alltid att minnas det stålblänkande hoppet...och angående bild på fisken så kom åtminstone plasket med...coolt..

Tyvärr inte bild på blänkaren men väl på plasket