En besa i ett hamrande hav

Så stod vi där igen, Anders och jag, och gav järnet. Det var rått och blött. Östersjön visade nämligen inte sin bästa sida idag, åtminstone inte på den skånska sydkusten. Nä, den försökte gång på gång betvinga oss till underkastelse. Vågorna välte jämnt och ständigt in över oss men tjurskalliga som vi är stod vi där, som stolta tuppar. Vi hade efter några snabba stopp hittat fiskbart vatten och tänkte inte förspilla chansen till en blänkare eller två. För därute, innan vågorna bröts antog vattnet en fantastiskt kulör. En sådan kulör som får en att drömma om storväxta, blanka havsöringar.

Därför gav vi järnet. För tron på den stora blänkaren fick en att trotsa de ständigt hamrande vågorna. Ibland går dessutom ens önskan också i uppfyllelse och under någon sekund trodde jag att så var fallet. Hugget var nämligen stenhårt. Ett hugg som får en att genast frisätta adrenalin och som får ens fantasi att skena iväg. Det dröjde dock inte länge förrän jag insåg att den skyldige var en besa. Nåväl, det var fisk åtminstone och kanske kunde fler, fast av den blanka varianten, behaga att hugga. Nu blev det inte så, tyvärr. Nä, det blev inte mycket lön för mödan och efter några timmar frenetiskt kämpande gav vi upp, något som ryggen och framför allt händerna tackade för. Väl i bilen var vi överens om att dagar som idag får en att känna att man lever men att det gärna får vara lite lugnare nästa gång..

Anders kämpar på.

En liten rackare, ravioli och björnbär.

Nu när fredningen närmar sig med stormsteg och den senaste tidens blåsande ha lagt sig tog Anders och jag chansen att komma ut och blöta våra drag. Det var ett tag sen sist men höga temperaturer lockar inte till fiske. Nu dock, när tempen sjunkit till cirka 15 grader ökar tron på fisket betydligt och tron är något som taggar en till att komma ut. Vi trodde på det som sagt, speciellt när jag efter en kort stunds kastande fick på en liten rackare. Dock anlände några andra fiskare strax därefter så det blev enligt vårt tycke lite väl trångt. Vi sökte därför nya vatten att pröva lyckan på. Ja, vi sökte fisken på ett flertal ställen men den gäckade oss under resten av dagen. Dagen var dock inte på något sätt förspilld. Nä då, det var gott om tid över för trevligt samvaro med raviolilunch på schemat samt lite björnbärsplockning för min del. Regnet lyste också med sin frånvaro så det njöts till fullo, trots det magra fisket.
Snart är det fredning, som sagt. Kanske hinner jag med en runda till, kanske inte men jag hoppas. Om inte så blir det säkert någon runda till Danmark eller lite höstfiske efter gädda. Vi får väl se..

En tidig morgon

Jag var uppe redan vid 0430 tiden. Inte för att jag hade satt klockan men jag råkade vakna och kunde inte somna om så tanken som for igenom mitt morgontrötta huvud var att ge mig ut. Tanken blev till verklighet så stunden senare satt jag i bilen och körde förbi flera harar som förirrat sig på vägen. Solen hade nyss stigit upp ur horisonten och lyste svagt upp dimslöjorna som reste sig över slätten.

Härlig men kylig morgon

Vattnet var hyfsat klart och jag kunde redan vid första kast se fisk efter OLR wobblern. Det var flera stycken tobisar som nyfiket undersökte OLR kutlingen. Jo då, det var gott om nyfikna tobisar och det dröjde inte länge förrän den första tobisen av totalt tre råkade bli hängandes i kroken. En bit längre ut dök fisktärnor efter dem för att ibland flyga förbi med tobisar hängandes ur munnen. Förhoppningsvis var också öringar på jakt efter dem denna tidiga och kyliga morgon.

Gott om nyfikna tobisar

Timmarna gick och när den kyliga morgonen väl övergick till förmiddag började Patagonia puffen kännas allt för varm. Det var när jag började fundera på att gå upp och ta av mig puffen som hugget kom. Den slog och välte några gånger innan den for iväg mot mig så att jag fick veva in allt jag kunde. När jag väl fick kontakt gjorde den några galanta hopp innan den till slut gav sig. På land stod några tyskar och hojtade om den var "gross", stor på tyska. Nä då, svarade jag men så pass att den fick följa med hem till röken. Jag hade nu varit ute i 4-5 timmar och kaffesuget blev allt påtagligare så jag packade samman. Väl hemma väntade nybakat bröd. Härligt..

Tjocka och trinda sommarfiskar

Jag hade egentligen inte tänkt dra ut en sväng idag men det var en sån där dag då jag var extremt rastlös. Att dessutom ligga på en Baden-Baden stol i princip hela dagen gjorde inte saken bättre. Nä, någon gång under den sena eftermiddagen fick jag nog av att inte göra något, gick upp och satte på mig vadarna. Jag visste inte riktigt vart jag skulle men det slutade med att jag hamnade på samma ställe som sist och precis som sist var det lika tomt på fisk. Jag hade dock bestämt mig att vara mer mobil i min jakt efter fisk så jag drog ganska snart vidare.

Att byta plats var ingen dum idé och det av flera olika skäl. Det var minst sagt ett väldigt underhållande fågelliv och så var det dessutom fisk på plats. Det dröjde nämligen inte länge förrän jag möttes av ett rappt hugg efterföljt av ett rejält skådespel i luftakrobatik. Fisken låg kring måttet, var rejält tjock och besatt därmed en rejäl portion skånsk krut. Ja attans var det var fart i fisken, precis som det skall vara i en tjock och trind sommarfisk. Glömd var rastlösheten, inte minst när det halvtimmen senare högg igen. Öringen var aningen större och var precis lika galen som den första. Ursinniga rusningar fick slirbromsen att ljuda högt och klingan att böjas ända ner i korken. Allt inramat av idel fågelsång från land och med solen sjunkande bakom trädkulissen. Sommarfiske i allra högsta glans. Ljuvligt...

Invasion av de silvergröna kanylerna

Rapsfälten har börjat blomma och börjat färglägga Söderslätt utöver det vanliga. Vackert men dessvärre brukar det också sammanfalla med ankomsten av de avlånga silvergröna-kanylerna. Yep, idag kunde Anders och jag konstatera att horngäddan nått sydkusten. Inget märkligt med det egentligen, det gör dem ju varje år vid denna tidpunkt och till många sportfiskares glädje. För en dedikerad öringfiskare är det dock rena pesten när dessa kanyler fullständigt invaderar kusten. Särskilt i år känns det extra förargligt då april, på grund av väder och vind, inte kunna komma upp i normalnivå, rent fiskemässigt sett. Visst, jag fick en fin blänkare förra helgen men i övrigt har det varit minst sagt sparsamt med huggen.

Vackert just nu på Söderslätt

Sparsamt med öringhugg var det idag också. På den första fiskeplatsen vi hamnade på var det för mycket gojs som fastnade på draget, på den andra platsen var det fullständigt horngäddainfekterat och på den tredje platsen var det förvisso tomt på horngädda, men dessvärre också tomt på öring. Nä, det blev en tidig hemfärd idag väl medveten om att det nu dröjer till en bit in i juni förrän invasionen av kanylerna med de gröna benen avtar. Som sagt, det finns dem som glädjer sig - jag gör det inte. Suck..

Blänkaren 2019

Idag var dagen för kustfisketävlingen Blänkaren men det var den ständiga fågelsången som hördes när jag var på väg ned till vattnet som fick mig att dra på ett rejält leende. Det var verkligen vår i luften, något som blev mer påtaglig när jag såg Östersjön glittra vackert i vårsolen. Jag var förvisso ute för att fiska men också för att njuta av den värmen som strålade mot mina kinder. Det blev en hel del av den varan idag, sol och värme vill säga. Av den andra varan, öring, var det mer sparsamt. Jag hittade fina fiskevatten som man tycker borde ha levererat en och annan fisk, men det dröjde ändå några timmar innan jag hamnade på ett rev som gav lite utdelning i form av 2 små blänkare.

Bättre utdelning blev det för Lars Ipsen, vinnaren av Blänkaren. Han fick en riktig fin fisk på 4.18 kg och med ett Fulton värde på 1.38. Grattis till honom.
Efter prisutdelningen och några välgrillade korvar provade jag och Anders lyckan igen. Vi gav verkligen järnet, taggade som vi var av de förhållanden som rådde och av Lars Ipsens vinnarfisk. Dock började tiden rinna ut och ju mer solen seglade ner mot horisonten desto mer insåg vi att spelet var förlorat. Åtminstone för idag, imorgon kanske det händer..
Vill du se Lars Ipsens vinnarfisk gå in på  https://www.facebook.com/photo.php?fbid=2495500950525181&set=pcb.2495501067191836&type=3&theater

Sydkusten vaknar

Skulle sydkusten vakna idag månne? Skulle fisken äntligen vakna till liv? Det var förvisso lite kallare idag men solen skulle dyka upp någon gång efter lunchtid och det var något jag inte ville missa.  Någon gång kring 14 tiden var jag så klar med mina förpliktelser och kunde därmed fokusera på det jag brinner mest för, fisket så klart. Jag ringde Anders och fick det status jag ville höra. Det var ypperliga förhållanden och det fanns huggvillig fisk på plats. Väl framme kunde jag bara instämma. Det var glimrande kulör på vattnet och att det fanns silvriga rackare kunde jag konstatera redan i andra kast. Fisken var förvisso av det mindre formatet men hugget var rena adrenalinkicken. Precis så man vill att hugget skall vara, hårt och koncist. En härlig början.

Öst om mig stod Anders och gav järnet i det sprakande solskenet. Han var redan uppe i några fiskar, grym som han är. Jag började också ge järnet, uppspelt som jag var. Jag tappade en fisk men fick snabbt revansch då ytterligare en liten filur behagade att hugga lika hårt som den första. Däremellan hade jag konstant små kontakter med fisk. Det blev totalt 5 stycken landade och 2 tappade. Den enda över måttet var förvisso en besa men vad gjorde det när sydkusten verkade ha vaknat till liv, något som fick mig att stå med ett leende trots genomblöta handskar och därmed iskalla händer. Hoppas det milda vädret håller i sig nu och att vindarna är av den goda karaktären för då kan det bli riktigt hett framöver..

Förbryllande dag

Östersjön glittrade vackert i solskenet. På stigen ned till vattnet hade massvis med snödroppar spirat upp. Mängder med knölsvanar flög på låg höjd tillsammans med änder av alla de slag. En härlig syn och en härlig dag som väntade med andra ord, en sådan dag man sökte sig ut till kusten så klart.

Jag andades in den friska havsluften, gick ut i vattnet och ställde mig en bit ut på revet. Det var magiska förhållanden, sådana förhållanden som borde ge ifrån sig fisk. Åtminstone var det vad jag trodde på, något jag fortsatte att göra under hela dagen. Det var dock inte förrän jag hamnat på sista revet för dagen (där Anders befann sig och fått en under måttet) som jag överhuvudtaget såg tillstymmelse till liv. Det var 2 fiskar som valde att följa min OLR ända in men som inte högg. Jag var aningen förbryllad, varför högg inte fisken?  Dem borde inte ens tveka under de förhållandena som rådde med bra rörelse och något färgat vatten. Ett vatten som dessutom höll 5 grader. Jag gick upp och bytte till Bombarda men inte hjälpte det. Tiden flög iväg och rätt var det var så satt jag i bilen på vägen hem. Häpen var jag, fullständigt häpen över svårigheten av att finna fisk en dag som denna och när jag väl fann dem fanns inte huggviljan. Märkligt minst sagt, men det milda vädret verkar hålla i sig så nog borde det vända snart. Åtminstone kan mars månad bli hett, riktigt hett..

Ute i busvädret

Östersjön och sydkusten visade inte upp sin bästa sida igår, åtminstone inte för dem som tillhör kategorin som är ute efter en lördagspromenad längs vattnet i lugnt och stilla väder. Jag däremot älskar att vara ute i busväder, så när Anders ringde och frågade om en sväng längs kusten var jag inte svårövertalad. Vi visste dock att det skulle bli svårt att hitta fiskbart vatten och mycket riktigt såg man från kustvägen att reven täcktes av mörkt vatten. Vi bestämde oss att köra vidare till ett rev som tål rejält med stryk och det visade sig vara ett rätt val, sett ur ett fiskbart perspektiv.

Väl ute på revet var det nämligen glimrande förhållande med lätt färgat vatten. Vinden fick bra fart på vattenmassorna vilket fick vågorna att brytas kontinuerligt över revet. Vågor som utan pardon slog in i en och fick en att känna sig levande i allra högsta grad. Vi fiskade idogt av både det västra och östra sidan av revet men, förutom ett missat hugg hos Anders, verkade revet vara tomt på fisk. Efter en behövlig kaffepaus stod vi så återigen i det turbulenta revet. Vi trodde nämligen på det men det är januari och det är oftast långt mellan huggen. Så vi gick bom, som sagt inget ovanligt under denna årstid, men vi hade en minst sagt uppfriskande eftermiddag i busvädret. Japp, för att sitta hemma på soffan är definitivt inget alternativ, åtminstone inte för mig och speciellt när man får ha kusten för sig självt. Då är saken klar, alldeles klar..

Huggen som uteblev

Frosten täckte gräsmattan när jag backade ut bilen ur carporten. Solen var dock framme även idag så det var bara en tidsfråga innan solstrålarna tog hand om det vita täcket. Jag var ute ett par timmar tidigare än igår, jag ville liksom ta vara på ännu en härlig dag i solen. Nu gällde det bara att hitta vatten med huggvillig fisk, något som skulle visa sig vara svårt - idag också. På första platsen var det alldeles för grumset så jag körde ännu längre österut, till omkring samma område som igår. Här hade vattnet en kulör som borde ha lockat fram en och annan öring men icke. Jag började skylla på den uteblivna västliga brisen som enligt prognosen skulle ha infunnit sig. På tredje platsen var det samma historia vilket gjorde mig aningen rådlös. Då ringde Anders och berättade att han funnit vatten som borde släppa ifrån sig mängder med öringar, stora krabater inkluderade. Sagt och gjort, jag tryckte gasen i botten och fann mig på platsen på rekordkort tid. 

Det såg mycket riktigt otroligt hett ut. Det var den där wow-karaktären på vattnet som dessutom kombinerades med en härlig västlig/sydvästlig vind. Anders hade förvisso ännu inte fångat något, vilket var aningen förbryllande, men fisken måste förr eller senare infinna sig. Det var liksom som hugget i sten. Det såg så förbannat bra ut att jag i princip förväntade mig hugg på varje kast jag företog mig. Men ack, vad man misstar sig ibland för tiden gick och de förväntade huggen uteblev. Yep, ännu en gång fick man se sig besegrad av fisken, a.k.a salmo trutta. Det blev alltså inga blanka krabater idag, i förhållande som borde gett fisk. Eller så befann vi oss på fel plats, igen. Ja, jag vet inte - igen. Märkligt...

Väl godkänd premiär

Årets premiär påminde en hel del om förra årets - kulingvindar som spolierade fisket på sydkusten! och precis som premiären förra året styrde jag därmed kosan mot ostkusten. Jag var tidig dessutom, förbannat tidig. Jag stod i vattnet långt innan solen ens gått upp, på stenrevet intill Henriks smultronställe. Det var alltså fortfarande mörkt när jag tog mina första kast. Alldeles fullständigt galet egentligen, men som öringsfiskare är man allt lite galen.

Det var hur som helst en utomordentlig skön känsla att, efter den långa fredningen, återigen stå utvadad. Jag hittade också fisk efter sisådär 1 timme eller rättare sagt, fisken hittade mig. Jag stod nämligen kvar på samma stenrev där jag påbörjat fisket och iakttog det annalkande ljuset när det plötsligt dök upp ett gäng glada fiskar som gärna ville ha lite frukost. Under den efterkommande halvtimmen fick jag 4 öringar (mest besor) och tappade 2, varav den ena var stålblank och kring de 60 centimeterna. Men lika plötsligt som fisken dök upp, lika plötsligt blev det stendött. Under tiden hade ett gäng flugfiskare dykt upp och det blev efter ett tag lite väl trångt för att jag skulle trivas. Jag drog vidare, dock först efter att ha intagit en behövlig kopp kaffe -  något som behövdes i den alltmer tilltagande nordvästvinden.

Ja kaffe, det blev mycket av den varan under de efterföljande timmarna. Jag lyckades förvisso lura en liten blank rackare till, men i övrigt var det inte mycket till liv under vattenytan så jag fick trösta mig genom att sörpla i mig kaffe. Solen började dock någon gång kring 14 tiden att stundtals titta fram, något som fick mig att istället börja tänka på sydkusten och en eventuell solnedgång. Jag var dessutom ganska mör i kroppen och att bevittna solen gå ned i sydväst visste jag skulle ge mig massor med energi. Jag tänkte inte på det särskilt länge. Nä, jag körde söderut till vindpinade sydkusten. Där jag egentligen känner mig hemma. Som tur är höll också den önskade prognosen om en solnedgång. Som den optimala avslutningen på premiären. Härligt..

Bland stora tobisstim

Det är exakt 1 månad sen jag var ute så det kliade verkligen i fingrarna när Anders och jag körde över till Österlen för lite fiskafänge. Jag trodde egentligen inte på det men Anders gjorde och jag, som är lättövertalad, kunde inte annat än följa med. Vi hamnade på Henriks hemmabana och med 15 grader i vattnet steg tron en aning. Tobis var det gott om i vattnet, både stora och små, och då var ju självklart hoppet att tobisjägare skulle vara dem hack i häl. Min OLR Tobis kämpade tappert på och den lyckades också till slut fånga fisk -  en nyfiken tobis som blev perfekt hängandes i överläppen!!.
Pausen blev lång med en Carlsberg Black Gold inkluderad. Den magnifika sommarvärmen vi haft sedan maj blev lite av samtalsämne och huruvida det så omtalade klimatförändringen var inblandat. Kanske, eller kanske inte. Dock har säkert många bäckar och små åar tagit stryk av den långvariga torkan och med det även mindre fiskstammar. Detta medan man gått och njutit av många soliga dagar. Sådan är naturen, underbar för vissa men samtidigt obarmhärtig för andra.

Igår sken inte solen över oss och det gjorde inte fiskelyckan heller. Jag såg förvisso fisk hoppa ganska så snart efter vi anlänt till ny plats och så strax därefter hade jag en virvel efter draget. Det fanns öring på plats. Eller? Tiden gick och då inget hände började jag tro att allt kanske bara varit en illusion. Då såg jag en andra fisk hoppa, tittade på Anders och jo, han hade sett den också. Det fanns fisk på plats. Det var ingen illusion. Att få dem att hugga blev dock mer en önsketanke än en realitet. Tiden rann så småningom ut och rätt var det var var vi på väg hem igen. Trötta och slagna men ack så nöjda..

Morgonstund har guld i mund

Det lönar sig att gå upp tidigt, speciellt när en otroligt vacker och guldskimrande öring hugger. Det var förvisso den enda fisk som högg i en annars väldigt stilla morgon, men vilken fisk. Redan vid 05-tiden var jag på plats. På plats var även mängder med skränande fiskmåsar och några skarvar som unisont flög iväg när jag gick in i vattnet. Det var stilla som sagt, så pass att fokus förflyttades från fisket till alla de tankar som for igenom huvudet. Det var ren meditation och balsam för själen. 

Efter någon timme, jag tappade lite greppet om tiden, körde jag vidare till ny plats. På stigen ned till vattnet hoppade små paddor undan för glatta livet. Väl i vattnet började en nordvästlig bris smeka vattenytan. Jag var naturligtvis fortfarande alldeles ensam, med hela kustbandet för mig självt. 

En bit längre ut hoppade en öring ut ur vattnet och landade med ett härligt plask. Det fick mig att fokusera på det jag egentligen var ute på - fisket. Hugget kom ganska nära mig. Den började välta runt i vattnet innan den for iväg på en härligt lång rusning. Jag såg att fisken bar på en fantastiskt vacker, guldfärgad kostym. Det var en stilig pjäs med andra ord. Efter några små korta men ursinniga ruscher gav den upp och jag kunde ta några foton innan den försvann in i djupet.

Det blev återigen stilla, åtminstone fram tills det började kurra i magen. Det var dags för hemfärd, en kopp väldoftande kaffe och några frallor och ja, jag får väl tillägga att morgonstund verkligen har guld i mund..

Sommaröringar

Radion spelade Sultans of swing. En rock klassiker som fick mig rejält taggad. Klassiska var också de fiskevatten jag var på väg till, manad av de senaste dagarnas fina fångster längs sydkusten. Månne det icke bli fisk idag? Vattentemperaturen var kanske högre än önskvärt men vad gjorde det när jag ganska tidigt fick se en öring hoppa. Det var dock inte förrän solen sjunkit bakom krönet och Mark Knopflers gitarrspel börjat klinga av som hugget kom - som jag missade. Arghh, vad det grämde mig men jag var åtminstone på rätt plats. Vinden började efterhand att lägga sig allt mer och horisonten började anta lila/rosa nyanser.

Jag la ett kast längs med tångbältet, vevade in en gång varpå det sa pang. Ett ursinnigt och typiskt sommarhugg från en öring på dryga 55 centimeter som strax därefter fick gå tillbaka. Däremot fick den andra, som jag fick halvtimmen senare, ångra sitt glupska beteende och följa med hem. En firre på 2850 gram och 62 centimeter som svalt rejält en OLR Slim i tobisfärgen. En härlig fight bjöd den på dessutom, precis så som en sommarfisk skall göra. 

Jag började gå tillbaka mot bilen, fortfarande nynnandes på Sultans of Swing. Jag hade kunnat fortsätta fisket men jag var nöjd, mer än nöjd. Jag packade samman och satte mig ned på en sten vid vattnet. Längre ut, längs med tångbältet bjöd en fisk på ett galant luftsprång. Som en avslutande show, härligt..

Äntligen ute igen

Jag gick längs med stigen där jag gått så många gånger förr. En deja vu kändes det som. Många var de minnen, som passerade förbi, om fina blanka fiskar jag fått på denna plats genom åren. Flertalet 4+ blänkare som för alltid etsat sig fast i minnet.  Härliga, minnesvärda fighter. Nu var det dock en ny dag efter ett långt uppehåll. Ja, väntan har varit lång men det har ju också varit rena medelhavsvärmen under en lång period. Idag blåste det dock en hård nordväst och lufttemperaturen var nere på 14 grader. Den kombon betydde en förväntad sänkning av vattentemperaturen på sina ställen. Väl på plats mättes temperaturen till 10 grader, något som var lägre än förväntad men det fick mig åtminstone att tro på det.

Med vinden i ryggen blev kasten olympiskt långa, så pass att jag blev varse om att det var dags att lägga på ny lina. Tankarna for iväg huruvida drillningen hade gått ifall en stor öring huggit längst ut i kastet, och med så lite lina kvar på rullen. Nu behövde jag inte oroa mig för det då ingenting hände under de två sena kvällstimmar jag var ute. Nä, det sa aldrig pang idag men om nu vädret tillåter så kanske det gör det nästa gång. Åtminstone hoppas jag att det inte dröjer allt för länge innan jag är ute igen..

Från njutning till ilska..till njutning igen.

Jag satte mig ner en stund och andades in havsbrisen. Östersjön skimrade vackert i eftermiddagssolen och högt uppe i skyn antog molnen fjäderliknande formationer. Våren visade återigen sin allra bästa sida. Det skulle njutas av några timmars fiske och förhoppningsvis ville fisken vara med i leken. Det dröjde dock en stund innan första fisken högg, men å andra sidan var det en otroligt vacker öring på cirka 60 cm. En fisk som i solen skimrade vackert och som efter ett snabbt mobilfoto fick vända tillbaka till havets djup.

Skimrande silver

Jo då, jag njöt eller åtminstone gjorde jag det fram tills det dök upp en liten båt med två äldre herrar. Dem gjorde det mitt under drillningen av dagens andra fisk, och var något som tog bort en hel del av drillningens behållningen då de började lägga ut två stycken garn strax väster om mig. Plötsligt hade min tilltänkta fiskväg blivit blockerad av nästan 400 meter garn. Trist, men jag tänkte inte det påverka mitt glada humör så jag vände istället blicken österut och började fiska av mot den riktningen. Eller, jag trodde jag skulle göra. En halvtimme senare dök det nämligen upp en andra båt med en ännu äldre herre som fullständigt hänsynslöst började lägga ut sitt garn mitt framför näsan på mig!! Att jag påpekade detta för honom brydde han sig inte ett dugg om. Måttet var nu rågat och då han dessutom la ut ett garn som säkert var 300 meter långt (och därmed olovligt) anmälde jag förfarandet för Kustbevakningen. Huruvida dem kom kan jag inte svara på och jag stannade heller inte kvar för att ta reda på det. Nä, ilsken som uppretad geting körde jag därifrån till mina hemmavatten för att där varva ner och avsluta dagen på bästa tänkbara sätt. Med en solnedgång värd all guld i världen och som efter allt som hade hänt var behövlig..väldigt behövlig.

Varför rensa ogräs när man kan få fisk

Det är inte mycket som slår en skön vårdag. Från trädgården hörde man idel fågelsång, humlorna surrade runtomkring i sin jakt på nektar och tulpanernas svällande knoppar hade börjat titta fram.
Jag borde egentligen rensat ogräs i rabatterna men det var kusten som lockade. Inte minst när en skön sydvästlig bris smekte sydkusten. Egentligen skulle jag ha befunnit mig på Listerlandet, men annat dök oväntat upp så jag fick snällt stanna hemma medan Anders med följe åkte iväg. Nu hade dock eftermiddagen äntrat och det oväntade åtagandet var över. Jag visste vad jag ville göra och inte var det att kratta höstens fallna löv och rensa i ogräs i rabatterna. Det fick bli en annan dag.

Jag hittade fisk nästan med en gång och det var dessutom fiskar med storlek. Blanka och tjocka krabater som låg mellan 50-55 cm. Det var fisk som patrullerade längs kanten till en avlång sandfläck och som utan tvekan var ute efter tobis. Dem högg hårt och när dem inte gjorde det så var det ibland 2-4 stycken följare efter min OLR slim. Yep, det var stundtals galet med fisk och dessutom var vissa av följarna riktigt fina firrar. Det var därför inte särskilt förvånande när dagens första 3 kilos fisk högg. Ett härligt hugg efterföljt av en fight som fick klingan att böja sig i en stor båge under kajaken.

Första kring 3 kilo

Jag kunde inte låta bli att tänka på vad jag hade gått miste om jag stannat hemma och krattat löv. Yep, jag hade även gått miste om dagens sista fisk. En fin blänkare på 3.2 kilo som hade fullständigt slukat OLR genomlöparen. En fullständigt galen fisk som nästan fick min höger biceps att krokna. Helt crazy samt galet kul att träffa på så mycket fisk och dessutom återigen få 2 fina firrar kring 3 kilo. Det blev i allt cirka 9-10 öringar (och några tappade) varav endast 2-3 stycken var under måttet. När det dessutom inte dök upp en endaste näbbgädda kunde man inte vara allt annat än glad i hågen. Kratta löv? Rensa ogräs i rabatterna? Det blir nog inte gjort imorgon heller...

3200 gram silver

Med stor fisk i farten

Dagens första 3 kilos fisk

Det började med en sydvästlig vind. Dessförinnan hade Östersjön, så långt ögat nådde, legat helt spegelblankt. Grav och gräsänder, ejdrar samt knölsvanar såg till att skapa lite liv i ett annars stilla hav. Några strandskator vadade längs strandbrynet, en bit längre bort, på jakt efter smått och gott. I en sådan inramning gjorde det inget att fisket hitintills varit resultatlöst.
Jag visste dock att en sydvästlig vind på 3-4 m/s skulle blåsa in kring lunchtid och det kunde kanske ändra förutsättningarna för att få lite mer aktivitet under vattenytan. Prognosen höll, så när den utlovade vinden svepte in över kustbandet steg också min tro på fisk. Det kan ha varit en slump men det dröjde hur som helst inte länge, från det att vinden satt lite rörelse i vattnet, förrän det sa pang. Ut ur vattnet hoppade en blänkare av god kaliber och satte genast fart i tillställningen. Den hoppade säkert 5-6 gånger och gjorde några galna rusningar, vissa av dem plogandes genom vattenytan. Stillheten var plötsligt över, minst sagt, och efter en härlig fight kunde jag avkroka dagens första fisk i 3-kilos klassen.

Dagens andra 3 kilos fisk

Var det en ensamvarg eller fanns det fler fiskar i svängen? Svaret kom stunden senare då en hyfsad stor besa högg lika hårt som den första. Plötsligt hade fisken dykt upp och det var dessutom inte några små krabater. Jag gick snabbt upp för att rigga kameran på time-lapse fotografering, skrev till Anders och Henrik, och gav mig ut igen.
Efter några kast sa det smack varpå en ny blänkande öring i 3-kilos klassen for iväg i värsta raseriutbrott. Att jag njöt är väl ingen understatement, speciellt när ytterligare en stor öring valde att hugga min OLR-tobis. Det var också dagens största fisk - en urstark blankbesa på sisådär 80 cm. En fisk som i fullmatad kondition varit rena drömöringen.
Anders dök upp strax därefter och vi fiskade en kort tid tillsammans innan jag motvilligt drog hemåt för andra åtagande.

Blankbesan på dryga 80 cm.

Som sagt, det började med en sydvästlig vind. En vind som kanske satte fart på fiskarna, kanske inte. En sak är säker i alla fall, jag är där snart igen. På kusten..

Det förlösande hugget

Tärnorna dök långt ute idag, förmodligen i jakt efter tobis. Jag jagade också, fast efter öringen. En jakt som efter flera timmars fiske inte hade resulterat i något och som gav mig huvudbry. Allt verkade upplagt för en huggbonanza. Väder och vind stämde väl in på vad jag ansåg borde ge fisk, men icke. Tärnorna gav kanske delvis svaret. Möjligen befann sig fisken, även idag, långt ute där tobisen verkade befinna sig. Kanske skyggade också fisken att komma nära land i det låga vattenståndet som rådde i kombination med den högt ställda solen. Igår hade jag hittat fisk långt ute i kastet men idag befann dem sig kanske utom räckhåll. Ja, om man bara visste.

Härlig bonus på väg till vattnet

Jag grubblade vidare samtidigt som jag fortsatte mitt sökande efter det förlösande hugget. Ja, detta eviga sökande efter havets silver. Det förtrollar en, det kommer det alltid att göra. Det gör att man gång på gång söker sig till kusten, i ur och skur. Magi, skulle någon kanske säga. Jag instämmer, i alla bemärkelser.
Nåväl, skurarna slapp jag åtminstone och med lite tur kanske någon förvirrad öring tog vägarna förbi mina kast. Så äntligen, när tiden hade börjat rinna ut för mig kom det förlösande hugget. Efter de senaste dagarnas små krabater var det en helt annan kaliber i fisken. Det var ren och skär råstyrka. Den där ursinniga kraften som förtrollar en och som binder en vid kusten för alltid. Magi, som sagt. Jo då, en fisk förirrade sig till sist in i mina kastdomäner och vilken fisk dessutom...jo, jag tackar..

3780 gram silver

Fler små krabater

Dagens första besa

Jag avslutade idag på samma plats som sist och med ungefär samma resultat. Småttingar, mängder med småttingar. Dagen började annars långt österut. Till en plats jag inte varit på många år men som jag tyckte var dags att återse. Tyvärr blev jag inte särskilt långvarig då vindarna blåste mer än vad prognosen hade förutspått och då denna plats lätt blir grumset var det bara till att köra vidare.
Jag var minst sagt aktiv idag i mitt letande efter fisk. Jag besökte inte mindre än 7 platser och med väldigt omväxlande resultat.

En av de nio små krabaterna

Dagens väder var även det väldigt omväxlande med dimma till att starta med, därefter sol följt av en himmel täckt av mörkgråa moln för att så slutligen spricka upp igen. Solen behagade därmed att göra en sällskap under den sena eftermiddagen och kvällen. Det var bara fisken som saknades. Jag hade förvisso lyckats få några enstaka fiskar här och där (3 besor) men det kändes magert med tanke på förhållandena. Jag hittade dock fisken till slut och det var på samma plats där jag sist träffat på ett stim med små blanka krabater. Det var dock inte förrän jag vågat mig långt ut på några sandrevlar som i normalt vattenstånd inte går att nå. Där och långt ut i kastet fann jag dem - tusenbröderna i sina blanka kostymer. Huggvilliga och fullständigt galna! Dock var ingen av dem ens över 40 cm. Efter det tidiga och magra fisket var det naturligtvis kul med så mycket huggvillig och hoppglad fisk. Inte minst var huggen enormt adrenalin givande då det sa bara pang efter pang. Dock slank det inte in någon större fisk idag heller men det kanske det gör imorgon. Det blir nämligen en ny tur och jag tror jag vet vart jag skall..