Jag stod utvadad på revet redan en halvtimme innan solen skulle gå upp. Det var inte särskilt ljust med andra ord så vadningen ut på revet, bland alla hala stenar, var lite av en pärs. Nä, det var inte särskilt kul men nu stod jag där och kunde skymta på kort tid en del hoppande fisk. Det verkade vara aktivitet på revet och det dröjde heller inte särskilt länge förrän en mindre öring högg. Det kändes som om jag skulle ha rena huggsexan men dock hann solen smyga upp och dessutom stiga en hel del innan nästa öring behagade att hugga. Det var onekligen mycket fisk i anslutning till revet men dem var inte särskilt huggvilliga. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det var minst sagt frustrerande särskilt när man såg så mycket fisk hoppa, varav vissa av ansenlig storlek. Alltefter som tiden gick blev hoppen allt mer sällsynta så till slut gav jag upp det revet och körde iväg.
Det började bra på den nya fiskeplatsen då en riktig fin fisk högg redan på andra kastet. Den kändes onekligen stor då den stretade emot rejält samt gav sig iväg på en sjuk lång och ilsken rusning innan den tyvärr lossnade. Kanske var det sommarens största fisk, kanske inte för jag såg den aldrig men den rusningen fisken gjorde var helt galen. Så där stod jag, snopen och aningen bitter över den förlorade kampen och hoppades på att det skulle finnas fler öringar av ansenlig kaliber. Det var det inte. Det var överhuvudtaget inte särskilt mycket fisk alls även om det blev två mindre rackare till innan magen började kurra och jag begav mig hemåt. Hemåt till nybryggt kaffe och hembakade frallor...
No comments:
Post a Comment