När havet viskar i silver

Den skånska sydkusten låg insvept i gråa nyanser. Himlen vilade nämligen tung över Östersjön, som om den bar på regn den ännu inte riktigt bestämt sig för att släppa. Det var med andra ord ingen dag som lockade ut badgäster eller soldyrkare - men för den som söker havsöring var det en dag fylld av förväntan. Jag hade varit uppe med tuppen och morgonen hade bjudit på ett givande fiske. Jodå, flera blanka öringar hade låtit sig luras med en fisk på runtomkring de tre kilona som största. En riktig tjockis som till en början fick mig att tro den var större. Den var rejält fylld med skånsk krut i kombination med värsta ghetto attityd vilket ledde till en helsikes fight med flertalet hopp och goa rusningar. 

Efter lunchtid mötte jag upp Christian för att fortsätta fisket från hans båt. Vi gled ut över det öppna vattnet medan molnen slöt sig att tätare omkring oss. Ett stilla regn började så småningom att falla, först försiktigt, sedan mer ihärdigt. Det gjorde så inget för fisken verkade vara på hugget även på hans breddgrader. Det var dessutom inga små krabater vi fick. Nä, det var fiskar i bra kaliber som landades. Inte minst för Christians del som fick ett par stycken i 3 kilos klassen. Det var dock jag som lyckades kroka dagens och, för min del, sommarens hittills största öring. Det var ett hugg som omedelbart fick pulsen att stiga. Ja, det bokstavligen exploderade i ytan när den direkt fick för sig att göra flertalet hopp. Jag tjöt av lycka för det rörde sig om en rejäl fisk. Klart över de 4 kilona, kanske uppemot 5. Tyvärr följdes mina glädjetjut av ett högt neeeeej när den släppte vid det sista hoppet den fick för sig att göra. Under några tiotal oförglömliga sekunder var vi sammanbundna genom en spänd lina. Nu var fisken borta och jag grämde mig, men bara en kort stund.  För vissa havsöringar är inte skapade för att landas. De är skapade för att påminna oss varför vi återvänder till havet, gång på gång. De blir berättelser som växer med åren, drömmar som lever kvar långt efter att vågorna suddat ut våra spår. 

När kvällen närmade sig och regnet sakta lättade styrde vi båten hem. Med en ömmande rygg efter en heldag på kusten kände jag att det var en fulländad dag, trots den tappade fisken. För havsöringsfisket handlar om upplevelsen och minnena vi tar med oss hem och om längtan som alltid får oss återvända till kusten. Alltid.

Lugnet vid kusten

Efter ett längre uppehåll då jag bland annat varit i Norrlands vidsträckta landskap, där älvarna och sjöarna bär skogens spegelbild samt kvällarna aldrig riktigt vill ta slut, står jag åter vid den skånska sydkusten. Den salta vinden möter mig som en gammal vän och det intågande kvällens ljus har börjat mjukna. Tångens doft blandas med saltet och längre ut bryter en ensam mås tystnaden med sitt rop innan den försvinner i det avtagande ljuset. Världen känns större här men samtidigt märkligt enkel. Det finns bara havet, vinden och så lilla jag med spöet i handen.

Redan vid första kast får jag fisk. Öringen är inte stor men inger förhoppningen att fler fiskar kan lura på revet. Det verkar det dock inte göra för efter den första fisken blir det stilla. Jag byter plats med förväntan om att hitta mer liv under ytan. Varje invevning känns som om något nytt ska hända men tiden går utan fler hugg. Havet håller liksom tyst, som om den redan gett mig kvällens enda svar. Det gör så inget för efter tiden i Norrland är det just detta jag längtat efter - att blicka ut över den öppna horisonten och se kvällsljuset lägga sig över Östersjön. När mörkret till sist omsluter kusten går jag hem rikare på det lugn som bara en sommarkväll längs Skånes sydkust kan skänka.