Jakten på gäddan II

Än en gång prövar vi lyckan efter gädda, denna gång Anders och jag i våra kajaker. Det blåser nordväst, något som skall vara lyckans vind i dessa vatten. Över oss flyger gång på gång skvadroner av gäss. Sothöns flyr undan när kajaken närmar sig. Det är ett härligt fågelliv i dessa vatten. Det är det alltid. Och tomt på människor, förutom en avlägsen båt och en som står utvadad. Härligt. Kasten blir många allt eftersom tiden går.  Olika gäddvobblers prövas men, förutom ett försiktigt hugg, verkar gäddan lysa med sin frånvaro.

Anders försvinner ur mitt synfält under långa perioder. Område efter område fiskas av. Under en fikapaus ringer Anders. Han har haft några hugg längre in i viken samt en stor öring som följare. Jag paddlar ditåt i hopp om bättre lycka, dock förgäves. Tiden rinner iväg. Solen börjar söka sig mot horisontens öppna armar och vi mot land. Den långa promenaden över ängen värmer upp den småfrusna kroppen och det är ju alltid något.
Solnedgången blir sedermera magnifik. Den färgar viken i regnbågens varma nyanser innan horisonten slutligen slukar den. Vackert och lite grann som plåster på såren. "Och nu en kall öl när man kommer hem", säger Anders. Jo, det hade suttit fint...om man bara haft en...

Magert men skönt

Idag var dagen det skulle lossna. Solen lyste ifrån ett molnfritt himmel och vindarna var behagligt måttliga, om än från sydost. Från trädgården hördes det idel fågelsång anfört av förste tenor staren som, från äppelträdet, visade prov på hela sitt sångregister. Jag satte mig en stund i trädgården och andades in våren. Tankarna for onekligen iväg till dagens inplanerade fiske med Anders. Jag såg framför mig rena huggbonanzan där öringarna glatt firade vårens ankomst med att fullständigt löpa amok med våra drag.
Väl framme i vattnet steg förväntningarna ytterligare då jag uppmätte vattentemperaturen till hela 9 grader. Ja jädrans, vad det skulle fångas fisk idag...trodde vi. Nä, det blir oftast inte som man tror det skall bli. Idag var en sådan dag, igen..Efter flera timmars fiske kunde vi endast uppbringa varsin liten krabat. En minst sagt magert resultat med tanke på omständigheterna. Jag hade även ett hugg från en förmodad gädda som bet av fluorocarbontafsen och försvann med min genomlöpare. Surt, men en känd risk i de vatten vi befann oss i. Vi gav upp strax innan solen började dala mot horisonten. Solen ja, den var där i alla fall..hela dagen..skönt!

Några hugg i tystnaden

Jag hörde dem långt innan jag såg dem. Ett ljudligt trumpetande som hördes från fjärran och som ekade över det stilla vattnet. Det var tranor förstås. Dagen var gråmulen och den utlovade solen verkade inte vilja komma fram. Fisken hade inte heller besvärat sig om att infinna sig, så ett gäng glada tranor var ett välkommet inslag.

I det låga vattenståndet gjorde jag ett strandhugg direkt på revet för att fylla på energidepåerna. Jag satt länge och lyssnade till tystnaden. Den var så påtaglig men ändå full av ord. Ord som man inte alltid yttrar men ändå hör - ens tankar. Tankar som gör en levande. Dem är där alltid, både på gott och ont.
En kall vindpust krävdes för att väcka liv i mig och få mig in i kajaken igen. Solen vägrade fortfarande att lyda SMHI:s prognos så jag fick paddla några extra tag för att hålla värmen.

Lyckligtvis hittade jag slutligen lite fisk som ville vara med i svängen. Det var först 2 småttingar som högg ganska så tätt efter varandra. Det var hoppglada små rackare som bröt den tystnad som rådde över vattnet och som fick mig, för stunden, att glömma mina iskalla tår. Otroligt vad lite flex på klingan kan göra med ens kroppsvärme. När det stunden senare högg igen så blev det nästan som om solen lyste. Flexet var ännu djupare vilket pekade på en fisk av betydligt högre kaliber. Karaktären på fiskens beteende tydde dock på utlekt fisk och mycket riktigt kunde jag kort därefter avkroka en besa på sisådär 65 cm. På relativ kort tid hade jag krokat 3 fiskar och får väl medge att jag kände vind i seglet, men säg den vind som varar. Det blev nämligen stiltje i fiskeväg igen och när tårna än en gång började skrika efter värme så kände jag det var dags att paddla in mot land. Nä, solen dök aldrig upp men fisken gjorde det och som extra bonus även en flock tranor. Jag kunde inget annat än att vara nöjd med dagen. Solen får dyka upp en annan dag..

En stilla tur i kajaken

Snöflingorna faller långsamt och varsamt ned från en grådassig himmel. I det stilla och kristallklara vattnet ser jag vidsträckta tångskogar passera förbi under kajaken. Här och där syns det enorma stenbumlingar. Reliker från den senaste istiden som blev kvarlämnade när landisen drog sig tillbaka. Jag fullkomligt älskar att paddla här, i synnerhet under den varma årstiden då man även ser enorma ålgräsängar sträcka ut sig i all oändlighet. Ofta ser man stora tobisstim stryka förbi under kajaken för att sedan försvinna in i skogarna av tång och ålgräs. Det är ypperliga jaktmarker för öringen men även för sälen som också finner här ett välfyllt skafferi av mat, åtminstone om man utgår ifrån hur explosionsartat sälen har förökat sig i detta område under de senaste åren. Jag möter naturligtvis sälen idag. Ett tjugotal sälar som i det stilla vattnet sökt vila i de stenar som här och där sticker upp ovanför ytan. Stora, feta bjässar som nyfiket iakttar mig när jag sakta paddlar förbi dem.

Dem verkar onekligen ha det skönt och så även jag. Jag är idag inte ute för att fiska, trots att det gått över 2 veckor sedan jag fiskade sist. Nä, det får bli en annan dag. Kanske redan imorgon, för idag vill jag bara paddla i det stilla och kristallklara vattnet. Samtidigt som snöflingorna fortsätter att falla, långsamt och varsamt över sydkusten..

Den sista tobis

Som ett tecken på att hösten närmar sig flög ett gäng tranor över mig medan jag höll på att sjösätta kajaken. Dem flög således söderut, för att övervintra i varmare breddgrader. Det kändes som igår när jag i våras såg tranorna flyga norrut men tiden går som bekant fort, ibland alldeles för fort. Det innebär också att fredningen närmar sig med stormsteg, så det gäller att passa på och ta vara på de sista dagarna. Inte minst nu när vindarna blåser från norr med allt vad det innebär för vattentemperaturen - 14 grader uppmätte jag det till och därmed en rejäl sänkning sedan sist. Jag fick dock börja med att paddla längre än vad jag först hade tänkt mig då det satt garn kring det till en början tilltänkta fiskeplatsen.
Redan i första kast fick jag på fisk och även om fisken knappt mätte 20 cm var det åtminstone en god start efter de senaste bomturerna. Det hände dock inte så mycket mer under den efterföljande timmen så jag bestämde mig för ett kort strandhugg. Eftermiddagen hade börjat övergå till afton, till en ljuvlig afton för att vara mer exakt och jag hade egentligen kunna sitta och njuta av alla intryck tills det blev natt men åsynen av 2 hoppande öringar fick mig snabbt på nya tankar.
Hugget kom ganska så omgående och fisken verkade också av god kaliber men det var som om fisken sparade krutet inför den stundande leken. Det var en fisk i lekdräkt med andra ord, en fisk på dryga 3 kilo som inte hade för avsikt att slösa energi för mitt nöjes skull. Den blev strax därefter varsamt avkrokad intill kajaken och så försvann den i djupet med samma lugn som fighten hade varit.

Tobisjägare på 58 cm och 2430 gram

Aftonen verkade också så förbli, lugn vill säga. Det tills dagens tredje aktör kom in i handlingen och vände på steken. Hugget var lika hård som fighten den bjöd på. Det var hopp och galna rusningar som fick en att vakna till liv igen. Fisken var inte särskilt stor men vad den saknade i storlek hade den i attityd istället. Det var en rejäl tuffing som i sin iver att jaga tobis svalt min OLR Slim så långt det bara gick. Väl hemma kunde jag konstatera fiskens svaghet för tobis - 12 stycken hade den i magen. Den 13:e tobis i form av en OLR blev den sista..

Bland hoppande öringar och gräshoppor

I det höga gräset hoppade gräshopporna för glatta livet, alltmedan jag bar ned kajaken till vattnet. En liten padda, som inte väntade sig min plötsliga närvaro, lyckades i sista stund också hoppa undan mina tunga steg. Jag var på väg ut i den grådisiga morgonen. Ut för att se om jag idag lyckades med att lura någon fisk till hugg. Igår afton hade jag också varit ute (tillsammans med Mats), dock en kort stund och utan framgång. Detta mestadels på grund av allt det gojs som låg och flöt på vattenytan, och som gjorde det omöjligt att bedriva något effektivt fiske. Vi såg några fiskar hoppa, något jag gjorde även idag. Yep, det var ren öringcirkus idag med säkert 10-12 stycken hoppglada firrar som hade behaget att bjuda på formidabel luftakrobatik. Vissa av dem var dessutom av ansenlig kaliber och efterlämnade därför ett rejält plask efter sig. Härligt att titta på men ändå aningen frusterande då det visade sig i princip omöjligt att locka dem till hugg. Det spelade ingen roll vad som serverades, och på vilket sätt det blev serverat. Dem ville helt enkelt inte. Jag gav upp strax innan lunchtid och flyttade istället fokus på den gråhägern som lite lojt observerade mig och min drivande kajak. I den ständigt småguppande kajaken blev det lite av en utmaning av få en hyfsad bild på hägern, något jag efter många försök lyckligtvis lyckades med. Till slut fick han nog av min allt närmre närvaro och flög lite klumpigt iväg. Iväg till en ny sten att ställa sig på medan jag gick upp och återigen släpade kajaken förbi alla de hoppande gräshopporna. Hopp, ja det blev lite av dagens melodi idag. Hoppande gräshoppor, hoppande paddor och hoppande öringar samt jag som hoppades på fisk. Med det sagt kan jag inte annat än hoppas på att det hugger nästa gång....

En dag i stiltje

Efter gårdagens regnoväder så lovades det för idag ett uppsprickande molntäcke, sol och värme..mycket värme. Jo då, solen dök upp men det var ungefär efter att mer än halva dagen hade passerat. Det var inte direkt molnigt heller, nä det var mer att de tunna slöjmolnen (cirrostratus på fint språk) hindrade solen att fullt ut lysa igenom. Vinden, ja den var i princip obefintlig och därmed låg havet nästintill spegelblankt. Det brukar betyda trögt fiske och så blev det idag. Jag paddlade till reven österut, sedan västerut för att sedan än en gång paddla österut. Jag får säga att jag fiskade grundligt av de områden som brukar ge fisk men till ingen nytta. Det var minst sagt ren stiltje, både i vind och fiskelycka. Det blev därför desto mer tid över åt att betrakta kusten, det blir ju ett annat perspektiv man får av kusten sett utifrån vattnet. Gamla lövträd pyntade kusten, varav vissa hade fallit offer för erosionen och låg därmed som fallna jättar vid strandkanten. Snart spricker löven fram på de trä som fortfarande står majestätiskt kvar och vakar över kustbandet. Nya färger kommer då att återigen täcka den skånska kusten. En ny livscykel startar, det gör det varje vår.

Det var förvånansvärt tyst idag, åtminstone fram tills att ägaren till ett av de få husen som finns längs denna sträcka plötsligt bröt tystnaden med sin lövblåsare. Vårstädning av trädgården var uppenbarligen på schemat, något jag också borde komma igång med. Dock lockar kusten mer än att stå och kratta förra höstens fallna löv.
Någon gång kring 15-tiden, ungefär samtidigt som slöjmolnen skingrades helt paddlade jag in till land. Plöstligt blev det varmt, riktigt varmt. Jag passade därför på att lägga mig en stund på gräset, i slänten ned till vattnet. Paddlingsmusklerna behövde lite vila och jag behöver väl egentligen inte tillägga att det var skönt, riktigt skönt.
Våren är nu kommen..på riktigt!

En tur i solen med sälen som sällskap

Inatt kom frosten. Den täckte de fallna och guldskimrande kastanjelöven i morse, alltmedan jag gick ner till vattnet för en paddlingsrunda. Över det glittrande och djupblåa havet flög vitkindade gäss, medan det vid strandkanten simmade mängder med sothöns, gräsänder och så enstaka svanar.
Sälen dök självklart upp, nyfiken som den är. Det gör den alltid då det finns en stor koloni kring mina hemmavatten. Idag var vissa av dem dessutom kaxigt närgångna när jag väl stannade till för några foton, något som var aningen svårt i den ständigt guppande kajaken. På behörigt avstånd stod några skarvar på några stora stenar och sträckte ut vingarna i den svagt värmande solen. Jag paddlade vidare, och vidare. Det var så otroligt skönt nu när solen äntligen lyste efter en tids regnande och blåsande. Regnet ja, den hade kommit i rikliga mängder. Något som den lekvandrande öringen säkert uppskattat då bäckarna ganska så omgående fylldes med det livsgivande vattnet.

Det vatten som idag var nere på 6-7 grader. Vattentemperaturen hade sjunkit rejält sedan paddlingsrundan i söndags och man kunde inte låta bli att tänka på hur fisket hade varit en sån här dag. Tanken på en blank "överspringare" fyllde oundvikligen mitt sinne, det gör det ofta under den här perioden då fisket ligger nästintill i dvala pga fredningen. Skönt då att man har Danmark så tätt inpå, så att de ibland skenande fiskelustarna kan få lindring, åtminstone för en liten stund. Nästa lördag är det tänkt med en tur ditåt, förhoppningsvis är vädergudarna med oss.


Ja, det var en hel del tankar som fyllde mitt sinne alltmedan jag tog en lång paus vid ett torrlagt rev. Vågor av vitkindade gäss flög förbi medan solen värmde mina kinder. Jag fylldes med ny energi, reste mig och satte mig igen i kajaken. Jag paddlade hemåt, förbi de nyfikna sälarna och med ett leende på läpparna. Livet är härligt...

Olympiska spelen i Österlen

Så var semestern över för den här sommaren och vad bättre avslut än en dag på kusten. Jag hade chorizo och bratwurst, Henrik brödet och Anders själva grillen så det skulle med andra ord inte bara fiskas, en del trevlig samvaro var oxå inlagd i söndagsschemat. Vi träffades på Henriks hemmaplan, han med sin ännu ej invigda båt medan jag och Anders hade med kajakerna.

Henrik prövar fiskelyckan vid regnbågens ände

Bland nyfikna blickar paddlade vi ut i ett vatten som krusades hårt av den stundtals hårda frånlandsvinden, något som togs till vara av en ganska så ung grabb i en optimistjolle som stundtals var uppe i en jädrans fart. Riktigt uppe i samma fart var jag inte i min kajak, även om jag hade önskat det, men det dröjde heller inte länge förrän vi nådde de tilltänkta fiskeplatserna. En bit ut såg man en trollande båt, något som Henrik också gav sig i kast med i sin oceangångare. Det var tydligen ganska givande, trolla vill säga, för både Henrik och snubben i den andra trollande båten fick fisk. Jag däremot flyttade mig gång på gång i mitt försök att hitta fisken dock utan resultat, ja förutom den lilla horngäddan som hade haft behaget att hugga men det gäller ju liksom inte. Nä, jag fick istället nöjet av att se Anders drilla en skaplig fisk innan vi tyckte det var dags för pausvilan och lite käk.

Chorizos och bratwurstar lades på grillen alltmedan vi snackade loss om det ena och det andra, mycket fiskesnack inkluderad så klart. En siesta, efter alla korvar vi fick i oss, hade känts fint men nu var vi inte i Spanien utan i Österlen och dansken samt svensken var allt annat än sugna på en siesta. Vi var inte heller i Rio de Janeiro men vi hade ändå vårt egna lilla olympiska spel i Österlen, outsagd men ändå närvarande. Den där tävlingsandan oss emellan finns väl alltid där när vi är ute på fiskefänge och så även i söndags.

Vi fiskade idogt av fiskeplatserna, Henrik trollade till och med, i sin iver att fånga havets silverskatt, förbi änden på den regnbåge som under en kort stund kom fram - dock utan resultat. Det blev till slut två småttingar för mig innan det blev dags att än en gång få se Anders, med ett stort leende på läpparna, få spöböj långt ned under kajaken. Japp, det blev dansken till slut som hamnade överst på prispallen medan svensken och spanjoren fick dela på silvermedaljen men det unnade vi honom gott, han har ju inte varit förunnad många fiskedagar i år. Det blev ytterligare en del snack innan vi till slut skakade hand och tackade för en god match. Jag tackade även semestern farväl på bästa tänkbara sätt..på kusten så klart..var annars...

Öring till lunch

Idag blev det ungstekt havsöring med smörstekta färska sparris och romsås till lunch. Fisken hade jag haft behaget att fånga tidigare under morgonen,
då jag trotsat den där sköna känslan att få stänga av väckarklockan och sova vidare. Nordvästan hade blåst hela natten och även så under morgonen så det var bara till att bita ihop och stiga upp.Nu var det inte så värst tidigt heller men ändå så pass att jag redan vid 07-snåret befann mig paddlandes längs den skånska sydkusten. Kusten verkade å andra sidan ha varit vaken en bra stund, det var nästintill ett öronbedövande fågelkvitter som bredde ut sig över vattnet. För varje paddeltag jag tog vaknade jag alltmer för att så till slut känna mig fullständigt fräsch i både kropp och själ. Fisken däremot verkade inte ha vaknat till liv, det hände nämligen inte så mycket på den fronten de första 2 timmarna. Det gjorde så inget, jag kunde istället paddla in för en kaffepaus och lite frukost. De tjocka, delvis blyfärgade moln som täckte himlen luckrades en aning upp och den tidiga morgonsolen fick då chansen att titta fram och belysa den gamla eken som stod en bit in på land,

åtminstone under en kort stund. Jag klagade inte, jag hade fått lite sol under pausen men under fiskeriet fick solen gärna befinna sig bakom molnen. Jag började paddla tillbaka men lät stundtals kajaken driva över reven och det var just under drivning som dagens första fisk högg, och vilket hugg dessutom. Fisken blev fullständigt vansinnig, knyckar följdes av luftsprång och korta rusningar varav 2 gånger baktill under rodret så att mitt lätta 4-16 gram spöt böjdes ända ner till korkhandtaget och långt under kajaken. Fightern gav sig emellertid till slut och jag kunde därefter lyfta en härligt blank fisk på drygt 2 kilo in i kajaken, en fisk som jag dessutom valde att ta med hem och som blev tillagad till ovanstående måltid.

Fisken hade uppenbarligen vaknat, för jag hade
strax därefter en hyfsad efterföljare ända in till kajaken och även lite småkontakter innan nästa fisk högg. Det blev ytterligare en tjock krabat kring måttet, under den timmen fisken behagade att infinna sig, innan det dog ut igen.
Solen hade nu tagit över kommandot och det blev till slut så pass varmt att både jacka och fleece åkte av innan jag paddlade in till land och det broms inferno som väntade mig. Det var några riktiga jädra typer till blodsugare som i den värmande solen velat uppenbara sig och göra den i övrigt så idylliska morgonstunden till ett rent helvete, inte minst medan jag rensade fisken. Skönt var det när jag till slut kunde stänga bildörren och bege mig hemåt...till den stundande lunchen av nyfångad havsöring..och vilken fröjd för smaklökarna det blev...

Första sommarfisket

Explorer of the seas in action

Jag hade inte varit ute på dryga månaden, i alla fall inte och fiskat, vilket egentligen inte är särskilt märkligt då vi haft rena sommarvärmen i kombination med att näbbgäddorna fullständigt invaderat kusten. Varit ute och motionspaddlat har jag gjort några gånger, och nu sist för några dagar sen uppmätte jag 18 grader i vattnet. Men så igår natt var det för årstiden en ovanlig kall natt, temperaturen hade varit ända nere på 6 grader samtidigt som det blåst nordliga vindar. Detta om något borde innebära kallare vatten och därmed chans till silver-prickiga fiskar. Anders hade självklart också uppmärksammat detta så vi bestämde för att träffas ute i vattnet med våra kajaker. Anders som pga stora hemmaprojekt inte varit ute på ett tag var självklart ivrig med att komma ut och hade redan hunnit med ett par timmars fiskande innan jag anslöt. Färgen på vattnet hade en fantastisk kulör vilket bådade gott men så hade vi solen, ack denna för så många efterlängtade sol, som ännu en dag stod högt i skyn och skapade en hel del skepsis. Dessutom så var vinden långtifrån nordlig - nej, den hade under dagen haft behaget att vridas till sydost med allt vad det innebar för vattentemperaturen - 16 uppmätte vi det till. Fanns där fisk så var den med all rätt skygg, något som kanske förklarar varför Anders haft en stor följare ända in i kajaken men som vägrat hugga.


 Nu var vi dock ute och det skulle fiskas vilket vi också gjorde, vi fiskade rent ut sagt i alla väderriktningar och jag vill påstå att vi täckte av ett ganska så stort område, men det enda vi såg av fisk var ett stort stim idar som betade på grunt vatten. Nä, solen stod väl fortfarande lite väl högt upp i skyn och tempen allt för hög - det var vi överens om. Likaså var vi överens om att när den väl började sjunka ner i öst så borde fisken dyka upp. Dock var det något jag ensam skulle pröva på då Anders avvek för att istället avnjuta egenhändigt tillagad gourmetmiddag och EM-fotboll.
Så där var jag, alldeles ensam guppandes i min kajak i nån timme, innan ett gäng flugfiskare kände för att göra mig sällskap i vad som blev en otroligt vacker kväll. Det kändes hett, otroligt hett och även om det ibland var någon enstaka näbbgädda som nafsade på min OLR-Slim så kändes det bara som en tidsfråga innan det där efterlängtade hugget skulle komma.

Tiden gick, och allt medan solen sjönk längre ner i öster ökade fiskepulsen och förväntningarna på hugg likaså och så då, när solen nuddade horisonten, kom det efterlängtade hugget. Den var inte stor men prickigt vacker som få. Ja, det var en riktig argsint sommartjockis som kände för att vara mer i luften än i vattnet och som absolut gjorde den långa väntan mödan värt. Denna härliga krabat blev förvisso den enda öringen jag fick men jag hade å andra sidan lovat Anders bild på fisk och bild på fisk det fick han..jag däremot fick på köpet även en vacker solnedgång och fler av dem kommer det att bli, gärna i kombination med en rejäl nordanvind..så bara kom..vi väntar

En härlig majdag

Det har nästan gått 2 veckor sen jag var ute sist, delvis pga jobb men även för att de få dagar jag kunde har det i princip blåst bort. Igår blåste det dock andra vindar, vindar som nästintill kom från norr. Detta i kombination med strålande sol innebar att kajaken skulle fram, att fisket skulle bli svårt visste jag på förhand men paddelmusklerna skulle åtminstone tränas upp.

Väl framme och medan jag höll på att förbereda kajaken dök det upp en liten och gammal skånsk gumma med en enorm rottweiler som ville veta vad jag var för en filur som varit så fräck som kört ner för den lilla åkersvägen ned till vattnet. Efter att ha konstaterat att jag var av den snälla typen började hon prata och prata, det var otroligt vad snackeglad hon var. Jag fick till och med känna på hennes biceps, något hon uppenbarligen var väldigt stolt över och jag måste erkänna att den faktiskt var både större och hårdare än vad jag trodde var möjligt för en sådan gammal dam.


Till slut fick hon så nog av mig och jag kunde således bege mig ut i det spritklara vattnet. Det tog ett tag innan jag ankrade upp, det var ju så otroligt skönt att paddla längs den storsteniga kusten, som nu så smått börjat anta en mängd olika färger. Gamla ekar, kastanjeträd och bok pyntade kusten. Bakom skymtade man de blommande rapsfälten och så, för att fullända skapelsen, hörde man kvittret från alla de sjungande fåglarna.


Det var svårslaget, att fisken inte högg gjorde definitivt inget. Nej, faktum är att det enda jag såg av fisk var en stor spätta som svävade förbi över bottenstenarna och under kajaken i det ca 2-3 meter djupa och kristallklara vattnet. Jag såg inte ens röken av några näbbgäddor, vilket förvånade mig en aning.
Nej, fisk blev det inget av men det gjorde som sagt inget, för att få paddla längs den vackra skånska kusten en stilla och härlig majdag är en svårslagen upplevelse. Det kommer att bli fler sådana turer nu, paddlingsturer i motionssyfte vill säga. Fisket däremot, ja den får mer och mer förläggas till den senare delen av dygnet..inget mig emot, tvärtom, för det sena kvällsfisket är en nog så spännande och härlig upplevelse..det ser jag fram emot.

Kajakväder, fisk och en förlorad kamera.

Det var ett tag sen sist men idag var det så väder för kajak. Det började också bra när jag väl paddlat ut och ankrat upp. Det tog nämligen inte särskilt lång tid innan en liten rackare i silverskrud högg och flög upp ur ytan. Strax därefter var det ännu en så ja, det började bra och det hade nog kunnat bli förbannat bra om det inte varit för att jag skulle ta foto på tredje fisken. Det var nämligen en riktigt fin blank tjockis på dryga 60 cm som dessutom bjöd på en härlig fight och jag kände därför att föreviga fisken med ett par snabba bilder, innan den skulle returneras. Dock fumlade jag med kameran, klantade till det och vips, så gled den ur min hand och sjönk så till botten. Ännu mer förargligt var att se den ligga där på ca 2 - 2.5 meters djup och att det fanns absolut inget jag kunde göra. Visst, den hade några år på nacken med den var vattentät och fyllde väl sin funktion när snabba bilder vid vattenytan skulle tas. Nä, den där fadäsen gjorde att jag tappade lusten helt till något fortsatt fiske. Jag drog därför upp ankaret strax därefter, paddlade in och så körde hem..och ännu när jag sitter skriver dessa rader grämer jag mig nåt kopiöst, inte minst för att det hade förhindrats om inte jag slarvat med att säkra kameran...men ja, det går väl över..så småningom..

Trenden bryts..

Efter ett par bomturer tyckte jag det var dags att ändra på det facit. Senast igår var jag ute med kajaken, då vädret lugnat ner sig betydligt. Otroligt skönt att komma ut, paddla och få bränna lite kalorier. Självklart passade jag även på att fiska dock med uselt resultat, visst det var lite väl stilla, men vattnet var trots det fortfarande lätt färgat av senaste tidens blåsande.












Hur som helst, syftet igår var primärt att få komma ut och få röra på paddelmusklerna, idag däremot rörde det sig om att använda fiskemusklerna och därmed få vända trenden med bomturerna. Nu är det förvisso februari och det är väl egentligen inte så konstigt att fisket är trögt men 3 turer utan fisk är lite för mycket för att jag skall kunna sova gott om natten ;-).


Det gällde dock att fundera på vilka rev som fiskade bra vid de rådande västliga vindar, jag ville självklart ha lite rörelse och inte allt för klart i vattnet och då jag endast kunde vara ute några timmar ville jag inte köra allt för långt. Av de två platser jag tänkt på valde jag det närmsta först och det såg också ut som ett bra val om man bortser från alla tiotals svanar som tagit platsen i besittning. Stolta och majestätiska låg dem och gungade i vattnet, inte ont anandes om vad jag hade i tankarna. Visst är dem vackra att titta på men det är definitivt inga fåglar man skojar med, tvärtom. Jag var dock bestämd i mitt syfte och inga svanar skulle stoppa mig idag, så motvilligt och fräsandes flyttade dem på sig både till vänster och höger om mig.

Det var också i rännan som bildats av svanarna som hugget kom efter några kast, en blank filur på ca 45cm, och därmed hade den negativa trenden brutits hyfsat snabbt, skönt!! Efter ytterligare några kast hade jag bud på en rackare till med den blev tyvärr inte hängandes. Det fanns helt klart fisk inne, bland alla svanar, och dessutom huggvilliga. Det hade kunnat bli hur kul som helst, om det inte hade varit för dessa förbannade svanar som bestämt sig för att invadera platsen igen. Jag fick slutligen ge mig, jag ville heller inte riskera att sätta kroken i fötterna på en svan så nu blev det jag som motvilligt fick röra på mig. Nåväl, jag hade den andraplatsen att köra till och som dessutom låg alldeles i närheten.

Från vägen kunde jag dock konstatera att även den platsen var invaderad, dock av tvåbenta varelser utan vingar, så jag körde vidare en bit österut bara för att inse att vattnet där var alldeles för stilla och därmed spritklart.
Jag hade kunnat köra vidare men jag valde att sätta mig på en sten och istället njuta av de solstrålar som stundtals kämpade sig igenom molntäcket. Det är februari men det kändes som om våren gjorde intrång, åtminstone under en kort stund i alla fall, för när solstrålarna försvann igen så kändes det som om solen gett upp för den här gången och därmed jag också. Men trenden bröts i alla fall...

Så var det dax!!

Tanken om att starta en blogg om mitt havsöringsfiske har egentligen funnits sedan början på 2000- talet då jag själv blev medveten om andra som bedrev bloggande inom just havsöringsfiske, även om det var väldigt få på den, vad man får anse, vara bloggandets begynnelse. Minns hur spännande det var att läsa om andras fiskeupplevelser i nästintill realtid, kunde man inte själv fiska så fick man isstället vara med andras upplevelser och blev därigenom delaktig på ett mentalt plan.  Själv kom jag aldrig till skott, kanske för att jag var lite av en ensamvarg i mitt fiske då ingen av mina vänner var intresserade av fiske, eller för att jag var lite lat eller för att jag ville behålla mina fiskeupplevelser för mig själv, eller en kombination av det hela.

Hur som helst så har jag under det senaste året lärt känna några likasinnade, och det tack vare beslutet att gå med i en grupp i en rätt så välkänd social media.. Förutom att det har bidragit positivt till mitt fiske har de nya bekantskapen även utvecklats till vänskap. Då några av dem dessutom driver bloggar känner jag att det är verkligen dax att ta tag i det och själv starta en blogg. Om jag har det som krävs återstår att se men jag gör ett försök iaf!!

Väl mött!!