Jag har i år inte varit i kajaken så mycket som jag skulle ha velat. Det tänkte jag råda bot på, med start från och med igår. Jag passade på att dra ut några timmar innan de annalkande monsunregnen skulle nå sydkusten. Jag var alldeles ensam längs den kuststräcka jag befann mig på, inte en enda tvåbent varelse syntes så långt öga kunde nå. Jag hade heller inte sett en enda fiskare längs kustvägen. Möjligen berodde det på den klass 1 varning som utfärdats, det lovades nämligen rejäla mängder regn. Vad det än berodde på så var jag ensam, alldeles ensam. Det var också otroligt tyst och lugnt. Då och då flög det förbi en och annan gravand men annars var det helt stilla och absolut knäpptyst, det var verkligen lugnet före stormen. Fisket började också tämligen lugnt, fram tills jag såg en fisk vaka och så strax därefter några småfiskar hoppa och fly för livet. Jag kastade i den riktningen och fick nästan med en gång ett brutalt hugg som följdes av en ursinnig rusning.
I tystnaden hördes slirbromsen som aldrig förr samtidigt som min 8-fotare böjdes ända ned till korken. Fighten blev hård och intensiv och det dröjde väl ett tag innan jag kunde kroka av en välskapt och vacker öring på sisådär 55-58 cm. Det började hända en hel del efter den fighten, och då menar jag i fiskeväg. Det var både puffar och följare efter min OLR Slim samt att jag både såg och hörde en del fisk hoppa, varav en av rejäl kaliber. Det var dock inga fiskar som ville hugga, vilket kändes aningen frustrerande, inte minst för att fisken jag tidigare fått hade huggit hårt och koncist. Aktiviteten började dock efter ett tag att successivt dö ut, det i takt med att de allt mörkare molnen började släppa på sin last . Att regnet började falla var väl en understatement, det var mer som om himmelens portar öppnade sig. Det var regnmängder av bibliska proportioner som föll ner från de extremt mörka molnen och även om jackan höll mig torr så kändes det inte särskilt uppiggande att vara ute i det rådande ovädret, speciellt när inget hände i fiskeväg. Det blev en kort tur, en kanske alltför kort och mestadels lugn tur före stormen men jag kom ut, och det är det som gäller...
I det höga gräset hoppade gräshopporna för glatta livet, alltmedan jag bar ned kajaken till vattnet. En liten padda, som inte väntade sig min plötsliga närvaro, lyckades i sista stund också hoppa undan mina tunga steg. Jag var på väg ut i den grådisiga morgonen. Ut för att se om jag idag lyckades med att lura någon fisk till hugg. Igår afton hade jag också varit ute (tillsammans med Mats), dock en kort stund och utan framgång. Detta mestadels på grund av allt det gojs som låg och flöt på vattenytan, och som gjorde det omöjligt att bedriva något effektivt fiske. Vi såg några fiskar hoppa, något jag gjorde även idag. Yep, det var ren öringcirkus idag med säkert 10-12 stycken hoppglada firrar som hade behaget att bjuda på formidabel luftakrobatik. Vissa av dem var dessutom av ansenlig kaliber och efterlämnade därför ett rejält plask efter sig. Härligt att titta på men ändå aningen frusterande då det visade sig i princip omöjligt att locka dem till hugg. Det spelade ingen roll vad som serverades, och på vilket sätt det blev serverat. Dem ville helt enkelt inte. Jag gav upp strax innan lunchtid och flyttade istället fokus på den gråhägern som lite lojt observerade mig och min drivande kajak. I den ständigt småguppande kajaken blev det lite av en utmaning av få en hyfsad bild på hägern, något jag efter många försök lyckligtvis lyckades med. Till slut fick han nog av min allt närmre närvaro och flög lite klumpigt iväg. Iväg till en ny sten att ställa sig på medan jag gick upp och återigen släpade kajaken förbi alla de hoppande gräshopporna. Hopp, ja det blev lite av dagens melodi idag. Hoppande gräshoppor, hoppande paddor och hoppande öringar samt jag som hoppades på fisk. Med det sagt kan jag inte annat än hoppas på att det hugger nästa gång....
